Saga om Half och Halfs Kämpar

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Svensk.gif


Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor


utgifne af


C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.


Fahlun
Carl Richard Roselli
1834


N:o IV

Saga om Halfs och Halfs Kämpar



För denna öfversättning ligger till grund den text, som finnes i Pergaments-Boken N:o 2845 i 4:o uti den äldre Kongl. Handskriftssamlingen i Köpenhamn, hvarmed en Pappershandskrift bland dervarande Universitets-Bibliotheks samlingar, samt den text, som förekommer i Björners Kämpadater, blifvit jämnförda. För öfrigt förmodas Half hafva lefvat i det 8:de århundradet och Sagan vara sammansatt i det 11:te, efter de då i omlopp varande sånger. Sagan anses af Professor Müller höra till de mindre säkra historiska berättelserne, hvilka dock i vissa delar förtjena trovärdighet.



Saga om Half och Halfs Kämpar.

1. Alrek (Alfrek) hette en Konung, som bodde på Alreksstad (Alfreksstad[1]). Han herrskade öfver Hördeland och hade till ägta Signy, en dotter af Konungen öfver Vörs. Koll hette hans hirdman, och följde han Konungen nordan till Sogn, talande derunder mycket om Geirhild Drifsdotters fägring, ty han hade sett henne vid ölbryggning, och utlät sig, det han hälst önskade att Konungen ägtade henne. Koll, som egenteligen var Odin, kom på besök hos Geirhild, under det hon var sysselsatt med linnesömm, och då aftalade han med henne, att Konung Alrek skulle få henne till ägta, hvaremot hon skulle få anropa honom (Koll) i hvad hon önskade. Konungen såg henne då han drog hem, och höll bröllop med henne samma höst. Konungen lönade Koll väl för hans trohet och gaf honom Jarlsdöme och bostad på Kollsö, sunnan för Hardsjö, och är (var) det ett starkt bebodt härad. Konung Alrek kunde icke behålla bägge dessa kvinnor i anseende till deras osämja, och sade förty, att han ville behålla den af dem, som hade bryggt bästa ölet åt honom, när han kom hem från sitt härnadståg. De täflade nu om ölbryggden. Signy gjorde löfte till Freya, men Geirhild till Koll, hvilken, i stället för jäst, lade sitt spjut (i karet), sägande, att han för sitt bistånd ville hafva det som var emellan karet och henne; och var hennes öl bäst vidprofvet. Då kvad Alrek:


Gif agt, Geirhild!
Godt öl är detta,
Bara ej osäll
Följden blifver;
Jag ser hänga
I högan galge
Son din, Geirhild!
Såld till Odin.[2]


Samma halfår blef Vikar, Konung Alreks och Geirhilds son, född.


2. Ögvald, Konungen öfver Rogaland, bodde i Roge, som man nu kallar Vide, på Jösurheden emellan Rogaland och Telemarken. Han drog ut på djurjagt, åtföljd af sina hirdmän, och derunder födde hans Drottning en son, som blef kallad Jösur och uppfostrad af Gunvald Storde-Jarl. Wikingen Häkling kom med sin här mot Konung Ögvald, hvilken föll i slaget dem emellan, och blef lagd i hög på Ögvaldsnäs.[3] Men då Nybyggaren Finn den Rike från Akrenäs[4] låg vid Ögvaldsnäs, färdig att resa till Island, och sporde, huru lång tid det var sedan Konung Ögvald föll, hörde han denna visa kvädas ur högen:


Det var länge sedan,
Då i ledung
Hundratals Häklings
Hjeltar drogo,
Följde forellens
Salta färdväg;
Då blef jag denna
Högs herrskare.


3. Gunvald Jarl och Koll friade bägge till en kvinna och Gunvald fick henne. Derefter kom Koll med mycket manskap till Stord, och tände eld på G unvald Roges hus, hvarpå denne gick ut och blef dräpt. Då hade Jösur varit Konung någon tid; sedan for han med mycket manskap, att hämna sin fosterfader, och då Koll såg honom komma seglande, sprang han om bord på sina krigsskepp och seglade nordan om Hardsjö in i Gravdalsviken. Der kom Konung Alrek, Koll till mötes, men med litet manskap, ty han visste icke af någon ofred. Konung Jösur angrep dem då begge, och föllo Konung Alrek och Koll, tillika med största delen af deras manskap. Vikar, Konung Alreks son hann icke få hären samlad, innan Konung Jösur var dragen borrt. På denna färd underlade Jösur sig hela det rike, som Koll hade beherrskat.


4. Många år derefter kom Vikar mycket manstark emot Jösur, då han uppehöll sig i det rike, som Koll hade haft; och de höllo då ett slag, hvaruti Konung Jösur föll, tillika med alla bönder i häradet, och derför blef det sedan kalladt Kvinno-härad[5], eftersom det endast var bebodt af enkor. Derpå tillegnade Vikar sig det rike som Koll hade beherrskat. För sådan orsak drog Hjör, Jösurs son, till kamp emot Vikar, och de stridde en lång tid mot hvarandra, och segrade ömsesidigt, men förliktes omsider. Vikars son var Vattnar, som är höglagd i Vattnars hög.[6] Hans söner voro Snjall och Hjall, hvilka ligga i brödrahögen.


5. Hjör, Jösurs son, var en mägtig Konung, och blef sotdöd, och lagd i hög på Rogaland. Hans son var Hjörleif, Konung öfver Hordeland, och mycket mägtig. Han blef kallad Hjörleif den Kvinnokäre, och ägtade han Asa den Ljuslätta (Blonda), dotter af Eysten Jarl af Valdres. Hjörleif satte genom frikostighet till all sin lösa egendom. Han lät då bygga ett ypperligt skepp, och for till Bjarmaland[7]. Högne den Rike bodde på Njardö, (n. v. Næroe) i hafsviken utanför Numedalen. Han tog väl emot Konung Hjörleif, och var han der i trenne dagar och ägtade Högnes dotter, Hilda den Smärta, innan han drog bort, och for hon med honom till Bjarmaland, tillika med brödren Sölve. Men då Konung Hjörleif kom till Vinas (n. v. Dvinas) mynning skiftade han sitt manskap i tre lika afdelningar. Af de nittio man, som voro på hans skepp, stridde en afdelning med honom emot landets innevånare; den andra afdelningen höll med styrmannen vakt vid skeppet och den tredje afdelningen jemte förstäfs-vakten (Lotsen) uppgräfde der varande högar och fingo i dem stora rikedomar. Konung Hjörleif låg en natt på Finnmarkens södra kust i Gjardögeima, och manskapet var gånget i land för att tillreda mat, men två man gingo att hämta vatten från en bäck som sprang ut af berget. Der sägo de en Brunnsman (Trollkarl) och omtalade det för Konung Hjörleif, som derpå upphettade ett kastspjut i elden och riktade det åt honom, i det han kvad sålunda:


Skynda dig dädan,
Icke sök mig reta,
Träl, den mäst stygge,
Till din boning!
Jag vill sända dig
Det som sveder,
Och som lycktar
till Läppar dina.


Då drog Thussen sig in i berget och de hämtade vatten; men när de sedan suto vid elden, kvad Thussen en annan sång:


Kvinnan (hustrun) din, Konung!
Känner jag noga;
Hvad hindra vill
Hennes lycka;
Vi blifva dig
— — — —
Hilda skall Hjörleif
Hålla för lågan.


Då skjöt Hjörleif samma spjut i ögat på Trollet. Sedan seglade Hjörleif sunnan till Njardö. Högne bjöd Sölve och Hilda att kvarstanna der, men Konungen ville det icke. Sedan foro två trälinnor med Hilda och tjugu män med Sölve. Asa blef bedröfvad vid Konungens och hans stallbröders ankomst, men alla andra fägnade sig deröfver.


