Saga om An Bågböjaren

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Svensk.gif


Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor


utgifne af


C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.


Fahlun
Carl Richard Roselli
1834


N:o IX

Saga om An Bågböjaren



Texten till denna saga finnes i en Pergaments-Codex under N:o 343 i 4:to på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, hvarmed 2:ne pappers-afskrifter och texten i Biörners Kämpadater blifvit jemnförde. Sagan hörer till samma cyclus som N:o VII.



Här begynner sagan om An hvilken härstammade från Ketil Häng.

1. Frän den tiden, då Fylkes-Konungar funnos i Norrige, härleder sig denna saga. Då rådde två fränder, fader och son, för ett fylke; den äldre hette Olof, men den yngre Ingjald; dock var Ingjald fullvuxen, när de händelser, sagan omtalar, inträffade. Det förhöll sig ganska olika med dem; Konung Olof var vänsäll, men Ingjald var den mäst ränkfulla man. De hade två hofmän, vid namn Björn och Ketil; Björn var kallad den Starke; de voro lika Konung Ingjald till lynnet, mycket öfvermodiga och retsamma. Konung Olof hade en dotter, som hette Asa, en mycket vacker och välbildad kvinna. Det var öfver Numedals-fylke som desse fränder herrskade. Konung Olof var redan gammal när sagan uppkom. Han hade haft två Drottningar, som bägge voro döda; den sista hette Dis, och hon hade förut varit gift med Konung Önund Uppsja eller den Högtseende i Fjordefylke, med hvilken hon haft två söner, som bägge hette Ulf, och nu herrskade öfver samma fylke. Då Ingjald tyckte sig vara berättigad till halfva riket med sina bröder i arf efter modren, höll kan två drabbningar med dem, men förlorade begge. En bonde, vid namn Björn, bodde da i (på) Rafnista, som ligger utanför Numedalen; han var bland de mäst ansedda bland bönderne der nordanom; hans hustru hette Thorgerd, och var en dotter af Bödmod Framarson och Ketil Hängs dotter Rafnhild. Björn hade en dotter vid namn Thordis; henne ägtade den ansedde mannen Göte (Gautr) på Hammer, och de hade en son som hette Grim, och tidigt blef både stor och stark. Björn och Thorgerd hade ännu flera barn; deras äldsta son hette Thorer, en vacker, belefvad och välbildad man, hvilken var Konung Olofs hofman, och mycket ansedd af honom, som man kunde märka deraf, alt Konungen gaf Thorer ett svärd, som länge hade bibehållits i dessa fränders slägt, och var ansedt för en stor klenod. Det kallades Thegn, var både långt och bredt, och hade ett förträffligt bett; varande det poleradt tre serskildta gånger. Under en lång tid vistades Thorer skiftesvis den ena vintern hos Konungen och den andra hemma hos fadren. Björns yngsta son hette An; han blef tidigt stor till växten, dock icke vacker, men var mycket senfärdig; hans styrka var ej känd af någon, ty han pröfvade den aldrig; han ansågs som ett våp, och var icke omtyckt af fadren, men hans moder höll mycket af honom. Folket tyckte honom icke i något fall vara lik sina fornfränder, hvilka voro Ketil Häng och andre Rafnista-män, utom hvad växten beträffade. An lade sig väl icke i köket, men ändock benämdes han af somliga män för fånig. Aldrig inöfvades han i några idrotter, och sålunda gick det tills han var nio år gammal, då han icke var mindre än sin broder Thorer, Han var mycket oregerlig, och tillika vårdslöst och illa (trasigt) klädd; ty både knän och armbogar sutto ute (voro nakna). Då han var tolf år gammal, vistades han borta tre nätter, så att ingen visste hvad det händt honom. Han gick afsides till en afröjd plats i skogen; der såg han vid en bäck en stor sten (bergklippa) ligga, och en man stå vid den. An, som hade hördt talas om dvärgar, och tillika att de voro mera konstfärdiga än annat folk (1), passade på, så att han kom emellan stenen och dvärgen, hvarigenom han tillstängde ingången för honom, hvarefter han sade, att dvärgen aldrig skulle komma dit in igen, så framt han icke smidde An en så stor och stark båge, att den lämpade sig efter hans krafter, och dessutom fem pilar, besittande den egenskap, att han skulle träffa en gång med hvardera af dem; och inan tre nätter skulle detta vara gjordt, hvarför An dröjde der under tiden. Dvärgen, som hette Lit, gjorde som bestämdt var, och det utan någon invändning. An gaf honom några silfverpenningar, som modren hade lemnat honom, hvaremot dvärgen gaf An en vacker stol. An gick derefter hem, och bar stolen på ryggen, kvarvid folket log mycket åt honom. An gaf sin moder stolen, och såde, att det var henne som han mäst borde löna (belöna).


2.An var aderton år gammal, öfvergick han i storlek alla der nordanom; men hvarken hans förstånd eller belefvenhet hade tilltagit något under tiden. Vintern derförinnan hade Thorer vistats i (på) Rafnista, och fått tillnamn efter sitt svärd, så att han var blefven kallad Thorer Thegn; men om våren gjorde han sig färdig att draga till Konungens hof. An bad då, att få följa med honom, men Thorer nekade det hårdnackadt; likväl då han begaf sig på vägen till skeppet, kom An efter honom, Thorer sporde hvad han ville. An svarade, att han ärnade färdas med dem, ehvad han än tillät det eller icke. Thorer sade då att han ej skulle få fara någorstädes: »Och du förstår icke att vara hos höfdingar,» tillade han, »du, som uppfor dig så slätt, att du knappt kan vistas hemma;» hvarpå han tog An, och fastbandt honom mycket starkt vid en ek. An satte sig icke deremot, men Thorer var icke kommen långt derifrån inan han såg An komma efter, dragande med sig eken, som han hade ryckt upp med rötterna. »En beundransvärd man är do,» sade Thorer då, »men jag råder dig dock ifrån att draga till Konungens hof med sådant lynne, som du har.» Thorer skar derefter banden af honom, och sade: »ganska litet agtar du på mina ord;» hvarpå han drog ut svärdet Thegn, och hotade honom dermed, sägande tillika: »detta svärd skall lära dig foglighet när du icke har någon sådan; och skall det icke agta dig stort, men hindra färden för dig.» »Ej skall du skrämma mig som en barnunge (2),» sade An, »och på det du må veta hvad jag kan göra med dig, så skall du nu skönja det.» An fattade då i Thorer, höjde honom i vädret och skakade honom som ett barn, sägande: »Se nu, hvad du förmår, i fall vi icke äro eniga;» hvarpå han släppte honom lös; och såg Thorer då, hvad det skulle blifva för en man af honom. De drogo sedan ut på skeppet; men An såg sig om, för att få plats, der han mäst var i vägen för alla. Köpmännerne sporde hvarandra hvad det var för en man. »Hvi spörjen I mig icke sjelf derom,» sade An, »jag kan säga Er det: jag heter An, är från Rafnista, och en broder till Thorer Thegn.» De sade, att de icke trodde det, men han tillade, att det var sant som han sade; hvarpå de yttrade, att han skulle vara välkommen der. An var uselt klädd, men Thorer befalte, att man skulle förfärdiga kläder åt honom, så att han ej skulle se så besynnerlig ut, och det skedde äfven; men det hjelpte icke mycket, ty haa satte dem vårdslöst på sig, hvarigenom hans utseende ej blef bättre än förut. Skeppsfolket skickade sig väl emot An, och han kunde icke annat, än på samma sätt bemöta det tillbaka.


