Tjugonionde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugonionde Sången

---

Tjugondenionde Sången. Lemminkäinen färdas öfver hafvet och uppnår lyckligt ön: 1—78. — Han lefver öfverdådigt bland dess döttrar och öfriga qvinnor, tills omsider männerna på ön förgrymmas och besluta hans död: 70—290. — Lemminkäinen tager skyndsamt till flykten och lemnar ön, till mycken sorg både för dess qvinnor och för honom sjelf: 291—402. — På hafvet uppstår en väldig storm, som sönderslår Lemminkäinens farkost; han sjelf uppnår simmande en strand, erhåller ett nytt fartyg och anländer till hemmet: 403—452. — Han ser sin fordna stuga bränd och hela nejden ödelagd; han utbrister i klagan öfver det öde han anser hafva drabbat hans moder: 453—514. — Han finner henne dock ännu vid lif i en undangömd koja i skogen; hon förtäljer huruledes Pohjolas krigarskara efter hans bortfärd anländt och brännt gården; Lemminkäinen lofvar att uppbygga nya prydligare stugor äfvensom att utkräfva hämnd i Pohjola, samt skildrar det angenäma lif han fört uppå ön: 515—602.

---

Lemminkäinen, muntre gossen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Får sig vägkost i en påse,

Sommarsmör uti en vacka,

Smör för ett års tid till vägkost

Och för andra året svinkött;

Reser så att sig fördölja,

Färdas bort och skyndar dädan,

Yttrar dervid så och säger:

10. "Ut jag styr och bort jag flyktar,

Far för hela trenne somrar,

För en tid, kanske, af fem år;

Låter maskar fälten fräta,

Lodjur i min löfskog hvila,

Renar tumla sig på åkern,

Gäss i dessa lunder dväljas!

"Lef då väl, min goda moder!

Men när Pohja-folket kommer,

Pimentolas stora skara,

20. För att kräfva ut mitt hufvud.

Svara då, att ut jag vandrat,

Att jag mig åstad begifvit,

Sedan samma sved jag huggit,

Hvilken redan blifvit skuren!"

Ut han drog sin båt i vattnet,

Sköt sin farkost ut på vågen,

Från dess stålbesmidda rullar,

Från dess kopparklädda hamnplats,

Hissade i masten segel,

30. Drog dess dukar högt i toppen,

Tog sig plats i akterstäfven,

Satte sig att skeppet styra,

Stödd mot båtens björkträds-bakstam,

Lutad mot det starka styret.

Derpå yttrar han och säger,

Fäller dessa ord och talar:

"Blås, o vind, i mina segel,

Jaga, vårens flägt, min farkost,

Låt mitt furuskepp få ila,

40. Båten, byggd af tallar, styra

Till den obenämnda holmen,

Udden, som ej ord beteckna!"

Vinden vaggar fram hans farkost,

Hafvets svallvåg skjuter skeppet

Öfver fjärdens vida vatten,

Öfver hafvets öppna sträckor,

Under hela tvenne måna'r

Och till slut i nära trenne.

Uddens unga tärnor sitta

50. Vid det blåa haf på stranden,

Se sig om åt alla sidor,

Blicka mot det blåa hafvet;

En uppå sin broder väntar

Och en annan på sin fader,

Den dock väntar mest af alla,

Som uppå sin fästman väntar.

Ahti synes då på afstånd,

Kaukos skepp i fjerran skönjes

Likt en obetydlig molnkant

60. Midt emellan haf och himmel.

Uddens mör begrunda saken,

Holmens tärnor så sig yttra:

"Hvilket under syns på hafvet,

Hvilket sällsamt ting på vågen!

Om det är en hemmets farkost,

Ett af holmens segelfartyg,

Må den vända sig mot hemmet,

Hit, mot holmens landningsplatser,

Att vi finge budskap höra,

70. Tidningar från andra orter,

Om i frid på fasta landet

Eller om i krig man lefver!"

