Solsönernas Saga - Företal

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Valdemar Lindholm

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Företal

Norrland är »landet utan häfder». Så hör man ofta påstås, och påståendet är, det måste man medge, till stor del alldeles sannt. Norrland har väl alltid haft sin plats att fylla i landets utvecklingshistoria, och dess insats torde måhända vara större, än man i allmänhet anar. Och dock söker man mästadels förgäfves i landets skrifna häfder berättelserna om stordåd, utförda i Norrland eller af Norrlands folk, om märkliga uppslag och förbättringar, som haft sitt upphof därifrån.

Särskildt är det nu utdöende Samefolket, eller som det i gängse svenskt språkbruk heter, Lappfolket, föga omtaladt i historien. Och likväl har detta folk med historisk visshet en gång varit Norrlands så godt som enda befolkning. Vid den tid, då Adamus af Bremen skref sin kyrkohistoria, »Gesta Hammaburgensis Ecclesice Pontificum», d. v. s omkr. år 1065, bebodde lapparne, som då ännu kallades »Scritofenni» eller Skridfinnar, hela den del af Sverige, som nu nämnes Norrland, med undantag för åtskilliga kusttrakter, där svensk uppodling och bosättning ägt rum, äfvensom delar af n.v. Helsingland och Jämtland, som erhållit uppodling från Norge genom Torer Helsing och Kettil Jemte. Men ej nog härmed — det finnes forskare, som påstå, att hela Sverige en gång varit bebodt af lapparne. En sådan forskare är professor Joh. Ihre, hvilken på ett förträffligt och slående sätt påvisat förekomsten af en hel del rent lappska namn på orter, sjöar, berg och floder i södra och mellersta Sverige, äfvensom tillvaron af en hel del rent lappska ordstammar i det gamla svenska språket. Dessa lämningar af en forn lappkultur i södra och mellersta Sverige anser han såsom en kraftig bevisning för att det folk, som undanträngdes af svear och göter, var just Samefolket.

Vare nu härmed huru som helst, säkert är, att Samefolket i alla tider intagit en egendomlig särställning i historien. Såsom ock hela Norrland. Ja, allt under det att kristendomen redan under 800- och 900-talet gick fram öfver det öfriga Sverige med en ny kultur och lifsåskådning, hvilade ännu i århundraden hedendomens mörker öfver Norrland och Samefolket.

Orsaken härtill var naturligtvis i främsta rummet de stora afstånden och bristen på kommunikationer. De svenska kolonisatörer, som funnos i Norrland under 800- till 1100-talet, bodde förnämligast uppefter de stora älfdalarna, där man ännu finner de äldsta svenska byanamnen. Men mellan älfvarna funnos endast de omkringvandrande Sameh, som hade sitt eget språk och sin egen kultur. Det erbjöd stora svårigheter att med kristendomens ljus nå de svenskspråkiga kolonisatörerna — hur mycket svårare skulle det ej då vara att nå landets hufvudbefolkning, lapparna, som med sitt särskilda språk och sin säregna kultur gifvit de kringboende folkens fantasi en kraftig näring och däri alstrat sagor om vidunderligheter, som doldes i obygderna i Lappland — såsom t. ex. Adam af Bremen uttrycker sig: »Ibi sunt Amazones, ibi Cynocephali, ibi Ciclopes, qui unum in fronte habent oculum. Ibi sunt hii, quos Solinus dicit Ymantopodes, uno pede salientes.» Det är: »Där finnas amasoner, hundhufvudmänniskor och jättar, som ha blott ett öga midt i pannan. Där finnas dessa, som Solinus kallar Himantopoder, hvilka löpa omkring på en fot.» Det var helt naturligt, att kristendomen ganska sent skulle komma till dylika fasansfyllda trakter. Och hvad Samefolket beträffar, gjorde nog folkets hedniska prästerskap, de s. k. nåijderna, allt hvad i deras makt stod för att hos de främmande inkräktarne inpränta en hälsosam skräck för de skinnklädda, bågskjutande, skidlöpande Sameh, eller Solsönerna, såsom lapparne äfven kalla sig.

Följden af kristendomens sena framträngande till Norrland blef också, alt Norrland fick sin skrifna historia i långt mera framskriden tid än det öfriga Sverige. Ty de flitige, boksynte munkarne voro oftast just de, som i sina prydligt präntade pergament gåfvo kommande tiders forskare de rikaste källorna att ösa ur.