3. När Thorer och An kommo till Numedals-fylke, sporde de der den tidning, att Konung Olof var död och Ingjald ensam Konung öfver det rike, som de förut begge hade beherrskat. Då sade Thorer: »det var den bästa af de två, som nu dödde, och jag skulle icke hafva rest nordan ifrån, om jag hade vetat något af denna förändring. Thorer kom nu till Konungens gård. An hade sin båge med sig, och när de kommo till gillessalen, spände An bågen, som var öfvermättan stark (hårdspänd). Thorer frågade, hvad sådant skulle betyda. An svarade, att det strax skulle synas; hvarpå han lade strängen öfver sitt bröst och bågen öfver skuldrorna. En pil höll han i handen, och när de kommo till salsdörren, lemnade dörrvaktarne rum för Thorer, men i det samma An gick fram, blef der mycket väsen, eftersom han ej forändrade sin rustning; derpå trängde han sig in i dörren, hvarvid bågen sköt fram öfver skuldrorna, emedan den ej fick rum i dörren, och den måste då antingen brytas sönder eller böjas mycket, ty dörrstolparna gåfvo icke efter för försöket. An kom dock in i salen, och bågen böjdes, men gick icke i stycken. Han satte sig mycket långt ner, men Thorer gick fram för Konungen och hälsade på honom. Konungen upptog det väl och bad honom gå till högsätet midt emot sig. »I skolen vara välkomne här hos oss,» sade han; »hvem är den som kom med dig, och hvarför skiljer han sig så snart från dig?» Thorer svarade: »den mannen är min broder, men han har knappast menige mans skick.» »Han skall vara välkommen här,» sade Konungen, och sitta närmast dig; det göra (tillåta) vi för din skull; An hafva vi hört omtalas, och är han en vidunderlig man i många hänseenden.» Thorer gick till An, upprepade för honom Konungens ord, och tillade: »gå till din hedersplats, frände!» »Ej månde vi byta rum,» svarade An, »men större lust har jag att uppehålla mig här vintern öfvver.» Thorer sade, att han trodde att detta skulle tillåtas honom, hvarpå han trädde fram för Konungen igen och yttrade: »jag vill bedja att min broder An må, efter sin önskan, få vistas här under vintern; dock behålla sin plats.» »Det skall tillstädjas honom,» svarade Konungen, »att uppehålla sig här i vinter; men hvilket annat säte kan vara bättre för honom, än vid din sida?» Thorer sade, att han ej ville hafva något med honom att skaffa: »han har altid haft för skick,» tillade han, »att vilja råda sig sjelf, och derför var det mig mycket emot, att han drog hit med mig, förty jag visste, att han var tämligt besynnerlig.» Thorer omtalade för An Konungens svar, hvarpå An yttrade: »skedt är nu, hvad jag ville, och gäck du, broder! nu till din plats!» Thorer gjorde så. An var tystlåten och otillgänglig och satt mäst i sitt säte, utom då han gick i sina ärender. Hofmännen logo mycket åt honom, och Ketil var den som äggade dem dertill, men An låtsade, som han icke märkte det. Sålunda led tiden fram till jul. Då lät Konungen göre kunnigt, att han ville gifva julgåfvor, likasom hans fader hade gjordt; sägande sig derigenom vilja vinna sina mäns hyllning. Om julaftonen kommo alla for att emottaga gåfvorna, undantagandes An. Konungen sporde, hvarför icke An kom att taga emot gåfvan; »han skall också hafva en, likasom de andra,» sade han. Detta blef An förkunnadt, och han stod då upp och yttrade: »mig synes det godt att mottaga guld.» Mannen bar sig icke skickligt åt, då han trädde fram för Konungen; och var han förskräckligt stor att åskåda. Konungen frågade: »Hvad var orsaken till, att det brakade så starkt, An! när du gick hit in genom dörren första gången?» »Min båge,» svarade An; »ty så liten var dörren till Er sal, Konung! att min båge böjdes aldeles tillsamman, då jag hade den på skuldrorna, forrän jag kom in, och det klingade högt, då den slapp in genom dörren.» »Du skall,» sade Konungen, heta An Bågböjaren (3).» »Hvad gifver du mig i namnfäste?» frågade An. »Här skall du få en guldring,» svarade Konungen, »som både skall vara namnfäste och julgåfva, ty jag hörde hvad du yttrade förut; du måste visst vara en mycket stark man, så stor som du är.» »Nog tror jag,» svarade An, »att jag är ganska stark, men jag vet det icke.» An tog emot gåfvan, men tackade ej för den. Derpå lekte han med ringen, satte honom på bröstet, och höll händerne der nedanom, men i detsamma flög (kom) ringen borrt. Han gick då ut i förstufvan för att leta efter den, och då han kom tillbaka, såg han aldeles så ut, som hade han legat i smutsen. Hans sidokamrat sporde då, hvarför han såg så skräckfull ut. An svarade: »det är icke värdt att spörja, än mindre att förtälja derom, men jag skall dock omtala det för dig, om do vill tiga dermed.» Denne yttrade, att han skulle förtiga det, hvarpå An sade: »här månde sannas det, som sagdt är (ordspråket): Missunnadt guld (gods) förloras lättast; tappad är nu ringen.» Sidokamraten yttrade: »låtom oss tiga dermed;» hvarpå An svarade: »Det må så vara, men ringen var ej bestämd åt mig, och förty vill jag gifva honom åt den, som finner (upphittar), honom.» Detta kom för hofmännen, och de omtalade det för hvarandra, men Ketil log mycket deråt, och yttrade, att det hade gått, som man kunde vänta, när man gifvit en dylik fåne guld; hvarefter han gick att leta efter ringen, åtföljd af hofmännen, hvilka trängdes om hvarannan i förstufvan. An sade då: »hvad skall det betyda, att männerne krypa här på händerna och krafsa i smutsen, och tillika rifvas med hvarandra?» Man sade honom att de ville vinna på hans olycka, och söka igen ringen. An yttrade då leende: »icke anar jag något godt; ty här har jag ringen på min hand; nu narrade jag Er en gång, för det Ni så ofta narradt mig.» Hofmännen sade sig derigenom hafva lidit mycken spott och hån. An ' yttrade, att det borde så vara, hvarefter de höllo upp med att göra narr af honom; dock började de sedan dermed på nytt, och Ketil var hufvudmannen derför.


4. En dag tilldrog det sig, att bäggte bröderne voro utanför gillessalen. Hofmännen kommo då ut, och sade till An: »du måste vara en stark man An!» »Det kan väl vara, att det förhåller sig så,» svarade han, »men jag har aldrig pröfvat det.» »Vill du brottas med Björn?» frågade de. An svarade: »det må ankomma på Er; men I skolen tjena mig med att göra upp en stor eld åt mig.» De gjorde så, och bådo honom värma sig. Han sade, att han hade mera behöfligt att uppvärma sig, när han kom från den förestående kampen. Sedan gjorde de sig redo att brottas i salen. An var då klädd i en luden kappa, som hans moder gifvit honom; han hade icke något bälte om sig, men kappan var så fotsid (lång), att den släpade öfver en aln efter honom, och armarne på den gingo framöfver händerna. Björn sprang in på An, men han stod stilla för honom. Björn var en mycket stark man, hvarför han grep tag i An, och kastade honom på eldbrasan, så att hans skuldror kommo att ligga ner i elden, men fötterna blefvo hvilande på bänken; och uppstod då ett allmänt skratt. An var långsam att stiga upp; men den ludna kappan hindrade elden att skada honom. Då sade Konungen: »icke tyckes det mig, An! att du är så stark, som du synes vara.» »Den tyckes mig starkast, Konung! som först faller,» svarade An, hvarvid Konungen log mycket. An tog nu på sig ett bälte, bandt dermed upp kappskörtena, och vecklade upp armarna; hvarpå de for andra gången sprungo in på hvarandra. An drog då Björn åt sig, upplyftade honom som ett barn, slängde honom sedan på eldbrasan, och släppte honom lös i detsamma. Hofmännen sprungo då till, och ryckte Björn utur elden; varande han då mycket bränd. De sade, att denne man var förfärligt stark. An tyckte mycket om att han blef kallad stark, och sade, det de nu kunde se, att han ville det Björn skulle värma sig vid elden; tilläggande ock, att Björn behöfde det mera än han. An kvad derefter:

Som en feg, mig mannen
Stötte mot bänken, jag icke
Hälla mig uppe kunde;
Vare den man förbannad!
Men vi skiftade lika,
När jag honom fålde
Föll hans heder äfven;
Vare den man förbannad!