Vinden blåser frisk i seglet,

Vågen drifver skeppet framåt,

Snart den muntre Lemminkäinen

Styr sin farkost fram mot stranden,

Lägger till vid ön med skeppet,

Allra ytterst invid udden.

Frågar nu, då fram han hunnit,

80. Spörjer detta vid sin ankomst:

"Fins på denna ö ett ställe,

Någon plats på holmens marker,

Att i land en farkost draga,

Stjelpa skeppet på det torra?"

Holmens tärnor taga ordet,

Uddens unga jungfrur svara:

"Ställen finnas nog på holmen,

Platser på vår mark tillräckligt

Att i land din farkost draga,

90. Skeppet på det torra stjelpa:

Stora landningsplatser finnas,

Rullar ha vi nog på stranden

Om ock hundra skepp du hade,

Komme hit med tusen fartyg!"

Nu den muntre Lemminkäinen

Drar sin farkost upp på stranden,

Skjuter skeppet upp på rullar,

Yttrar sedan sjelf och säger:

"Fins här kanske något ställe,

100. Någon plats på holmens marker,

Dit en ringa man kan flykta,

Der en kraftlös kan sig dölja

Undan krigets vilda åskor,

Undan skarpa klingors rassel?"

Holmens tärnor svara honom,

Uddens unga jungfrur yttra:

"Ställen finnas nog på holmen,

Platser nog på dessa marker,

Dit en ringa man kan flykta,

110. Der en kraftlös kan sig dölja:

Öfverflöd på slott vi ega,

Gårdar, rymliga tillräckligt,

Om ock hundra hjeltar komme,

Tusen män vår ö besökte!"

Men den muntre Lemminkäinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Fins då här på ön ett ställe,

Fins en plats på holmens marker.

Blott ett litet stycke björkskog,

120. Eller någon annan jordlapp,

Der en sved jag kunde fälla,

Rödja upp en duglig åker?"

Holmens tärnor svara honom,

Uddens jungfrur så sig yttra:

"Intet ställe fins på holmen,

Ingen plats på våra marker,

Icke som din rygg så bred ens,

Icke något enda skäppland,

Der en sved du kunde fälla,

130. Rödja upp en duglig åker:

Holmens mark är re'n fördelad,

Åkerjorden noga utmätt,

Lott om hvarje lund är kastad,

Hvarje äng är lagligt skiftad."

Sade muntre Lemminkäinen,

Frågade den vackre Kauko:

"Fins då här på ön ett ställe,

Fins en plats på holmens marker,

Der jag kunde sånger sjunga,

140. Qväda mina långa qväden?

Orden smälta mig i munnen,

Börja gro uppå mitt tandkött."

Holmens tärnor taga ordet,

Uddens unga jungfrur svara:

"Ställen finnas nog på holmen,

Platser här på ön tillräckligt,

Der du kunde sånger sjunga,

Qväda dina vackra visor:

Lunder der du leka kunde,

150. Marker, der du finge dansa."

Nu den muntre Lemminkäinen

Börjar att sin sångkonst öfva;

Rönnar qvad han fram på gården,

Ekar midt på boskapstågen,

Jemna grenar på dem alla,

På hvarenda gren ett äple,

Gyllne hjul på hvarje äple,

Och en gök på hvarje guldhjul:

När en gök då börjar gala,

160. Strömmar guld ifrån dess tunga,

Flödar koppar fram ur näbben,

Droppar silfver ner ur munnen,

Ner uppå den gyllne kullen,

På den silfverrika höjden.

Ännu längre sjunger Kauko,

Qväder ännu mer och ordar,

Sjunger markens sand till perlor,

Skänker glans åt alla stenar,

Alla träd ett högrödt skimmer,

170. Alla blommor guldets färger.

Yttermera qväder Kauko,

Sjunger fram en brunn på gården

Samt ett gyllne lock på brunnen

Och en gyllne hink på locket,

Hvarest gossar kunde dricka,

Gårdens mör sitt anlet tvätta.

