Om ungdomens snöfästningar
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om ungdomens snöfästningar
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Första boken, kap. 23
Nyckelord: – Ungdomens krigsöfningar. – Snön härdas med vatten. – Mörka fanor i snön. – Snöbollar. – Minanläggningar. – Straff för de själfsvåldiga. – Isvatten såsom straff. – Kejsar Galieni galenskaper. – Sofgemak af rosor. – Borgar af äpplen. – Gycklare. – Ett intressant ställe hos Strabo.
DE NORDISKA folken hafva för sed att med förtänksam klokhet öfva sina ynglingar i åtskilliga krigiska idrotter, såsom att belägra och intaga fästningar, och särskildt finna de stort nöje för de unga i ifrågavarande krigiska lärospån, som hvarken kräfva blod eller gifva anledning till lifsfara. Därför plägar ungdomen årligen, medan snön ännu ligger kvar, på de äldres uppmaning i skaror samlas på någon upphöjd plats. Genom endräktigt samarbete, särskildt på lediga dagar, hopa de här betydliga massor af snö, af hvilka de uppföra försvarsverk i form af fästningsmurar, som de förse med gluggar och ihärdigt öfvergjuta med vatten, på det att snö och vatten i förening med kölden må göra fästningen stark och fast. Genom detta omsorgsfulla arbete blifva sådana fästningar så kraftiga, att de skulle kunna uthärda ej blott lätta anlopp, utan äfven metallkulor och angrepp af murbräckor (därest sådant komme i fråga). Då allt är ordnadt, fördela sig ynglingarna i särskilda skaror: en del tager plats i fästningen för att försvara denna, en del stannar utanför för att angripa den. Och ej heller saknas i denna hvitskimrande förskansning svarta eller mörka fanor eller gröna enruskor, under hvilka teckens hägn de, lockade ej af penningbegär, utan endast af längtan efter ära, störta sig i en nöjsam strid, hvilken på bägge sidor icke föres med andra vapen än snöbollar, som kastas med händerna. Det är nämligen belagdt med straff, bestående däri att den felande naken nedsänkes i iskallt vatten, därest någon i sitt kastvapen skulle inlägga sten, järn, trä eller is. Några af de belägrande anlägga äfven minor och undergräfva snövallarna, hvarigenom de kunna intränga och utdrifva fästets försvarare från deras post. Och det står ej länge på, förrän man kommer i handgemäng och knytnäfvarna anlitas, tills fanan ryckes ned och den besegrade parten ligger under, för att en annan gång, när striden förnyats i samma fästningar, (om den kan) triumfera öfver det segrande partiet. Och det är med ingalunda mindre lif och kraft man utför dessa lekar, än om det gällde att i allas åsyn kämpa till det yttersta för fosterland, lag och rätt eller, som man säger, för eget hem och härd. Men de som gifva sig på flykten och fegt draga sig ur striden, på dem stoppas in snö på ryggen mellan huden och kläderna, ifall man lyckas infånga dem, och de affärdas undfägnade med mustiga ord och tillmälen, för att, då de en annan gång återkomma, de må bättre hålla stånd och modigare försvara sin fästning. Några afstraffas äfven därmed, att man under den rysliga kölden låter isvatten droppa ned på hufvud och hals, hvarom längre fram skall vidare förmälas vid behandlingen af de straff som utföras på isen. Allt detta har karaktären af ett slags roande skådespel, hvilka lika tjäna såsom milda rättelser för rebeller och tölpar. Den här skildrade seden har kanske af mig behandlats mera utförligt än passande är, då den torde förefalla en och annan enbart löjlig (hvilket jag ej vill förneka) och ej värd att upptaga utrymme i en bok. Nåväl, den som vill ha sig ett muntrare skratt och har god tid både till skratt och gråt, må läsa om kejsar Galieni bedrifter, eller snarare galenskaper, om hvilka Trebellius förtäljer ordagrant på följande sätt: För att ej förbigå hans ömkliga påhitt, så gjorde han sig om våren sofgemak af rosor, uppförde borgar af äpplen, gömde drufvor i tre år och bjöd på meloner midt i vintern. Vid desserten hade han nästan alltid omkring sig gycklare och skådespelare, och hvarje dag dödade han inför alla sina hofmäns ögon flera människor än man kan uppräkna, ehuru det varit honom till större heder, om han tagit deras krafter och tapperhet till hjälp för att uppfylla en sons plikter och befriat sin egen fader kejsar Valerianus från en neslig fångenskap hos perserkonungen, hvilken använde sin fånge såsom fotapall. Att denne otillräknelige furste lät uppföra borgar af äpplen o. s. v., kommer alltid att anses såsom en yttring af ren fånighet (för att ej säga något värre), alldenstund det ej innebar ens tecken till hjältekraft, hvilken ju utgör furstars ära, såsom däremot är fallet med hvad som här ofvan förmälts om snöfästningar, i hvilka gossar och ynglingar genom snöbollskrig öfva sig i att tappert ut härda kommande strider, utan att krossas eller ens uttröttas af de vedervärdigheter som klimatet och elementernas växlingar erbjuda, alldenstund de blifvit uppfostrade i så hårdhändta lekar och lärt sig tåla vinterns stränghet. Af intresse är ock att läsa hvad Strabo i hithörande fråga påpekar (De legibus Lycurgi, bok X). Han säger nämligen: Vissa dagar sammandrabba gossar med hvarandra o. s. v. Likaså förtjänar läsas hvad han skrifver om, huru de bortröfva dem de älska, och om deras litterära studier.