Nu led det med vintern, och inträffade det en dag, att bägge bröderne voro ute tillsammans. Då sade Thorer: »är du icke illa tillfreds med, att du rest hit, då du här blifvit hånad och bespottad?» An svarade att han icke var obelåten dermed: »jag har här bekommit guld och haft en god bostad under vintern,» tillade han, »och jag bryr mig ej om deras spott.» »Då skall du nu få veta, huru jag tycker derom,» sade Thorer, »jag vill gifva dig svärdet Thegn, hvarmed du skall dräpa tvänne af Konungens män, och sedan skall jag sjelf svara för saken.» »Jag vill se svärdet och taga emot det,» svarade An, »men icke vill jag lofva dig den betalning, som du fordrar.» Dagen efter vid dryckes-tiden stod An upp, och vände sig till den, som satt honom närmast, och säg på honom. Detsamma gjorde han med alla i salen; för Konungen stod han längst; sedan gick han fram till Thorer, lade svärdet fram för honom på bordet, och sade sig icke vilja hafva det. Man skrattade mycket deråt, men Thorer var mycket illa tillfreds dermed. Då bröderne sedan åter träffade hvarandra, sporde Thorer: »hvi betedde du dig så fånigt, min broder! och helt annorlunda än jag förmodade.» »Jag tänkte på,» svarade An, »hvem af Konungens män jag kunde hafva någon heder af att dräpa, och jag fann då ingen; men jag säg längst på Konungen, emedan jag var mäst villrådig om jag skulle dräpa honom.» Thorer sade: »du är aldeles rasande, Konungen är ju välvillig emot dig.» »Ej behöfver du tala om honom,» yttrade An; »jag tror att i hela Norrige icke finnes värre menniska än denne Konung.» Dermed var deras samtal slut. Det led nu närmare mot våren. Konung Ingjald lät då stämma till Ting. Han stod upp på Tinget och talade sålunda: »Det är allom kunnigt,» sade han, »att min fader är död, och jag områder detta rike, och vill jag förty göra allom veterligt, att jag vill gifva ersättning till alla dem, som jag gjort något ondt, och gifva dem och eder alla goda lagar; men jag inbjuder eder, mina män! på en färd att besöka mina bröder, på det vi i godo må kunna afgöra, huruledes det skall förhållas med rikets styrelse, och vill jag lemna mina män kost och dryckesvaror.» Dervid blefvo alla glada. Då sade An: »du tycker, att Konungen talade väl, broder!» Thorer svarade, att det kunde man nog märka» »Men jag kan säga dig,» yttrade An, »att nu önskar han dem (bröderne) det värsta, och tycks på detta sätt kunna tillfoga dem den största skada.» Thorer svarade, att han ännu bibehöll samma sinnelag emot Konungen. Derefter gjorde de sig färdiga. An sporde Thorer, om han ville att han skulle färdas med hirdmännen eller också följa med Konungen: »jag har blott uträttat litet, så framt jag sålunda drager bort,» tillade han, »men på andra sidan är det mycket ovisst, huruledes jag skulle komma ut med att uppehålla mig här, under det ni äro borta, derför har jag mycken lust att draga med eder. Thorer sade sig önska, att han skulle följa med. De styrde då nordan efter med Konungen, och lade sig under en ö. Konungen sade då, att der skulle resas hamnmärken (4). Då kvad An:

Hell dig Sälg!
Nära sjön (hafvet) står du
Väl med löf betäckt;
Nu man skakar af dig
Morgon-daggen;
Men jag för Thegn är
Natt och dag bekymrad.

»Det skall du icke behöfva,» sade Thorer, »ty jag vill gifva dig svärdet Thegn.» »Icke bekymrar jag mig derom,» svarade An. »Jag tror,» sade Ketil, »att du längtar efter någon af mankönet, som du vill skända;» och dervid logo de mycket och hånade honom. »Det förhåller sig icke så,» yttrade An; »icke bekymrar jag mig om en sådan Thegn (5), men väl om min broder Thorer Thegn; ty han ar så enfaldig, att han tror denne Konung, som jag vet skall blifva hans baneman.» Sedan kommo de till Fjordefylke. Då sade Konung Ingjald: »jag tror att vi nu äro komna in i mina bröders rike, och som jag har sport att de icke äro godt sinnade emot oss, så tycker jag det vara bäst, att vi slåss, för att frälsa oss från deras fiendtlighet.» Många ville då häldre hafva stannat hemma, än vara ditkomne. Då bröderne sporde detta, samlade de en här emot Konung Ingjald; men han påbjöd att man skulle gifva hans män att dricka, på det de skulle vara villigare att gå fram. Ett stort oxhorn blef då framburit för An, hvarvid han kvad denna visa:

Det bättre mig tyckes,
I fall vi skolom falla (slagne),
När med manliga steg vi
Gå till svärdens möte;
Tömma vi nu vilja
Fulla dryckes-hornet,
Svingas skulle de skarpa
Svärden, om jag skall råda.

»Detta är väl kvädit,» sade Konungen, »och den, på hvars ena sida du går, är icke obetäckt.» An svarade: »ej tror jag dock, att det skulle vara till så mycken nytta i dag, om jag än följde med.» Konungen sade, att han icke kunde veta af hvad slags folk han var. An utlät sig då, att bägge delarne skulle visa sig; hvarpå han lade sig ned på skeppet, medan de andra gingo upp för att slåss. »Du beter dig mycket illa,» sade Thorer, »eftersom du en gång är dragen hit, och ligger nu på skeppet, då hjelp behöfves; jag trodde att ditt mod skulle vara dig till heder.» An yttrade, att han icke brydde sig om hans tal. Konungen gick i land, och landthären kom nu emot dem; de möttes vid en skog och slogos. An stod upp och gick till skogen, satte sig på en stubbe, och spejade derifrån öfver bägge härarne, hvarvid han såg att tvänne baner buros framför Konung Ingjalds bröder. An sade då för sig sjelf: »hvi skall jag icke taga det beslut, att hjelpa Konung Ingjald, oaktadt han likväl har det minst af nöden, när han sjelf önskar det; jag vill skjuta, och har godt hopp om, att träffa; ty den som gaf mig bågen och dessa pilar, sade att jag skulle skjuta visst, och det var dvärgen, som jag råkade i skogen på Rafnista, och uppgjorde handel med den gången folket trodde mig vara för altid försvunnen. Jag vill nu pröfva detta redskap, hvarmed han löste sig och sitt hufvud, då jag hade kvartrollat honom utanför stenen (6). Han sade, att jag skulle skjuta tre skott, som skulle förskaffa mig namnkunnighet, och ett skott med hvarje pil.» Derefter sköt han, sigtande på den ena af bröderna Ulf, och pilen flög igenom honom, och i en buske bakom honom, och genast föll baneret. An återhämtade pilen, och skyndade sig till skeppen; och när männerne sågo hvad som skedt, sade de till Konungen, att han måtte vara genomstungen eller genomskjuten med ett spjut. Om aftonen kommo de till skeppen och blef der då mycket taladt om skottet. An hörde det, och sade att man nu alltförväl kunde tillkämpa sig segren, då den nu var hälft vunnen. Om morgonen påskyndade Konungen sina män att gå i land, och sade att han väntade seger. An blef efter, och ingen uppmuntrade honom att gå i land. Han tänkte nu på, att Konung Ingjald måste behöfva hjelp, och han afsköt då den andra pilen, som träffade den andra af bröderne Ulf i bröstet; men han sköt så mycket mindre hårdt mot den förra gången, att denna pil stannade kvar der. Man igenkände pilen, och tänkte, som det äfven förhöll sig, att bägge pilarne tillhörde en och samma man, änskönt den första icke varit synlig. »Sedan lång tid tillbaka visste jag,» sade Konungen, »att An är utmärkt skicklig;» hvarpå han sände bud efter honom, sägande, att han vore förtjent af en utmärkt belöning. De utskickade sågo, att An var kommen i en båt, och allaredan tämmeligt långt borta. De förkunnade honom Konungens ord och helsning, att han skulle bekomma en hedersskänk för sin bedrift. An svarade: »jag vill icke draga till Konungen, ty han ämnar mig en galge för min gerning.» De utskickade kommo tillbaka, och omtalade för Konungen hans svar, hvarpå han sade: »icke var han längt från meningen, och jag ville förekomma, att han skulle göra flere lönndråp på ansedda män, hälst jag tänkte skänka mina bröder lifvet, att besitta riket under mig.» »Slätt uppför du dig nu,» sade Thorer, »du ville häldre sjelf hafva gjort det; icke så länge sedan önskade du sjelf dem döden.» »Hade han gått upp med oss,» svarade Konungen, »så förtjente han att blifva hedrad, men för lönndråp förtjenar han en annan lön.» Thorer sade då, det han trodde, att Konungen ämnade honom enahanda belöning. Ingjald tog sina bröders egendomar, och satte höfvitsmän öfver fylket. Derefter blef en hög uppkastad öfver bröderne, som fick namn af Ulfvehögen. Då Konungen var kommen ut på skeppen, och färdig till bortresa, sade Ketil, att han ville besöka en vän, som bodde på kort afstånd derifrån. »Dröj icke länge,» sade Konungen, »eftersom vi afsegla snart.» Ketil hade Ans pil i sin hand, och kom han till en bondgård ett litet stycke från skeppen; men han kände icke bonden. Denne helsade på honom, och sporde efter hans namn; han svarade: »jag heter An Bågböjaren, som da måste hafva hört omtalas för sina skott.» Bonden svarade: »gerna hade vi velat undvara dina skott, ty våra höfdingar voro vänsälle; men blif dock hos oss i natt!» Ketil sade, att han ville taga mot bjudningen. Flere menniskor voro icke der, än bondens hustru och hans dotter som hette Drifa. Om An är att förtälja, att han rodde in i en lönlig vik, och kom så till samma gård, men blef stående utanför den, lyssnande efter hvad som blef taladt derinne. Gästen tog till ordet och sporde: »är det din dotter, bonde?» »Ja, så är det,» svarade denne. »Jag är sinnad att ligga hos henne i natt,» sade Ketil vidare, »och bättre anbud kan icke göras eder.» Bonden yttrade icke något derom; hvarpå Ketil tillade, att han hade uträttat större storverk, än att dela hennes säng. När An hörde detta, gick han till dörren, och bultade på den. En träl gick då till dörren och ut igenom den, inan han blef mannen varse. Han sporde då efter hans namn, hvarpå han svarade, att han hette An. Trälen sade: »hit komma många med detta namn; så hette ock den som redan är inkommen.» An yttrade, att det väl kunde förhålla sig så, hvarpå han gick in, och satte sig midt emot Ketil. Bonden sporde efter hans namn, och han sade sig heta An. »Det är allaredan långt lidit på natten,» fortfor bonden, »eller vill du stanna hos oss?» Han svarade sig vilja taga emot tillbudet; »men likväl måste jag dröja litet, inan jag äter,» tillade han; hvarpå han tillsporde Ketil, om han kallat sig An. »Jag antog detta namn på skämt,» svarade Ketil. »Det var en god sak,» sade An, »att vi träffat hvarandra; vi hade en och samma vistelseort, och du ville gerna pröfva mina idrotter, men trodde dock icke att få erfara något deraf, utan ansåg mig snarare som en fåne; men jag är dock verkligen en idrottsman, och kan mycket väl bota dig för kvinlighet, eftersom jag förut hörde dig tala om, att du ville ligga hos bondens dotter.» Derefter tog han tag i ryggen på Ketil, och sköt honom ut genom dörren, kvädande dervid:

