Saga om Ketil Häng

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Svensk.gif


Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor


utgifne af


C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.


Fahlun
Carl Richard Roselli
1834


N:o VII

Saga om Ketil Häng



Denna öfversättning är grundad på Pergaments-Boken N:o 343 i 4:o, sannolikt från medlet af det 14:de århundradet, på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, hvarmed, af Rafn, en annan Pergaments-codex, ett fragment och två pappers-handskrifter, blifvit jämnforda. Sagan är förut utgifven, med Isleif Thorleifsons latinska öfversättning, af Olof Rudbeck, Ups. 1697, i folio, och anses af Müller, att hora till de fabulösa berättelserne.



Här begynner Ketil Hängs Saga.

Hrafnista – Rafnista – Ramstad
1. Hallbjörn hette en man, som äfven var kallad Halftroll (1) och son af Ulf den Dristige; han bodde på ön Rafnista, som är liggande utanför Romsdalen (Numedalen?). Han var en mägtig man och rådande i mycket bland bönderne nordan der omkring. Äfven var han gift och hade en son, vid namn Ketil, hvilken var stor till växten och af ett manligt utseende, men dock icke vacker. Så snart Ketil var några år gammal, lade han sig i köket; men de som gjorde så, voro på dan tiden utsatte för raska mäns begabbelse. Det var Ketils vana då han satt vid eldstaden, att han lutade hufvudet mot den ena handen och rörde i elden framför sig med den andra. Hallbjörn bad honom upphöra med att sitta så, och sade, att förhållandet då skulle blifva bättre dem emellan. Ketil svarade icke, men försvann något derefter, och var borta 3 nätter; då kom han hem igen och hade en väl gjord stol på ryggen, som han gaf sin moder, sägande dervid, att han hade mera orsak att löna henne, än sin fader. Nu tilldrog det sig en sommardag, då det var godt väder, att Hallbjörn lät köra in hö, men mycket var ännu icke inbärgadt; han gick då in i köket till Ketil och sade: »Nu borde du, frände! (2) taga dig något före, och köra hö i dag, eftersom alla äro i detta fall behöfliga.» Ketil sprang då upp, och gick ut; Hallbjörn lemnade honom två ök (hästar), och en kvinna till biträde, hvarpå han körde hem hö till gården, och gick så raskt tillväga dermed, att omsider åtta (arbetshjon) måste användas, att lada undan det, och alla syntes ändock hafva fullt upp att göra; och när kvällen kom var allt höet inbärgadt, men bägge Öken voro sprängda. Då sade Hallbjörn: »Nu tyckes mig vara rådligast, frände! att du öfvertager gårdens skötsel, eftersom du nu är ung, och med hvarje dag tilltager i styrka och duglighet i allt, hvaremot jag blir gammal och styf, och oförmögen till något mera»; men Ketil sade sig icke vilja det. Hallbjörn gaf honom en mycket stor och skarp yxa, som var ett godt vapen, hvarvid han yttrade: »Nu är det en sak, frände! som jag ber att du mäst vill akta dig för, nemligen att, så snart dagen är till ända, du är så litet ute, som möjligt, och aldraminst att du går nordan ut på ön, här från gården:» hvärefter Hallbjörn omtalade mycket för sin son Ketil. En man, som hette Björn, bodde i grannskapet; han hade ständigt för vana att göra narr af Ketil, och kallade honom Rafnista-fånen (3). Björn rodde ofta ut på sjön för att fiska; och hände det en dag, då han var ute på den, att Ketil äfven tog en fiskbåt, samt refvar och metkrokar, och rodde ut dermed, också på fiskfångst. Björn var der före honom, och när de sågo Ketil, logo de mycket och gjorde narr af honom, och föregick Björn dem mäst deri, som han var van att göra. De gjorde en god fångst, hvaremot Ketil blott drog upp en långa (4), som var en ringa fångst, men icke flera fiskar. Då Björn och hans folk hade lastat deras båt, drogo de upp deras fiskredskap och gjorde sig färdige att fara hem. Det samma gjorde ock Ketil; de logo då åt honom, men då sade han: »nu vill jag afstå till er all min fångst, och skall den af er hafva den, som den först träffar; hvarpå han kastade långan upp i luften öfver till deras båt. Den träffade Björn bonde, på örat så hårdt, att hufvudskålen sprack, hvarpå Björn föll öfver bord, sjönk genast och kom aldrig upp sedan. De andre rodde då i land, och detsamma gjorde äfven Ketil; men Hallbjörn brydde sig icke mycket om hvad som händt. En kväll i skymningen tog Ketil sin yxa i handen, och gick nordan ut på ön; men när han var kommen icke så långt borrt från gården, såg han en drake komma flygande emot sig nordan från bergen; den hade krökning och stjert som en orm, men vingar som en drake, och syntes det Ketil, som lågade det eld ur hans ögon och gap; icke eller tyckte Ketil sig någonsin förut hafva sett en sådan fisk, eller någon annan dylik olycksande (5), ty han ville heldre värja sig emot flere män, än emot denne. Draken anföll honom, men Ketil försvarade sig väl och manligt med yxan, ock sålunda gick det dertill, att Ketil var så lycklig att träffa krökningen på draken, der han gaf honom ett hugg, så att han nedföll död. Sedan gick Ketil hem; hans fader var ute på gårdstomten, och hälsade sönen vänligt, frågande honom, om han blifvit varse någon ond ande nordan på ön. »Icke kan jag förtälja,» svarade Ketil, »hvarest jag ser fiskar visa sig, men sant är det, att jag huggit af en Häng eller drake på midten, hvarifrån fiskrommen fäs.» »Ringa skola småsaker härefter komma att synas dig,» yttrade Hallbjörn, »när du räknar ett sådattt djur ibland småfiskar; ty månde jag nu öka ditt namn och kalla dig Ketil Häng. Nu föreföll på en tid icke något märkligt, utan satt Ketil, som förut, ofta vid eldstaden. Hallbjörn skötte deremot mycket fiskafänget, och då Ketil en gång bad att få följa honom, sade Hallbjörn, att det passade honom bättre att sitta vid elden, än vara på sjöfärd; men när Hallbjörn kom till båten, var Ketil der förut, och kunde Hallbjörn icke då förmå honom att vända hem igen. Hallbjörn gick då i framstammen på båten, men bad Ketil gå framför bakstammen och skjuta ut den i sjön. Ketil gjorde så, men båten gick ej af stället. Hallbjörn sade då: »olik är du dina fränder, och sent väntar jag att du får någon styrka, men jag hade för vana, inan jag gammal blef, att ensam skjuta ut båten.» Då vredgades Ketil, och sköt ut båten så häftigt, att Hallbjörn störtade derutur, emellan stenarne på strandbrädden, men båten stadnade icke för än ute på sjön. Hallbjörn sade då: »litet låter du mig njuta tillgodo vår slägtskap, eftersom du vill krossa benen på mig; men det vill jag nu säga, att jag finner det du är tillräckligt stark, ty jag ville blott pröfva dina krafter, och stod emot så hårdt jag förmådde, men du sköt likafullt ut den; det tyckes mig förty, att jag i dig har en dugtig son.» De foro derefter till de ställen der de plägade fiska. Hallbjörn höll sig hemma vid fiskarboden (6), men Ketil rodde ut på sjön, der han gjorde en god fångst. Derunder kommo tvänne mycket starkt bygda män roende emot honom, och bådo honom lemna sig hvad han fångat; detta nekade Ketil, och sporde efter deras namn, hvarpå dem ena sade sig heta Häng, och den andre Rafn, och voro de bröder. De anföllo honom, men Ketil värjde sig med en klubba och slog Häng öfver bord, dräpande honom på detta sätt, hvarefter Rafn rodde sina färde. Ketil for hem till boden; hans fader gick då honom till mötes, och sporde, om han hade träffat någon om dagen. Ketil sade, att han hade träffat två bröder Häng och Rafn. »Huruledes aflöpte det emellan er?» sporde Hallbjörn vidare, »dem känner jag noga, de äro tappre män, men derjemte stora orolighets-stiftare, hvarför de äro gjorda landsflyktige från bygderna. Ketil svarade, att han slagit Häng öfver bord, men att Rafn hade flytt. »Begärlig är du, frände,» sade Hallbjörn, »efter stora fiskar, och derför är ditt namn mycket passande.» Dagen efter foro de hem med deras fångst; då var Ketil ellofva år, gammal, och blef nu deras frändsämja allt större och större.