Visserligen voro dessa anteckningar många gånger dunkla och ofta rent af missvisande — såsom nu t. ex. nyss anförda citat ur kaniken Adami arbete — men de innehöllo alltid en kärna af sanning, och då missvisningar förekomma, äro dessa oftast just betecknande för och tjänande till upplysning om tidens rådande uppfattning om vissa ting och förhållanden. Och genom att med ödmjukt och kärleksfullt sinne jämföra de olika anteckningarna sinsemellan och med de arkeologiska fynd, som tid efter annan göras, kan forskaren med den allra största säkerhet uppkonstruera flydda tiders lif och åskådning och timade märkliga händelser. När sedermera, genom århundradens arbete, statens styrelse blef organiserad, när fogdar och andra statens tjänstemän tillsattes rundt om i landet, med skyldighet att enhvar in i minsta detalj hålla räkenskaper för sina respektive fögderier, då blefvo dessa fogderäkenskaper — och sedermera äfven kyrkoböckerna — den kanske förnämsta källan för forskning i dessa tiders kulturhistoria.

Men Norrland, och särskildt Samefolket, har, som sagdt, härvidlag intagit en särställning. Något prästerskap fanns ej förrän långt fram i tiden, och det prästerskap, som till en början fanns i Norrland, stod oftast fullkomligt oförstående gent emot Samefolket — en naturlig följd af obekantskapen med språket. När den svenska kolonisationen — samt den norska i Jämtland — gått så långt, att fogdar tillsattes, ändrades föga till det bättre. Ty afskilda från det öfriga landet som fogdarna och befallningsmännen voro, hvarken kunde eller ville de hålla så noggrann kontroll öfver sina fögderier, som fogdarne i det öfriga landet, där kommunikationerna gjorde en kontroll från de högsta myndigheternas sida möjlig. Först med den kraftfulle Gustaf Vasa blef Norrland egentligen införlifvadt med det öfriga Sverige och från och med den tiden finnes ock i kammararkivet och riksarkivet ett oerhördt rikt och endast föga utnyttjadt material för den, som vill forska i Norrlands kulturhistoria.

Men om Samefolket, som en gång varit Norrlands hufvudfolk, finnes fortfarande föga eller intet. Norrlands kulturhistoria och Samefolkets öden före 1500-talet ligger ännu — så kan man säga — i sagans mörker.

Men hvad är väl sagan?

Sagan, traditionen, är ofta just historien själf, i det talade ordets form. I saknad af bokstafvens band har sagan lämnat fritt rum för berättarens fantasi att utsmycka tilldragelser, som äro historiska. Och därför är »sagans mörker» ej annat än »historiens ljus», brutet genom olika personliga uppfattningars skimrande prismor, upplöst i sina enklaste beståndsdelar och därför kanske i första ögonblicket för det ovana ögat förvillande.

Saga och sägen gömma ofta — för att ej säga alltid — en historisk sanning. Värdefulla bidrag till kännedomen om ett lands äldsta historia kunna framletas ur sagor och sägner. Bergs, floders och sjöars namn — som ju alla äro resultat af ren folkdiktning — kunna ge den för ståendefulle forskaren rent af förvånansvärda uppslag, som fullföljda ge de mest öfverraskande resultat. Jag vill i detta sammanhang blott som exempel nämna lektor J. Nordlanders ytterst förtjänstfulla norrländska namnforskningar, som kastat ett klart ljus öfver många delar af Norrlands historia, hvilka hittills varit outforskade.

När nu Norrland, och särskildt Samefolket, saknar skrifna historiska källor, är det därför ej sagdt att forskaren behöfver stå maktlös. Ty i stället för dessa skrifna berättelser finnes, och än mer har funnits, en särdeles stor sago och sägenskatt. Traditionen ersätter hvad som fattas i skriftlig uppteckning.

Nu är det väl sannt, att sagan och sägnen under sin vandring från mun till mun blifvit bemängd med många fantastiska tillägg och af personlig uppfattning hos den berättande föranledda misstag. Men misstag och fantastiska öfverdrifter förekomma ock i de skrifna källorna, såsom härofvan påpekats. Och erfarenheten visar, att sagorna och sägnerna, hur de än vandra, och hur än detaljerna förändras under tidernas växling, dock alltid bibehålla de stora dragen, de viktigaste tilldragelserna oförändrade. Ofta är det så, att många olika personer ursprungligen diktat om samma sak — berättelserna ha, beroende på olika personlig uppfattning hos diktarne, blifvit hell olika i detaljer och ha gått till eftervärlden såsom olika sagor. Men när man börjar att noggrannt se efter, finner man, att hufvudhändelserna sammanfalla och de olika detaljerna endast tjäna till att ge en allsidigare belysning åt hufvudhändelsen.

