Peter Andreas Munch biografi

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Peter Andreas Munch
Biografisk oversigt

Peter Andreas Munch
(1810-1863)



Peter Andreas Munch, son till domprosten Edvard M. (1780-1847), historiker, f. 15 dec. 1810 i Kristiania, d. 25 maj 1863 i Kom, blef 1828 student samtidigt med A. M. Schweigaard, som M. äfven under studenttiden stod nära (bägge voro under de följande åren Welhavens vapenbröder i striden mot och om H. Wergeland). M. valde rättsvetenskap till brödstudium, men fortsatte på samma gång sina i skolan påbörjade historiska och språkliga studier och tog 1834 juridisk ämbetsexamen med första hedersrummet, men kom ej att egna sig åt ämbetsmannabanan, utan antog erbjudandet att bli R. Keysers medhjälpare vid utgifvandet af Norges gamla lagar. För samlande af material begaf han sig 1835 till Köpenhamn och 1837, jämte Keyser, till Lund och Stockholm, där dock vistelsen blef kort. S. å. utnämndes han till lektor och 1841 till professor i historia vid Kristiania universitet. I sitt egentliga ämne, fäderneslandets historia, kom han först 1845 att hålla föreläsningar. Den akademiska lärarverksamheten låg f. ö. ej för M:s impulsiva, alltid af nya problem upptagna personlighet; i främsta rummet intresserade honom alltid vetenskaplig kritikk och fri produktion. I bägge riktningarna blefvo hans bidrag genom omfång och nationell betydelse enastående i norskt kulturlif. M. var polyhistor och polygraf. Hans studier omfattade ej blott alla grenar af Norges historia, utan äfven allmän världs- och kulturhistoria, språkvetenskap, arkeologi, geografi, etnografi och rättsvetenskap. Han hade en otrolig receptivitet och produktionsförmåga: på grundval af själfständiga undersökningar har han skrifvit mera än någon annan norsk vetenskapsman. M:s mål var att med största möjliga fullständighet genomforska Norges gamla historia, i hvilken många punkter voro outredda och fordrade specialundersökningar. Därom öfvertygade sig M. genom att försöksvis skissera en totalbild af Norges och Nordens historiska utveckling i Norges, Sveriges og Danmarks historie til skolebrug (1838), där M. först framställde sin teori om skandinavernas härkomst och invandring n. om Bottniska viken och hvartill som supplement slöt sig Nordens gamle gude- og heltesagn (1840). Samtidigt härmed kastade han sig in på ett banbrytande röjningsarbete, som resulterade i en mängd särundersökningar i specialafhandlingar (till en början offentliggjorda mest i "Samlinger til det norske folks sprog og historie", särskildt 1838-39) och utgifvande af många norröna texter. Han utgaf norska jordeböcker från medeltiden: "Bergens kalvskind" (1843) och "Munkeliv klosters brevsamling" ("Codex diplomatarius monasterii sancti Michaelis", 1845) och "Aslak Bolts jordebog" (1852); vidare, i förening med R. Keyser, "Norges gamle love indtil 1387" (3 bd, 1846-49), i förening med C. R. Unger "Den ældre Edda" (1847) och "Fagrskinna" (s. å.), i förening med Unger och Keyser "Kongespeilet" ("Speculum regale", 1848), därefter den af honom i Skottland påträffade krönikan "Symbolæ ad historiam antiquiorem rerum Norvegicarum" (1850), munken Odd Snorresöns "Saga Olafs konungs Tryggvasunar" (1853), "Saga Olafs konungs ens helga" (tills, med Unger, s. å.) och "Chronica regum Manniæ & Insularum. The chronicle of Man and the Sudreys etc." (1860). Parallellt härmed gingo M:s sträfvanden att främja den norröna filologien. Han utgaf afh. Det ældste fællesnordiske sprogs udseende (1846), Det oldnorske sprogs eller norrönasprogets grammatik (1847) och Oldnorsk Læsebog (s. å.), bägge tills, med