Det skall du finna,
När du stallet sopar,
Att icke du är
An Bågböjar’n;
Bröd-brytare är du,
Förr än bågböjare.
Och ost-brytare,
Men ej alm-krökare (7).

Derpå fastbandt han honom, rakade af håret, och insmorde hufvudet med tjära, sägande: »en hvar må flyga, som han har vingar till.» Sedan stack han ut det ena ögat på honom, och kastrerade honom äfven; hvarefter han lössläppte honom, och gaf honom två kryckor, yttrande dervid: »jag vill i stället för dem återtaga min pil; man kallar det kungliga klenodier, hvilka utmärka sig i något hänseende; men du är nu blefven utmärkt, och derför sänder jag dig, sålunda affärdad, till Konung Ingjald, och lemnar dig åt honom i böter för hans ena broder, när jag så måste böta för den andra.» Ketil letade sig fram till skeppen, och omtalade för Konungen, hvad som händt, och buro kryckorna vittne om, att han var blefven något styf; men man hade bevis för saken i hans öga och . . . ., ty bäggedera voro borta. »Förskjuten är du af mig,» sade Konungen, och dref honom bort ifrån sig.


5. Nu är att förtälja om An, att han sade till bonden: »du tog väl emot mig, och jag önskar att det icke må blifva dig till någon skada. Vi skola nu lemna gården öde, och begifvä oss ut till skogs, ty Konungens män lära snart komma hit;» och de gjorde så. An var förutseende; ty Konungen afsände några män strax om natten, och de uppbrände gärden, dragande sig sedan tillbaka. Konungen sade till sitt folk: »sä framt An är undkommen, sätter jag ett pris af tre marker silfver på hans hufvud, och jag gör honom landsflyktig från hela Norrige.» Detta spordes nu vida omkring. Konungen kom hem till sitt rike. An uppehöll sig hos bonden och uppbyggde ånyo hans gård om sommaren. Han gick dagligen klädd på det sätt, att han hade på sig en hvit päls, som var så fotsid (lång), att den nådde honom till hälarne; öfver den hade han en grå kortare päls, som räckte på halfva benen, och deröfver åter en röd kjortel (tröja) som gick ned till knänen, och ytterst bar han en grof vadmalskappa, som nådde midt på låren; på hufvudet bar han en hatt och en vedyxa i handen. Det var en frugtansvärdt stor man, af ett manligt, men icke vackert utseende. En dag inträffade det, att An mötte bondens dotter Drifa, och med henne gingo tre andra kvinnor. Hon var en mycket vacker flicka, och väl klädd. Hon hade på sig en långarmad kjortel, som icke var vid nedan till, men lång, och smal (hopdragen) på midten; ett hufvudsmycke bar hon om pannan, och hade ljust vackert hår. Kvinnorna logo mycket åt An, och gjorde narr af hans klädedrägt. Bland annat sade Drifa: »hvarifrån kom du nu, Fyrdubblade! (8)» »Från smedjan,» svarade An. I det samma kom bonden till, och bad dem upphöra med att hålla honom för en narr. An kvad då:

Ljushåriga mö’r,
Som mig funno,
Sporde: »hvarifrån
Kom du, Fyrdubblade?»
Men jag den något
Spotska kvinnan
Svarade: »hvarifrån
Är stiltjen derute?» (9)

»Icke tyckes mig,» sade An vidare, att din kjortel sitter bättre än min kofta, ty den hänger nedan om bakdelen af din kappa.» Dermed skiljdes de åt för den gången. Men då gården var ånyo uppbyggd, sade bonden till An, att det stod honom fritt, att uppehålla sig der öfver vintern, hvilket han väl hade förtjent genom sitt arbete. An svarade sig vilja taga emot tillbudet. Han fattade tycke för bondens dotter, oagtadt hon hade gjort narr af snitten på hans kläder; och hon var honom i allt till viljes. Om våren gaf han tillkänna, att han ville draga dädan, och taga sig något annat före; »och om så är, som jag anar,» sade han, »att din dotter är hafvande, så kan ingen annan beskyllas derför, utan vill jag vidgå, att jag är fadren; och om det är ett piltebarn, så sänd det till mig när I spörjen, att jag har fått en stadig vistelseort, och denna ring skall då följa såsom ett kännetecken; men om det är en flicka, så må du sjelf draga omsorg för henne.» Derefter drog han sina färde, österut åt skogen. Der låg en stigman (röfvare), vid namn Garan. Som nu An om dagen gick fram efter skogsvägen, såg han att en man gick framför honom, som hade en svart sköld, hjelm på hufvudet, en båge i handen och ett pilkoger på ryggen. När han fick se den nykomne (An), afsköt han strax en hvässad pil mot hans sköld, som gick ut genom densamma. An gjorde derefter ett skott, hvarvid han sköt igenom hans sköld och träffade honom i armmuskeln, så att han blef sårad. Stigmannen sade det han tyckte, att han sköt så hårdt det behöfdes; hvarpå han lade ned sina vapen, och gick till An, och sporde efter hans namn. Han svarade att han hette An. Garan yttrade då, att han hört hans namn förr, och att han var mycket namnkunnig. »Jag har också hört dig omtalas,» sade An, »och altid då ondt varit i fråga.» »Godt skall du deremot njuta af mig,» sade Garan; »jag vill bjuda dig hem till mig, och vi skola sluta förbund tillsammans, och månde vi då kunna uträtta mycket.» »Ja,» svarade An, »det lärer nog blifva så, i fall vi vilja göra det ondt är.» De kommo nu till en stuga, som stod (låg) i skogen; dörren dertill stod öppen; de gingo in, och var der ingen brist på gods, vapen eller rustningar. An såg der tvänne stenar, den ena högre än den andra, hvarvid han sporde hvartill de begagnades. Garan svarade: »der har jag pröfvat, huru starka ryggar några af de män hade, hvilka besökt mig.» »Skändeligt beter du dig mot dina gäster,» sade An, »men hvilken sten kan vara mera passande för dig att falla på, än denne?» Han svarade, att han icke tänkt derpå, men utlät sig dock tillika, att han trodde den högre vara bättre passande för höjdens skull. Det var långt lidit på eftermiddagen. Garan sade då: »nu skola vi laga mat; hvad vill du nu hälst, hämta in vatten, eller göra upp eld?» An svarade, att det följde af sig sjelf, att han ville göra upp eld, då han var van vid den sysslan. När han nu hade lagt sig ned, slängde han sitt svärd, som var det enda vapen han hade, längs efter ryggen på sig. Derpå hörde han något hvina öfver sig; Stigmannen gaf honom ett hugg; men det träffade svärdet, och det skyddade honom. Då sprang An upp, och sade: »icke är du nu upprigtig, men deremot ganska snar att bryta förbundet, och jag har icke förbrutit mig något mot dig; nu kan det hända, att du kommer att gästa på den högre bondestenen i kväll.» Det uppstod nu en hård kamp emellan dem, och bägge sökte att komma afsides från stenen; men Garan måste dock omsider närma sig den. An steg då på hans fötter, stötte bägge händerna så hårdt mot hans bröst, att han föll baklänges öfver stenen, och då bröts ryggen af honom. An lemnade honom icke förr än han var död; hvarpå han högg hufvudet af honom, drog honom ut ur stugan, och stack näsan i skrefvet på honom, på det att han icke skulle gå igen (spöka) efter sin död. Natten förflöt. An stannade der öfver sommaren, men förnärmade ingen menniska, och lät icke heller se sig; men då hösten inföll, läste han igen stugan och drog bort, för att söka sig en annan bostad öfver vintern. Han kom en kväll till en rik enka, som hette Jorun, och der höll han sig dold öfver natten. Då enkan kom in i stugan, sporde hon gästen efter namn, men han gaf ett obestämdt svar. Hon gick då från honom, men vände dock strax tillbaka, och sade: »hvarföre drog du hit? Jag anar att du måste vara An Bågböjaren.» Han svarade att det förhöll sig så. »Hvarföre drog du då hit?» fortfor hon; »här kan du icke hafva någon säkerhet för Konungen.» An yttrade, att han trodde det någon större ej skulle behöfvas: »jag vill våga på att stanna här, om du gifver mig tillstånd dertill.» »Ej skall jag neka att gifva dig mat,» svarade hon. Han förblef nu der en tid, och halp henne på det bästa med råd och dåd, och hade tillsyn öfver hennes egendom. An sade vid ett tillfälle: »Jag önskade ätt få blifva här i vinter hos dig; dock så, att jag tager mig något före.» Hon svarade, att det icke var säkert för honom, då Konungen beständigt efterspanade honom, och att hon blott ringa kunde vara honom till hjelp. An utlät sig, att han icke väntade sig något ondt af Konung Ingjald. »Icke skall mat tryta för dig,» svarade hon, »men du kommer sjelf att vara på din vakt.» Han blef nu mycket verksam i egendomens förvaltning. Någon tid derefter samtalades de, och han yttrade då, att han hade fått i sinnet att fria till henne. Hon svarade, att det finge ske med hennes fränders råd; och som han var mycket afhållen der, nekade ingen dertill, utan gick giftermålet för sig. An var en mycket driftig man, och särdeles konstfärdig. Han hade ett varf i skogen, nära till gärden, och der byggde han sig ett skepp. Han förökade mycket sin egendom och sitt anseende; han hade fyra stora gårdar, och trettio raska män på hvarje. Fylkets öfrige innevånare ansågo honom som deras höfding; ty han var vänsäll och högsinnad. Konung Ingjald fick omsider väta detta, och efterspanade honom. Hans broder Thorer drog ofta östan dit öfver, för att bemedla förlikning, och var det stor vänskap emellan bröderne. Deras fader Björn på Rafnista var då blefven död, och deras svåger Göte och syster Thordis hade tillsyn öfver gården. Deras son Grim var vacker, stor och stark, och sade, att han icke höll så mycket af någon bland sina fränder, som af An. Han drog till An, som tog väl emot honom, och der förblef han länge; varande han ock mycket vänsäll. Thorer bad ofta An, att han skulle foga sig efter Konungen. »Det gagnar dig icke, Broder! att stå emot honom,» sade han, »eftersom jag tydligen ser, att han har ondt i sinnet mot dig.» »Ödet må råda (afgöra) emellan mig och Konungen,» svarade An, »men du tror honom for väl; jag ville häldre att du såg om vår egendom.» Detta skedde likväl icke.