2. I den tideen inträffade ett stort missväxtår på Halogaland; men det betydligaste näringsfånget derstädes var fiskeri (7). Ketil sade sig då vilja färdas ut derpå, på det han icke skulle blifva ansedd som orkeslös. Hallbjörn tillböd sig att fara med honom; men Ketil svarade att han väl kunde komma ut med att ensam ro båten. »Sådant är orådligt,» sade Hallbjörn, »men ditt beslut är ju bestämdt; tre fjorder vill jag nämna för dig; den ena heter Næstefjorden, den andra Midfjorden, och den tredje Vidtadsgjafe, och är det nu längesedan jag for ut af de tvänne, och då var det eld i bägge bodarne. Den sommaren färdades Ketil till Midfjorden, och var der än eld på det sagda stället. Inerst i viken deraf fann Ketil en stor bod; men bonden (egaren) var icke hemma, när Ketil kom. Der såg han en stor fångst, och stora grafvar uppkastade i jorden, och han ref upp allt som låg i dem, och vräkte det hit och dit. Han fann deri stycken af hvalar och hvita björnar, skjälar och hvalrossar, samt åtskilliga andra djur (8), men på bottnen af hvarje graf fann han äfven insaltadt menniskokött, som han jemte det öfriga kastade hit och dit omkring sig. Emot aftonen fick han höra en stark åregång (båtrodd), hvarpå han gick ner till sjön. Bodens egare rodde då till lands; han hette Surt, och var mycket storväxt och af ett bistert utseende. Så snart båten kom på grund, gick Surt öfver bord, tog den och bar den upp till båtskjulet, hvarvid han vadade i dyn nästan upp till knäna. Han hade en ihålig och genomträngande stämma, och sade for sig sjelf: »här är det illa framfarit, att allt mitt goda är borrtvräkt, och värst har det gått med det, som bäst är, eller mina menniskokroppar, varande sådant hämd värdt; också är det nu ganska otillbörligt, att min vän Hallbjörn skall vara hemmasittande, men den tokiga kökspojken Ketil Häng nu är hitkommen; dock vill det icke blifva mig svårt att löna honom för sin gerning, hälst det vore den största skam för mig, om jag icke vida öfverginge honom, som är uppvuxen vid elden, och varit kolätare.» Han gick derpå hem till boden; men Ketil smög sig förut, och stälde sig bakom dörren med lyftad yxa. När nu Surt kom till boden, var han tvungen att luta sig djupt för att inkomma, och räckte först hufvudet ock axlarne in genom dörren. Ketil högg då åt halsen med yxan, som klingade högt, i det den afskar hufvudet; hvarpå Jotnen nerföll död på bodgolfvet. Ketil lastade der sin båt, och for om hösten hem. Den påföljande sommaren ärnade han sig till Vidtadsgjafe. Hallbjörn afrådde honom och sade att det var godt att åka hem med en hel vagn. Ketil svarade, att något oförsökt icke dugde, och att han ville fara. »Icke torde du tycka allt så rigtigt der,» sade ''Hallbjörn, »men klart är det, att du vill bese och lära känna mina eldstäder (fiskeläger), och i hvarje hänseende sätta dig i jemnförelse med mig.» Ketil svarade att han gissat rätt. Sedan for han nordan till Vidtadsgjafe, och fann der igen boden, hvari han slog sig ner med sina saker. Der var ingen brist på fisk, hälst man till och med kunde taga den med bara händerna. Ketil upphängde sin fångst i båtskjulet, och lade sig sedan att sofva; men om morgonen då han kom till skjulet, var hela fångsten borrta. Natten derpå vakade han, och såg då en Jotne gå in i skjulet och binda ihop åt sig en stor knippa; Ketil gick då emot honom, och högg till honom med yxan öfver skuldrorne, så att knippan föll ned; och vred Jotnen sig så häftigt åt sidan, när han fick hugget, att Ketil släppte yxan, som stannade kvar i såret. Denne Jotne hette Kaldrane; han löpte in i sin håla vid ändan af fjorden; men Ketil efter honom. Der suto några troll vid elden, hvilka logo mycket, och sade att Kaldrane hade fått en förtjent lön för sin gerning. Kaldrane yttrade, att han hade mera behof af läkedom för sitt sår, än af tillrättavisning. Ketil kom då in i hålan, och sade sig kunna läka sådana, och bad om smörja (salva), då han ville förbinda hans sår. Trollen drogo sig längre in i hålan; men Ketil röck yxan utur såret, och gaf Jotnen banehugg dermed; hvarpå han gick åter till sin bod, lastade sin båt, och for sedan hem. Hallbjörn tog väl emot honom, och sporde om han blifvit varse någon under tiden. Ketil svarade, att sådant icke inträffadt; hvarefter Hallbjörn anmärkte, att hans händer voro mycket blodiga, och ändock hade allt fredligt aflupit, hvilket Ketil bejakade.


3. Om hösten, förrän vintern inbröt, utrustade Ketil åter sin båt. Hallbjörn sporde, hvad som skulle uträttas, hvarpå Ketil svarade, att han ärnade sig på fiske. Hallbjörn sade, att det var tvärtemot folkets sedvana, och att om han gjorde det, så vore det utan hans tillåtelse. Icke dessmindre for Ketil, och då han kom nordan upp i fjordarne, öfverfölls han der af ett oväder, som kastade honom ut i öppna hafvet, så att han icke nådde hamn, utan blef väderdrifven emot några klippor nordan om Finnmarken. Han landade der hvarest klipporna skiljde sig, fastgjorde båten, och lade sig att sofva, men vaknade dervid, att båten skakades. Han stod då upp, och såg, att en trollkvinna höll i stammen af båten och skakade den. Ketil sprang i båten, tog upp några smörkorgar, högg af tåget, och rodde borrt Ovädret fortfor, men en hval lade sig på sidan om båten, och gaf den skygd emot ovädret; och föreföll det Ketil, som hade han menniskoögon; men sedan drefs båten mot några skär, der den sönderslogs. Sjelf kom han upp på skären, men kunde icke få sigte på land, utan blott på något svart, fjärran borrt, hvartill han började simma, sedan han uthvilat sig. Då han kommit i land, fann han en väg vid strandbrädden, som förde honom till en gård. Der stod en man utanför dörren och klöf bränsle; han hette Brune, och tog väl emot Ketil, kvädande dervid:

Häng, var hälsad!
Här skall du bo, och
Hela vintern
Hos oss vara;
Dig vill jag fästa,
Så framt du är böjd derför,
Enda dottren,
Innan dagen kommer.

