Riddaren Bryning

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Svenska folkvisor vignet.jpg
Svensk Folkdiktning


38. Riddaren Bryning


Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius


1. Det var en gång en riddare, en riddareson,
Han gjorde till sin fader så ödmjuk en bön
Om orlof och förlof,
Att rida under ö,
Och fästa sig en mö.


2. Strax orlof han då fick och sadla' gångarn grå,
Från fäderneslandet han gladelig månd' gå;
Herr Bryning heter han,
Det var en gildisk hjelt',
Som kunde stå i fält.


3. Han reste genom många land i åren fem,
Hans ridderliga rykte väl spordes uti dem.
Så mången jungfru skön
Honom älska' innerlig;
Den riddaren akta' sig.


4. Den herren for till Engeland, hans hug stod derhän,
Der hade han stor lycka och oförmärkt en vän;
Han lyckelig dit kom
På ridderlig manér
Som andra riddare fler.


5. Den herren han logerad' i den kongeliga stad,
Vid kongelig taffel han spisade sin mat,
Hans hog så vida rann,
Han tänkte då först på,
Hur detta skulle gå.


6. Den skönaste prinsessa, som någon hade känt,
Var konungens dotter af Engeland, och den
Herr Bryning har så kär
Som tusend' tunnor guld,
Dock hemligt och fördoldt.


7. Hon önskade och tänkte i tankar ofta så:
»Gud gifve, att herr Bryning mitt hjertelag kund' nå!
Då hoppades jag till,
Ant'en glädjas och le,
Ell' ock att döden se.»


8. »Och väl är mig frånfallen min moder så god;
Den sorg är dock liten, slätt intet deremot,
Som älskogen nu gör
Till denna riddareson;
Gud Fader, hör min bön!»


9. »Min vilja uti penna att låta honom förstå,
Det tör jag icke våga; hvad skall jag finna på?
Det står mig ock ej väl
Att skrifva uti lön
Till riddaren sä skön.»


10. Herr Bryning så svåra i jungfruns tankar låg,
Och hennes blod sig förändrar, när hon honom såg;
Den riddaren lika så,
Af kärleken sin
Måst' bära blekan kind.


11. »Ack! ve och olycka är det mig kommen på,
Jag älskar den så högt, som jag icke kan få,
Och hon vet ej deraf;
Dock kanske, visste hon det,
Det blef visst min förtret.»


12. »Hvad skulle hon väl akta en främmad riddarson?
Väl annat, än att honom gifva döden till lön?
Dock jag det hellre såg',
Att dö i morgon dag,
Än lefva utan behag.»


13. Och der var nu den herren till fullo då ett år,
Hans glädje var så liten, hans sorg var så stor.
Hans kinder gjordes blek
För älskog, kärlekssak,
Som mången gör i dag.


14. Den engelandske konung han talte till sin sven:
»Hvi sörjer då herr Bryning, den bäste af mina män
Hvad fattas honom väl?
Gör älskog honom det
Eller annan en förtret?»


15. Den engelandske konung till honom talte så:
»Herr Bryning, I sörjer, jag kan det väl förstå;
Begären allt af mig
Utan gullkronan fin
Och dertill dotter min.»


16. »O nådige herre, jag sörjer nu derför,
Min fader, har jag sport, är i svartaste jord,
Och kärasten min är död;
Jag är åt lifvet led,
Att dö är jag beredd.»


17. »Se, derföre så blekna mina kinder, som I ser,
Dock mest för den ena, som jag hafver kär,
Den dägeligaste mö,
Som lyckan än gaf bröd;
Gud gif jag vore död.»


18. »Du håll nu upp att sörja och aflägg sorgen svår;
Jag vet så rikt ett adelsvif, af er skall bli ett par!
En enka af min slägt,
Hon har en dotter så prud,
Och det skall bli din brud.»


19. »Stor tack, min nådig herre, i djupaste respekt!
Men aldrig den mö jag tager till min äkt';
Jag ville icke det
Mina vänner spörja skull'
För tusen tunnor guld.»


20. »Och hör du, riddar Bryning, du tag dig ej så när,
Du må då ej så blekna, hon är dig fullväl värd!
Två tusen tunnor guld
Med henne fångar du:
Hvad synes dig väl nu?»


21. »Mig synes nu som förr och svarar ännu dertill:
Den mö jag ej älskar, långt mindre hafva vill;
Om jag än half ert land
Med henne kunde få,
Jag tog' henne ej ändå.»