6. Det var en man, vid namn Ivar, af en ansedd slägt i Upplanden. Han kom till Konung Ingjalds hof, och Konungen tog väl emot honom. Då var An icke vistande der. Ivar var skicklig i åtskilliga kroppsöfningar; han förälskade sig i Asa, och friade till henne. Konungen ville icke gerna gifva sitt bifall till giftermålet; emedlertid talades de vid derom. »Mycket eftertraktar du detta giftermål,» sade Konungen då, »och vill jag förty lemna mitt bifall dertill på ett vilkor: du skall draga till An, och bringa mig hans hufvud, och när det åker, skall du få kvinnan, som du friar till: ty då förtjenar du att benämnas en uppsatt (förnäm) man och Konungens svåger.» Ivar sade att det ej var något lätt profstycke, och sporde Konungens syster, om hon gaf sitt ja-ord till giftermålet. »Jag skall,» gaf hon till svar, »underkasta mig min broders vilja, i fall du uträttar detta uppdrag.» Derefter drog han bert österut i landet till An, och äskade att fä vistas hos honom öfver vintern. An sporde hvem han var, och sade att man näppeligen kunde veta, hvad sinnelag en hvar hade; emedlertid plägade han icke neka folk mat. »Jag fordrar icke heller betalning förut,» tillade han, »eller inan jag vet, huruledes du skickar dig, eller huru underhållet blifver.» Ivar var honom till hjelp vid arbetet, och på allt sätt eljest. Då de nu en kväll gingo hem, tänkte Ivar på ändamålet med sin ferd, och han löpte till An och högg efter honom, men An gick hastigare, och tog större steg än Ivar beräknat, och hugget stannade derför i jorden i några trädrötter. När An nu märkte hans anfall, vände han sig om och sade, att betalningen för vistandet der, syntes honom icke vara väl afpassad. An band honom sedan med en bågsträng, och dref honom hem framför sig, hvarpå han satte honom i fjättrar öfver natten. Då hans folk fick höra hvad som förefallit, bad det honom att genast dräpa Ivar, och sade att han hade välförtjent det. An yttrade, att det ville han icke; »ty då kunde man i sanning säga,» tillade han, »att jag ville vara Konungens fiende, när rigtiga sammanhanget ännu icke är veterligt; men jag vill låta stämma till ett manstarkt Ting, på det Konungens man må kunna försvara sig, och då vill jag göra detta öfvervåld kunnigt for mängden.» Så skedde, och An kom på Tinget, ledande Ivar efter sig. An sade: »omtala nu hela ditt ärende (uppdrag)!» Ivar gjorde så, och då yttrade alla, att han gjort sig skyldig till döden. »Nej!» sade An, det skall icke ske; jag vet hvem han har att besöka hemma, som ni hörde.» Han lät då bryta af hans ben nedanom knäna, och vrida om fotbladen, och derefter läka honom; de sednare med sina tår voro då vända bakfram. An sade derpå: »stå nu för mig!» och han gjorde så. »Nu är du en klenod för en Konung,» tillade han, »i det du är olik andra menniskor.» Derefter vred han ansigtet på honom litet åt sidan, yttrande: »nu utmärker du dig i bägge ändar från andra menniskor; du har ett vackert ansigte, men fötterne likna icke menniskors; drag nu till Konung Ingjald; dig betalar jag honom i böter för den andra brödren, och nu har han icke mer att fordra af mig.» Ivar drog till Konungen, och omtalade för honom huru han blifvit behandlad. »Det har jag hört,» sade Konungen, »att man dräpt man för man, men aldrig har jag hört sådana misshandlingar omtalas, och att man kallat det klenoder for en Konung; jag skönjer ej någon sådan i dig; drag du till dina egendomar!» Konungens syster sporde då: »vill du icke nu gifva ditt bifall till, att han ägtar mig?» Konungen svarade, att det icke passade sig, och yttrade tillika, att Ivar hade litat för mycket på sig sjelf, då han trodde sig kunna fullgöra uppdraget, och derför var äfven löftet villkorligt. Thorer var då icke ofta hemma. Derefter sände Konungen tolf män, för att hämta Ans hufvud, och tilltalade dem sålunda: »jag vill sända er till An på det sätt, att I skolen bedja honom om att få vistas der öfver vintern; men som han är stormodig, skall han då tillspörja er, hvarföre ni fördas så många: tilsammans; men I skolen svara, att I hafven alla något gemensamt gods, och att I icke tilltrodden någon annan än han, att kunna skifta det emellan er; tager han sedan emot er, så skolen I genom penninggåfvor söka att draga lika så många af hans män från honom, och menar jag att det då står i er magt, att ej låta honom undslippa.» De drogo derpå till An, och det gick med deras samtal som Konungen hade anat; han tog emot dem, och de voro der öfver julen. En kväll sade Jorun till An: »hvilka gäster tror du dem vara, som besökt dig?» »Jag tror,» svarade han, »att de äro hederliga män, och det skola vi förlita oss på.» Hon sade, att hon icke trodde, det dessa män voro att lita på; »jag anar,» tillade hon, »att de antingen hafva föröfvat någon illgärning, eller hafva det i sinnet, ty så ofta du går bort från din plats, se de efter dig, och skifta färg i detsamma.» Han svarade att han icke trodde det. »Men jag är mera ängslig för din skull, än jag kan omtala,» sade hon; »ty vill jag att du går bort härifrån gården i morgon bittida; och så framt de icke då företaga sig något, måste det icke vara något å förde; säg att du skall komma hem till kvällen, och att du vill gå ensam ut, och i fall de då gifva anledning till någon misstanka, så kan man veta hvilka de äro.» An svarade, att det skulle så ske. Om morgonen gick An bort från huset, och när vintergästerna sågo det, beslöto de att passa på och öfverfalla An, och drogo hemifrån i två afdelningar, med sex man i hvardera, men sex af gästerne (spionerne) (10) förblefvo hemma och tillika sex bland huskarlarne, hvilka hade låtit besticka sig; sex af hvardera slaget lade sig i bakhåll vid den väg, efter hvilken An skulle framfördas. Jorun gick till Grim, och sade att deras utfärd förekom henne misstänkt, och bad honom draga ut för att utforska det Han svarade sig vara beredd dertill, hvarpå han drog ut i skogen med många män, utan att de andra visste något deraf, men de sågo dem ingenstädes. Det led nu mot kvällen, och det syntes dem då mera nödigt att draga hem igen och passa på tiden, för att hindra allt öfvervåld. De kommo hem; An satt då redan i högsätet, och såg icke fryntlig ut När Grim var hemkommen, sade An: »nu tillkommer det våra vintergäster, att omtala deras ärende, och säga, hvilken död de hade ämnat mig i dag; jag vet nu er afsigt, och for länge sedan kände jag edert svekfulla förhållande emot mig, och icke heller har jag trofasta tjenare.» De måste bekänna allt. »Ej vill jag dräpa tjenarne,» sade An, »de kunna fritt draga sina färde, men Konungens män öfverlemnar jag i min frände Grims våld, och må han hafva sin gamman af dem i dag.» Grim utlät sig, att det var väl taladt; hvarpå han drog till skogs med dem, och lät upphänga dem allesammans parvis vid fötterna i en galge (11). Då Konung Ingjald fick veta detta, blef han mycket förtörnad deröfver. Thorer var då kommen till hofvet, men var tyst, och det tycktes som förhållandet emellan dem förvärrades. Konungen sporde, hvarför han var så tyst; »vi vilja skicka oss väl emot dig, likasom förut,» tillade han. »Ej tviflar jag derpå,» svarade Thorer, »men näppeligen kommer det till måtta.» Konungen sporde, »hvad fattas väl i det, som min fader gjorde?» »Icke bryr jag mig derom,» svarade Thorer, »men mera gaf din fader mig, och det var det här svärdet.» »Är det mycket kostbart?» sporde Konungen vidare. »Se på det sjelf!» sade Thorer. Konungen tog emot det, blottade det och yttrade: »icke är det en egendom för en man utan hög värdighet.» »Behåll det då sjelf, Herre!» sade Thorer. »Det vill jag icke,» svarade Konungen, »du skall ega det, och dig skall det längst följa,» och i detsamma gick han från högsätet till Thorer, stack svärdet igenom honom, och lät det blifva kvarståndande i såret; hvarpå han utlät sig: »skiftevis månde jag och An sända hvarandra gåfvor.» Sedan utrustade han ett skepp, hvarpå voro sextio man, och befalte dem fara till An, lägga skeppet vid hans skeppsbrygga, och sedan locka honom ut deruppå, genom uppgift, att hans broder Thorer vore ditkommen, för att bemedla förlikning; »och när I då fån honom ombord,» fortfor han, »så dräpen honom! och är då, genom bägges dråp, dock något bötadt för mina bröder.» Denna dåd (gerning) blef mycket illa bedömd, och Konungen blef nu af alla menniskor kallad Ingjald den Onde eller Elake. Sedan färdades de sin väg. Natten före deras framkomst drömde An, och omtalade sin dröm för Jorun, sägande: »jag drömde, att Thorer var hitkommen och mycket sorgbunden till utseendet; altid har han kommit när jag drömt om honom; men icke förmodar jag, att de färdas utan ärende, hvilka föra honom hit i den författning, som han föreföll mig att vara, ty han syntes mig mycket blodig, och ett svärd stod midt igenom honom.» Hon sade, att det måste förhålla sig så, och att hans drömmar voro klara. An sprang upp, och kallade på sitt folk, hvarpå han lät utrusta fyra skepp, af hvilka tvänne lades, vid utöarne, men de andra i en lönnvik nära till skeppsbryggan utanför gården. Sedan sände An ut i bygden och inbjöd folket att dricka välkomstöl för Thorer, om han kom glad och helbregda dit, men att i motsatt fall pröfva deras vapen. An var hemma vid gården, men hans män voro på skeppen, och var han beredd på, hvad der skulle inträffa. Derefter blefvo de varse, att ett skepp, beklädt med röda sköldar; lopp in i hamnen framför gården. Skeppsfolket sände An bud, att han skulle komma ned till sin broder Thorer, som var kommen dit för att bemedla förlikning.» An svarade: »förr föll det honom altid lätt, att gå hem till mig, men nu synes det falla honom besvärligt» De sade, att han var fallen i en tung sömn. An yttrade då, att han ville gå ned till skeppet, men icke längre. De dristade sig icke att anfalla honom, utan sköto Thorer af skeppet upp i land, och både An taga emot Konung Ingjalds vängåfva. An upplyftade Thorer, och sade: »nu har du rönt följderna af din oförsigtighet, att du trodde Konungen för väl; men nu åligger det mig annat, än att göra dig förebråelser.» Han lade honom derpå i en klipphåla, och sprang ut på ett af skeppen och upphissade en röd sköld. Derefter lade han till dem, och de slogos, hvarvid många af Konung Ingjalds män föllo. Bland dem var en man, som låg på knäna och stridde; Grim gick fram emot honom, men mannen gaf honom ett hugg, hvarigenom han högg af ena läggen jemte hälen (12), yttrande dervid att han nog skulle blifva styfbent, inan han blef läkt. De dräpte kvart menniskobarn. An lät uppkasta en hög, och sätta skeppet deruti, med Thorer i framstammen, och Konungens män vid bägge borden, på det deraf kunde skönjas, att alla skulle vara hans (Thorers) tjenare. Grim blef läkt. Konungen sporde snart tidningen derom, och man tyckte, att han icke betydligt ökat sin heder och sitt anseende.