Ketil kvad till svar:

Här vill jag stanna,
Jag tror att Finnens
Trolldom vålde
Starka stormen;
Jag hela dagen
Ensam öst som trenne;
Hval’n var sjöns (hafvets) herre;
Här vill jag stanna.

Sedan gingo de in; och voro der före dem tvänne kvinnor. Brune sporde, om han ville ligga hos hans dotter, eller ensam, och hette hon Rafnhild, var mycket storväxt, men likväl af ett manlikt utseende, så att det är sagdt, att hennes ansigte var en aln bredt. Ketil sade sig vilja ligga hos Rafnhild. Sedan gingo de till sängs, och Brune utbredde en oxhud öfver dem. Ketil sporde hvad det skulle betyda? »Jag har bjudit mina vänner Finnarne hit,» svarade Brune, »och vill jag icke; ätt du kommer för deras ögon, ty de skola nu komma att hålla efter dina smörkorgar.» Finnarne kommo, men voro icke vackra till utseendet, och sade de: »en herrlig spis är detta smör för oss;» sedan drogo de borrt; men Ketil stannade kvar efter dem och forlustade sig med Rafnhild. Han var äfven ofta ute på skyttöfning, och lärde sig flere idrotter; stundom drog han ock ut med Brune på djurjagt. Om vintern efter jul, fick Ketil lust att begifva sig derifrån, men Brune sade, att han icke kunde det, i anseende till vinterns stränghet och den elaka väderleken: dessutom var Finnkonungen Guse liggande ute på skogarne. Om våren rustade Brune och Ketil sig till afresan. De drogo då af frammanför fjordarne, och när de åtskiljdes sade Brune: »far du den led, som jag anvisar dig, och icke genom skogarne;» hvarpå han gaf honom några skjutredskap och en brodd (pilspets), som han bad honom begagna, om han skulle finna sig nödsakad dertill. Sedan åtskiljdes de, och Brune for hem. Ketil sade för sig sjelf: »hvi skulle jag icke draga den kortaste vägen; icke bör jag rädas för Brunes skräckbilder;» hvarpå han tog af öfver skogen. Der såg han en stor snösträcka, och en man komma färdjande efter sig på en släde med tvänne renar för. Ketil hälsade honom med detta kväde:

Stig du af kälken (släden),
Renarne hejda,
Som så sent färdas!
Säg, hvad du heter?

Den andra svarade:

Guse kalla mig
Tappre Finnar;
Hela folkets
Höfding är jag.
Hvem är väl mannen,
Som emot mig färdas,
Och skrider, som en varg, ur skogen?
Ång’stord skall du yttra,
Om du undkommer,
Tre gånger framför branten (9).

»Derför kallar jag dig feg;» och mötte de hvarandra ofvanpå brinken, hvarvid Ketil kvad:

Häng jag heter,
Kommen från Rafnista,
Hallbjörns hämnare,
Hvi skrider du så, din usling!
Icke jag fridsord
Till en feg Finne talar;
Häldre vill jag spänna bågen,
Som mig Brune gaf.

Guse tycktes nu inse hvem Häng var, ty han var mycket berömd. Han kvad då:

Hvem är på skidor
Vid ändad dag,
Grym till sinnet,
Så stridslysten?
Vi skolom frästa
Pil att färga
I hvarandra,
Om ej modet tryter.

Ketil kvad:

Häng med halft namn
Man mig kallar.
Motstånd vill jag dig
Äfven göra;
Visst skall du sanna,
Inan vi skiljas,
Att pilar kunna
Karlar bita.

Guse kvad:

Gör dig till häftig
Kamp med mig färdig!
Håll framför dig skölden,
Hårdt vill jag skjuta;
Dig vill jag snarligen
Till bane varda,
Om allt gods ej du
Till mig gifver.

Ketil kvad:

Ej vill jag gods mitt
Till dig gifva,
Eller för dig ensam
Flygta undan;
Förr skall för ditt bröst
Skölden blifva klufven,
Och det svartna för
Ögon dina.

Guse kvad:

Öfver guld skall da ej,
Eller smycken,
I ostörd ro
Hemma råda;
Öfver dig banen
Snart skall komma,
Om du med pilarne
Leka skulle.

Ketil kvad:

Guldet jag ej vill
Med Guse skifta,
Först icke heller
Om freden bedja;
Mig är hedern
Mycket bättre,
Än mig är hågen
Att hädankomma.

Sedan uppspände de sina bågar, lade pilar på strängarne och sköto sålunda, att pilspetsarne träffade hvarandra i flygten; och afsköt hvardera på detta sätt en tolft pilar, som alla follo ned, utan att skada någondera. Guse hade då endast en stor pil öfrig; likaledes var Ketils brodd ännu i behåll. Då tog Guse pilen, men som den syntes honom sned, steg kan på den (för att räta den). Ketil sade då:

Feg (dödens barn) är visst nu
Den Finne vorden,
När han på pil sin
Med foten träder.

Derpå sköto de igen, men nu möttes pilarne icke i flygten, utan flög brodden i Guses bröst, och sårade honom till döds. Brune hade det låtit synas Guse, som var pilen sned; ty han var kungadömet närmast, i fall Guse mistade lifvet, hälst han tyckte sig hafva blifvit vanlottad vid deras skifte (efter fadren). Guse hade områdt det svärd, som hette Dragvendil, det bästa bland alla svärd; detta tog Ketil af Guse då han var död, tillika med pilarne Flög, Remsa och Fifa. Ketil drog tillbaka till Brune och förtäljde honom hvad som var skedt. Brune sade, att han hade varit nog närgången emot honom, då han dräpt hans broder, hvarpå Ketil svarade, att han nu vunnit kungadömet under honom. Brune följde honom sedan in åt bygden, hvarefter de med mycken vänskap skiljdes från hvarandra. Vidare är icke sagdt om Ketils färd, förrän han kom hem till Rafnista. Han träffade en bonde, och sporde honom, hvilkas skepp (båtar) det voro, som foro till ön, hvartill bonden svarade, att det var inbjudit folk, som skulle dricka arföl efter Ketil, i fall det icke då spordes till något om honom. Ketil for på en liten båt till ön, och gick in i stufvan, hvarvid folket glädde sig öfver hans återkomst; och blef gillet då förändradt till välkomstöl för Ketil. Han var nu hemma i tre år; då kom ett skepp till ön, hvarpå Rafnhild, Brunes dotter, var tillika med hennes och Ketils son, som hette Grim. Ketil bjöd dem att kvarstanna der; men Hallbjörn sade: »hvi bjuder du detta troll att vara här?» och var han mycket vred och uppbragt öfver hennes ankomst (10). Rafnhild sade, att hon icke ville vara någon af dem till besvär; »jag vill draga borrt härifrån,» tillade hon, »men vår son Grim Lodinkin skall stanna här.» Han var kallad så, emedan hans ena kind var luden; dermed var han född och densamma kunde icke något jern genomtränga. Ketil bad Rafnhild ej blifva förargad öfver hvad som händt, hvarpå hon svarade, att hennes vrede vore för dem af ingen betydenhet Sedan for hon hem, och rodde nordan utmed kusten, men bad Grim stanna der i tre år; yttrande, att hon då skulle komma efter honom.