6. Konung Hjörleif for derefter till Konghäll på detsamma skepp, hvarmed han hade farit till Bjarmaland. Selands-Konungen Reidar slog upp sina tält närmast till Konung Hjörleif. Reidars son Here ingick vänskap med Konung Hjörleif och uppäggade på den grund sin fader att bjuda honom hem till sig. Konung Reidar sade att det icke skulle blifva till någon lycka, men gaf dock sitt samtycke dertill och tillika hvad som derför erfordrades. De seglade derpå tillsammans till Dannmark, och på denna gästfärd såg Hjörleif Konung Reidars dotter Ringia. Here påskyndade mycket giftermålet emellan dem, och hon fick som hemgift skeppsbesättning och fullständig laddning. På Jutlands haf låg Konung Hjörleif för stiltje, men då han vid solens uppgång skulle segla vidare, såg han mot norden ett stort fjäll, bildadt likasom en människa, höja sig upp ur hafvet. Det kvad:


Hög jag skådar
Hvälfd åt Ringia,
Huru spjutet
Here skjördar;
Ser hur för Hjörleif
Streck blir slaget,
Men för Reidar
Galge reses.


Då gick skeppet ej af stället, och befalte Konungen att de skulle taga till årorne; men då Ringia i detsamma kände sig sjuk, lade de årorna upp. Hon dödde dagen efter vid samma tid, som hon hade insjuknat, och hennes kista blef kastad öfver bord, men den for af så hastigt tillbaka sunnan efter, som hade man rott ett skepp med sex par åror. Here fann kistan, som var drifven i land nära invid hans faders skeppsskjul, och han omtalade det för honom, sägande, att Konung Hjörleif måste hafva mördat henne»


7. Samma höst rodde tvänne män, fader öch son, vid namn Hander och Rinder, ut att fiska, och drogo då upp en Hafsman (Marmendil), som de förde till Hjörleif. Konungen lemnade honom till en kvinna vid hofvet och bad henne hafva omsorg om honom; men ingen menniska fick ett ord af honom. Då kjertesvennerne (Pagerne) en gång brottades[8] och råkade till att släcka ljusen, slog Hilda i detsamma ut ett dryckeshorn på Asas kappa, hvarför Konungen slog till henne med handen; men då Asa derpå sade, att hunden, som låg på golfvet, var vållande till hvad som händt, och Konungen äfven slog denne, log Hafsmannen. Konungen sporde, hvarför han log. »Förty,» svarade Hafsmannen, »att du betedde dig dåraktigt, i det du slog dem, som varda frälsande ditt lif.» Då Konungen sedan tillsporde honom om flere ting, men han intet svarade derpå, låtsade Konungen, som ville han låta föra honom åter till hafs, och bad honom säga, hvad han hade nödigt att veta. Då det bar af till hafvet kvad han:


Jag ser lysa
Långt sunnan på sjön (hafvet),
Dannmarks Konung vill sin
Dotter hämna;
Skepp otaliga
Har han ute,
Hjörleif han vill bjuda
Holmgångsmöte (på strid);
Vakta dig för svek, om du (så) vill,
Vill jag åter i sjön.


När de rodde med honom dit, der de hade dragit honom upp, kvad han:


Saga kan jag kvädä
Söner af Haleyg (Halogaland),
God väl icke,
Om J viljen höra (den):
Sunnan (från) kommer
Svardas (Slättens) dotter,
Drypande af blod,
Från Dans rike.


Hafver på sitt hufvud
Hjelmen uppspänd,
Smyckad med Hedins
Härdade märke;
Snart är, Svenner!
Sant jag säger,
Hilde att vänta
Här, på färden.


Brista månd’ brynjan,
Blickarne ila
Hit öfver slätter
Hämden att skåda;
Hvarje sven skall hafvä
Svärd och många spjut,
Innan stålens stora
Oväder[9] uppstår.


Dock skall, om det är sant,
Då, ty värr, man hafva
Köpt (upp) all äring,
När våren är kommen.


Då lät Hjörleif honom släppas öfver bord; men en af manskapet tog honom i hand och frågade: »Hvad är bäst för människan?» Hafsmannen svarade:


Kallt vatten för ögon,
Mört kjött för tändren,
Lärft (linne) för liken,
Släpp mig åter i sjön!
Draga mig skall ingen
I dagen sedan,
Upp på skepp igen
Ur hafvets botten.


Konungen gaf Hander och Rinder land att bo på, och tillika en träl och en trälinna.


8. Konung Hjörleif lät derefter budkafle[10] gå ut och samlade manskap till sig. Samma natt tjöt hans hund Floke (d. ä. Pudel), som aldrig plägade tjuta, utan han visste det någon fara var å färde för Konungen. Om natten kom Konung Reidar med sin här och omringade Hjörleifs gård. Hjörleif lopp med full fart genom hären och kastade ett spjut[11] dit tillbaka. Då hörde han det ropas derifrån, att Here var fallen. Konung Hjörleif såg från skogen sin gård brinna och Konung Reidars bortseglande med mycket byte. Densamma hösten kom Konung Hjörleif med ett skepp om natten till Konung Reidars gård, och gick in i sofstufvan, men alla kvinnorna voro ur sängarne, undantagande Asa allena. Konungen bad henne att visa sig vägen till Konung Reidar, men hon instängde honom i ett klädskåp, och omtalade det för Konung Reidar. Hjörleif blef då efter Asas råd, upphängd i kungssalen[12] med sin egen skorem emellan tvänne eldstäder; men hirdmännen suto vid dryckesbordet. Hilda passade emellertid på och hälde öl i elden, sägande, att Hjörleif dock borde hafva någön svalka. Sedan löste hon honom på det sätt att hon högg af skoremmen med ett svärd. Konung Reidar satt och sof i högsätet[13] och Asa på hans knä. Konung Hjörleif stack honom då genom bröstet, hämtade sedan sitt manskap från skeppet, och lät binda Konung Reidars hirdmän. Dem gaf han dock fred, men Reidar lät han hänga, som död, i samma galge, som han hade ämnat honom. Densamma afton, som Konung Hjörleif kom, hörde Konung Reidar kvädas:


Mins du Reidar,
Hvar Here dräptes
Strid väcktes der
För de västra dörrar;
Än vill hon minnas
Vindsälla[14] kvinnan
Salar dina
Dröj du än, Konung!


Konung Hjörleif underlade sig hela det rike, som Konung Reidar hade beherrskat och insatte der Sölve, Högnes son, och gaf honom Jarlsdöme. Konung Hjörleif for sedan till Norrige, hafvande med sig Hilda och Asa, och höll ett Ting, på hvilket landsfolket dömde, att Asa skulle dränkas i en myra; men Konung Hjörleif sände henne uppåt landet med sin hemgift. Hjörleifs och Asas son var Oblöd, som var fader till Otrygg, fader till Högne den Hvite, fader till Ulf Skjalge, från hvilken Reijknesingerne härstamma.


9. Konung Hjörleif och Hilda den Smärta hade två söner, den äldre hette Hjörolf, men den yngre Half. Konung Hjörleif föll på en vikingafärd. En Konung som hette Asmund ägtade då Hilda, och uppfostrade Hjörleifs söner. Då Hjörolf var åtta (?) år gammal, rustade han sig att draga i härnad. Han tog alla skepp som han kunde få, små och stora, nya och gamla, och hvar man, som han fick, antingen han var fri eller träl. De hade många slags ting i stället för vapen, såsom stänger och stafvar, klubbor och hakar, hvarför ock sedermera allt, som var obekvämt, blef kalladt Hjörolfs verktyg. Då han kom i färd med Vikingarne, förtröstade han på sitt manskaps mängd, och började striden; men som det var både oerfaret och vapenlöst, så föllo många, och somliga flydde. Således kom han tillbaka om hösten och blef ansedd som en ringa man.