22. »Och hör du, riddar Bryning, föraktar du mitt land,
Dertill min slägtings dotter, den däglig liljevand?
Den skall dig icke mer
Tillbjudas någon tid;
På kongaord du lit!»


23. Kong Edvard han lät bjuda alla sina goda hofmän:
»I binder mig herr Bryning, i tornet honom sänd,
Tills i morgon den dag,
Sitt lif han låta må
För han oss svarat så!»


24. Hvad sorg den kongeliga prinsessan då fick,
Är ej väl att beskrifva; till sängs hon strax då gick;
Hon var då nästan död
Den tid hon hörde det,
Hvad riddaren var skedt.


25. Den andra dag om morgon de ledde honom ut,
Den kongeliga prinsessan hon suckade till Gud.
Och tårar det rann
På jungfruens kind
För riddaren så fin.


26. »Det vållar nu det unga adeliga vif,
Och dägligaste riddarn måst låta så sitt lif;
Ack, bättre vore mig,
Jag aldrig vore född;
Gud gif’, jag vore död!


27. Så kom de då med riddaren på platsen härut;
Så innerlig han suckade och hoppades på Gud,
Och tänkte så vid sig:
»Min själ, Gud, nådig var,
Också den kär jag har!»


28. Då trädde fram till honom kong Edvard på stund:
»Och hafver du en käraste i annat främmande land,
Och du vill ödmjukt be
Om nåd här hos mig,
Då lös jag gifver dig.»


29. »Då skämde jag mång riddare allt uti mitt land,
Om jag nu skulle tigga mitt lif utaf din hand;
Det vare långt från mig,
Jag förr oskyldigt här
Vill dö nu för ett svärd.»


30. »Om du nu ock den endaste i Engeland än var,
Som svärdet sitt vid sidan af röda guldet bar,
Så skall du dock nu dö
För blanka bödelns svärd,
Allt efter ditt begär.»


31. »Så säger jag, I herrar, god natt, som nu här står,
Så villig som oskyldig till döden jag hän går,
Och beder att I nu
Min oskuld kunnog här
Vill göra för en hvar.»


32. Så gräto de så många, som derhos månde stå,
Och aldra mest jungfruer, både stora och små,
De klagade aldramest
Den unga riddarens död,
God natt de honom böd.


33. Då trädde elfva riddare der fram med stor hast,
För kongen i ödmjukhet knäföllo de strax,
Och bådo för honom så:
»O nådige herre kär,
Den riddaren nådig vär!»


34. Då svarade den konung: »jag skänker honom lif,
Men fången hårdt till döden den riddaren må bli,
Och sätt honom strax
Uti det mörka torn,
Från måne och från sol!»


35. Den dägligaste prinsessa, den tid hon hörde det,
Så blef hennes hjerta något tröstadt dervid,
Och tänkte så vid sig:
 »Ännu förhoppning är
Om den jag hafver kär.»


36. Hon bad då således: »O du, all nådens Gud,
Låt mig dock en gång blifva den fångne riddarens brud!
Ty här förutan mig
Ej minsta glädje han
I verlden njuta kan.»


37. »Gud låte mig dock lefva den dag så lyckelig,
Jag må med honom tala, allt hvad som synes mig!
O Gud, du gifve det
Jag nu hos honom stod’,
Det adeliga blod!»


38. Herr Bryning han suckade i tornet, som han låg:
»Gud nåde mig fånge, som här nu dödas må,
Och mina unga år
Således bringa hän!
O Gud, du var' min vän!»


39 »Jag sörjer ej så mycket för lifvet mitt nu här,
Som för den prinsessa, jag lönlig hafver kär;
Det smärtar mig nu mest,
Jag henne ej skall se;
Det gör mig sorg och ve.»


40. »Olycklig, jag dåre, hvad tänker jag väl på!
Jag älskar den så högt, som jag aldrig kan få;
Änskönt jag än var fri,
Hvad aktad' hon dock den,
Som är till döden känd?»


41. »Jag sörjer så mycket för henne uti lön,
Kanske hon sig kan glädja, den jungfrun så skön
Gud vet, min sorg är stor,
Som jag i hjertat bär,
Mest för den jag har kär.»


42. En tid derefter fiender det land belade så,
Att Edvard den konung sjelf han måste med utgå;
Ty redde han sig till,
Att fara hän sin väg,
Han länge töfva' ej.