4. Bard hette en förmögen bonde, hvilken hade en vacker dotter, vid namn Sigrid, som ansågs vara den yppersta kvinna der på trakten. Hallbjörn bad Ketil taga sig en hustru, och slå Rafnhild ur tankarne. Ketil sade sig icke hafva lust att gifta sig, och var han jämt tyst sedan han skiljdes från Rafnhild. Ketil yttrade, att han ville draga norr ut å nyo, men Hallbjörn sade att han ville fara och fria för honom, »och är det illa,» tillade han, »att du skall tycka om detta troll.» Sedan for Hallbjörn på frieri till Bard, hvarpå denne sade, att Ketil hade gjort flere och farligare färder, än att han skulle fria till en kvinna. »Misstänker du, att jag ljuger?» sporde Hallbjörn. »Jag vet,» svarade Bard, »att Ketil skulle sjelf vara kommen hit, i fall han haft sådant i sinne, men jag har hvarken styrka eller vilja till att neka dig kvinnan;» och slöto de nu aftal derom, bestämmande ock när bröllopet skulle ske. Sedan for Hallbjörn hem, men Ketil sporde honom icke efter något nytt. Hallbjörn sade då, att många andra voro långt begärligare efter, att höra talas om giftermål, än Ketil, men han gaf icke akt derpå; emedlertid gick bröllopet dock för sig, och var der ett ansenligt gästabud. Ketil tog ej kläderna af sig den förste natten, då de kommit i säng tillsamman; men hon brydde sig icke derom, och sämdes de snart med hvarandra. Derefter dödde Hallbjörn, hvarpå Ketil öfvertog gårdens skötsel, och hade många underhafvande. Med Sigrid hade Ketil en dotter, som blef kallad Rafnhild. Efter tre års förlopp kom Rafnhild, Brunes dotter, till Ketil på besök. Han bad henne att förblifva der, men hon sade sig icke kunna stanna kvar, »och att vi oftare kunna träffas och vara tillsammans,» tillade hon, »har du nu genom din lättsinnighet och ostadighet förhindrat.» Hon gick derpå till sitt skepp mycket bedröfvad och nedslagen, så att det var ögonskenligt, att skiljsmässan med Ketil gick henne nära till hjertat; men Grim blef kvar hos honom. Ketil var den mägtigaste man der nordan efter, och folket deromkring hade mycket förtroende för honom. En sommar for han nordan upp till Finnmarken, att besöka Brune och Rafnhild, och hade Grim med sig. De färdades på ett litet skepp, och lågo en gång under en klippa vid en å. Ketil bad Grim att gå och hämta vatten, det han ock gjorde, men såg då ett troll vid ån, som hindrade, och äfven ville fasttaga honom. Grim blef rädd, och löpte tillbaka, samt omtalade det för fadren, hvarpå Ketil begaf sig mot trollet och kvad dervid:

Hvilket vidunder,
Står der vid berget,
Och öfver elden gapar?
Nabo-välvilja
Tror jag mera båtar;
Ser du, kvädet verkar!

Trollot försvann, och Ketil och Grim foro hem. En höst inträffade det, att vikingar kommo till Ketil; den ena hette Hjelm, och den andra Stafnglam (Stamglam), och hade de härjat vida omkring. De bådo att få uppehålla sig hos Ketil, hvilket han tillstadde dem, och njöto de god behandling hos honom under vintern. Under julen gjorde Ketil det högtidliga löfte, att han icke skulle tvinga Rafnhild, sin dotter, till giftermål, hvarför vikingarne bådo honom hafva mycken tack. Nu kom en gång Uppdala-kämpen Ale, en uppländsk man af god ätt, dit och bad att få Rafnhild till ägta. Ketil sade sig icke vilja bortgifta henne mot sin vilja, men att han ville tala vid henne om saken. Rafnhild yttrade, att hon icke kunde fatta någon kärlek för Ale, eller binda sitt öde vid hans. Ketil omtalade för Ale hvad hon svarat, hvarpå Ale utmanade Ketil till tvekamp (envige), och Ketil lofvade att möta. Bröderne Hjelm och Stafnglam ville strida i stället för Ketil, men han bad dem hålla skölden framför sig. När de nu kommo till envigesplatsen, högg Ale till Ketil, och som skölden icke blef hållen för hugget, träffade svärdsspetsen Ketil i pannan, och ritsade honom ned öfver näsan, så att det blödde starkt; då kvad Ketil:

Hjelm och Stafnglam, hören!
Skonen (akten) eder båda;
Gifven den gamle
Rum, att framåt gånga!

Flög och Fifa (pilar) flyga,
Fräck (tapper) är Dalakämpen,
Stygg är svärdens lek, och
Skägg på gubben färgadt;
Sköldarne skälfva,
Skinnkyllren braka,
Ringbrynjor rassla,
Rädas må mö-friar’n!

Derpå svingade Ketil svärdet mot Ales hufvud, men han höll upp skölden, hvarför Ketil rigtade hugget åt fötterne, och högg af dem bägge, så att Ale föll der.


5. Korrt efter inföll der ett hårdt år, derigenom att fisken icke besökte kusterna, och kornet slog felt; men Ketil hade mycket folk hos sig, och Sigrid tyckte sig behöfva något i visthuset. Ketil sade sig icke vara van att blifva uppfordrad, och sprang borrt till sin båt. Vikingarne sporde, hvart han ärnade sig »Jag skall ut på fiskfångst,» svarade han. De tillbjödo sig att fora med honom, men han sade, att det ej på något sätt var fara för honom, och bad dem att se om gården under tiden. Ketil kom till det ställe, som kallas Skrofar, och när han skulle hamna der, såg han på näset en trollkvinna i en bar skinnkjortel; hon var nyss kommen upp ur hafvet, syntes så svart som beck, och glänste mot solen. Ketil kvad då:

Hvem är den häxa,
Som jag ser på gamla näset
Medan solen än är uppe?
Någon mer stygg
Än hon, såg jag
Tillförene aldrig.

Hon kvad:

Forat (11) jag heter,
Född blef jag nordligt,
Rask uppå Rafnsö,
Led för bönderne,
Och lätt till handling,
Hvarmed ondt skall vinnas.

Och vidare kvad hon:

Många männer
Har jag om lifvet bringat,
Hvilka på fiskfångst foro;
Hvem är väl nu
Den trätokäre,
Som kommen är till skären?

»Häng kallar man mig,» svarade han; hvarpå hon sade: »bättre vore det för dig, att vara hemma på Rafnista, än uppehålla dig allena vid utskären.» Ketil kvad då:

Sjelfrådig jag tyckte,
Mig innan min hitkomst,
Öfver de flesta
Färder mina;
Hvad än stygga
Häxor må sladdra,
Jag på mitt fiske
Modigt ändock drager.

Fort jag hädanfårdas,
Hvad än Forat ordar;
Nöden mig tvingari;
Fränder skall jag hjelpa;
Ej jag stannar
För att skälar jaga,
Om än af dem
Här ymnigt vore.

Hon svarade:

Icke jag det nekar,
Säger den (som) far vida,
Att du har längre
Lif än andra,
Om du vårt möte
Andra förtäljer,
Usle sven! redan
Ser jag dig skälfva.

Ketil kvad:

Som ung var jag hemma,
For jag allena
Ofta vid utskär
Mången mörk timma;
Hvart än ock mina
Hafs-färder lågo,
Var jag ej rädd för
Trollkvinnors skrämskott

Långlagdt är ditt anlet
Sammankrympt din näsa,
Skådat har jag aldrig
Styggare häxa;
Hvarthän har du färden
Härifrån bestämt?

Hon närmade sig nu till honom, och kvad:

Färdats jag har från Anger,
Vandrade sedan till Steig, som
Bestämdt var, och med skalmen (12)
Rustad nu till Kormt jag drager;
Elda (laga mat) skall jag på Jædren,
Och utpå Utsten rasta;
Sedan öster ut till Elfven,
Inan dagen på mig skiner,
Borrt bland Beigles brudtärnor,
Och snarligt åt Jarlen gifvas.