10. Om våren derefter var Half tolf år gammal, och var ingen man så stor eller stark, som han. Då beredde han sig till att draga ut i härnad, och hade han ett skepp, som var nytt och väl utrustat. På Hördeland vär då en Jarl som hette Alf den Gamle; han var gift med Gunnlöd, en dotter af Berserken Romund och syster till Hersen Hamund den Tappre. De hade två söner, som bägge; hette Sten; den äldste var adorton år gammal, och var då Konung Halfs rådgifvare. Ingen skulle draga med, som var yngre eller mera oerfaren än han. En stor sten stod på gården och ingen skulle få fara med, som icke mägtade att lyfta den från jorden. Ingen skulle heller få färdas med, som icke var en så stor kämpe, att han aldrig fruktade, eller talade som han var rädd, eller skiftade utseende då han blef sårad. Den yngre Sten, Gunnlöds son, var icke vapenför i anseende till sin ålder, ty han var blott tolf år gammal. Hamund Herse hade två söner, af hvilka den ena hette Hrok den Svarte, men den andra Hrok den Hvite, och skulle de följa med på färden. Aslak hette en mägtig bonde[15]; hans söner voro Eigil och Erling, varande de berömlige män. Vemund hette Konung Halfs banerförare, honom följde fyra män af hustruppen (hirdmännen). Man sökte i ellofva fylken, ända till dess man fann tolf utvalda män. Deribland voro två bröder Hök och Val, Styr den Starke, Dag den Vettige, Börk och Brynjulf, Bölverk och Hake, Ring och Halfdan, Stare och Stengrirn, Stuf och Göte, Bard och Björn. Tillsammans voro de tre och tjugu som drogo om bord. Den första kvällen, då de sökte hamn, regnade det starkt, hvarför Sten befalte att man skulle tjälla (slå upp tält öfver skeppet). Konungen sade då: »vill du ännu tjälla huset likasom hemma?» Sedan kallade de honom Innsten. Men om dagen derefter rodde de framom ett näs, under stark blåst, och då stod en man på näset, som bad att få följa med. Konungen anviste honom plats vid rodret till kvällen, hvarpå han svarade att det var väl, eftersom han derigenom fått plats nära Konungen. Så skedde äfven, och var denne man Sten, Gunnlöds son den yngre; han blef sedan kallad Utsten. Många ting voro stadfästade genom deras lagar, att, efter kämpased, iagttagas. Således hette det bland annat, att längre svärd, än om en aln, skulle ingen bära; så nära på lifvet skulle de gå deras fiende. Derföre låto de göra sig saxar[16], på det huggen skulle blifva större. Ingen borde hafva mindre styrka än tolf vanlige män tillsammans. Kvinnor och barn skulle de aldrig taga till fånga. Deras sår fingo de ej låta förbinda, förrän ett dygn var förlidet. Ingen antogs bland dem, som hade mindre styrka och tapperhet, än nu är sagdt. De härjade vidt omkring, och segren följde dem städse. Således var Konung Half aderton somrar i härnad, och hade altid segren med sig. De hade för sed att ligga framför näsena; äfven hade de den, att de aldrig tjällade deras skepp, eller refvade segel för oväder. De blefvo kallade Halfs kämpar, och hade han aldrig flere än sextio på sitt skepp.


11. Konung Half for hem till sitt rike från krigstågen. Då uppstod en stark storm på hafvet, så att deras skepp var i fara att sjunka. Det blef då beslutadt, att det skulle kastas lott om, hvem bland dem skulle springa öfver bord., Men detta behöfdes icke, ty en hvar täflade om att gå öfver bord för stallbröderna. Men när de gjort språnget, sade de: »strålöst är här utanför stockarne (d. ä. relingen)»[17] Men då Konung Half kom till Hordeland, drog Konung Asmund honom till mötes, undergaf sig honom och svor honom trohetsed, hvarefter han bjöd honom och hälften af hans manskap till gille. Då nu Konungen morgonen derpå gjorde sig färdig till resan, och tillsade att hälften skulle blifva qvar på skeppet, kvad Innsten:


Upp månde vi
Alla gånga,
Starke kämpar
Af skeppen våra,
Asmunds bygd att
Bränna låta,
Och hans här om
Lifvet bringa.


Konungen kvad:


Vi med en hälft af
Hären denna,
Skolom freden
Från sjön (hafvet) söka;
Asmund hafver
Ju oss bjudit
Röda ringar,
Som vi stå efter


Innsten kvad:


Du ser ej alla
Asmunds tankar
Flärd i bröstet sitt
Bär den falske;
Drott! Du borde, om
Vi fingo råda,
Mycket litet
Tro din mage.


Konungen kvad:


Altid hafver
Asmund vist oss
Mycken trohet,
Som män känna;
Ej vill besvuret
Förbund, han bryta,
Som Drott, den andra
I freden svika.


Innsten kvad:


Vred är Odin
Visst dig nu vorden,
Om du tror Asmund
Altför mycket;
Säkert månde
Han oss svika,
Så framt du ej dig,
Råda låter.


Konungen kvad:


Altid dig lyster
Dylikt förtälja,
Icke vill Konungen
Freden kränka;
Guld oss gifves
Från haus gårdar,
Röda ringar
Och rara smycken.


Innsten kvad:


Half! Så jag drömde,
Sök att det tyda!
Att lågan lekte
Bland våra leder;
Svårt var det ock.
Ut att slippa;
Drott! kan du denna
Dröm förklara?


Konungen kvad:


Om skuldror falla
På dem, som ordna
Stridsmäns ställning
Gyll’ne brynjor,
Hvilka på Asmunds
Vänners axlar
Lysa skola,
Som liflig låga.


Innsten kvad:


Annat jag drömde
Andra gången:
Mig å axlar syntes
Eldar brinna;
Anar dock att icke
Det godt oss bådar;
Drott! kan du denna
Dröm förklara?


Konungen kvad:


Gifva vill jag alle
Goda svenner
Bland mitt följe
Hjelm och brynja;
De skola lysa,
Som lågor uppå
Skjöldungs kärapars
Skulder-ytor.


Innsten kvad:


Drömma, jag tycktes,
Tredje gången,
Att vi i hafvet
Sjunkit hade
Det väldigt flöde (vatten)
Visst betyder;
Drott! kan du denna
Dröm förklara?


Konungen kvad:


Lång nog är denna
Dårskaps talan;
Intet tror jag vara
Der inunder;
Må du ej någon
Mer förtälja
Drömmar dina,
Som döljas skulle!


Innsten kvad:


Hören nu Hrokar
Och Härkonungar,
Utsten också,
Orden mina:
Skyndom alla
Upp från stranden,
Och ej Drottens
Ord (tal) derom aktom.


Utsten kvad:


Herrskar’n vi låta
Visligt råda
Öfver folket,
Färden bestämma;
Vågom, bröder!
(Väl må han lydas!)
Kämpa-lifvet
För tapper Konung.


Innsten kvad:


Följt hafver Drotten,
På färden ute,
Råd, de mina,
Många gånger;
Ser nu, att intet,
Som jag talar,
Honom anstår,
Se’n vi hem kommit.


12. Konung Half gick upp till Konung Asmunds gård med hälften af sitt manskap, och var der en stor folksamling. Gillet blef hållit med de präktigaste anrättningar, och dracks der så starkt, att Halfs kämpar somnade hårdt in. Konung Asmund och hans folk tände då eld på salen. Den af Halfs kämpar, som först vaknade, såg den nästan full med rök. Han sade då: »Det månde nu ryka om våra hökar.» Derpå lade han sig ned igen och somnade. Då vaknade en annan, som, då han såg, att salen brann, sade: »Det dryper nu vax af saxarne (svärden)»;[18] hvarpå han lade sig ned igen. Sedan vaknade Konung Half; han stod upp, väckte sina män och befalte dem väpna sig. De löpte så starkt inpå väggarne, att nafvar-dymlingarne i timmerstockarne gingo utaf. Då kvad Innsten:


Hökar nu rökas
I hallen Konung!
Visst må nu drypa
Vax af svärden;
Tid är (att) skifta
Dyra smycken,
Gull och hjälmar,
Bland Halfs kämpar.


Hälst nu jag ville
Att Half blef vaken;
Elden ej sparsamt
Synes antänd;
Modige Drott! din
Mage har du,
Den grymsinte,
Gåfvor att gälda.


Störtom nu ner
Salens gafvel!
Re’n börjar huset
Att brista sönder;
Minnas man skall,
Medan folk lefva,
Halfs kämpars färd
Till Herrtigen.