7. Det hände sig en morgon, då An var hemma vid gärden, att han sade: »det förefaller mig, som vore det mycket folk ute i skogen, och kan det hända, att nu inträffar, som sagdt är: att stort är Konunga-väldet och stor är Könunga-lyckan.» An väckte upp sitt husfolk, yttrande: »ofta sannas det, att jag är väl gift; Jorun har ofta varnat mig, att jag icke skulle uppehålla mig här emot Konungens vilja, men jag ville låta det gå, som det kunde.» Sedan tog han en stång, högg den af, och uttälgde ett handtag på hvardera stycket. »När vi komma ut,» sade An, »lära de slå en ring (krets) omkring oss; jag har icke lust att fly, men med vapen, Grim! skola vi ej kunna uträtta något;» hvarpå han bad honom taga det ena stycket af stången, som ock skedde. De drogo sedan ned till sjön, dit Konungen då var kommen med mycket manskap. An och Grim röjde väg för sig, och utdelade väldiga slag åt ömse sidor. Konungens män tyckte, att det icke var rådligt att dröja der längre, men Ans folk förföljde dem, och blefvo många dräpte; men kvinnorna sökte beskydd hos Jorun. An och Grim kommo ut på en roddarbåt, och sågo då sig omringade af Konungens flotta, men att midt ut i sundet en spejarskjuta (13) var liggande. An utlät sig det han gerna önskade att göra dem, som vore satte att skada honom, något kännbart afbräck. Han rände då en jernbeslagen stång (båtshake) in i bogen på skutan, hvilket hade den verkan, att det kolblåa hafsvattnet strömmade in i den, hvarvid de, som voro derå, ropade till männerne på Konungens skepp, att de skulle hjelpa dem. An sökte att undkomma emellan dem. Han sade, att Grim skulle kunna ro bättre, så framt hans fötter varit lika långa. Grim svarade, att han icke skulle förlora något dervid. An märkte icke något, förr än handkaflarne på årorne stötte till honom emellan skuldrorne (för bröstet), och att Grim var sprucken, emedan han hade rott för häftigt Då sprang An öfver bord; ty att falla i händerna på Konungens män, var det sista han ville. De sågo nu, att den ena bland männerne var sprungen öfver bord, men att den andra låg död i ösrummet, och de omtalade det för Konungen. »Det kunde man vänta,» sade han, »att An ville undvika att blifva fången, men det skall likväl ej hjelpa honom något; ty vi skola sätta ut vakter längs efter stranden, så att han icke skall komma i land. Det befarade An äfven, och han stilde derför kosan till en ö, som låg der utanför; der kom han upp, och var då mycket utmattad. På denna ö bodde en man, vid namn Erp, med sin hustru; flere menniskor funnos ej på den. Erp for ut med ett ök, för att ransaka stranden (14) och såg då en storlemmad man vara liggande på den. Bonden trodde att han var död, och gick, likasom frugtande, fram till honom. An bad honom dristeligen närma sig. Erp sade då: »du måste hafva haft högre säng der hemma hos Jorun.» Sedan körde han honom hem, hvarvid fötterna voro liggande utom åkdonet. Hustrun bad honom icke köra en död menniska hem; men Erp sade, att förhållandet var helt annorlunda, och omtalade för henne, huru saken förhöll sig. Hon yttrade då, att det skulle blifva dem till penninge-förtjenst, i fall det vore en förmögen man. An blef nu der mycket vederkvikt. Konung Ingjald åter trodde att han var död, och drog förty hem igen. An stannade hos bonden, tills han var aldeles återstäld, och då satte Erp honom i land. An utlät sig, att de behandlat honom väl, och han gaf käringen litet guld, men Erp hela ön, och tillade, att han, då lägligt vore, ville öka belöningen. Derefter kom An hem. Jorun hade under hans frånvaro lidit någon förlust på egendomen, och saknade nu mycket, hvarigenom hon kunde tillfredsställa sin höjelse för gifmildhet. Folket tog väl emot An; men han sade till sin hustru: »icke har jag hittills varit billig emot dig, i anseende till egendomens förminskning, sedan jag kom till dig.» Hon svarade, att hon icke brydde sig derom, blott han kunde hålla sig uppe. Honom rann det då i sinnet, att det icke kunde vara så orådligt, att tillegna sig det som fanns i Garans stuga, eftersom det syntes honom, som nödvändigheten kräfde det. Han lät då hemföra allt derifrån, och sade till Jorun: »här skall da se hvad som tillhör mig;» hvarpå han omtalade för henne, huruledes allt hade tillgått. Nu syntes han icke fattig längre, som man förut ansett honom vara, utan blef deras rikedom hållen för lika stor, som tillförene, om icke större. An satte nu spejare på alla vägar i trakten. När Konung Ingjald fått spörja detta, hade han beständigt vakt om sig, ock sof i stugan hos sin hustrupp. An hade tillsyn öfver arbetet, likasom förr. Då han en kväll gick från smedjan, såg han på en ö ut i hafvet en eld brinna. Han tänkte, att Konungen ånyo ville hemsöka honom, eller att det kunde vara röfvare, som ville bemägtiga sig hans egodelar, och för att förvissa sig derom, gick han ensam ned till stranden, tog en båt, och rodde ut till ön. Han såg der en ung och storväxt man sitta vid en eldstad, klädd i linnebyxor ofvanpå skjortan; han var sysselsatt med att äta, och ett litet silfverfat stod framför honom. Han hade en knif med gaffel (15), hvarmed han tog upp maten ur kittelen, och förtärde deraf, hvad som föll honom i smaken, men kastade det tillbaka deri, som var kallnadt, och tog då annat i stället. An tyckte, att han icke varit försigtig i sin tillställning, hvarför han sköt åt honom, och träffade köttstycket, som han tagit upp ur kittelen, och det föll ned i askan. Han tog pilen och lade den bredvid sig, hvarefter han fortsatte sin spisning. An afsköt då den andra pilen, och den träffade fatet, som stod framför honom, så att det styckades i tvänne delar; men mannen blef sittande, utan att gifva mycken agt derpå. Då afsköt An den tredje pilen, som träffade knifskaftet, hvilket stod ut af handen på honom, och det flög bort, klufvit i tvänne stycken. Då sade han: »denne man gjorde mig skada, och sig sjelf litet gagn, derigenom att han förderfvade min knif.» Derefter tog han upp sin båge, men som An tänkte att det icke var säkert, huruvida ej