Sägner från hednatiden
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Kulturbilder ur Finlands historie
Sägner från hednatiden
Rafaël Hertzberg
Karelarne vid Dvina
Vid Hvita hafvets kust, kring stränderna af Dvina, låg Bjarmaland. Dess inbyggare hade genom handel förvärfvat sig stora rikedomar och de voro äfven tappra i krig.
På näset, som bildas af Hvita hafvet och Dvinas mynning, fans i skogen en helgad plats, omgifven af en hög skidgård. Vid dess väl tillbommade port stodo hvarje natt sex beväpnade bjarmer, två och två i sender, vakt hela året om. Innanför skidgården voro omätliga skatter nedgräfda i jorden. Ty när en rik bjarmer dog, delades hans egendom mellan arfvingarne och den döde. Den dödes andel gräfde man sedan ned på det heliga stället. Vid hvarje barns födelse nedlade man der likaledes en handfull silfver.
Här inom skidgården stod äfven guden Jumalas bild. Andra sagor berätta, att der stod ett praktfullt tempel, inlagdt med guld, silfver och ädla stenar, så att hela nejden glimmade deraf rundt omkring. Innanför tröskeln var en graf fyld med gift, och inne i templet satt en mägtig trollqvinna, som i hvarje mål åt en hel qviga och bevakades af en träl, en tjur och en gam, som med sina vingar slog ihjel en hvar, som nalkades. Bakom en löngång och en jerndörr förvarades hennes efterträderska, och trettio trollqvinnor bevakade templet. Längst inne stod Jumalas bild. På hufvudet bar den en krona med tolf dyrbara ädelstenar och kring halsen ett smycke, som kostade trehundra marker. På bildens knän var en guldskål, så stor, att fyra fullgode män hade möda att tömma den, när den var fullt iskänkt med vin, och denna skål var fyld med rödaste guld. Pellen, som omgaf bilden, uppskattades i värde lika med tre de rikaste skeppslaster. Ännu andra sagor tala om Thors bild, som sades stå inne i templet med ett försilfradt bord framför sig och på bordet ett buffelhorn, glänsande af guld och fyldt med gift.
Att fara till Bjarmaland och röfva dess skatter ansågs af nordens män som den berömligaste bedrift. Bland ryktbare Bjarmalands-farare voro äfven norrmännen Thorer Hund och Karli. De seglade år 1026 på tvenne skepp med fem och hundrade välrustade män till Bjarmernas land. När de anländt till Dvina-flodens mynning, idkades först köpenskap i all fridsamhet. Men när handeln var afslutad, seglade norrmännen ut på hafvet och uppsade freden. Derefter rådgjorde de och beslöto att nästa natt försöka ett anfall på Jumalas område, för att plundra gudens skatter.
Några man lemnades qvar till skeppens bevakning, och de öfrige landstego nattetid och funno skidgården obevakad under vaktombytet. Då gick Thorer Hund till skidgården, högg sin yxa fast ofvantill och drog sig öfver. Så gjorde ock Karli, och båda öppnade sedan porten inifrån för sina män, samt började ur högarne borttaga så mycket guld och silfver, som de förmådde bära. Sjelf gick Thorer Hund till Jumalas bild och borttog skålen med guldpengarne, men Karli ville hafva gudens halsring och högg till den med yxan så hårdt, att hufvudet med ett förskräckeligt dån flög af bilden. Deraf märkte den annalkande vakten oråd och kallade folket till vapen. På alla håll förnummo nu norrmännen hornskall, och undkommo med knapp nöd till sina skepp, förföljda under höga rop af bjarmerna, hvilka dock alls ej sågo dem, tack vare Thorer Hunds trollkonster, dem han lärt sig af de trollkunnige finnarne.
Sagor om lapparne
Fordom bodde lapparne i rikare nejder än nu. Detta var innan Jubmel (Jumala = Gud) stjelpte om verlden. Dermed hade tillgått sålunda, att Jubmel en gång omhvälfde jorden så, att vattnet ur träsken och elfvarne steg upp på landet och dränkte alla menniskor. Blott tvenne syskon blefvo räddade, en flicka och en gosse. Desse hade Jubmel tagit under armen och fört upp på ett högt berg, Passe vaare (det heliga berget). Sedan öfversvämningen var förbi, släpte Jubmel åter de två barnen ifrån sig. De skildes nu och gingo hvar sin väg för att söka, om det ej funnes flere menniskor i verlden än de. När de sålunda hade vandrat i tre år, träffades de åter och kände igen hvarandra. Men sedan de åter hade vandrat i andra tre år och igen råkades, kände de ej mer hvarandra, utan började lefva tillsammans. Och af dem härstamma alla menniskor, som nu lefva.
Lapparne och jättarne voro i ständig strid med hvarandra och derom hafva de lapska sagorna mycket att berätta. Det handlar då alltid om lappen Askovis och jätten Stallo. Denne är mycket större och starkare än menniskan, som han förföljer och vill äta upp, men vanligen kommer han till korta, ty fastän han är så grufligt stark, är han dum tillika och besegras derför lätt af den listige lappen.