Skarpt må vi gånga
Fram och intet skona;
Kungens män rödja
Sig vägar med svärden;
De skola sjelfva
På sig bära
Blodsår många
Inan leken tycktas.


Snarliga rycken
Raske svenner!
Ut ur elden
Med eder Konung;
Ingen på jorden
Är, som jämt (evigt) lefver;
Skall då den tappre
Vid slutet kvida?


13. Så förtäljes här, att Konung Half och Halfs kämpar kommo ut af elden, samt att Half och hans följe föll för öfvermagten. Då Konungen var fallen, kvad Innsten:


Här såg jag alla,
Som en, följa,
Lika kjäcka,
Konungs-sonen;
Gladt vi mötas
Vid hädanfärden:
Lifvet ej lättare
Är, än döden.


Då kommo de Halfs kämpar, som hade varit vid skeppet, till slagtningen, och många af dem föllo. Allt intill natten varade striden, och förrän Innsten då föll, kvad han sålunda:


Hrok nu är fallen
Med Half sin Kung,
Fräjdade kämpen,
Folkets höfding;
Odin är det
Ondt (svårt) att löna,
När han sådan hjelte
Segren nekte.


Aderton somra
Har jag sjöleds
Följt den tappre,
Spjut mitt färgat;
Icke vill jag hafva
Annan höfding,
Om än stridskär,
Eller åldrig vorden.


Här månd’ Innsten
Till jorden sjunka,
Fräjdad, vid fallen
Höfdings hufvud;
Det skola kämpar
Ock kunnigt göra,
Att Half, den Drotten,
Leende dog.


14. Gunnlöd gick om natten till valplatsen, att leta efter sina söner. Hon fann Innsten död, men Utsten svårt sårad; likaledes Bard och Björn. Hon lät föra dem hem till sin gård, läkte dem lönligt och sände dem sedan sunnan till Svenge. Bard och Björn drogo till Konung Sölve, Konung Halfs morbroder; men Utsten drog till Dannmark till sin frände Konung Eysten. Hrok den Svarte hade många och stora sår. Han gick om natten från striden och kom till en fattig bonde[19] som hette Skogkarl, och hos honom blef han tills han fått sina sår förbundna. Bonden förde honom derefter till Sogn till hans farbroder Geirmund Herse, hvarest han lönligen blef läkt, hvarpå han om hösten drog till Upländerna och östan öfver till Götland. Han kom till Konung Hake i Skåne och var hos honom om vintren.


14. Utsten uppehöll sig nu hos Konung Eysten, och var Ulf den Röde Konungens rådgifvare. Han hade åtta söner och de voro alla förträfflige kämpar och tillika afundsjuke. De hade ondt öga till Utsten, så att det kom till en träta emellan dem vid dryckesbordet. Orsaken var förnämligast, att Utsten förut hade förtäljt Konung Halfs fall, och kvädit sålunda:


Mig det gläder
Mäst af allt dock,
Att ej är Asmund
Så fri faran;
Tre äro fallne
Af de tappre
Eynefs (Sjökonungens) söner,
Men en lefver.


Utsten kvad, då Ulf ville jämnföra sig med honom, till hans uppäggande:


Upp skolom vi stå,
Ut sedan gånga,
Och väldige
Vapnen frästa (pröfva);
Jag tror, hit med
Hjelmar kommit,
Till Dans rike,
Disor våra.


Ulf kvad:


Döda äro edra
Disor alla,
Lyckan har flygtat
Från Halfs kämpar;
Morgondröm jag hade,
Att söner mina
Seger fingo,
Hvar än vi stridda


Utsten kvad:


Seger jag mig väntar,
Vida bättre,
Ån som Ulf vill
Stenar önska;
Skjälfva J skolen
Vid svärdsleken
Hufvudet remna,
Men halsen rodna.


Ulf kvad:


Dig skola öfvervinna
Ulfs söner:
Odd och Örnulf,
Atle den Svarte,
Börk och Brynjulf,
Bue, Hardskafe,
Röd den Starke,
Om du dem pröfvar.


Utsten kvad:


Icke Sten, eller
Stare månd’ rädas
För att strida
Möt Ulfs söner;
Ty svårt var det ej
För vår broder
Att, Stympare! din
Stolthet dämpa.


Ej var det Hrokar,
Eller Halfdan,
Ett prof, att nappas
Med nidingar (fege)
Då vi, blott fyra,
Falla läto
Åtta Jörlar
Invid Önundsnäset[20]


Gånge Ulfs söner
Ut att kämpa,
Männer åtta
Mot en enda!
Sten ej fly skall,
Fast han hafver,
Några färre
I flock med sig.


Half, som jag drömde,
Dertill mig äggade,
Sade (att) han mig äfven
Följa skulle;
Drotten mig varit
Huld då jag drömde,
Der, som vi striden
Hålla skulle.


Då gingo Ulfs soner och Utsten ut och slogos. Han dräpte alla Ulfs söner och gick der efter in för Konung Eysten och kvad:


Utifrån jag kommer,
Ulf att förkunna,
Hur hans söner
Slagne ligga!
Flere dock Eysten!
Om du vill det,
Fritt står att frästa
Fleiners ättling.[21]


Eysten kvad:


Fåfängt är det
Honom frästa,
Halfs kämpar äro
Hjeltars förmän;
Dig vet jag vara
Ibland kämpar,
Den mäst tappre,
Då åtta du slog.


Utsten kvad:


Eystens män alla
Utan möda,
Jag med svärdet
Nog skörda skulle,
Om jag blott såge
Slikt behöfligt,
Eller vi förut
Fiender voro.


Styrka lyster ingen
Med mig att pröfva,
Medan (emedan) i min ungdom
Åldern (kraften) bestämdes;
Hjerta jag hafver
Hårdt i bröstet,
Sådant, som ung, mig
Odin beskärde.


16. Hrok den Svarte var hos Konung Hake. Han hade en dotter som hette Brynhild. En Konung, vid namn Sven den Segersälle, hade friat till henne, men Konung Hake hade lemnat ett nekande svar. Sven gjorde då det löfte, att varda dens baneman, som fick Brynhild, och likaledes hennes faders. Konung Hakes Jarl hette Hedin och dennes son Vifi'. Han friade till Brynhild, och hon blef honom lofvad under det vilkor, att han skulle värja landet emot Konung Sven. Hrok den Svarte uppehöll sig der okänd, och var intet ansedd, men satt på gäst-sätet[22]. Nu inträffade det en dag, att hirdmännen drogo på djurjagt, men kvinnorna ut i nötskogen. Konungs-dottern Brynhild såg då en man stå vid en ek, och hörde honom kväda sålunda:


Nu skall Hamunds
Son berätta,
Af hvad ätt vi
Bröder äro:
Far min var en
Väldig kämpe,
Och större hjelte
Än Hakes äro.


Någon ej vill
Vid Vifil likhas,
Om han ock Hamunds
Hjordar följde;
Der, såg jag ej någon
Svinaherde,
Som var mer håglös
Än Hedins ättling.


Mig var lifvet
Mycket bättre,
Då den herrlige (Konungen)
Half vi följde;
Goda råd vi
Alla gåfvo,
Och härjade
Kring oss vida.


Här ock af hjeltar
Hade vi samlad,
Alla, som den snikne,
Ryckte ock sökte;
Så vi genomgingo,
Med grå hjelmar,
Fyllest stora
Fosterland nio.


Half såg jag högg med
Händer bägge,
Hade ej hjelm och
Ej sköld framför sig;
Ingen månde finna,
Fore han (ock) vida,
Någon Höfding
Mer kjäck och högsint.


Säga skola,
De som intet veta,
Att Halfs dater
Dårskap röjde;
Haleygs Konung
Kände ej den, som
Kan sådan Drott
Dylikt tillvita.


Kämpen han böd att ej
Dö med kvida,
Och jämmerord
Icke yttra;
Ej fick någon
Kungen följa,
Utan att han dess
Öde delte.


Klaga fick ingen
Fastän i kampen
Stora sår vi
Svenner fingo,
Ej heller låta
Dem förbinda,
Förr än samma tid
Dagen derefter.