43. Prinsessan hon då sade: »Herr fader, säg dock hvem
Tör I betro herr Bryning, till dess I kommen hem?
Jag beder, se er för,
Ty om han frihet njöt',
Det blef så mångens död.»


44. »Tack vare dig, min dotter, allt för din' snälla ord,
Slätt ingen utan dig på hela verldens jord;
Der har du nycklar små
Till vård om fången sjelf,
Adjö, adjö, far väl!»


45. Nu råder den jungfrun, den dägliga mö,
Hon aktar att göra sin fånge ett besök,
Och sjelfver en glädje stor;
Ty tänker hon nu på,
Hur detta skulle gå.


46. Hon trodde slätt ingen att bära det bud,
Och sjelfver att gånga, dertill var hon så blyg;
Dock kärlek henne tvang,
Hon sjelfver tog sig på,
Till fången sig att gå.


47. En timme öfver midnatt den jungfrun var beredd,
Allena sjelf att gånga till fangen sin då ned,
Som jernbunden låg;
Hon läste upp dörren då,
Och helsade honom så:


48. »God afton, riddar Bryning, det är mig så kärt,
Att I är i min vilja, också min fånge är;
Hvad synes er om det,
Att jag om midnattstid
Så ensam kommer hit?»


49. »O herre, o herre, hvad är det för en röst,
Hvad är det för en syn, som jag ser i mitt bröst!
Uti mitt fängselband,
I detta mörka torn,
Från måne och från sol.»


50. »Hvad heller månn' jag drömma, eller månn' jag vaken är
Mig synes för mig stånda den, som jag har så kär!
Jag, dödsens gifne man,
Som jernbunden är,
Hvad är det, som jag ser?»


51. »Hvem synes jag er vara, riddar Bryning så kär?»
»O nådigste jungfru, jag tycker att I är
Den dägliga mö,
Som hjertat gjorde sårt,
Allt uti kungens gård.»


52. »Jag älskad' henne svåra, och det i lönlighet.
Hon tvingade mitt hjerta, så kinderna dervid
Dödsbleka färger fick;
Men yppa det en stund
Jag torde ingalund.»


53. »Jag brukte salta tårar i stället för vin;
Men nu är lyckan värre, nu ser jag döden min.
Det enda är min tröst,
Att en så daglig mö
Mig sjelfver låter dö.»


54. Den jungfrun hon suckade så svåra för sig sjelf,
Dess ögon flöt' med tårar som en stridan dam och elf ;
Dock tvang hon ut de ord:
»Hvad menar du, fånge god,
Att älska kongablod?»


55. »Min fader han är borta, och han är icke här,
Jag vill dig annat lära, än mig att hafva kär:
I morgon skall du dö,
Täm kärlekstankar slik',
Tro fritt jag säger dig.»


56. »Så dör jag, för ingen på jorden nu här
Jag högre i tanke har älskat än er;
Och det är all min lust,
Att en så däglig mö
Mig sjelfver låter dö.»


57. Den jungfrun sig omvände med tåreögonflod,
Den riddaren han suckade och jungfrun han bad
Hon ville icke fler
Så löna kärlighet!
Hon suckade dervid.


58. »Dock vet jag väl en fånge är ingalunda värd,
Att älska en prinsessa och hafva henne kär;
Dock kan jag ingalunda
De orden dölja mer,
Att jag er hafver kär.»


59. Hon längre ej kan vara att höra på hans ord,
Så läste hon då tornet, i hjertat hon då svor:
Hon aldrig någon man
Utan Bryning ville ha
Eller ock den svarta graf.


60. Herr Bryning blef allena och sorgelig han var,
Förty hans kärlekstal fick dödeliga svar,
Han älskade innerlig
Den domaren, som
Öfver honom fälde dom.


61. Han suckade så ofta, hans ögon de flöt’:
»Nu händer mig det samma, jag mången jungfru söt
Allt oförtjent förakt
För kärlighet har gett;
Nu har mig det samma skett.»


62. Han visste ej att jungfrun honom älskade så,
Ty hennes ord vor' hård', då hon för honom månd' stå,
Så sorgelig han bad:
»Gud vare ej henne vred,
För min oskyldighet!»


63. »Att fälla flere tårar för kärlek, det är skam;
Men jag är så förvirrad som ett förvilladt lam,
Det vilse vandrat har,
Allt uti rosenlid,
Så mången viller stig.»