Sjöar sjöng han fram på fältet,

Änder blå i dessa sjöar;

Tinningar af guld de hade,

180. Silfverhufvu'n, kopparfötter.

Häpnad griper holmens tärnor,

Uddens unga jungfrur undra

Öfver Lemminkäinens sångkonst,

Öfver hjeltens trollförmåga.

Sade muntre Lemminkäinen,

Talade den sköne Kauko:

"Herrligt kunde jag väl qväda,

Skulle sköna sånger sjunga,

Om jag under taket vore

190. Och vid bordets ända sutte;

Men om ingen stuga finnes,

Om ett golf åt mig ej bjudes,

Vill jag lasta af i skogen,

Stjelper sångerna i snåret."

Holmens tärnor svara honom,

Uddens unga mör förmena:

"Stugor, stora nog, vi ega,

Gårdar rymliga tillräckligt,

Dit du kan din sång förflytta

200. In från denna köld härute."

När den muntre Lemminkäinen

In i stugan stigit hade,

Dryckesstopen fram han qväder

Till det långa bordets ända,

Alla stop med öl han fyller,

Qväder mjöd i sköna kannor,

Öfvermått af mat på faten,

Råga öfver kärlens kanter,

Öl i stop nu fanns tillfyllest,

210. Mjöd i alla dryckeskannor,

Smör tillhands i riklig måtto,

Och derjemte äfven svinkött,

Att förpläga Lemminkäinen,

Att den sköne Kauko mätta.

Högeligen fin är Kauko:

Ej han börja vill att äta

Utan knif med skaft af silfver,

Bett, som vore guldbeslaget.

Knif han fick med skaft af silfver,

220. Qvad ett bett, med guld beslaget,

Och ett rundligt mål han gjorde,

Tömde ölet rätt förnöjsamt.

Nu den ystre Lemminkäinen

Styr från by till by sin kosa

Under glam med holmens tärnor,

Med de sköna lockomhöljda.

Hvart han än sitt hufvud vände,

Möttes han af deras kyssar,

Och der handen ut han sträckte,

230. Genast han en tryckning kände.

Hvarje natt var Kauko ute,

Äfven i det värsta mörker;

Ej der fanns en by på holmen,

Der ej tio gårdar funnos,

Och bland gårdar ej en enda,

Der ej tio flickor funnos;

Icke fanns der någon flicka,

Icke någon moders dotter,

Vid hvars sida ej han sofvit,

240. På hvars arm han icke hvilat.

Tusen tärnor han besökte,

Sof hos flere hundra enkor;

Två bland tio funnos icke,

Icke trenne ens af hundra

Jungfrur, dem han icke famnat,

Enkor, dem han ej besofvit.

Så den yre Lemminkäinen

Lefde sorglöst fram i tiden

Under hela trenne somrar

250. Uti holmens stora byar,

Tjuste alla holmens tärnor

Och förnöjde äfven enkor;

Oförnöjd dock blef en enda,

Glömd en gammal mö allenast,

Långt i fjerran på en udde,

I den sista byn af tio.

Ren han tänkte på att resa,

Ämnade till hemmet styra,

Då den gamla mön omsider

260. Sjelf engång till honom sade:

"Vackre yngling, käre Kauko,

Om du icke mig vill minnas,

Skall väl jag, då bort du reser,

Styra mot en sten din farkost!"

Men ej förr än hanen galat,

Vaknar Kauko nästa morgon,

Hann ej jungfrun mer besöka,

Ej den arma mön förnöja.

Slutligen en dag beslöt han,

270. Svor en afton dyrt att vakna

Innan månen hunnit uppgå,

Innan hanen hunnit gala.

Långt förut han steg från hvilan,

Vida förr än sjelf han ämnat,

Och begaf sig straxt på vägen,

Styrde genom holmens byar

Att den arma mön besöka,

Att förnöja äfven henne.