ännu hvarje pil skulle träffa, gick han förty bakom ett träd, så att det kom att stå emellan dem bägge. Den unge mannen afsköt nu den första pilen, hvarvid An trodde att den skulle hafva träffat medjan på honom, om han stått för den. Den andra tyckte han skulle hafva träffat bröstet på sig, och den tredje ögat; sålunda hade de alla tre stannat i trädet, bakom hvilket An var stående. Derefter sade den unge mannen: »Nu tillhör det honom, som sköt åt mig, att visa sig, på det vi må kunna träffas, i fall han har något med mig att afgöra.» An gick då fram, hvarpå de begynte att brottas, och deras kamp var mycket häftig. An blef först trött; ty den andra var både stark och fotfast. Han föreslog att de skulle hvila sig, men den unge mannen, svarade, att han var beredd på hvad som skulle hända; likväl rådde An. »Hvad är ditt namn?» sporde han. Den andra svarade, att han hette Thorer, och att hans fader hette An; »men hvad heter du?» frågade han tillbaka, »mitt namn är An,» svarade denne. Då sade den unge mannen: »det är visserligen sannt, att utan mycket gods månde du vara, och är du nu äfven utan (i mistning af) det får, som jag tillegnade mig (16).» »Låtom oss icke kifvas, ty det är litet värdt,» sade An; »men hvilket kännetecken har du, i fall du finner din fader?» »Jag tror,» svarade Thorer, »att det skall finnas ett sannt bevis på min utsago, men dig är jag icke skyldig att visa det.» An utlät sig, att det allt för väl passade sig, att låta se hvad som var till bevis för hans fäderne. Thorer viste honom då ringen. An sade: »Detta bevis har sin rigtighet, och har du träffat din fader; låtom oss nu färdas hem, och se oss om efter ett bättre herrberge.» De gjorde nu så, och kommo hem, der Ans män suto och väntade på honom med frugtan och rädsla; ty de visste icke hvad som var blefvet af honom. An satte sig nu i högsätet, och Thorer vid hans sida. Jorun sporde, hvem den unge mannen r. An bad honom sjelf säga sitt namn. Han sade dä: »Thorer heter jag, och är Ans son.» Då yttrade hon: »nu sannas det, som sagdt är (ordspråket), att en hvar är rikare, än han tycker sig vara; icke sade du mig, att du hade denne son, men likväl tror jag ej, att han skall blifva någon slösare och förskingra sitt goda! eller hur gammal är du?» »Aderton år,» svarade Thorer. »Det tror jag,» sade hon, »att jag kan kalla dig Högbent, ty jag har icke sett någon högre till knänen.» »Detta namn behagar mig mycket,» sade han, »och måste du gifva mig något i namnfäste, på det folket må kunna kalla mig så;» hvarpå hon yttrade, att det skulle blifva dervid, och gaf honom något guld. An sporde nu Thorer om hans uppfostran hos bonden. Han sade att man hade låtit utsprida, att det var en dotter, som uppföddes der; »ty Konung Ingjald ville dräpa mig, och derföre flydde jag nordanvägs hit,» tillade han. Thorer vistades der om vintern. En gång sade An till honom: »icke näns (gitter) jag längre föda dig, med mindre du ej tager dig något före, i fall du icke betalar för dig;» hvarpå Thorer yttrade, att ringen var det enda som han hade (områdde). An sade då sig tycka det vara bättre, att hafva någon hvilken kunde skickas såsom sändebud; »och synes det mig,» tillade han, »som skulle du vara skyldig att hämnas ditt namn på Konung Ingjald (17); och jag tänker att af alla i vår slägt varder ödet dig snarast gynnande, eftersom det är utrönt, att jag och Konungen aldrig mer skola träffas tillsammans; och icke må du komma hit tillbaka, utan att du utfört hämden, ehuru nära du än är beslägtad med mig. Svärdet Thegn skall du bekomma, och i fall du utförer verket, så tag Konungens syster, som är der, med dig, och skänk henne en son till böter för brödren.» Thorer sade sig vilja göra detta, och begaf sig sedan med ett fullt utrustadt skepp ut i härnad; men om hösten hade han fem väl bemannade skepp; varande han en utomordentligt djerf och stark manp och en stor viking (18). Han kom nattetid (19) till Konung Ingjalds gård, och stack eld på sofstugan. Folket vaknade vid röken, och Konung Ingjald sporde, hvilken hade påtändt elden. Han (Thorer) sade, att Thorer Högbent hade gjort det »Då är visst denna gnista flugen af (från) Drifa, bondedottren; det har jag länge misstänkt, och kan det hända, att den blifver oss en stor eld till slut.» Thorer sade, att han ville sätta en gräns for hans illgerningar. Konung Ingjald lät då uppbryta dörrstolparne och stöta ut stugudörren, yttrande dervid, att han ej ville blifva inbränd. Då sprungo männerne ut. Thorer var nära till stående, då Konungen kom ut, och han gaf honom genast ett hugg, som blef hans bane (död); hvarefter han förde Asa bort med sig och mycket gods tillika, som, jemte henne, han afsände till sin fader. Denne tog väl emot Asa; men Thorer begaf sig på härnadståg, och utförde många namnkunniga bedrifter. Han var en berömd man, och syntes likna sin fader mycket. Då Thorer kom igen till An, hade han förvärfvat mycken rikedom, och han blef väl emottagen. Han vistades der öfver vintern, men då våren inföll, sade An till honom, att han ville begifva sig dädan; »och vill jag afstå till dig alla mina egendomar,» tillade han, »men du måste icke eftertrakta dem, som Konung Ingjald besutit, ty det skall icke dröja länge, inan Fylkes-Konungarne blifva utrotade, och det är bättre att bibehålla den värdighet man har, än att först blifva uppsatt och sedan förnedrad; men jag vill färdas nordan till mina egendomar på Rafnista; och skall Erp draga omsorg om din fosterfader och moder.» Sedan drog An sina färde, men Thorer blef en ansedd man. An kom nordan till ön, och der aflade han en dotter som fick namnet Mjöll, och blef moder till Thorsten, Ketil Raums (Röms) son, hvilken äter var fader till Ingemund den Gamle i Wazdal på Island. An hade ofta stridigheter med de skinnbekjortlade (trollen 20) der nordanom, och ansågs vara en mycket sjelfständig man (21). Thorers son (med Asa) var Ögmund Akraspiller (22), fader åt Sigurd Bjodaskalle (23). en berömd man i Norrige; och slutar här sagan om An Bågböjaren (24).