Det är därför jag dristar påstå, att man vid forskningen i Norrlands, och särskildt Samefolkets, äldre historia måste gå en annan väg än vetenskapen strängt taget brukar göra. Man måste mer än vanligt lita sig till traditionen och tillmäta sagan större bevisningskraft än i vanliga fall. Naturligtvis kan en liflig fantasi därvidlag ofta och lätteligen leda in på afvägar, men å andra sidan är jag lifligt öfvertygad därom, att om man blott med kärleksfullt och förståendefullt sinne vet att behandla en folksägen, — om man förstår att bortsofra de oväsentliga detaljerna och sätta hufvudhändelserna i sitt rätta sammanhang, så skall resultatet bli en historisk sanning, som stundom t. o m. kan kontrolleras genom den skrifna häfden.

I det verk, som här framlägges inför allmänheten, har jag velat påbörja berättandet af Solsönernas saga, det vill säga lappfolkets historia. Det är ett folks saga, som berättas, ofta med folkets egna ord. Jag har, vid återgifvandet af sägnerna användt en arkaistisk form, som väl stundom måhända kan förefalla tung, men som jag dock ansett mig böra använda af det skäl, att denna form så långt svenskt språk det tillåter, smyger sig intill det lappska framställningssättet. Paralellismer och återupprepningar förekomma ofta äfven i den rent prosaiska framställningen; epik och lyrik äro inflätade i hvarandra, allt efter rent lappskt berättarebruk, om också ej efter strängt estetiska regler. Många af de sägner, som jag i det följande berättar; äro förut upptecknade, i den form de kommit ur folkmun. Så ha många af de sägner, kyrkoherde J. Fellman upptecknat, användts i vissa delar, så ock kyrkoherdarne Fjellners och Laestadii anteckningar. Själf har jag ur folkmun upptecknat flere af sagorna och sägnerna — särskildt sagan om Nischergurgje, hvars hufvuddrag meddelades mig af en lapp vid de norrländska hembygdskurserna i Hernösand 1907. Andra uppteckningar, gjorda af B. Ahlenius och Conrad Grönlund ha äfven af mig användts.

Men det har ej varit min mening att endast direkt återge sagan, sådan den berättats och berättas. De lappska sagornas form är oftast ytterst bristfällig, ty den ursprungliga metriska formen har under berättandet man från man gått förlorad. Ofta förekomma dunkla, nästan otydbara uttryck. Det är därför ingalunda något vetenskapligt återgifvande i ursprunglig form af lappfolkets sägenskatt, som jag åsyftat. Sagan är för mig, såsom jag ofvan nämnt, endast berättad historia, och de sagor, som jag nu går att berätta, ha till syfte att belysa lappfolkets åskådning, dess seder och bruk och deras historia, sedd ifrån Samefolkets egen synpunkt. Visserligen är det endast enkla sagor, som berättas, men vår kännedom om andra folkslags äldsta historia kastar äfven här sitt ljus öfver sagans dunkel, och vi kunna finna, hurusom traditionen hos det lilla Samefolket vetat att bevara hufvuddragen i mänsklighetens äldsta historia. Och måhända skola vi inför dessa urtidssagor kunna, liksom lapparna själfva sjunga i en af sina sånger, säga:

»Då sågo vi

att äfven dessa voro människor

och försökte lefva såsom människor,

att de voro våra bröder

fastän vi skrattade åt dem.»