Denna väg går längs efter kusten af Norrige. Hon sporde: »hvad skall du nu uträtta?» »Koka slarfsylta (13), och laga mat,» svarade han, hvarpå hon kvad:

Din kokning skall jag hindra
Och dig sjelf ock pina
Tills dig häxan griper,
Och skall hon komma
Snart med sin brusning.

»Ja, det kan man vänta af henne,» sade Ketil. Hon famlade nu efter honom. Ketil kvad då:

Jag tror på mina pilar,
Men du på din styrka;
De nog dig träffa
Om du ej återvänder.

Hon kvad då:

Flög och Fifa
Trodde jag fjärran vara,
Och, för bett af Remsa,
Jag ej rädes.

Sålunda hette Ketils pilar. Han lade en af dem på bågen, och skot åt henne, men hon förvandlade sig till en hvals skepnad, och störtade sig i sjön (hafvet), men pilen träffade henne under fenorna, och då hörde Ketil ett starkt skrik. Då han märkte att det blef tyst igen, sade han: »den ödets bestämmelse är nu om intet gjord, att Forat skulle hafva Jarlen; önskvärd är nu hennes säng ingalunda.» Sedan fullföljde Ketil sitt fiske, och lastade sin båt Det hände sig en natt, att han vaknade vid ett starkt brakande i skogen; han sprang då ut, och såg en trollkvinna, kring hvars skuldror en mahn nedföll. Ketil sporde: »hvarthän ärnar du dig, häxa!» Hon bröstade sig, och svarade honom: »jag skall på troll-ting; dit kommer Skelking, trollens honung, nordan från Dumbshaf, och Ofote från Ofotansfjorden, och Thorgerd Hörgatroll, och andra storvättar nordan från landet; uppehåll mig ej, ty jag bryr mig icke om dig, sedan du blef Kaldrane öfvermägtig.» Derpå vadade hon ut i vattnet, och sedan ut åt öppna hafvet Om natten föreföll mycken häx-ridning (14) der på ön, men Ketil led dock ingen skada deraf. Sedan drog han hem, och vistades der en tid bortåt. Någon tid derefter kom Vikinga-Konungen Framar till Rafnista; han var en stor afgudadyrkare, och något jern bet icke på honom. Han herrskade öfver Gestrekaland (Gestrikland) i Hunariket (Hunnernas rike), och invigde Århögen till offerställe; på denna hög blef snön aldrig kvarliggande. Hans son var Bödmod, hvilken områdde en stor gård vid Århögen, och var en vännsäll man. Enhvar önskade deremot Framar allt ondt, men Odin hade beskärt Framar den egenskap, att jern icke bet på honom. Framar friade till Rafnhild; men Ketil gaf det svar ifrån sig, att hon sjelf skulle få välja sig man. Hon sade nej till Framars anbud, yttrande der vid: »ville jag icke taga Ale till man, så vill jag långt mindre taga detta troll.» När Ketil omtalade hennes svar för Framar, blef denne mycket vred deröfver, och utmanade Ketil till envig vid Århögen den första juldagen, tilläggande dervid: »och var hvar mans niding (15) i fall du icke kommer!» Ketil sade att han skulle komma. Hjelm och Stafnglam tillbjödo sig att göra honom följe; men Ketil svarade att han ville fara ensam. Korrt före julen lät Ketil landsätta sig i Numedalen, och var han klädd i en luden kappa (klädning).

Han steg nu på sina skidor, och for upp genom dalarne, och vidare genom skogen till Jamtaland (Jämtland); så östan öfver Skalkskogen till Helsingialand (Helsingland), och så östan öfver Eyskogen (Öskogen), som åtskiljer Gestrikland och Helsingland, och är 20 raster (16) lång och 3 raster bred, och äfventyrlig att fädas genom. Vid skogen bodde en man,, som hette Thorer; han tillbjöd sig att följa Ketil, och sade att några illgerningsmän (röfvare) lågo på skogen, hvilkas anförare hette Sote, och var en svekfull och handfast man. Ketil sade, att han icke befarade något ondt af dem, och begaf sig sedan in i skogen; han kom till Sotes stufva, men han var icke hemma. Ketil gjorde upp eld åt sig, hvarpå Sote kom hem, men hälsade icke på Ketil, utan satte fram mat for sig. Ketil satt vid elden, och sade: »är du en gnidare på mat, Sote?» Sote kastade då några bitar åt Ketil, och när de voro mätta, lade Ketil sig ned framfor elden, och snarkade högt. Då sprang Sote upp, men Ketil vaknade, och sade: »hvarför pysslar du här omkring, Sote?» hvarpå denne svarade: »jag blåser upp elden, som nästan var utslocknad.» Ketil insomnade åter, men då lopp Sote på nytt upp, och fattade i yxan med bägge händerna. Ketil sprang då upp, och sade: »stort hugg ville du nu göra, Söte!» hvarpå Ketil satt uppe (vakade) hela natten. Om morgonen derpå bad Ketil, att Sote ville följa honom öfver skogen, och han gick med. När natten inföll, lade de sig ned under ett träd. Ketil somnade, efter hvad Sote tyckte, ty han snarkade högt. Sote sprang då upp och högg till Ketil så att mössan flög af klädningen, men Ketil låg ej i den, ty han vakade, och ville pröfva Sote. Då lopp han upp, och sade: »Nu skola vi försöka att brottas med hvarandra;» hvarpå han vräkte Sote öfver en låga (kullfallit träd), och högg hufvudet af honom; sedan drog han sina färde och kom julaftonen till Århögen. Denna hög var af Framar och folket i bygden invigd till ett offerställe för ett godt år (god årsvext). Det var då ett starkt snöfall, och gick Ketil upp på högen och satte sig der, vänd emot vädret. När folket hade satt sig hos Bödmod, tog han till orda och frågade: »monne Ketil kan vara kommen till Århögen?» hvarpå det svarades, att det var icke att vänta. »Det är en sådan man,» sade då Bödmod, »att jag icke vet, hvad jag skall tänka härom; dragen nu borrt, och sen efter honom och inbjuden honom till oss!» De drogo nu till högen, men funna icke Ketil, hvilket de omtalade för Bödmod. Han sade, att Ketil visst måste vara kommen upp på högen, och han begaf sig derpå dit och upp på den, och såg då en stor upphöjning på den nordliga sidan af högen. Bödmod kvad då:

Hvilken år den höge,
Som på högen sitter,
Och sig mot vädret vänder?
Frosthärdad man!
Tror jag dig väldigt vara
Då intet dig värmer.

Ketil kvad till svar:

Ketil jag heter,
Kommen från Rafnista,
Der blef jag som ung uppfödd;
Modigt hjerta,
Vet jag, skyddar mig,
Herberge jag dock motta’r

Bödmod kvad:

Upp skall du stånda,
Och, af högen gången,
Besöka mina salar;
Med dig önskar jag tala
Mången dag,
Om du der ville dröja.

Derpå kvad Ketil:

Upp vill jag nu stånda,
Och af högen gånga,
När mig Bödmod bjuder;
Sute än min broder
Vid min väg,
Bättre vore ej hans bjudning.

Bödmod räckte Ketil handen, och då han stod upp, halkade foten undan för honom på högen. Då kvad Bödmod:

Pröfvad är du, broder!
Att till envige gånga,
Och om gods med Framar strida;
I ungdoms-åren
Gaf Odin honom seger,
Mycket är han van att strida.