Nu, då fram han gick i natten,

280. Skred från by till by helt ensam

Fram emot den fjerran udden,

Till den sista byn bland tio,

Såg han ej en gård vid vägen,

Der ej trenne stugor funnos,

Icke någon enda stuga,

Der ej trenne kämpar funnos,

Såg ej heller någon kämpe,

Som ej slipade sitt slagsvärd,

Som ej hvässade sin yxe

290. För att döda Lemminkäinen.

Den förvägne Lemminkäinen

Yttrar då ett ord och säger:

"Ack, så har då dagen randats,

Och den milda solen uppgått

Öfver mig, beklagansvärde,

Öfver denna hals, jag arme!

Lempo lär väl här beskydda

I sin famn en ensam hjelte,

Dölja honom i sin mantel,

300. Gömma den uti sin kappa,

Som af hundra män är ansatt,

Som af tusende förföljes!"

Jungfrur hann ej mer han famna,

Hann ej smeka dem han famnat,

Bort han gick till holmens båthamn,

Sökte der sitt skepp, den arme:

Bränd till aska var hans farkost,

Båten var till stoft förvandlad.

Nu han såg sin ofärd stunda,

310. Såg en nödens dag sig närma;

Och en båt han börjar bygga,

Söker timra ny en farkost.

Men han saknar nödigt virke,

Bräder tryta vid hans timring;

Slutligt fann han trä, helt litet,

Virke, ganska obetydligt:

Bitar fem utaf en slända,

Stycken sex ifrån en rockten.

Häraf nu en båt han timrar,

320. Börjar bygga ny en farkost;

Timrar den med trolldomsformler

På en frambesvuren verkplats,

Skapar med ett slag en båtkant,

Med ett annat andra kanten;

Med ett tredje slag omsider

Får han hela båten färdig.

Ut i sjön han sköt sin farkost.

Stötte båten ner i vattnet,

Höjde rösten, tog till orda,

330. Yttrade och sade slutligt:

‘"Flyt, min båt, så lätt som bläddran,

Som ett näckrosblad på vågen!

Örn, o gif mig trenne fjädrar,

Och du korp, o gif mig tvenne,

Till ett skydd för skrala skeppet,

För min klena båt till sqvättbord!"

I sin farkost nu han stiger,

Tager plats i båtens bakstam,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

340. Med åt sidan lutad mössa,

Ledsen att ej flere nätter,

Icke flere dar få dröja

Under glam bland holmens tärnor,

I de lockomhöljdas lekar.

Talte muntre Lemminkäinen,

Sade nu den sköne Kauko:

"Fjerran måste hjelten styra.

Ut på väg från dessa stugor,

Bort från dessa jungfrurs lekar,

350. Från de fagras glada samqväm!

Men, då bort jag mig begifver,

När från orten nu jag viker,

Torde ej dess tärnor jubla,

Icke le de lockomhöljda,

Här i dessa snöda nejder,

Dessa holmens usla gårdar!"

Bittert gråta holmens tärnor,

Högljudt klaga uddens jungfrur:

"Hvarför far du, Lemminkäinen,

360. Hvarför flyr du, männers prydnad?

Fann du holmens mör för kyska

Eller alltför få till antal?"

Sade muntre Lemminkäinen

Svarade den sköne Kauko:

"Icke fann jag dem för kyska,

Icke alltför få till antal:

Hundra tärnor här jag finge,

Kunde tusen qvinnor famna;

Derför reser Lemminkäinen,

370. Derför far jag, männers prydnad,

Att en åtrå här mig gripit,

Djup en längtan till min hembygd,

Saknad efter hemmets smultron,

Efter egna kullars hallon,

Efter fosterbygdens tärnor,

Efter egna nejders dufvor!"

Nu den muntre Lemminkäinen

Styrde båten längre utåt;

Vinden kom och förde skeppet,

380. Vågen kom och dref hans farkost

Ut på hafvets blåa yta,

På dess vida öppna sträcka;

Men på strand de arma blefvo,

På en häll de ömma stodo,

Holmens mör, i sorg försänkta,

Högljudt klagande, de ljufva.

Bittert greto holmens tärnor,

Jämrade sig der så länge,

Som ännu hans masttopp syntes

390. Och en skymt af toppens hake;

Dock, ej masten här de sörjde,

Icke heller toppens hake,

Utan den som stod vid masten,

Den som skötte segelskotet.