*

Jag dristar såsom en grundad förmodan framhålla, att Solsönernas urtidssagor, i den form jag här sökt gifva dem, i många fall sammanfalla med historieforskningens resultat. Många forskare hafva påstått att lapparne äro Sveriges urbefolkning. Andra påstå motsatsen. Skäl, alltför vidlyftiga att här anföras, ha anförts såväl för den ena som den andra åsikten. Vetenskapsmännen må därom föra diskussionen. Solsönernas saga berättar, att den lappska invandringen skedde från Uraltrakterna och kom dels söderifrån, dels norrifrån till Sverige och Finland. Men både de norrifrån kommande och de söderifrån kommande Solsönerna påträffade stenåldersfolk. Själfva hade lapparne då genom beröring med främmande folk, »jättar» (eller måhända rättare »göter»), förskaffat sig bronsvapen, men de saknade all kunskap om tillverkningen af dylika och blefvo därför, när den intima beröringen med dessa kultiverade folk upphörde, och de gamla vapnen genom fortsatt bruk blefvo uppnötta, åter hänvisade till de gamla stenvapnen. När därför Svearna med sina stålvapen kommo, blefvo dessa i lapparnes fantasi dessa förskräckliga »Staloh», d. v. s. »stålmän» hvar om sagan vet så mycket att berätta.

Det var troligen så, att dråpare och illgärningsmän, som af tinget dömts fredlösa, drogo bort till obygderna och där lefde som rånsmän, boende i klyftor i bergen. För dessa väl beväpnade stigmän var det en lätt sak att alldeles förgöra de med obrukbara bronsvapen eller kanske endast stenvapen beväpnade Solsönerna. Och så fostrades sägnerna om Stalo, människoätaren och våldsmannen, som ej med kraft, ej heller med trolldom, endast genom gudarnes ingripande kunde förgöras. Kanske har också den i folkdiktningen allmänt förekommande tron på stålets förmåga att skydda mot all slags trolldom här sin innersta rot?

I lappsk diktning af senare tid förekommer benämningen Stalo äfven i betydelsen: »en som ställt sig utom samhället och lagarne, en som afsvurit sitt döpelseförbund». Det torde nog vara ordets ursprungliga betydelse, som här går igen i moderniserad form.

*

Den »röda tråd» som sammanhåller de många olika berättelser, som jag nu går att förtälja, är just »Sagan om Beijves solskatt». Och det är underbart, hur denna Solsönernas vackra saga går igen genom tiderna. Hoppet om den goda tidens återkomst, när en gång Solgudens gömda skatt återfinnes, har varit den stjärna, som lyst Samefolket genom motgångars och bekymmers natt. Men berättelserna om den dolda skatten ha också lockat inkräktarne. Redan på 800-talet omtalas — i Finnboge den starkes saga — en viss Alf Aptrkemba från Sandö, som for »nord i Mörk ok heimta skatt». Och Saxo Grammatticus berättar om Arngrim, kämpen, som for till »Finnemörk» och tog »Finneskatten» sedan han i tre dagars strid besegrat de trollkunniga »finnarna», d. v. s. lapparna. Troligen menas väl med »Finneskatten» en lapparna godtyckligt ålagd beskattning, men i sagan har det blifvit en af alla åtrådd, men ingen funnen skatt, dold i jorden. I Solsönernas sagor blef skatten till en lefvande verklighet, en förvissning, som höll folket samman och eggade dess lifskraft. Och för inkräktarne blef sagan en lockelse.

Men inkräktarne, som sökte skatten — enligt Solsönernas tro — de voro starkare och lyckligare än Solsönerna. Hvad som för Solsönerna varit blott en saga, det blef för dem till verklighet. I Lapplands väldiga gruffält hittades den dolda skatten. Och den brakte makt och välmåga åt inkräktarne. Den goda tiden kom för dem, som hittat skatten, och visste att tillgodogöra sig den. Men för Sames barn, för Solsönerna, slocknade ljuset, slocknade hoppet om en framtid, med hoppet om sagans uppfyllelse. Därför är Sames släkte dömdt att gå under. Därför ha fädernas sånger tystnat.

Så vill jag berätta Solsönernas saga. Tälja sagorna om deras tysta strider i obygden — deras glädje och sorg. Snart äro de alla döda. Eller, det värre är, förstörda af svensk kultur; ett underligt blandfolk med häftiga lidelser och föga ryggrad, stundom barnsligt högfärdigt och pösande, stundom trälaktigt krypande. Men sådant är ej Solsönernas släkte i grund och botten — sådant har det ej varit. Det är ett folk, som tänkt och drömt stort — ett folk som haft sina store tänkare och sina hjältar. Ett folk af skalder och drömmare. Ett fridsamt och godt folk, som väl aldrig i onödan sökt strid, men när strid kräfts, både modigt och listigt vetat att värja sig. Men vildmarken var deras land, och vildmarken har ej historia.

Grisslehamn i augusti 1909

VALDEMAR LINDHOLM.