Då han nämnde Odin, blef Ketil vred, ty han trodde icke på honom, och kvad då:

Aldrig Odin
Bar jag något offer,
Fastän jag länge lefvat;
Framar, vet jag dock, skall
Falla förr än
Detta resliga hufvud.

Sedan drog Ketil med Bödmod, och var med honom om natten, och satt honom närmast. Om morgonen tillbjöd Bödmod sig att draga med honom, eller lemna honom ett manstarkt följe mot Framar; men Ketil ville icke det »Då vill jag sjelf följa med,» sade Bödmod; detta tillät Ketil och de drogo till Århögen. Framar begaf sig larmande till högen, der Bödmod och Ketil, med en mängd folk förut infunnit sig, hvarpå Framar kungjorde holmgångs- (enviges-) lagen. Bödmod höll skölden för Ketil, men icke för Framar, hvarför denne sade: »då skall du vara min fiende i stället för (att vara) min son.» Bödmod svarade, att han hade upphäft slägtskapen dem emellan genom sin trolldom. Inan de började enviget flög en örn utur skogen till Framar, och slet kläderne af honom. Då kvad Framar:

Ond är örnen till sinnet,
Ej jag för sårnad kvider,
Sina gula klor spänner
Han nu i blodådror mina;
Gläds han i hoppet,
Hvad kan han förut veta?
Ofta har jag örnen fröjdat:
Roffoglar väl mig känna.

Då anföll örnen honom så häftigt, att han måste försvara sig med vapnen, och kvad han då:

Viftar du vingen,
Vapen vill jag dig lofva,
Fladdrar du, vidtflygande!
Liksom död, du mig såge;
Vild är du, kvinno-skräma!
Vi skola seger vinna,
Vänd dig till Häng! honom
Skall nu Hel (17) hafva.

Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först; Ketil högg då Framar på ena skuldran, men han stod stilla för hugget; svärdet bet icke på honom, dock raglade han till, eftersom hugget var så kraftigt; Framar högg till Ketil på skölden, hvarpä Ketil gaf Framar ett hugg på den andra skuldran, men svärdet bet ännu icke. Då kvad Ketil:

Är du slö, Dragvendil!
För slik orsak
Möter du förhäxning (18)
Mägtar du ej bita;
Icke jag trodde,
Att eggen skulle stötas
Från giftiga skuldror,
Fast Odin den döfde.

Och vidare kvad han:.

Hvad är det, Dragvendil?
Hvi är du slö vorden?
Med kraft har jag nu huggit,
Men trög är du att bita;
Svigtar du i svärdsleken?
Skälft har du dock ej fordom
Under vapenbraket,
Hvarest kämpar höggos.

Framar kvad:

Skälfver nu skägg på gubben,
Svika vapnen honom,
Äggar han svärdet,
Rädd blir nu möns fader;
Hväss du! dess eggar,
Att de bita kunna
Storsinte hjelten,
Om ej mod du saknar.

Ketil svarade:

Ej höfves dig oss ägga,
Stridslystne männer.
Till stora hugg, skulle
Icke mig mana;
Bit nu, Dragvendil!
Eller bryts i stycken!
Lyckan har lemnat oss båda,
Nu skall den ej svika.

Och vidare kvad han:

Möns fader icke rädes,
Medan Dragvendil hel är,
Veta, jag visst tyckes,
Att tre gånger det ej sviker.

Derpå vände han svärdet i handen, så att den andra eggen kom fram. Framar stod stilla när svärdet träffade honom öfver skuldrorne, och icke stannade förr än i höften, och skiljde ena sidan från den öfriga kroppen. Då kvad Framar:

Mod det är i Häng, och
Hvass är Dragvendil,
Odins ord bet det,
Likasom ej utsagdt (19);
Balders (20) fader svek mig,
Ej bör man tro på honom;
Må din bragd lönas!
Här vi nu skiljas.

Då dödde Framar, men Bödmod följde genast Ketil, sägande dervid: »i fall du nu tycker dig vara skyldig mig någon erkänsla för mitt bistånd, så vill jag, att du gifter mig din dotter.» Ketil upptog det väl, och sade att Bödmod var en bra karl. Derefter drog Ketil hem, och var namnkunnig för sina stora bedrifter. Han bortgiftade Rafnhild åt Bödmod. Ketil herrskade öfver Rafnista så länge han lefde, men Grim Lodinkin efter honom. Grims son var Örvar Odd; och slutar här denna saga.


Upplysningar och Anmärkningar ( = tillbaka till texten):

