Sigurd kommer till Brynhild (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Sigurd kommer till Brynhild
(Ur Völsungasagan)



Sigurd hos Brynhild
Illustration fra Sanders Edda, 1893.
Sigurd red nu, till dess att han kom till en stor stad; däröfver härskade en mäktig höfding, som hette Heimer. Han ägde Brynhilds syster, Bänkhild kallad, i ty att hon varit hemma och lärt sig handasysslor. Men Brynhild for med hjälm och brynja och gick i krig, var hon ock därför kallad Brynhild. Heimer och Bänkhild hade en son, som hette Allsvinn, en mycket belefvad man. Där utanför gingo män och lekte, och när de sågo mannens ridt till staden, höllo de upp med leken och yttrade sin förundran öfver honom, ty de hade icke sett en slik. De gingo honom tiil mötes och mottogo honom väl. Allsvinn bjöd honom stanna hos sig och begära hvad han önskade. Han antog tillbudet, och vardt honom där visad mycken tjänstaktighet. Fyra män lyfte guldet af hästen, och den femte tog emot honom. Där kunde man se många goda och sällsynta dyrgripar, och var det till förnöjelse att se brynjor och hjälmar ocb stora ringar, förundcrligen mycket af guldgöten och allt slags härvapen.

Sigurd dvaldes där länge och i mycket anseende; ocb spordes nu öfver all land den hjältebragden, alt han hade dräpt den fruktansvärda draken. De trifdes väl, och den ene var den andre huld. Det hade de till sitt nöje att tillreda sina vapen, skäfta pilar och jaga med sina hökar.

Då var ock till Heimer hemkommen Brynhild, hans fosterdotter, och satt i en jungfrubur med sina tärnor. Hon hade flera färdigheter än andra kvinnor, virkade sin bonad med guld och sömmade därå de storverk, som Sigurd utfört: ormens dråp, skattens bortförande och Regins död.

Så är sagdt, att en dag red Sigurd till skogs med sina hundar och hökar och ett stort följe, ocb när han kom hem, flög hans hök till det höga tornet och satte sig vid en glugg. Sigurd följde efter höken och såg då en fager kvinna och förstod, att det var Brynhild; honom tycktes förträffligt alltsammans, hennes skönhet ocb hennes arbete. Därpå gick han in i salen men ville icke taga del i något tidsfördrif med männen. Då sade Allsvinn: ”Hvi är du så tystlåten? Detta ditt tillstånd bedröfvar oss och dina vänner. Hvarför vill du icke behålla din glädje? Dina hökar hånga hufvudet, så ock hästen Grane, och för dem få vi sent bot.”

Sigurd svarade: ”Gode vän, hör hvad jag tänker på. Min hök flög till ett torn, och när jag tog honom, såg jag en fager kvinna: hon satt vid en gyllene bonad och inväfde därå mina utförda bedrifter i framlidna dagar.”

Allsvinn sade: ”Du har sett Brynhild, Budles dotter, som är den mest ärelystna och tilltagsna kvinna.”

Sigurd sade: ”Det må vara sant! Men huru kom hon hit?”

Allsvinn svarade: ”Det var kort förut, innan du själf kom.”

Sigurd sade: ”Det visste jag för få dagar sedan: denna kvinna har behagat mig mest i världen.”

Allsvinn mälte: ”Gif icke akt på en kvinna, sådan man som du är; illa är att sörja öfver det, som man icke får.”

”Henne vill jag träffa”, sade Sigurd, och gifva henne guld och vinna hennes jämngoda ynnest.”

Allsvinn svarade: ”Ingen man såg världen ännu, som hon ville tillstädja en plats hos sig eller gifva öl att dricka; hon vill sysselsätta sig med härväsen och allsköns bragd främja.”

Sigurd mälte: ”Ej vet jag, huru hon svarar eller icke svarar mig, eller om hon tillstädjer mig en plats hos sig.”

Andra dagen därefter gick Sigurd till jungfruburen; men Allsvinn stod där utanför och skäftade sina pilar. Sigurd mälte: ”Var hälsad, fru! — eller huru går det eder?” Hon svarade: ”Väl går oss, fränder och vänner äro vid hälsa; men ovisst är, hvad välgång människor kunna få till sin sista dag.”

Han satte sig hos henne. Sedan gingo där in fyra kvinnor med stora bordkärl af guld med det bästa vin och stannade framför dem. Då mälte Brynhild: ”Detta säte månde varda upplåtet åt få, om ej min fader kommer.” Han svarade: ”Nu är det upplåtet åt den, som oss likar.”

Salen var prydd med de dyrbaraste tapeter och hela golfvet täckt med mattor.

Sigurd mälte: ”Nu är det uppfylldt, som du mig lofvat.” Hon svarade: ”Du är här välkommen!”

Sedan reste hon sig upp och de fyra tärnorna med henne, gick fram till honom med en guldbägare och bad honom dricka. Han sträckte handen emot bägaren och fattade tillika hennes hand och satte henne hos sig, tog henne om halsen och kysste henne, sägande: ”Ingen kvinna fagrare än du är född.”

Brynhild genmälte: ”Visligare råd är det att icke sätta sin lit i kvinnors våld, ty de bryta ständigt sin lofven.”

Han sade: ”Så komme den bästa dag öfver oss, att vi måtte njuta sällhet.”

Brynhild svarade: ”Icke är det ödets vilja, att vi må bygga samman, ty jag är sköldmö och bär hjälm med härkonungar; dem må jag vara till hjälp, och icke är jag trött vid att strida.”

Sigurd sade: ”Då främjas vår lycka mest, om vi bygga och bo samman, och förmer är att tåla den sorg, som härå ligger, än hvassa vapen.”

Brynhild svarade: ”Jag månde göra bekantskap med härmannafölje, men du skall äga Gudrun, Gjukes dotter.”

Sigurd sade: ”Ej bedrager mig en konungs dotter eller ingifver mig tomma tankar om detta; och det svär jag vid gudarne, att jag skall äga dig eller eljest ingen annan kvinna.”

Hon sade då detsamma. Sigurd tackade henne för detta löfte, gaf henne en guldring, och svuro de nu eder å nyo, hvarefter han gick bort till sina män och var där en tid med mycken berömmelse.