Svek förbjöd han i
Strid begagna,
Eller mans hustru
Me’n tillfogas;
Mö skulle värjas,
Medel skänkas,
Fagra guldet
Med fadrens bifall.


Voro ej så många
Män på skeppen,
Att vi på flygten
För dem drogo,
Om vi än mindre
Manskap hade,
Så att ellofva
En blott mötte,


Alla vi seger
Städse fingo,
Hvar, som Hildes
Sköldar höjdes;
En blott lefvat
Lika tapper:
Sigurd Konung (Fafnersbane)
I Gjukes salar.


Många voro
Vi på skeppet,
Stridbare ock, som
Sjelfva Drotten:
Börk och Brynjulf
Bölverk och Hake
Egil och Erling
Aslaks söner.


Som mig tycktes
Tapprast voro:
Hrok 2 min broder,
Och Half vår Höfding;
Styr och Stenar,
Gunnlöds söner;
Starke båda
Och snarrådige.


Ring och Halfdan
Hjeltar bägge,
Rätte att döma
Dana-folket;
Stare och Stengrim,
Stuf och Göte;
Aldrig man finner
Fagrare svenner.


Val och Hök ock
I Vikingsfärd
Kjäcke båda,
Kungens vänner;
Få, såsom dessa
Svenner, deras
Likar hafva
I Hakes rike.


Aldrig så fanns jag
I den flocken,
Vanslägtad från
Fädren vara;
Mig de nämnde
Bland män tapprast;
Ty vi hvarandra
I ära höllo.


Ondsint var Vemund,
Som dräpa djerfdes
Björn och Berse
För ryktbar Höfding;
Främste fylking
Kungen följde,
Efter som lif hans
Skuld[23] skona ville.


Icke han lefde
Länge den tappre
Half, som hans bragder
Väl förtjent hade;
Tolfårig drog han
Ut i härnad,
Men var trettio
År, då han dödde.


Det mig nödgar
Att litet sofva,
Mången natt, och
Mycket vaka:
Att min broder
Brinna skulle,
Upp lifs-lefvande
Med Kungens kämpar.


Denna dag mig tycktes,
I verlden vara,
Mörkast af alla,
Såsom män veta;
Minnesvärdt syntes
Alla sedan,
Att hulda råd, vi
Hylla borde.


Lättad skulle
Min sorg dock blifva,
Om jag Half Konung
Hämna kunde.
Så att jag Asmunds
Bröst med blanka
Stålskarpa klingan
Klyfva finge.


Half den tappre
Skall hämnad varda,
För det att de honom
I freden sveko;
För det Asmund,
Den mordlystne,
Vållade mandråp vid
Midnattstimma.


Då, vi pröfva
Och visa skolom,
När Sven och jag komma
Samman att kämpa,
Hvem, som i striden
Segren vinner,
Hamunds ättling,
Eller Hakes kämpar.


Så jag till den snälla
Mö nu kväder,
Att jag till Brynhild
Fria borde,
Om blott jag visste,
Att hon ville
Älska Hamunds
Son, Hrok Svarte.


Väntas kunde
Visa söner,
Tappre hjeltar,
Om vi samlag hade;
Förty jag fann ej mö,
Mera mångklok
På Heims Kringla,[24]
Än Hakes dotter.


(Fast jag före
Vida, fann jag aldrig,
Mö mer högsint,
Än Hakes dotter;
Hon i allt synes
Som jag må önska).


Här tyckes jag nu
I Hakes rike,
Vraken[25] af alla
Mänskjor vara;
Alla gifs det
Gärna ett säte,
Mera högt upp,
Än Halfs kämpar.


Konung Hakes dotter Brynhild omtalade för fadren, hvad hon hade hört, och sade att en af Halfs kämpar måste vara ditkommen. Men då Konungen fick veta det, förde han Hrok till en plats i högsätet[26] och behandlade honom med den största vänlig het. Hrok den Svarte fick derefter Konung Hakes dotter Brynhild till ägta. Om våren derpå drog Hrok med sin här emot Sven den Segersälle, och det kom till en slagtning dem emellan. Der föll Sven, men Hrok kom tillbaka med seger till Konung Hake. Om sommaren derefter hade Konung Sölve och Hake, samt Hrok den Svarte, och med honom Konung Eysten och Utsten, i förening en här ute. De foro till Norrige, höllo ett slag emot Konung Asmund och fälde honom. Konung Half hade en son som hette Hjör, som då var Konung öfver Hördeland. Hrok och Utsten voro länge derefter på vikingsfärder, och ansedda såsom mycket namnkunnige män. Hrok den Svarte och Brynhild hade en dotter, vid namn Gunnlöd, moder till Romund Gripson.


17. Konung Hjör Halfson hade till ägta Hagny, en dotter af Konung Hake Hamundson. Konung Hjör drog en gång till Kungastämma. Under tiden födde Hagny två söner, som voro svarta och mycket stygga. Den ena blef kallad Hamund, den andra Geirmund. Vid samma tid födde också en trälinna en son, som fick namnet Leif, och hvilken var mycket vacker. Drottningen bytte då söner med trälinnan, och framförde Leif för Konungen. Han drog för andra gången bort i härnad. Då voro piltarne 3. år gamla. Leif förvärrades allt efter som han blef gamlare, men Hamund och Geirmund voro ordvise och mycket storväxte. Skalden Brage kom dit efter inbjudning. Nu inträffade det en dag, att alla männerne drogo till skogen, men kvinnorna ut att plocka nötter, och det var ingen i salen utom Brage, som satt i högsätet[27], men Drottningen hade höljt kläder öfver sig, sä att hon ej var synlig. Leif satt i högsätet[28] och lekte med guldringar; men Hamund och Geirmund, hvilka lågo bland halmen ner på golfvet, sprungo bort till Leif, skuffada honom ner af sätet och togo allt guldet från honom, och begynte han då att gråta. Då stod Brage upp, gick dit der Drottningen låg, och rörde med en staf vid hennes kläder, kvädande dervid:


Två här äro,
Och tror jag väl båda,
Hamund och Geirmund
Från Hjör borne;
Men Leif, den tredje,
Lodhattas son,
Icke blef af dig
Framfödd, kvinna!


Sedan ombytte åter Hagny piltarne med trälinnan. Men då Konung Hjör kom hem, bar hon dem till honom, och sade att de voro hans söner. »Bär dem bort» sade Konungen, »icke såg jag förr dylikt heljarskinn (likfärgad hud),» och blefvo de bägge sedan så kallade. De blefvo män af sällsynt styrka och en stor ätt på Island härstammar från dem.[29] Thorer på Espehol var Hamunds son[30], och från honom härstamma Espelingarne (Esphelmingerne). Geirmund Heljarskinn tog i besittning Middelfjällsstrand i Breidafjorden; hans dotter var Yre, och från henne är en stor slägt kommen.