  1. Enligt våra gamla urkunder hade, förrän Asiens folk kom till Nordlanden, Resor och Half-Resar der sina boningar. De togo sig kvinnor ur Manhem, och somliga gifte dit sina döttrar, och sålunda blandades folken mycket tillsammans. Sjelfva Asa-Gudarne säges äfven hafva på detta sätt beblandat sig med de gamla Nordens innevånare. För menniskor med mera bildning, Mennskir menni, ansågos dock med tiden dylika föreningar genom ordenteliga giftermål mindre passande. En sådan beblandning med personer af verkliga folkslag bör likväl noga skiljas ifrån den någon gång i sagorna förekommande med offernaturliga varelser. Då dessa, t. ex. sjörån, framträda såsom nästan aldeles sådana, förblifva dock de af förutnämnde hjonelag framfödda barn altid människor, och tillkännagifves med ordet Hálf eller Blendíngr och ett folks namn, såsom Hálf-Risi — Hálf-tröll — Thussa-blendíngr m.fl. att de till deras fäderne och möderne härstammade från tvänne olika folkslag. Liljegren, Ö. O. saga, sid. 218.
  2. Med ordet Frændi brukade man att benämna alla sina slägtingar, äfven de närmaste, såsom föräldrar, barn, syskon m. m. och äfven någon gång en förtrolig vän.
  3. Fifl som betyder en galning, svarar närare emot Svenskarnes Fåne och Danskarnes Tosse, tamt de i några Svenska Provinser brukliga benämningame Dait, Dåsmes, Dånk och Dank af hvilken sistnämnde, uttrycket slå dank, eller lätjas uppkommit.
  4. Laungu eller Långa, ofversättes af Rafn med Brosme och hörer då till Torsk-slägtet (Gadus Linn.). Hammer, Norsk Natur-Historie, Kiöbenh. 1770, sid. 67.
  5. Vættir betyder Skyddsandar, och således benämndes motsatsen med Uvettir — Meinvættir — Gletti-vættir. Vissa ställens skyddsandar, eller skyddsgudar, kallades Land-vættir och ansågos vara sjelfva lands- seller öfver-Gudens, Land-ásins tjenare och biträdare, samt vårdare, isynnerhet öfver hafvefts och landets afkastningar, jemte andra lifs-förnödenheter, hvarföre de af somliga voro särdeles dyrkade. Dessa Landvättar troddes isynnerhet bebo berg och klyftor, och var det en vedertagen ordning att ej den, som förde ett med något gapande eller grinande djurshufvud utsiradt skepp skulle, när han kom så nära landet, att det kunde ses, segla dermed, på det landets skydds-andar ej måtte blifva bortskrämda; hvadan dessa bilder voro så anbringade att de, när som hälst, kunde för tillfallet borttagas. Liljegren Ö. O. saga, sid. 284 och Finn Magnusen N. A. sid. 146.
  6. Skáli betecknar ett enstaka beläget hus, och Skálabúi, den som bebodde detsamma. Elldaskáli åter en badstufva eller rökstufva; äfven ett kök. Fiskarbod torde har vara den tjenligaste öfversättning.
  7. Fiskeri var i forntiden en betydlig närings- och inkomstkälla för de tre Nordiska rikena, likasom i våra dagar för Norrige. Sillfisket vid de Skånska och Danska kusterna inbringade ganska betydliga summor; och var det isynnerhet derför, som den stora årliga marknaden vid Halöer (till en del äfven i Öresund) blef besökt af Ryssar, Preussare, Vender, Tyskar och andra.
       Arnold af Lübeck beklagar sig öfver den mängd guld, silfver och kostbarheter, som således öfverfördes till Norden for en, efter hans uttryck, i sjelfra verket ringa handelsartikel. Norriges, Islands och Grönlands fiskerier och hvalfångst voro i forntiden destomera vigtiga och inbringande, som Terre-Neuves och det sydliga hafvets då vorö aldeles okända och obegagnade, men Strat Davis endast besökt af Norrmännen och de från dem utgångna kolonister. Då för tiden voro ock Hvalrosständer, hvita Grönländska Björnskinn och Isländska Falkar, hvilka mycket brukades vid jagten, särdeles sökta och kärkomna artiklar. Finn Magnusen, N. A. sid. 179.
  8. Förfädernas speciella kännedom om de till djurriket hörande arter, synes icke hafva varit särdeles vidsträckt. Af Skandinaviens, Islands och Grönlands dels fordna, dels ännu ägande vilda däggande djur synas de endast hafva kändt några allmännare, såsom: Lodjuret, Lynxdyr (Felis Lynx Linn.); Lekatt, Hermelin, Hreisiköttr (Mustela Erminea Linn.); Snöveslan, Væskill (Mustela nivalis Linn); Skogsmård, Mördr (Maries sylvatica); Utter, Otr (Lutra vulgaris); Varg, Erpr — Gandr — Vargr — Ulfr —Ylgr (Hanne), Irpa — Vargynia — Ulfinna — Ylfa — Ylgia (Hona), Yrflingr — Yrmlingr (Unge, Canis Lupus Linn.); Räf, Blódrekkr — Dratthali — Refr — Skaufhali — Skolli (Hanne), Lágfætla — Refkéila — Tóa — Tæfa (Hona) — Tófu — Tóu — Yrmlingr (Unge, Canis Vulpes Linn,); Fjäll-Råf, Mel-racki (Canis Lagopus Linn.); Is-Bjöm, Hvíta-Biörn — Ísolfr (Ursus Maritimus Linn.); Skogs- eller Landt-Björn, Bambsi — Bamsi — Bángi — Bángsi — Bassi — Bersi — Biörn — Fres — Glúmr — Hrammr — Hydbiörn — Ígultanni — Jórekr — Jólfudr (Hanne), Bera — Birna (Hona), Birníngr — Hún — Húnbiörn (Unge, Ursus Arctos Linn.); Igelkott, Ígull (Hanne), Iglda (Hona) äfven Pintsvin (Erinaceus Europæus Linn.); Näbbmus, Utilegu-mús (Sorex araneus Linn.); Mus, Råtta, Mus — Mysla — Rotta — Valska (Hona), Myslingr (Unge, Mus Musculus Linn.); Ekorre, Eykhyrníngr — Ekorni (Sciurus vulgaris Linn.); Bäfver, Bifr — Biór (Castor Fiber Linn.); Hare, Héri (Lepus borealis Pallas); Vild- eller Uroxe, Skógar-uxi — Ur — Uri (Bos Taurus ferus); Bison-Oxen, Visundr (Bos Bison Gesn.); Elgen, Elgr (Hanne), Ílgia (Hona, Elgko) (Gervus Alces Linn.); Dofhjort, Skógar-geit (Gervus Dama Linn.); Renen, Hreinn (Gervus Tarandus Linn.); Kron-Hjort, Hiörtr — Thrör (Hanne), Hiart-kolla (Hona) (Cervus Elaphus Linn.); Rådjur, Råbock, Rádyr — Rá-Hind — Hindar-Kálfr (Cervus Capreolus Linn.); Vildsvin, Bassi — Grimnir — Valbassi — Villigöltr — Villi-svín — Thrándr (Sus Scrofa ferus Gmel.); Flädermus, Flagur-mús—Flædar-mús (Vespertilio murinus); Spräcklig Fjärdskäl; Kobbi — Kæpa — Kópr — Keyplíngr (Phoca variegata Nills, P. Groenlandica och barbata Fabr.), Raudkémbíngr (P. jubata Gmel?); Gråskäl, Hafsskäl, Selr — Skéria-kolla — Urta (Halichoerus griseus Nills.); Blås-Skälen, Blödru-Selr (Cystophora borealis Nills.); Hvalross, Rosmhvalr — Rostungr (Trichechus Rosmarus Linn.); Spring-Hval, Hafr-hvalr — Stöckull — Tannfiskr (Delphinus Delphis Linn.); Späckhuggere-Delphin, Hnydíngr — Lettir (Delphinus Orca Gunn.); Tumlare, Marsvin, Hnysa — Marsvín (Delphinus Phocæna Linn.); Storhöfdad Kaschelot, Búri — Búr-hvalr — Durnir (Physeter macrocephalus Fabr.); Grönlands-Hval, Hvalfiskr — Hvalr — Jötun-uxi — Nordhvalr — Sléttbakr (Balæna Mysticetus Linn.); Nord-Kaps-Hval eller Nordkapare, Síld-reki (Balæna glacialis Linn.); Fen-Hval, Stórfiskr — Knúfu-bakr (Balæna Physalus Linn.) samt Rör-Hval, Géirhvalr — Skéljúngr (Balæna Boops Linn.).
       Af främmande Däggdjurs-arter hade de blott kunskap om några få, såsom Apa, Api — Apinia och Maekatta, Marköttr (Simia Linn.); Elephant, Fil (Elephas maximus Linn.); Leijon, Leo — Lión — Liónsinna — Liónslæda (Felis Leo Linn.); Tiger, Tigri (Felis Tigris Linn.); Panther, Pardus-dyr — Hlébard (Leo Pardus Linn.); Desmanskatt, Desköttr (Viverra Zibetha Linn.); Sobel, Safali — Savali (Mustela Zibellina Linn.); Kanin, Kúníngr — Kúnís — Kúnína — Kánína (Lepus Cuniculus Linn.); Kamel, Drómedaríorí — Ulfalldi (Camelus Dromedarius Linn.); Vattnahestr (Hippopotamus amphibius Linn.), och Enhörning, Unikorní (Rhinoceros unicornis Linn.).