Lemminkäinen gret ej mindre,

Gret och sörjde sjelf så länge,

Som en strand af holmen syntes,

Som dess höjder fjerran skönjdes;

Dock ej holmens strand begret han,

400. Sörjde icke holmens höjder,

Jungfrurna på ön han sörjde,

Holmens höjders fagra dufvor.

Nu den muntre Lemminkäinen

Färdas på det blåa hafvet,

Seglar en och tvenne dagar,

Men uppå den tredje dagen

Blåser vinden upp med styrka,

Börjar himlens rand att dåna,

Nalkas från nordvest en stormvind,

410. Från nordost ett våldsamt väder,

Bryter kant på kant från båten,

Stjelper slutligt sjelfva skeppet.

Nu den muntre Lemminkäinen

Faller handlöst ner i hafvet;

Fram med fingrarne han stretar,

Bär sig upp med sina fötter.

När ett dygn i sjön han summit,

Sträfvat fram af alla krafter,

Blir en liten sky han varse,

420. Ser han i nordvest en molnkant,

Hvilken till en strand förbytes,

Till en udde sig förvandlar.

Till en gård han gick på udden,

Fann värdinnan stadd vid bakning,

Döttrarna vid brödberedning:

"O du goda gårdsvärdinna!

Om du nu min hunger såge,

Om mitt ärende du kände,

Sprunge du helt visst i boden,

430. Ner i källarn som en stormvind,

Bragte med dig öl i kannan,

Toge fram ett stycke skinka,

Ställde detta öfver elden,

Lade smör dertill en smula,

Att en tröttad man förpläga,

En af vågor kringvräkt hjelte;

Dag och natt jag redan summit

Bland det vida hafvets böljor;

Vinden blott mitt stöd har varit

440. Hafvets våg min enda tillflykt."

Gårdens vänliga värdinna

Gick uti sin bod på backen,

Bragte med sig smör ur boden

Äfvensom ett stycke svinkött,

Detta lade hon på elden,

Att den svultne väl förpläga,

Frambar öl uti en kanna

Åt den våg-kringvräkte hjelten;

Skänkte sen en annan farkost,

450. Gaf helt ny en båt åt Kauko,

Att i den sig ut begifva,

Att till hemmet återvända.

Så den muntre Lemminkäinen

Kom till hemmets nejder åter,

Såg dess stränder, såg dess marker,

Såg dess många sund och öar,

Sina gamla landningsplatser,

Ställen, der han fordom lefvat,

Hemmets tallbevuxna höjder,

460. Kullarne med sina granar;

Endast stugan fann han icke,

Såg ej mer dess väggar qvarstå.

Ty på stugans plats derborta

Susade en nyvext häggskog,

Tallar skymde gårdens backe,

Enar vexte på dess brunnsväg.

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte sköne Kaukomieli:

"Här jag dvalts i dessa lunder,

470. Lekt på lindan många stunder.

Klängt på alla dessa stenar,

Trampat dessa åkerrenar!

Hvem har undanskaffat stugan,

Sköflat här de sköna husen?

Bränd är stugan ner till jorden,

Och dess aska vinden kringstrött!"

Ut han brast i bittra tårar,

Gret en dag och gret en annan;

Men ej gret han öfver stugan,

480. Sörjde ej den brända boden,

Sörjde den, som bott derinne,

Bodens kära egarinna.

Men en fogel ser han nalkas,

Ser en örn i luften sväfva,

Spörjer då af denne fogel:

"Örn, o du min egen fogel,

Kanske kunde du mig säga,

Hvar min gamla moder finnes,

Hvar min väna vårdarinna,

490. Hon, den hulda, som mig fostrat?

Örnen ej besked kan gifva,

Intet vet den dumme fogeln;

Att hon dött, han dock förmodar,

Menar att hon lifvet mistat,

Tror att hon för svärd har fallit,

Att hon är med yxe slagen.

