Om olika verkningar af åskslag, blixtar, kornblixtar o.d.
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om olika verkningar af åskslag,
blixtar, kornblixtar o.d.
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 12
Nyckelord: – Åskans verkningar. – Kornblixt. – Blixt. – Åskstråle. – Populär förklaring. – Åskslags verkan. – Rituella bruk för att afvända åskslag. – Skrock med örnvingar, själhudar och lagerblad. – Cambyses krigshär begrafven i sand. – M. Herennius träffad af blixten. – Marcia öfverlefde, men hennes foster dödades af blixten. – Flera arter af åskstrålar.
EN fruktansvärd kraft och verkan utöfva tordön, blixt och himmelssken i Nordens länder, i synnerhet i trakter som ligga söder ut, på grund af de tjocka dunster som alstras af bördig jord. När dessa fuktiga dunster höjt sig upp till ett kallare lager, d. v. s. till midten af luftens höjd, sluta sig deras beståndsdelar närmare tillsammans och förtätas samt åstadkomma olika verkningar, så som regn, hagel, snö eller tjocka, alltefter den grad af förtätning som kölden framkallar. När åter den inneboende värmen sammanpressas och hindras af kylan att uttränga ur molnens sidor, tvingas molnet att brista och ett häftigt åskslag framkallas. Tordön uppstår äfven däraf, att elden i molnets inre utsläckes. Kornblixten däremot är luft, som återkastar skenet af den ur molnen utslungade elden. Blixtar och åskstrålar åter äro träffar af himlens kastspjut och härledas enligt Isidorus af slå (ferire > fulgur, fulmen), hvilken mening äfven Virgilius (Georg.) omfattar, då han säger:
- »Jupiter själf far fram och ljungar ur nattliga molnen,
- Slungande blixtar med kraftig arm – – – »
Seneca säger, att åskstrålen är en tänd blixt, därför att svafvellukt förnimmes, hvarhelst den slagit ned, ja sedan åskan och regnet upphört, kan man på sina ställen insamla svafvel af en oxhuds tjocklek, ehuru det ej kommer till någon nytta.
Ofta uppträda i Nordens regioner vid klar himmel under hela nätter i september skarpa och oupphörligt återkommande blixtar, hvilka emellertid mera skrämma än skada dem som bevittna dem, i det att de moln, ur hvilka de framspringa och som befinna sig på kort afstånd från jorden, på grund af förborgade orsaker innehålla endast ringa materia för åskslag. En annan förklaring plägar af gemene man andragas rörande detta slags nattliga blixtar, nämligen att de ofantliga stim af fet fisk, d. v. s. sill, som uppfylla hafvet, genom sitt oaflåtliga skimrande och sina språng längs vattenytan alltifrån höstens inträde kasta ett sådant sken upp emot molnen, att man uppfattar det såsom ett skimmer från himlen. Ingen natt saknar dylika skådespel, såsom längre fram skall berättas i boken om fiskarna, kapitlet om sillen.
Åskstrålen, som har sitt ursprung i molnen och bryter fram med en skräll, åstadkommer en hemsk ödeläggelse såväl bland människor som dem omgifvande föremål. Särskildt de som bebo högre belägna platser blifva ofta ihjälslagna jämte sina kreatur, liksom höga torn och byggnader förtäras af lågor, hvilka, såsom man kan förstå, ej stå till att släcka, då husen äro bestrukna med hårdnadt beck. Höga träd splittras af blixten från topp till rot eller krossas sönder från sidan. För att emellertid städer och mognade skördar ej må drabbas af åskslag, har man alltifrån den katolska trons införande iakttagit vissa religiösa ceremonier, som jag förmodar ännu äro i bruk, nämligen att man söker afvända Dundrarens vrede genom klockringning, kringbärande af invigda vaxljus och a rökelsekar samt genom ifriga böner. Det är också begripligt, att dessa medel snarare föra till målet, än om man skulle upphänga örnvingar eller hudar af själhundar eller kransar af lager och såmedelst på hedningars vis offra åt vidskepelse och villfarelser. Plinius berättar (bok XV, sista kap.), att kejsar Tiberius, när åskväder utbröt, plägade bekransa sig med lager, af fruktan för att åskan skulle slå ned. Men hur resultatlöst detta medel är, visar Seneca (Nat. quæst., bok VI), hvilken likaledes berättar, att Cambyses krigshär som sändts till Hammon, blifvit öfverhöljd af ett sandregn, jämförligt med ett våldsamt snöfall, och begrafts under detsamma, äfvensom att dekurionen M. Herennius vid klar himmel träffats af en åskstråle. Herodotus försäkrar äfven (bok VII), att flera krigare i Xerxes här ihjälslagits af åskan. Äfven Marcia, en förnäm romersk dam, som var hafvande, träffades af blixten, men blef själf vid lif och led ej vidare men däraf, medan fostret dödades, enligt hvad vi inhämta hos Plinius, som äfven undervisar oss, att åskstrålarna äro af flera slag: dels torra, henne; men som ej sveda, endast splittra, dels fuktiga, hvilka ej heller de sveda, utan endast svärta de träffade föremålen. Andra åter äro lysande och fina; dessa borra sig igenom på grund af lågans finhet. Det tredje slaget, som förbränner, har mycket af jordiskt ursprung och är till sin art snarare eld än sken.