En gång hade Askovis fallit i händerna på Stallo och föreslår då denne, att de skulle pröfva, hvem som var starkare. För att utröna detta, skulle de stöta hufvudet mot ett träd, och den var starkare, hvars hufvud skulle tränga djupast in i stammen. Stallo försöker först, men kan ej alls få in sitt hufvud i trädet. Askovis ville uppskjuta sitt försök till följande dag och urholkade under tiden i hemlighet flere trädstammar, och täckte hålen med bark. När det blef dag, sade han sig vilja utföra profvet och rände till Stallos stora förvåning sitt hufvud in ända till öronen i det ena trädet efter det andra. Stallo föreslår nu ett annat prof, nemligen att försöka, hvem som kan kasta en isbill högre upp i luften. Stallo kastar först, och så högt, att billen knappast synes. Askovis står, när hans tur blir, med billen i hand och tittar uppåt. Hvad tittar du efter?" frågar Stallo. Jag väntar på molnet der, ty jag ämnar kasta isbillen dit upp, så att den blir qvar der". "Ack nej, käre son", ropar Stallo då förskräckt, "det är min faders bill och den vill jag ej mista". Och sålunda har lappen åter vunnit seger. Nu börjar lappen vrida vidjor. "Hvad skall du med dem?" frågar Stallo. "Jag tänker bära bort din silfverbod", svarar lappen. "Nej, käre son, för all del inte! Min bod!" ropar jätten och lofvar att i stället godvilligt fylla lappens hatt med silfver. Men lappen skar ut bottnen af sin hatt och höll hatten öfver en grop i marken, så att jätten blef af med en god del af sina rikedomar. En annan gång har Stallo lagt ut nät för att fånga bäfrar, gjort upp eld i skogen och lagt sig att hvila. I nätet har han fäst ett snöre och i snörets andra ända en bjellra, för att höra, när bäfvern fastnade i nätet. Plötsligen pinglar bjellran och Stallo skyndar bort till nätet, men finner ingen, ty en illmarig lapp har ryckt snöret och begagnar nu Stallos frånvaro för att bränna upp hans kläder. Stallo återvänder till sin lägerplats och harmas på sig sjelf, ty han tror att han sjelf lagt kläderna så nära elden, att de brunnit upp. Om en stund pinglar det åter, och Stallo skyndar till nätet. Nu släcker lappen hans eld. Då börjar Stallo jämmerligen frysa och går till månen, som just går upp. "Se, fader, din son fryser!" ropar Stallo och sträcker armarne mot månen. Men månen förblir kall och känslolös och jätten fryser ihjel på fjället.
En annan gång åter slogs en lapp med Stallo vid en helig sten nära Gellivare. Under striden anropade lappen stenen om hjelp och lofvade honom många dyrbara saker. Men jätten lofvade det samma, och så fick ingendera öfvermagten. Då lofvade lappen förära åt stenen jättens jernyxa, och i det samma fick han öfverhand, så att Stallo damp i backen. Alltsedan såg man i långa tider invid denna sten en jernyxa, på hvilken ingen rost kunde bita.
Med sina grannar hafva lapparne fått utstå många hårda strider, i hvilka lappen, som var den svagare, äfven var tvungen att tillgripa list och förslagenhet. En vinter ströfvade en skara karelare öfver fjällen och tvang en lapp att visa vägen. Denne, som skidade förut i mörkret med ett bloss i handen, manade fienderna att följa tätt efter, emedan vägen var svår. Plötsligen på ett ställe, der fjället stupade alldeles tvärbrant ner, kastade lappen sitt bloss utföre, men vek sjelf åt sidan och fick fotfäste i en klyfta. Karelarene följde blosset i full fart och störtade alla ned i det svindlande bråddjupet.
En annan gång hade en hop karelare infallit i landet och tagit stort byte. Nästa vinter kommo de tillbaka, men då hade lapparne vidtagit försvarsåtgärder. De hade tagit en gammal man af sitt folk till anförare, och denne hade låtit föra en ansenlig mängd timmerstockar upp på ett högt fjäll. Utmed fjällets sidor hade han låtit nedtrampa snön och slå vatten derpå, så att alltsammans blef isbelupet ända upp till öfversta kullen. Sedan lät han i isen hugga in trappsteg uppföre, samt göra vägar och stigar på alla kanter, för att locka fienden dit. Karelarene kommo också, och då de sågo lapparne församlade öfverst på berget, började de klättra upp för branten längs efter trappstegen. Men när de hunnit upp till fjällets halfva höjd, läto lapparne på en gång alla sina timmerstockar rulla ned utför den hala branten och karelarene blefvo krossade till döds, utom två man, hvilka lemlästade skickades hem för att förkunna det lidna nederlaget. Antalet af de slagne sökte man utreda sålunda, att man tog deras eldstål och uppträdde dem på bågsträngar, och blef dermed halftredje bågsträng uppfyld.
Sägner om Österbottens bebyggande
En gång berättar en österbottnisk folksägen var det ett svårt missväxtår i Sverge, så att konungen ej visste, på hvad sätt han skulle hjelpa sina undersåtar. Hans drottning var, såsom förhållandet alltid är med qvinnan, klokare än hennes gemål och fann på en utväg.
– Låt oss gifva dem spada och gräfta i hand och skicka en del af dem till Finland, föreslog hon.
Man gjorde så, anskaffade lifsmedel för första året och folket seglade af. Efter några år blef jorden derborta sedan så gifvande, att derifrån sändes spanmål öfver till Sverge.
Följande norska sägen om Vesterbottens bebyggande kan måhända utsträckas äfven till Österbotten:
När Harald Hårfager ryckte till sig väldet, berättar norska konungasagan, drogo många män ur landet, af Throndalags och Naumdals bebyggare, och bröto åt sig bygd österut från Jämtland; och några drogo ända genom Helsingland och österut med hafvet och blefvo svenska konungens undersåtar och drefvo handel med svenskarne.
.jpg){kind=link}