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte sköne Kaukomieli:

"Du min väna vårdarinna,

500. Hulda moder, som mig burit!

Död du är, min fostrarinna,

Borta nu, min dyra moder!

Ack till stoft du re'n förmultnat,

Granar vexa på ditt hufvud,

Enar öfver dina hälar,

Videträd på dina fingrar!

"Fåfängt gick jag, olycksfulle,

Drog, mig sjelf till men, jag arme,

Att mitt svärd i striden mäta,

510. Att det vackra vapnet pröfva

Borta der på Pohjas gårdar,

Pimentolas åkerrenar —

Ofärd jag min slägt beredde,

Döden åt min egen moder!"

Kauko nu omkring sig blickar

Och ett lindrigt spår han skönjer,

Som är trampadt uti gräset,

Som i markens ljung är intryckt,

Och en väg han här sig söker,

520. Lyckas leta ut en gångstig;

Vägen leder in i skogen,

Framåt föres han af stigen.

Fram han går en verst och tvenne,

Vandrar än ett stycke längre

In i djupa ödemarken

Till en bugt af skogsmons krökning;

Varsnar der en bortgömd stuga,

Undandold en liten koja,

Ställd emellan tvenne klippor,

530. Under skydd af trenne granar,

Ser i den sin goda moder,

Skådar der den ålderstigna.

Nu den muntre Lemminkäinen

Gripes af den största glädje,

Höjer då sin röst och säger,

Fäller dessa ord och talar:

"Du min kära, goda moder,

Du min väna vårdarinna!

Lefver du då verkeligen,

540. Fins du qvar ännu, du gamla!

Re'n som död jag dig begråtit,

Som för alltid hädangången,

Trott att du för svärd har fallit,

Att med spjut du blifvit dödad;

Och af tårar blind jag blifvit,

Sorg mitt sköna anlet sköflat."

Lemminkäinens moder svarar:

"Ja, i sanning, än jag lefver,

Men har nödgats undanflykta,

550. Tvungits att mig här fördölja

I den djupa ödemarken,

Innerst här vid skogsmons krökning;

Ty en fejd begynte Pohja,

Krig dess fjerran skaror bragte

Mot dig, olycksfulle gosse,

Du till svåra öden födde;

Stugorna de bränt till aska

Och förhärjat hela gården!"

Sade muntre Lemminkäinen:

560. "O min moder, som mig fostrat,

Detta bör dig ej bekymra,

Ej den minsta sorg dig göra!

Nya stugor skola timras,

Andra bättre gårdar byggas,

Krig mot Pohjola skall börjas,

Lempo-skaran skall förgöras!"

Lemminkäinens gamla moder

Tog till orda sjelf och sade:

"Länge dröjde du min gosse,

570. Länge dvaldes du, min Kauko,

Borta uti andra länder,

Uti obekanta nejder,

På den obenämnda udden,

Ön, som intet ord betecknar!"

Sade yre Lemminkäinen,

Yttrade den sköne Kauko:

"Godt det var mig der att vara,

Nöjsamt jag min tid förnötte;

Träden skimra der så röda,

580. Träden röda, fälten blåa,

Och som silfver furans grenar,

Klart som guldet ljungens blommor;

Kullar finnas der af honing,

Hela berg af idel hönsägg;

Mjöd ur torra granar flyter.

Mjölk ur gamla murkna tallar,

Smör ur gärdsgårdshörnen sipprar,

Öl ur alla gärdsgårdsstörar.

"Ja, der var mig godt att vara,

590. Ganska angenämt att lefva:

Ett dock gjorde lifvet tråkigt,

Gjorde vistelsen besvärlig:

Rädd man var om sina döttrar,

Alltför mån om sina snärtor,

Trodde att med dessa jäntor,

Att med dessa fula tossor

Jag for illa fara kunde

Och för ofta låg om natten:

Jag, som alltid flytt för flickor,

600. Varit rädd för qvinnors döttrar

Som en varg för boskapshjorden,

Som en hök för bygdens dufvor!"