Upplysningar och Anmärkningar ( = tillbaka till texten):

  1. Dvärgarne voro i Norden före Asarnes ankomst bosatt, enligt Suhm, Finsk nation, mycket småväxte, men händige, arbetsamme och kunnige slöjdidkara, hvilka mästadels bodde i hålor och bergsskrefvor, hvarifrån traditionen försatt dem i stenar och berg, deras för andra otillgängliga tillhåll och vanliga tillflyktsort. Mythen har låtit dem framkomma såsom maskar, ur den slagne Jotnen Brimers sköte och svarta lemmar, men genom Gudarne erhöllo de menniskoskapnad och menskligt förstånd (Völuspá, v. 9) Utut Qvasers blod drogo dvärgarne Fjalar och Galar det dyrbara mjöd, hvaraf Jotnen Suttung blef egare, men hvilket Odin sedan tillegnade sig (Bragerædur, cap. 57, 58). Runacapitlet tillskrifter dem en ganska god kännedom i att rista, tyda och motverka runor. Af dem förfärdigades många dyrbara smiden och andra arbeten åt Gudar (Asarnes) och menniskor. Eddan gör ingen skillnad emellan dem och Svartalferne, utan omtalar dvärgar i Svart-Alfheim. De sägas skola vid Ragnarök stå sörjande utanför dörrarne till sina klippboningar. De fortplantade sig och hade en republikansk samhällsordning, och deras kunskaper förvärfvade dem förtroende af särdeles undergörande varelser, hvilka med tiden ansågos, i likhet med andra andeväsenden, kunna efter behag visa sig och försvinna, gå genom lykta dörrar o. s. v. Jfr. Liljegren, G. R. saga, sid. 258.
  2. Sprotabörn betyder egentligen ett barn som rider på käpp, såsom sammansatt af Sproti, käpp, språte (virga, baculus), och Börn, barn.
  3. Bogsveigir betecknar en som är van alt spänna en båge eller en bågskytt (sagittarius). Öfversättningen Bågböjare har dock ansetts tjenligare på detta ställe, när ordet Bogmadr mera egentligt utmärker en bågskytt.
  4. Reisa hafnarmerkif, uppresa ett märke eller en båk, hvarigenom det utvistes, att man der kunde finna hamn och verkställa landgång.
  5. Thegn betyder äfven en person, t. ex. en undersåte och en fri man, såsom motsats till träl. At bœta kóngi thegn, är, att böta till Konungen for en undersåtes dråp, och sådana böter kallades Thegn-gilldi.
  6. I texten står Vígda, hvilket Rafn ofversätter med trolla eller förtrolla. Utg. tror att dermed bör förstås, hvad som han bestämdare uttryckt. För öfrigt hörde det till forntidens tro, att man genom trollrunors kraft kunde fästa en person vid något föremål, så aldeles, att den ej utan största svårighet kunde skilja sig derifrån. I sagorna förekomma ofta dylika händelser, der personer sägas blifvit lästa vid sadeln, stolen eller sängen, äfvensom att svärd fastnat sig vid skölden, att handen fastnat vid svärdfästet, eller fötterna vid jorden, å hvilket sednare fall förevarande sagoberättelse synes hafva egenteligt afseende. Jfr. härmed Gånge-Rolfs saga, cap. 7.
  7. Detta syftar derpå, att bågarne i allmänhet voro af detta trädslag, hvarför äfven Skalderne med sjelfva trädets namn Almr, Alm (Ulmus Linn.) ofta nog förstodo och betecknade ett sådant skjutvapen.
  8. Anledningen till öknamnet var de fyra serskilda, äfven besynnerliga, klädesplaggen, af hvilka An har det ena öfver det andra, så att alla voro synliga.
  9. Texten har: Hvadan er logn úti? hvilket Rafn öfversätter med: »Hveden er Havblik ude?»
  10. Af Niósnarmadr, Spejare — Kunskapare, Spion (Explorator).
  11. Spyrti, som här står, kommer af Spyrda som egenteligen betyder, att binda ett par fiskar tillsamman vid stjertarne, för att upphängas till torkning.
  12. I texten står; Madr hjó til hans á knésbótina ok af Kálfann med hælbeininu; men som Knésbot betyder knäveck, har åfversättningen måst göras fattligare.
       I Biörners text står det tillägg, att mannen, som högg till Grim, hette Fridgeir, och var Konungens frände.
  13. Niósnarskúta betecknar ett lätt fartygs hvarmed man bekvämt kunde utspana en fiendes läge och företag.
  14. Det vill säga, att han såg efter om något skeppsvrak, skeppsgods eller dylikt var uppkastadt på stranden, hvilket han i sådant fall efter tidens sed tillegnade sig och hemförde.
  15. Kníf tannskeptan är efter orden tandskaftad knif, som vill säga detsamma, som en knif med gaffel å andra ändan af skaftet.
  16. Detta uttryck innefattar en ordlek, eftersom An äfven betyder utan.
  17. Har afseende derpå, att Thorer bar namn efter farbrodren, hvilken, efter hvad omtaladt är, blifvit försåtligen dräpt af Konung Ingjald.
  18. I Biörners upplaga står följande tillägg: »Han utrotade dem som voro rånsmän (sjöröfvare), men lät fredliga män färdas obehindrade. Han härjade vida på Halogaland, och höll en drabbning i Ogisfjorden, der han och en viking, som hette Sam, sloges med hvarandra. Thorer sprang upp på Sams skepp och dräpte honom, hvarefter de af hans män, som öfverlefde, gingo i Thorers tjenst; och hade han då fyra skepp. Han härjade sedan i Bjarmaland, och fick der stort byte, men om, hösten återkommo de till Numedalen.»
  19. Náttar-heli, som här står, betyder egentligen midnatten, eller den tid på natten, som infaller midt emellan Tuppens sista galande vid nattens inbrytapde och dagbräckningen.
  20. Troll är i de äldsta Eddiska uppgifter liktydigt med Thussar och Jotnar eller Jotuner, och betecknar en nation, som bodde östligt eller nordöstligt från Asarne vid Ishafvet, och med hvilka de hade mycket att göra, förr än de blefvo bosatte i Norden. I de strax derpå följande urkunder, eller som beträffa Odin ock Asarnes första bosättning och krig här i Norden, synes härmed betecknas dess fordna innevånare, hvilka Asarne funno före sig, och med hvilka de fingo lika mycket att beställa, som förut med sina Thussor. De voro råa och ohyfsade, men större ock starkare, samt hade andra seder än Asarne. Deras Storlek, styrka och utseende öfverdrifves ofta i sagoberättelser; uppgifterna, samlade, torde, dock leda til upplysning om ett mera sannolikt förhållande. Sedan christendomen blef mera känd, förstod man med Troll sjelfva djefvulens anhang eller onda andar i menniskogestalt, i hvilken bemärkelse Troll ofta förekommer i Olof Tryggvesons och Olof den Heliges sagor. Liljegren, G. R. saga, sid. 263.
  21. Med Madr fyrir sér, förstås efter orden, en man för sig hvilket Utg. förmodat kunna begripligare återgifvas med en sjelfständig man, hvarifrån afven uttrycket; »han står på egna fötter,» härleder sig.
  22. Dermed förstås en, som ödelägger eller förhärjar något åkerfält eller någon annan mark.
  23. Bjód betyder jorden, jordklotet, och Bjódr, dels himmelen, dels ett fat; äfven ett rundt kar eller käril. Meningen är således den, att Sigurd hade en rund (halft klotformig) skalle eller hjessa, hvaraf han således bekom tillnamn.
  24. I Biörner heter det mot slutet: »An bodde på ön (Rafnista), som förr är omtaladt; han och Jorun hade en dotter, som hette Mjöll, en stormodig och klok kvinna. An dödde der af ålderdom, och ansågs hafva varit den största kämpe. Hans dotter Mjöll tog der arf efter honom; hon blef gift med Ketil Raum; deras son var Thorsten, fader åt Ingemund, hvilken for till Island, och bebyggde Wazdalen, hvarför han sedan blef kallad Ingemund Wazdœlagodi (Wazdalahöfdingen). Deras ättlingar voro många, och är Gretter den Starke en bland dem. Nu (Anno 1683) äro (finnas) än någre män på Island, som tälja sin ättledning till Rafnista-männerne.»

HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.