Sjette Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Joukahainen
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Sjette Sången

---

Sjette Sången. Joukahainen hyser agg mot Wäinämöinen, beväpnar sig med båge och pilar och väntar på hans ankomst vid vägen till Pohjola: 1—78. — Han ser Wäinämöinen komma ridande öfver en flod, och skjuter på honom, men träffar endast hans häst: 79—182. — Wäinämöinen störtar i vattnet; en häftig storm uppstår och drifver honom ut på det vida hafvet: 183—210. — Joukahainen förtäljer dådet för sin moder: 211—234.

---

Gamle trygge Wäinämöinen

Vill sig nu åstad begifva

Fjerran till de kulna bygder,

Bort till Pohjola det mörka.

Tar sin fåle, gul som halmen,

Tar sin ridhingst, ärtskaftfärgad,

Lägger betslet på sin älskling,

Grimman på den käre fålen,

Sjelf han på dess rygg sig sätter,

10. Gränsle sig på hästen kastar;

Rider så att luften susar,

Snabbt sin väg tillryggalägger

På sin fåle, gul som halmen,

På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.

Genom Wäinöläs lunder red han,

Öfver Kalevalas moar,

Hästen sprang och färden framled,

Hemmet qvarblef, vägen aftog;

Redan kom han ut på hafvet,

20. På dess öppna, vida yta;

Men ej vättes hästens hofvar,

Ej dess fot i vattnet nedsjönk.

Det var unge Joukahainen,

Magre ynglingen från Lappland,

Som af gammalt ilska hyste,

Agg i långa tider närde

Mot den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn.

Eldig båge sig han reder,

30. Gör ett skönt och ståtligt armborst:

Bågen utaf jern han smider,

Ryggen gjuter han af koppar,

Dem med inlagdt guld han pryder,

Med sirater utaf silfver.

Hvadan fick han sjelfva snodden,

Hvadan strängen till sin båge?

Utaf Hiisi-elgens senor,

Utaf Lempos snodda linor.

Färdig fick han så sin båge,

40. Fick sitt armborst sammanfogadt.

Skön var bågen till att skåda,

Icke ringa var dess värde:

På dess rygg en häst var bildad,

Längsmed stocken lopp en fåle,

Uppå bågen sågs en qvinna,

Och en hare närmast trissan.

Täljde nu en skock af pilar,

Fjädrade på trenne sidor;

Skaften gjorde han af ekträd,

50. Spetsarne af kådigt virke;

Hvarje pil som färdig blifvit.

Den besatte han med fjädrar,

Medelst fjädrar af en svala,

Af en gråsparfs lätta vinge.

Pilarne han sedan härdar,

Skarpa gör han deras uddar

I en ormslås svarta etter,

Uti giftet af en huggorm.

Pilarne han fick i ordning,

60. Färdig bågen var att spännas;

Nu han väntar Wäinämöinen,

Bidar på Suvantolainen,

Väntar både qväll och morgon,

Väntar äfven midt på dagen.

Länge väntar han på Wäinö,

Bidar länge, tröttnar icke,

Sittande vid stugufönstren,

Stående på post vid skjulen,

Lyssnande på byavägen,

70. Vaktande vid åkergärdet

Med sitt koger uppå ryggen,

Goda bågen under armen.

Vaktar äfven längre borta,

Väntar bortom andra gårdar,

Ytterst på en eldfull udde,

Vid en landspets, höljd i lågor,

Invid fallet af en eldfors,

Vid den helga forsens hvirfvel.

Slutligen en dag det hände,

80. Tilldrog sig en morgon tidigt

Att han hof sin blick mot vester,

Vände hufvudet mot solen,

Såg då nå’nting svart på hafvet,

Såg en mörkblå punkt på vågen:

"Är det väl ett moln i öster,

Eller morgonsolens gryning?"

Ej det var ett moln i öster,

Icke morgonsolens gryning:

Gamle Wäinämöinen var det,

90. Den evärdelige sångarn,

Stadd uppå sin färd till Pohja,

Ridande till Pimentola

På sin fåle, gul som halmen,

På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.

Nu den unge Joukahainen,

Magre ynglingen från Lappland,

Hastigt grep i eldsnabb båge,

Tog sitt ypperliga armborst

För att döda Wäinämöinen,

100. Skjuta ner Suvantolainen.

Men hans gamla moder frågar,

Skyndar sig att honom spörja:

"Säg, mot hvem du bågen spänner,

Drager upp med skräll ditt armborst?"

Det var unge Joukahainen,

Ordet nu han tog och sade:

"Jag mitt goda armborst spänner,

Bågen utaf jern jag uppdrar

För att döda Wäinämöinen,

110. Skjuta ner Suvantolainen;

Träffa vill jag Wäinämöinen,

Skjuta skall jag store sångarn

Genom lefvern, in i hjertat,

Ända genom axelbladet!"