64. »O sorgeliga hjerta, din hug från den du vänd,
Som sjelf så omildelig till döden dig har känt!
Dock smärtar mig nu ej
Den förestående död
För kärleken så söt.»


65. Nu jungfrun tiden så fördref, och den var henne lång,
Att öppna till herr Bryning sitt hjertelag en gång;
Emellertid kom bud
Från stående ett krig,
Att kongen han stod lik.


66. »Högborna prinsessa, i det grönaste fält
Der byttes med kulor, och konungen sjelf det gält.
Vi hämnade hans död,
Och segern vi vann
Till ära för vårt land.»


67. Den jungfrun hon bleknade och signade till jord,
Det kan en hvar väl tänka, hur nu hon var till mod:
En enslig fogel lik,
Förutan far och mor
Och syster och bror.


68. Hon klagade sin smärta, med kinderna våt':
»I mina ungdomsdagar blef mig den sorgen spådd:
Oblida lycka, du
Allt hugger sår i sår,
Gif’, att jag låg på bår!»


69. Så tänkte hon på Bryning, hur' honom månde gå:
»O du utvalde riddare, om jag dig kunde få,
Så nöjes jag dock väl
Änskönt i ringa stånd,
Än ega Engeland.»


70. Som hon då stod och klagade, då in åt dörren komm'
De högborne riddare och adelskap så fromm’;
De svoro henne tro;
För henne lif och blod
De höllo ej för god.


71. Så trädde fram den biskop med ordensbröder god',
De önskade henne lycka och dem på stället stod',
Som henne ment med tro,
Att hålla trogen ed
I hörsam ödmjukhet.


72. Då svor' de henne troskap, både hög och nedrig stånd,
Och önskade henne lycka att döma Engeland,
Och rikena regera
Och lefva länge väl,
Allt, som hon önskar sjelf.


73. Hon tedde sig nådigt och ödmjuk tack dem böd,
Hon tänkte mer på fången än på gullkronan röd,
Hon aktad’ - honom mer,
Den fångne riddarson,
Än England med sin kron'.


74. Som natten så tillstundar, en hvar sin väg då gick,
De orlof månde taga; men hon i sinnet fick,
Till fången sin att gå:
Hon mente honom bäst,
Vill' vara honom näst.


75. När alla var till sängs, den jungfrun passade på,
Så ena till sin fånge hon aktade att gå,
Hon inom dörren steg
Och helsade riddaren,
Sin allra bästa vän.


76. »Stor tack, så bör du hafva, o dägelig jungfru skön!
Hvi töfvar du så länge, med döden till min lön
Att skänka fången din,
Som lifvet ej begär,
Att njuta längre här?»


77. »O, visste du, herr Bryning, mitt hjertelag till dig,
Du önskte dig ej döden, men då väl snarare mig,
Som kronan utaf guld
I Engeland skall bär',
Ack, hafver du mig kär?»


78. »Ack, nådigsta prinsessa, hon spotte icke mig!
Hvad hafver jag dock syndat, me’n jag så ynkelig
Skall höra sådant spe
Utaf den enda mö,
För den jag ville dö?»


79. »Ack, nådiga prinsessa, nu spotte inte mig,
Jag hafver förr haft tankar, och väl så ypperlig'.
Och varit buden den,
Så hög och mägtig är:
Jag döden nu begär.»


80. Prinsessan fälde tårar, satte sig hos honom ned,
För grät hon ej kund' tala med riddaren dervid;
Han dubbelt fången blef,
Då han den jungfru såg,
Så sorglig der han låg.


81. Prinsessan upp månd' stånda, på honom vänligt såg:
»Och riddare, herr Bryning, hör hvad jag säga må:
Da är du endast den,
Som jag än har haft kär
Af allt i verlden är.»


82. »Hvad jag tillförne talte, det icke var så ment,
Mitt hjertelag att öppna är icke än för sent
För den, som jag har kär
Öfver verldens röda guld;
Herr Bryning, var mig huld!»


83. »Jag glad har aldrig varit, se’n jag första gång dig såg;
Ty kärleken till dig jag städse tänkte på,
Och fält har mången tår,
Som rinner för dig än,
Min allra käraste vän!»


84. Hon lossade den riddaren och sade till honom så:
»Dersom jag dig nu sviker, då Gud mig löna må!
Se här den för dig står,
Som unnar dig allt godt,
I ära utan spott.»