Upplysningar och Anmärkningar:

  1. Detta gamla Konungasäte, kalladt förut äfven Aarestad, nu Alriksstad, är beläget i granskapet af staden Bergen. Konungarne Harald Hårfager och hans son Hakon Adalstensfostre, äfven kallad den Gode, hade härå tidtals deras residens, och den sistnämnde föddes och dog äfven här af det banesår, som han fick i slaget på Stord eller Storön år 963 emot Eric Blodyxes söner, anförde af Harald Gråfäll. Jonge sid. 220, Sturleson, Hakons saga, Cap. 32.
  2. Detta syftar mera på den Vikar, son af Konungen öfver Agder, Harald, hvilken, enligt Konung Götriks saga (Rafns Fornaldar Sögur Nordrlanda, Kaupmannahöfn 1830) Cap. 7, genom Starkader Storverkssons tillställning blef upphängd i en vippgalge å en holme, som sedan blef kallad Vikarsholmen.
  3. Detta näs är beläget på Karmen, äfven kallad Kormt, en af Norriges största öar, inom Fögderiet Ryefylke i Stavangers Amt af Christiansands Stift. Jonge sid. 152.
        Konung Harald Hårfager vistades ibland på gården Ögvaldsnäs och dog äfven der, hvarpå han blef lagd i hög på Houge (Höge) vid Karmsund. Haralds saga, Cap. 45.
  4. Akrenäs är äfven beläget å samma ö.
  5. Kallas äfvenså nu, och har sitt läge på sydöstra sidan af Hardanger-fjärden, vid fjället Fuglefang. Jonge sid. 181.
  6. Denna hög finnes i närheten af staden Bergen, öster derom.
  7. Ett stort landskap beläget längst i norr emot Hvita hafvet och Ishafvet, emellan Finnland och Uralska, bergskedjan, hvaraf det stora Ryska Gouvernementet Perm nu utgöres. I en sednare tid, än då sagan skrefs, gjordes skillnad emellan stora Permien eller Provinsen Kungur, en del af nu varande Gouvernementet Volodga, och lilla Permien, eller Syrianernas land. Perin, R. H. sid. 78.
        Om Bjarmalands läge m. m. finnes en grundlig afhandling i Iduna, Stockh. 1814, Häft. 4, sid. 78-174.
  8. Brottande, Glyma — Fágn-brögd var en af de gamla Skandinaviernas högt älskade öfningar. Dess stora inflytande på att göra kroppen stark och smidig, och gifva härdighet, mod och ståndaktighet, kunde ej annat än förskaffa denna idrott en utmärkt aktning hos en så krigisk nation. Men den urartade hos dem, likasom hos Greker och Romare, till den athletiska öfverdrift, som gick ut på att krossa sin motståndare, antingen af våldsamhet och hämdgirighet, eller för att roa en mängd åskådare. Då dylika öfningar höllos såsom allmänna skådespel, var midt på banan uppstäld en ofvantill hvass häll, kallad Fánga-hell emot hvilken de brottande kastade hvarandra hufvudstupa eller baklänges och dermed krossade bröst och rygg. De fattade hvarandra så hårdt om midjan och lifvet, att de bröto ryggen af hvarandra, hvilket kallades, at gánga eller brióta á bak aptr. Ofta kastade desse kämpande sig på sin mot marken nedtryckta fiende och kväfde honom på ett sätt, som kallades snara úr hals-lidom, äfvensom bita ein á barka; uti hvilka alla öfningar hvar och en ser missbruket, och voro dylika blott röfvares, våldsverkares och dylika kaxars företag.
        Annorledes beskaffadt var del brottande, hvarmed ungdomen och de fredligare medborgarne roade sig. Detta hade för ändamål att öfva kroppen i styrka och smidighet, samt pröfva hvarandras styrka reyna afl, utan att göra hvarandra skada, ehuruväl en ömsesidig hetta väl någon gång gjorde, att man kom att öfverskrida lekens vanliga gräns. Till brottande fordrades således styrka, knáleike, hvarpå härmedelst aflades prof (Finboges saga Cap. 46. Svarfdæla saga, Cap. 12, Romund Gripsons saga Cap. 2.) och säges ingen känt Gretters styrka, emedan ingen den försökt med brottande, hann var óglyminn (Gretla saga, Cap. 16.)
        Man hade mer än ett sätt att brottas. Det enklaste var Lausatauk hvarvid man med händerne fattade uti hvarandra (armtag), eller grep hvarandra om lifvet (liftag, ryggtag), det bästa man kunde, och med armarnes kraft sökte få hvarandra ur jemnvigten.
        Konstigare var den så kallade, retta glima eller fáng, hvaruti man, efter en viss method angrep hvarandra och genom regelmässiga vändningar och beräknade rörelser med armar och ben sökte kasta hvarandra till marken. Här gälde det mera öfning och vighet än fysisk styrka, och blef segren ofta den svägares, men bättre öfvades, lott. Denna öfning skall ännu värk i bruk på vissa ställen å Island.
        Svipting var ett slags armbrottände med ett ganska hårdt kämpande, hvarvid en ensam äfven kunde gå flere till mötes. På detta sätt fäcktade Grefter den Starkemot 2:ne personer; (Gretla saga, Cap. 77).
        Aflog, såsom ett slags brottande och fäcktande både med handgrepp och knytnäfsläg, svarade mera mot Engelsmännens boxerande, än det vanliga brottandet. Derom talas i Nials saga, Cap. 37.
        Umbrot, ett slags brottande då den kämpande antingen sittande nedtryckte sin anfallna medtäflare, såsom Konung Erik Eyegod i Dannemark gjorde (Saxo Lib. 12, pag. 224), eller stående kastade sig baklänges och derigenom drog sin medtäflare med sig till marken, der de modigt omtumlade, hvarvid den som kom att ligga ofvanpå, ansågs segrande: ett täflingssätt, som äfven varit brukligt hos Romrarne. Dylika lekar voro ofta nog alfvarsamma, och tumlades modigt om utför en sluttande höjd, innan den ene kunde hålla den andra under sig, såsom Halfred Vandræda-Skald och Thorleif den Vise, Jökull och Rolleif, och stundom hade den underlägsne styrka nog att kasta sin segrare af sig och på hvarjehanda sätt försvara sig.
        Män hade ock en mängd konstgrepp att bringa sin medtäflare ur jemnvigten och fälla honom omkull, hvilka med ett namn kallades Bragd.
        I alla dessa öfnmgar kom det mäst an på att stå fast och bruka fötterne till jemnvigtens bibehållande; hvadan ock den, som häruti var smidig och stod fast, kallades Fót-miukr men den svage och oskicklige Fót-fúinn.
        Brottandet var en af de öfningar, som mycket brukades till nöje och tidsfordrif, så väl vid hofven, som vid ting, bröllopp och andra samkväm, samt hörde äfven till de förnämares uppfostran. Konung Sigurd Jorsalafare lät Konung Eysten höra, huru mycket han var i denna konst honom öfverlägsen. Dana Konungen Eric Eyegod ägde deruti en sådan färdighet och styrka, att han kunde sitta på jorden och på en gång brottas med tvänne de starkaste karlar. Dylika färdigheter kommo dem synnerligen tillgodo i krig, på de tider då man ej hade några betydliga gevär, som på afstånd skadade, utan allt afgjordes genom handgemäng. Vid det vanliga lustbrottandet kastade man ej blott af sig de öfre kläderne, utan äfven underkläderna, Bolklædir (Gretla saga, Cap. 77), för att vara desto lättare och vigare, men då man brottades mera alfvarsamt, brukade man stundom ett slags värn eller pantsar, Fánga-stackr, kalladt. (Kialnesinga saga, Cap. 15. Gunnar Keldugnupsifls saga och Vilmundar saga, Cap. 14). Liljegren, G. R. saga, sid. 321-316.
  9. Är en omskrifning eller poetisk bild, betecknande striden.
  10. Bod — Örva-bod eller Herör, var detsamma som budkafle, hvarigenom allmogen sammankallades, och bestod af en, understundom med jern beslagen, trästicka, som när det angick Konungens ärender hade form af en yxa; när det angick mandråp eller fiendtligt öfverfall, af en pil, och när det var fråga om de förnämsta och nödvändigaste hushållnings- eller ecclesiastika ärender, af ett kors. Biörn Haldorsen Vol. 1, sid. 91.