Men hans moder honom nekar.

Hon förbjuder honom skjuta:

"Skjut ej gamle Wäinämöinen,

Döda ej Kalevalainen!

Hög är Wäinös slägt, han är ju

120. Son utaf min svågers syster.

"Om du Wäinämöinen sköte,

Dödade Kalevalainen,

Skulle här all fröjd försvinna,

Sången bort från jorden vika;

Bättre glädjen trifs i ljuset,

Sången hellre uppå jorden,

Än i Manala, det mörka,

Uti Tuonis dunkla boning."

Nu den unge Joukahainen

130. Sig ett ögonblick besinnar,

Håller upp en liten stund blott;

Skjuta vill den ena handen,

Och den andra det förhindrar,

Men hans fingrar fresta honom.

Slutligen han tog till orda,

Sjelf han yttrade och sade:

"Här må nu, fast tvenne gånger,

Allt, hvad glädje heter, vika,

Alla jordens sånger tystna,

140. Ty jag skjuter, rädes icke!"

Och sitt armborst upp han spände,

Drog dess hake ut af koppar

Upp emot det venstra knäet.

Höll i öglan högra foten;

Tog en fjädrad pil ur kogret.

Det med trenne skinn beklädda,

Tog den starkaste af pilar,

Valde ut det bästa skaftet,

Lade den i stockens ränna,

150. Tätt intill den snodda strängen.

Nu han stöder starka bågen

Mot sin ena, högra axel,

Gör sig redo till att skjuta,

Att sin pil mot Wäinö sända:

Yttrar härvid sjelf och säger:

"Nu slå till, du björkträdstrissa,

Rygg af tall, stöt väl tillbaka,

Snodda sträng, slå från med styrka!

I den mån sig handen sänker,

160. Må sig pilen uppåt höja;

I den mån som handen höjes,

Må sig pilen nedåt sänka!"

Ned han trycker bågens pinne,

Skjuter af den första pilen;

Alltför högt dock flyger denne,

Öfver hufvudet, mot himlen,

In bland fästets spridda skyar,

Bland dess vidtkringdrifna strömoln.

Sorglöst vidare han skjuter,

170. Lossar af den andra pilen;

Alltför lågt dock flyger denne.

Ned i låga moder-jorden:

Jorden vill till Mana sjunka.

Sönderbrista vill dess sandgrund.

Nu sin tredje pil han skjuter,

Träffar slutligt med den tredje

I den blåa elgens mjelte;

Under gamle Wäinämöinen

Träffar han den gule hingsten,

180. Fålen, ärtskaftlik till färgen,

Genom köttet invid bogen,

Tvärs igenom venstra skuldran.

Nu den gamle Wäinämöinen

Föll på fingrarne i vattnet,

Störtade i hafvet handlöst,

Damp med näfvarne i svallet

Ned ifrån den blåa elgen,

Från sin fåle, ärtskaftfärgad.

Väldig då en storm sig höjde,

190. Hafvet steg i höga vågor,

Dref den gamle Wäinämöinen,

Längre bort från land beständigt

Ut uppå de vida vattnen,

Öfver hafvets öppna sträckor.

Men den unge Joukahainen

Yttrar skrytsamt nu och säger:

"Ej, du gamle Wäinämöinen,

Aldrig i din lefnad mera,

Ej så länge tiden varar,

200. Medan gyllne månen lyser,

Skall du Wäinöläs fält beträda,

Kalevalas moar trampa!

"Simma nu omkring i sex år,

Drif i sju års tid på vågen,

Plaska af och an i åtta

Uppå dessa vida vatten,

Öfver dessa breda böljor,

Flyt i sex år som ett granträd,

Som en nedfälld tall i sju år,

210. Som ett trädblock uti åtta!"

Derpå han sig in begifver,

Men hans moder honom frågar:

"Har du skjutit Wäinämöinen,

Bragt om lifvet Kaleva-sonen?"

Det var unge Joukahainen,

Dessa ord till svar han yttrar:

Träffat har jag Wäinämöinen,

Ned jag skjutit Kaleva-sonen,

Att i hafvet vågen sopa,

220. Att de breda böljor feja.

Ned uti det våta hafvet,

Midtibland dess vida vågor

Föll på fingrarne den gamle,

Damp i sjön med öppna händer

Krökte sedan sig åt sidan,

Lade sig på ryggen slutligt,

För att så kring vattnet drifvas

Genom hafvets vågsvall styra."

Men hans moder tar till orda:

230. "Illa nu du gjort, du arme,

Då du skjutit Wäinämöinen,

Då du fällt Kalevalainen,

Suvantolas store hjelte,

Kalevalas skönsta prydnad!"