       Deras tama Däggdjur voro: Katt, Hoggni — Köttr (Hanne), Húsa-snotra — Kétta — Kisa — Læda (Hona, Katta), Freslíngr — Kétlíngr (Unge, Felis Catus Linn.); äfven omtalas vild (förvildad) Katt, Urdarköttr; Hund, Hundr — Racki— Urri (Hanne), Mella — Tík — Tilla — Tylla (Hona, Hynda), Hvelpr — Seppi (Valp, Canis familiaris Linn.), och omnämnas deraf flere art-förändringar, såsom Dogg, Doggr (C. F. Molossus); Gårdshund, Bæar-hundr (C. F. domesticus); Knähund, Dveg-hundr — Kovarni (G. F. meliteus); Jagthund, Dyr-hundr (C. F. venaticus); Fähund eller Vallhund, Fiár-hundr (C. F. Pecuarius); Bandhund, Hleckia-hundr (G. F. catenarius); Stöfvare, Spor-hundr (C. F. Sagax), samt Glatúngshundr, hvilken synes vara den större art af Vindhund (G. F. Grajus), som än finnes i Ryssland; Oxe, Bauli — Drundi — Gauli — Gradúngr — Griddi— Tanli — Tarfr — Thiör — Tiúr — Tyr — Uxi (Hanne, Tjur, Oxe), Baula — Belia — Frenia — Qvíga — Skéria — Svemla — Vembla (Hona, Ko, Kviga), Kusi — Kusa — Qvígr — Thiórúngr (Kalf, Bos Taurus domesticus); Får, Fær — Saudr — Bekri — Géldingr — Géld-saudr — Horn-hrói — Hyrníngr — Kirningr — Mördr (Hanne, Gumse, Vädur), Gimbla — Gimbur — Ær (Hona, Tacka), Gémlingr — Gimbill — Lambgimbur (Lam, Ovis Aries Linn.); Get, Géithafr — Hafr — Kiarnhafr (Hanne, Bock), Géit — Haudna — Kolmúlla (Hona), Kidlíngr — Kida (Killing, Capra Hircus Linn.); Svin, Beygalti — Galti — Göltr (Hanne, Galt), Gilta (Sugga), Grís — Grislíngr (Gris, Sus Scrofa Linn.); Häst Drasill — Gladr — Heingéstr — Hestr — Jór — Mar — Stódhestr (Hanne, Wallack, Hingst), Hryssa — Meri — Perta — Stódhryssa (Sto); Foli — Gotúngr — Hryssúngr — Teitr (Hann-föl), Unghryssa — Trióri (Hon-föl, Eqvus Caballas Linn.), samt Åsna, Asni — Asna (Eqvus Asinus Linn.) och Mulåsna, Múlasni — Múll — Múlasnæ (E. As. Mulus), hvarförutan äfven vild (förvildad) Häst, Víllihestr och Åsna, Beinasni — Villiasni omnämnas.
  9. Thruma, som här står, betyder en ganska brant sluttning af något ställe, såsom t. ex. af ett fjäll eller berg, en backe, strand o. s. v. Deremot svarar i Västergötland Brink, en tvär backe, och i Dalarne Elf-brink, en hög, nästan lodrätt strandbrädd.
  10. Anledningen dertill förklaras i Anm. 1.
  11. Forátta utmärker en häftig brusning eller en bränning, som häftigt bryter sig mot en klippig hafsstrand; äfven ett häftigt hat.
  12. Betecknar ett slag korrt svärd.
  13. Slátr är, efter Björn Haldorsen, kött efter slagtadt nöt (carnes mactatæ); men Rafn öfversätter det med Kallun, som är djurs inelfvor eller innanmäte, hvaremot öfversättningen har äfven mera svarar.
  14. Gandreid, betyder trolldoms-ridt, eller att rida på ormar och ulfvar; ty man trodde att trollen eller häxorna redo på dessa slags djur. Efter sednare tiders folktro, begagnades for en sådan färd andra djur, såsom kor, hästar, till och med menniskor; äfven liflösa ting, såsom sopkvastar, ugnsviskor, och dylikt; och skulle djuret färdas bakfram och vid öppet (på ryggen) till den bestämda orten, och trollpackan med sitt följe likaledes vara sittande bakfram på detsamma. Utg. Handl. om Trulldoms-Väsendet i Dalarne, sid. 211. Adlersparre, Hist. Saml. Del. 4, sid, 241—a56.
  15. Niding betecknade en bof, eller en i alla afseenden äreförgäten och föraktelig menniska, och att heta hvar mans niding, var detsamma som vara värd, att af alla menniskor föraktas och bespottas. Nid ar försmädelse, förbannelse; at nída, är att försmäda; Nídskálld, den som digtade smädevisor; Nídíng-skapr — Nídíngsverk, detsamma som i svenskan nedrighet och bofstycken; Nídíngsvig lömskt och nedrigt mord (Egils saga, Cap. 62). Den, som bröt gifven säkerhet och ej fullgjorde hvad som var lofvadt och aftaldt, kallades Gridíndíngr, af Grid, säkerhet, gifven lejd. Nídstaung, kallades en stång, som upprestes att påminna om någons begågna nidingsverk, hvilket erinrar om sednare tiders bruk, att anslå en grof brottslings namn å skampålen. En Isländare som utmante en annan till envige, utlät sig: »att om någondera uteblef, så skulle öfver honom resas ristas níd med den mening eller betydelse, att han skulle vara hvar mans niding, och aldrig få vistes i hederliga mäns samkväm, utan hafva Gudarnes vrede och gridnídíngs namn.» (Vatnsdæla saga, Cap. 33). När då den utmante icke infann sig på utsatt tid och ort, uppreste den andre på stället en stolpe, utskar på den ett manshufvud, ristade på den med runor den anförda meningen, aflifvade sedan ett sto, gjorde på detsamma en öppning i bröstet, satte det ofvanpå stolpen på det sättet, att det viste med hufvudet till den utmantes hemort, hvarefter han begaf sig från enviges-platsen, och den utmante ansågs i hela orten hafva blifvit på det högsta vanärad. En annan Isländare uppreste på en ö utanför Norrige en hasselstång, satte ofvanpå densamma ett hästhufvud, som han vände mot fasta landet och yttrade sig: »här uppsätter jag en nidstång, och vänder jag denna nid (förbannelse) in på Konung Erik (Blodyxe) och Drottning Gunnhild; jag vänder denna förbannelse till landets skyddsandar, som bo i detta land, så att de alla fara villovägar, och ingen kan igenkänna eller finna sitt hem, förrän de hafva ur landet utvräkt Konung Erik och Gunnhild.» (Egils saga Cap. 60.) Han ristade sedan runor på stången, att uttrycka den anförda meningen, och man trodde att Land-Vättarne eller landets skyddsandar skulle i andning häraf blifva nödsakade, att verkställa det straff, hvarmed Konungen och Drottningen hotades. Jfr. Hallenberg, Anm. Del 1, sid. 176.
  16. Rast, Röst, utgjorde ett visst vägmål eller vägstycke, om hvars längd man nu saknar all kännedom. Det tros att den svarade mot nu varande Norrska mil, men den var sannolikt korrtare.
  17. Hel var en dotter af Loke och Angerboda, en kvinna från Jötunhem. Efter Allfaders beslut blef hon herrskande öfver Niflhem, der de dödas boningar äro belägna. De som föllo på valplatsen, det vill säga, i en ordentelig strid eller drabbning, fingo deras rum i Valhall eller Vingolf, och kallades Einherjar.
  18. Meingalldr betyder sådan slags trolldom, hvarigenom skada blef någon tillfogad.
  19. Härmed syftas på den egenskap, Odin hade förlänat Framar, att vapen icke skulle kunna bita på (skada) honom.
  20. Balder var Odins och Friggs andre son, hvarom det heter i Gylfa-ginning: »Om honom är mycket godt att berätta: han är den bäste och honom lofva alla. Han är så fager till utseendet och så glänsande, att allt lyser af honom: en ört finnes, som är så ljus att den liknäs vid Balders ögonbryn: den är den hvitaste af alla blommor: deraf må du sluta både till hans hårs och kropps fägring: han är den visaste, mäst vältalige och mildaste af alla Asarne. Han har den egenskapen att hans domar äro orygglige. Han bebor det ställe i himlen, som heter Breidablik: der tåles intet orent.» Poetiskt benämnes han Nannas make, Forsetes fader, Ringhorns (ett skepp) och Draupners (en ring) egare, Höders fiende, Hels följeslagare och Gråt-Guden.