  11. Spjutkastande innefattades jemte stenkastning och slungande under namnet handskott. Man öfvade sig att kasta dessa spjut, som ock kallades Flettiskeptur, både långt, visst och med eftertryck. Till mål vid lekar Skottein plägade man uppresa en stång eller dylikt, lör de täflandes försök. Att taga, fiendens spjut i flykten, taka spiót á lopti, att kasta lika färdigt med bägge händerne, och att kasta med två spjut på en gång, voro färdigheter som endast tillhörde de mera konsterfarne. Konungarne Olof Tryggveson, Olof den Helige och Eric Eyegod, med många andra, voro mästare i denna idrott. Liljegren, G. R. saga, sid. 324.
  12. Hallir, af Hallr, sten, kallades Nordboernas på grundmurar uppförda boningshus, ofta af flere våningars höjd, isynnerhet Konungarnes och andre förnämare mäns. Höll hette den deruti befintelige gillessal, hvilken altid borde vara stor och rymlig. De rika böndernes hallar och salar, voro ofta icke mindre ansenliga. En Höfding på Island i det 10:de århundradet, hvilken bodde å en stor gård, vid namn Hjordholt, och hette Olof Höskuldsen, äfven kallad Paa eller Påfogel i anseende till sin höjelse för pragt, ifrån hvilken Dannmarks ryktbare konstnär Thorvaldssen i 25 led härstammar, lät uppfora en större gilles-sal, än någon dittills hade sett, oaktadt vid det af honom och bröderne föranstaltade arföl efter fadren, icke mindre än 900 gäster under fjorton dagars tid varit närvarande, hvilka naturligtvis fordrat ett ansenligt husrum. Det utvändiga af väggarne och loftet, eller takhvälfningen, var öfverallt utsiradt paed upphöjdt bildthuggar-arbete, som förestälde verkliga händelser och äfven scener ur den Nordiska mythologien. Detta arbete var af en så utmärkt skönhet, att alla tyckte det salen såg bättre ut när tapeterne icke voro upphängde. Vid ett bröllop, eller den första sammankomsten som holls deri, sedan den blifvit färdig, reciterade en berömd skald, vid namn Ulf Uggeson, en digt, hvaruti de föremål besjöngos, som konstnaren hade föreställt. Det kallas Húsdrápa men endast få fragmenter äro deraf nu mera i behåll, Finn Magnusen, Nordisk Archæologie, Kiöbenh. 1820, sid. 29.
        En Norrsk Höfding Rödulf, gift med en Norrsk prinsessa, uppförde i Norriges första Christna eller sista hedniska period, eller omkring år 1020, en byggning af en egen och utmärkt beskaffenhet, troligen i den afsigt, att kunna herrbergera hela hofvet, som ofta efter tidens sätt reste omkring i landet. Då regerade Konung Olaf Haraldsson den helige, och det är utur hans ännu otryckta saga, eller lefvernesbeskrifning, som berättelsen är tagen. Deruti heter det: Konungen kom om aftonen till Rödulfs gård med ett följe af 200 män; den var umgifven med en hög hägnad, försedd med en ansenlig port. Innanför stodo många vackra byggningar, stora och små, men en utmärkte sig isynnerhet genom sin höjd och runda form, hvadan Konungen ansåg den vara en Kyrka, men husfadren underrättade honom derom, att den var blott en nyligen uppförd sofstufva, Svefnhús — stofa. Sedan Konungen och hofmännen blifvit väl undfägnade i dryckessalen, hvilken beskrifves såsom stor och väl inrättad, följde man dem till den omtalta byggningen. Som sagdt är, hade den en rund form, med fyra dörrar åt motsatta väderstreck. Invändigt var ytterst en omgång eller svale, och der utanför en bredare gång, eller ett galleri, rundt omkring 20 höga och massiva kolonner, hvilka uppburo en kupol. Midt i denna Rotunda stod en rund förhöjning, likasom till ett altare, försedd med åtskilliga spiralt gående trappsteg, och ofvanpå densamma stod en stor thronsäng af ett särdeles konstrikt arbete, till större delen beslagen med koppar och jern, dels förgyldt, dels måladt. De fyra hörnstolparne voro beprydde med stora knappar af koppar, graverade och förgyldta, men rundt omkring fanns ett slags glitterverk af jern, som uppbar trearmade lampetter med sina ljus. I denna säng skulle Konungen sjelf hvila. Emellan kolonnerna voro rundt omkring i det innersta rummet, 20 sängställen inrättade för lika många bland hofvets förnämsta personer, i ett slags nischer eller alkover. I den mellersta runda gången, hvilken omgaf kolonnerne, voro längs efter väggen inrättade 40 sängar för hoffolket af medelklassen. Så väl hela kupolen som den lägre delen af löftet, som betäckte mellangalleriet, och hvilket kunde ses genom de öppningar, som kolonnadens mellanrum danade, voro utsirade med målningar. Finn Magnusen sid. 38.
  13. Högsätet, Hásæti — Dróttsæti — Drósti, var ett särdeles utmärkt säte, upphöjdt med underlagda präktiga hyenden eller dynor och försedt med karmar på ömse sidor, samt 2:ne pelare eller Öndvégissulur, som Konungarne och deras närmaste jämnlikar intogo i Nordens, så kallade Veitslostofvor. Desse voro stora långa rum eller salar med dörrar å bägge ändarne. Tvänne långa bänkrader, långbänkar kallade, voro ställde utefter bägge långväggarne och hade hvardera på midten sitt högsäte. Den förnämsta bänken, Ædribeckr, eller öfre bänken, var den som stod vid södra väggen; dess högsäte, det förnämsta i rummet, kallades Öndvégi — Andvégi, emedan det stod emot solen och Kongs Öndvégi, såsom Konungarnes vanliga plats. Den andra motsatta långbänken, som gick ut efter norra långväggen, kallades Uædribeckr — Oedribeckr, lägre eller nedre bänken och norra pallen eller bänken. Högsätet på denna bänk hette Annat Öndvégi — Nordra Öndvégi och Öndvégi a hinn Oædrabeckr, samt var midt för Kongs Öndvegi. Intill Konungen på öfre bänken suto till höger Fylkes-Konungar, Råd, Biskopar och andra ypperlige män; på vänstra sidan satt Drottningen med sina kvinnor i sin ordning; ty deras platser voro då på långbänkarne, till vänster om Konungen, men till höger om andra Öndvégis-mannen. Karlarnes voro deremot på andra sidan.
        Andra stufvor gåfvos, hvilka hade en serskild bänk i stället för dörren på ena (västra) gafveln. Denne var högre och bredare än de öfrige bänkarne och kallades Pallr och Thverpallr, tvärbänk, emedan den stod tvärs öfver rummet utmed gafveln, och i detta afseende svarade emot vår Svenska Allmoges gafvelbänk. I de stufvor eller salar, der tvärpall var, hade kvinnorna sin plats och ej på sidobänkarne. Den medlersta platsen på tvärpallen var den förnämsta, och sedermera allt ringare, i den mon de derifrån voro aflägsna, då yttersta platsen var vid ändan af bänken och i sjelfva hörnet, hvarför ock den kvinna, som der fått sin plats, blef kallad Horn-kona — Hornreka, såsom sluten eller vräkt i vrån eller hörnet.
        Vid bröllop i de först nämnde stufvorne satt Konungen i Öndvégi med brudgummen jemte sig på högra sidan och bruden på den vänstra; i de sednare åter satt svärfadren i Öndvégi, brudgummen med sitt sällskap Bodsmenn, på andra bänken, Oædribeckr, och bruden med kvinnorna på Pallen, der hon satt i midten, å ömse sidor omgifven af sina anhöriga.
        Forsæti, eller Scarir, voro ett slags lägre Bänkar, som insattes, i fall flere gäster ankommo, än de vanliga bänkarne kunde rymma.
        Hystol, skall ännu i Småland kallas det, emot högsäte svarande, vid öfre bordändan med hyenden belagda, samt husbonden och, matmodren altid förbehållna säte. Liljegren, Gånge-Rolfs saga, sid. 236-243.