Unger, Den äldste nordiske runeskrift (1848), Det gothiske sprogs formlære (s. å.) och Forn-swenskans och forn-norskans språkbygnad (på svenska, 1849). Äfven för Norges topografiska utforskande fick han banbrytande betydelse, och han var en framstående kartograf. Hans hufvudverk på dessa områden äro Kart over det sydlige Norge (1845), som suppleras af Det nordlige Norge (1852), kartor, som distanserade allt, hvad norsk kartografi dittills frambragt, och Historisk-geographisk beskrivelse over kongeriget Norge (Noregsveldi) i middelalderen (1849). I sammanhang härmed må nämnas hans som text till ett planschverk af H. E. Schirmer utgifna betydelsefulla antikvariska undersökningar ang. Trondhjems domkirke (1859). Af M:s skrifter må f. ö. nämnas Om nordboernes forbindelser med Rusland og til grændsende lande (förf. 1849, tr. I "Samlede afhandlinger"), Om kilderne til Sveriges Historie i den förchristelige tid (i "Annaler for nordisk oldkyndighed og historie", 1850), af honom själf betraktad som hans bästa afh., och Om grændse-traktaterne mellem Norge, Sverige og Russland (1852). Tidigt ställde han sig i opposition mot dansk uppfattning af Norges historia (Om skandinavismen, 1849, och Om den saakaldte nyere historiske skole i Norge, 1853). Den storpolitiska tanke M. förkunnade var pangermanism kontra panslavism; för skandinavismen varnade han.
   M:s hufvudverk och det centrala verket i norsk nationell historisk forskning är Det norske folks historie (8 bd, 1851-63; omfattande endast tiden till Kalmarunionens upprättande, 1397), en verklig grufva för den senare forskningen, men utan fast komposition, i det att bl. a. berättelsens gång afbrytes af digressioner och undersökningar, "formliga afhandlingar". Men just däraf fick verket sitt värde och sin betydelse. M. rekonstruerade Norges forntid, bragte för första gången kronologisk ordning och sammanhang i den, belyste dess vinklar och vrår, fick med allt. Om också enstaka af hans resultat äro omstörtade, måste dock ännu hvarje specialundersökning i Norges historia gå tillbaka till M. som den själf klara utgångspunkten. Verkets nationella betydelse är kanske än större än dess vetenskapliga, och M. blef den centrala gestalten i 1850-talets norska historia, liksom Wergeland varit förut och Björnson senare blef. För att bedrifva för hans stora verk nödvändiga studier i Vatikanens arkiv, dit han genom särskild ynnest fick tillträde och hvarom han lämnade en orienterande skildring i Oplysninger om det påvelige archiv og dets indhold (förf. 1860, tr. 1876), vistades M. sedan 1858, med ett af stortinget beviljadt ansenligt resestipendium, i Rom. 1861 kom han hem och konstituerades som riksarkivarie, men var ifrigare än någonsin upptagen af fortsättningen på sitt lifsverk, för hvars skull han 1861 och 1862 kortare tider forskade i svenska Riksarkivet. Påsken 1863 reste han till Rom för att hämta sin där kvarlämnade familj. På vägen blef han sjuk och afled vid framkomsten. Han begrofs på den protestantiska kyrkogården i Rom vid Cestius-pyramiden. 1865 aftäcktes en minnesvård på hans graf. - M:s Samlede af handling er (4 bd, 1873-76) utgåfvos af G. Storm, åtföljda af en kronologisk förteckning öfver M:s alla kända litterära arbeten. - Litt.: J. B. Halvorsen, "Norsk forfatterlexikon", IV, Laura Larsen-Naur (M:s dotter), "P. A. Munchs levnet og breve i familiekredsen" (1901), K. Brinchmann, "Nationalforskeren P. A. M., hans liv og virke" (1910), och A. Bugges art. Historia i "Det kong. Fredriks universitet 1811-1911" (II, 1911).

Kilde: Nordisk familjebok, 1904-1926


Bibliografi

Titler i E-Bibliotek