85. Herr Bryning af förundran blef ganska tyst och stum,
Den jungfrun honom träffad’: »och hör du, riddar from,
Vill du ej svara den,
Som älskar dig så,
I ära och i tro?»


86. Den riddaren ned månd' falla för jungfruns fot,
Hon honom månd' upptaga af ett förälskadt mod,
Och vänligt tog i famn;
De fälde mången tår
Af kärleken så stor.


87. »Jag för till dig en krona, och det i trofasthet,
Hvem jag nu har utkorat, slätt ingen kommer vid.
Du är den endaste,
Med den på verldens ö
Jag lefva vill och dö.»


88. »Om än jag Englands krona förlora skall för dig,
Och jag dig nu kan vinna, jag är förnöjelig;
Sker det ej, ser du visst
Den kind, som nu är röd,
Om dagar få är död.»


89. »Ack, nådiga prinsessa, den endaste du är,
Som jag ännu har älskat och haft i hjertat kär,
Du endast är ock den,
Jag älskar till min död,
Skönt jag dig aldrig njöt.»


90. De famntogo hvarannan och grät' af kärlighet,
Så englarne hos sjelfver Gud de gladdes dervid
Deras hjerta stod i brand
Och ögonen i gråt
Förutan svek och hat.


91. »Hör, all min tröst och glädje, hör, hvad jag säger dig
O du, min engel kära, o du, mitt smycke rik',
Nu går jag från dig bort;
Till mig du komma må,
När jag dig beder så.»


92. »Nu ega vi ett hjerta, en själ, också ett lif,
Att vi ock en regering må ega, Jesu gif,
Vår ingång vare god,
Som i all ärlighet
Är skedd af kärlighet!»


93. När solen upp månd' skrida, prinsessan klädde sig,
Och gick så i salen, der mången riddare rik
Till uppvakt färdig stod;
Hon bad dem litet stå,
De vänta ville då.


94. Hon riksens råd månd' kalla, der de nu samlad' var
»Jag har ett ord till eder, vill I mig gifva svar,
Och unna vill mig den
I tro att lefva med,
Som jag nu sjelf begär?»


95. Der stod mång' riddare, som mod dervid månd' få;
Hertigar, furstar bålde tänkte vid sig så:
»Det vara kan väl mig»;
Hvarför de alla svor,
Att lyda hennes ord.


96. Och de högborne herrar de stälde sig nu fram,
De visste icke, hvilken det vara skulle af dem;
Ty svor' de andra gång,
Hvem hon sig önskade,
Skull' strax och villigt ske.


97. Hon märkte deras tankar, och talte så till dem:
»Jag vill begära fangen, som är i tornet gömd;
Herr Bryning heter han,
Han är den enda nu,
Jag hafver i min hug.»


98. »Och om jag icke skulle till äkta gifvas den,
Som hjertat mitt är gifvet, och älskar som en vän,
Så dör jag i min sorg,
Och ingen till är född,
Som bota kan min död.»


99. De herrar henne svara: »hvad hennes vilja är,
Det långt från oss skall vara, ej annat att begär':
Lät hemta honom hit,
Den riddaren lyckelig,
Den riddaren så rik.»


100. Herr Bryning fick de ordres, så gladelig han kom;
Han blef bevist stor ära, och mest utaf dem, som
Nu visste hvad skull' ske;
Den jungfrun honom såg,
Hon då till honom går.


101. »Se här, I furstar bålde och riddare manerlig,
Här ser I hos mig stånda den jag har utvalt mig.»
De bugade alla då:
»Till lycka, konung båld,
Till lycka tusenfaldt!»


102. »Ditt rike och din krona du lyckelig reger',
Och kungars store konung dig gifve lycka här,
Att bära kronan så,
Du evigt bära kan
En krona i himmelsland!»


103. »Gud kröne eder begge med lycka och fred,
Att I må lefva länge i stor lycksalighet
På denna verldens ö,
Och se'n evinnerlig,
Att lefva i himmelrik!»


104. Då äktade hon sin fånge, och gjorde honom till man,
Och detta till en konung allt öfver Engeland;
De lefde länge väl,
I lust och glädje stor
Allt uppå denna jord.


105. Så fick herr Bryning glädje för all sin suck till Gud;
Från fångahus till kronan Gud sände honom ut.
Så hjelper Gud visst den,
Till honom har sitt hopp;
Han hörer deras rop.

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.