        Hos de ringare tjente ett och samma rum, dem till boningsrum, matsal och sofkammare. På bägge sidörne deraf gingo långbänkar med högsäten på midten; bakom dem voro sängar, så att åtminstone husets folk och de dagliga gästerna hade sin säng bakom sig. I präktiga rum voro dessa sängar så inrättade, att de kunde tillslutas med dörrar såsom skåp, och kallades Lokreckiur; äfven i de ringaste voro åtminstone sängarne bakom den upphöjda tvärpallen, der kvinnorna suto, så inrättade, och der plägade husbonden och hans hustru ligga. Dörrarne voro, likasom högsätena och högsätespelarne, ofta prydde med konstigt snidverk. Väggarne öfverhängdes vid högtidliga tillfällen med tapeter. På taket voro vindögon och på golfvet halm, jemte eldstaden, antingen på blotta jorden, eller på en upphöjning af flata stenar. På bägge sidorne funnos äfven små skafferier och alkover, och i det innersta af stufvan slutna sängar, Lokhvilur, for förnämare gäster. I sednare tider hade man dock serskilda rum, Géstaskáli — Herbergi, hvaruti främmande härbergerades öfver natten, ungefär svarande emot hvad allmogen å en del ställen kallar Nattstugor. Liljegren, ÖrvarOdds, saga, Stockh. 1819, sid. 311.
  14. Betecknar en som har lycka med sig.
  15. Bóndi, var en urgammal hedersbenämning för en man, likasom Freya eller fru för en hustru, hvadan det äfven förekommer någon gång i bemärkelsen af Konung och såsom benämning för sjelfva Guden Baldur. Ifrån äldre tider, och förr än enväldet var kändt i norden, förstods med Bonde vanligen en man utan Thignar-namn, som med oinskränkt rätt innehade sin odlade jord, utan annan förbindelse till det allmänna, än att i krigstider följa Konungen i fält mot gemensam fiende. Dessa mägtiga sjelfrådande Nordiska jordens ägare, voro i dessa tider ganska betydande män i staten, och kunna för sin del anses som ett slags Riksfurstar. Skillnaden emellan dessa odalbönder och den tidens småkonungar, var, utom til namnet, ganska obetydlig. Ännu under Ynglinga-Konungarne Alrek och Erik lefde i Sverige, hvar bonde för sig med husfaders rätt öfver sina underhafvande och utgjorde sällan något samhälle under et öfverhufvud, utom vid krigsoroligheter och vid offertjenster. Deras söner foro omkring i viking och härnad, under det trälar och kvinnor brukade det lilla af landet. som blef odladt. Liljegren, G. R. saga, sid. 243.
        Med Bóandi — Búandi, förstods en Husfader eller Husbonde i allmänhet. Stórbændr, voro bönder, som hade stora gårdar och betydligt att syssla med; Smábændr, deremot sådane, som hade både mindre egendom och rörelse. Biörn Haldorson Vol. 1, pag. 95.
  16. Det vill säga korrta, breda och tjocka svärd, liknande derigenom sax-skänglar.
        Ett godt svärd ansågo de gamle for en kostbar egendom. Man beskrifver oss dem, så smidiga, att de kunde böjas samman emot fästet, och dock återtaga sin förra form; så hårda att de kunde huggas emot stenar, utan att springa i stycken (Konung Håkan Adalstensfostre hade fått ett af denne sin fosterfader, hvars fäste och handkafle var af guld, med hvilket svärd Håkan klöf en kvarnsten allt intill ögat, hvarför det sedan blef kalladt Kvarnbiter, se Harald Hårfagers saga, Cap. 43); så hvassa, att de afskuro ett hängande hår och en ulltapp som flöt med strömmen; så blanka att de lyste i mörkret, och så hvita, som silfver. Ett sådanf svärd hade vanligtvis ett betydningsfullt namn sig tillagdt; gick i arf som ett lösöre af stort värde och ansågs understundom mera värdt än ett helt skepp. Att plundra de dödas grifter ansågs for en stor förbrytelse, men kunde man derigenom åtkomma ett godt svärd, drog man icke sådant i betänkande. Således öppnade Isländaren Skegge i det 10:de århundradet Rolf Krakes hög vid Leire, för att komma i besittning af hans svärd Skofnung. I allmänhet voro de gamles svärd korrta och mycket breda; blott så kallade slagsvärd, hvilka fördes med begge händerne voro nära två och en half aln långa. De hade vanligtvis handtag af guld och buros i gehäng, antingen öfver axeln, eller spända omkring lifvet. Flammformiga och krokiga svärd voro sällsynta; de sednare ansågos till och med som trolldomsvapen.
        Stridsyxorne voro så beskaffade, att de kunde brukas både ätt hugga och sticka med. De voro stora, stundom en aln breda vid eggen, och de förmögnare gjorde, sig mycket besvär för att få dem så granna som möjligt. Harald Hårdrådes yxa var öfverallt inlagd med guld, skaftet omvirat med grof silfvertråd, och frampå var den beslagen med en stör silfverhålk, hvari en kostbar ädelsten var infattad. Falsen sid. 79.
  17. Detta syftar derpå, att stufvugolfven vanligtvis voro betäckta med strå eller halm.
  18. Må hända brukade man, efter hvad Rafn anmärkt, anstryka vapnen med uppsmällt vax, på det de icke skulle angripas af rost.
  19. Kotbónda, som här står, kommer af verbum Kota och Bóndi, hvarom förut är anmärkt. At kota sér nidr, vill säga, att bosätta sig som husman, begynna en liten bondenäring. Biörn Haldorsen Vol. 1 pag. 471. Derför kallas äfven i Helsingland än i dag en sådan person Husman, svarande mot Inhyses — Backstufvuhjon i de nedre provinserne, och på en sådan synes sagan här hafva afseende.
  20. Ett bekant ställe i det gamla Halogaland, eller det nu varande Helgelands Fögderi i Trondhjems stift.
  21. Det vill säga »spjutets ättling», eller krigaren.
        Af spjut hade man åtskilliga slag, såsom Króka-spiót, tjenligt att både sticka och hugga med; Flein och Késia (svarande mot Galliernes Gæsa), som kastades mot fienden, Broddspjót, som äfven kastades eller skjöts, samt Snarspiót eller Fiödurspiot, så kalladt, emedan det längs efter skaftet var, beklädt med fjädrar, för att hastigare komma till målet.
  22. Det vill säga på Oædribeckr, den nedra eller norra bänken.
  23. Hon var en af de trenne Nornor eller ödets Gudinnor.
  24. Det är »Verldens rund», eller Jordklotet, efter det begrepp de gamle hade derom.
  25. Hornúngr, en som sitter i vrån eller på hörnet. År således svarande mot den benämning som kvinnan å en sådan plats fick. Se Anm. 13.
  26. I sagan står; »thá leiddi hann Hrók til sætis i öndugi,» således till norra högsätet, eller den förnämsta plats Konungen, näst sin egen, kunde lemna honom.
  27. I det som nyss är nämndt, eller norra.
  28. I hásæti, eller det södra.
  29. Med förtäljningen om dessä afkomlingar begynner Sturlunga sagan.
  30. Om honom och hans möderneslägt förtäljes det i Islands Landnamabok: att Björn, en berömd och namnkunnig man i Götharike, gift med Hlif, dotter af Rolf Ingialdsson, hvilken Ingiald åter var sön till Konung Frode i Dannmark; hade en son vid namn Eyvind som blef gift med Rafort, en dotter till Konung Kiarval på Irland: att deras son Helge den Magre, hvilken uppfosträdes på Irland och blef gift med Thorun Hyrna, dotter af Ketil Flatnäsa från Söderöärne (Färröarne) och af Ingvild, Ketil Herses dotter från Ringerike, flyttade med sönerne Rolf och Ingiald samt flere döttrar öfver till Island: att en bland döttrarne, vid namn Ingunn, redan då var gift med Hamund Heljarskinn, hvilken efter hennes död gifte sig med systren Helga och, hade med henne dottren Ingvild, samt att en annan Helges dotter, vid namn Hlif, blef gift med Thorgeir, fader åt Thord, fader åt Helga, moder åt Thorer, hvilken, berömd såsom en förfaren sjömän, blef döpt af Konung Olof Tryggvesons Biskop Sigurd, hvilken ock invigde Thorers fartyg. Svensken Björn blef således genom sonsonen Helge den Magre och dennes många efterkommande, stamfader för en talrik skara af Islands fordna innevånare, och däribland flere namnkunnige män, af hvilka, t. ex. Islands-Lagmännen Snorre Sturleson och Hök Erlendsson, hvilken sednare till största delen beskrifvit Islands bebyggande och inbyggarnes slägtförhållanden i den så kallade Landnamaboken, och på fädernet jemväl härstammade från Konung Ragnar Lodbrok, endast må här anmärkas.