Tjugosjette Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lemminkäinen og hans moder
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Tjugosjette Sången

---

Tjugondesjette Sången. Lemminkäinen vredgas öfver att han icke blifvit bjuden till Ilmarinens bröllop och besluter att såsom objuden gäst besöka Pohjola, utan att akta på sin moders förbud och de många faror, hvilka enligt hennes försäkran komma att möta honom under vägen: vv. 1—382. — Han anträder färden och genomgår med anlitande af sin trollkonst lyckligt alla dess faror: 383—776.

---

Ahti bodde på en holme,

Vid en bugt af Kaukoniemi,

Plöjde der uppå sin åker,

Drog uppå sitt plogland fåror.

Goda öron hade Ahti,

En ovanligt säker hörsel;

Hörde då från byn ett buller,

Bortom sjöarna ett skrammel,

Hofslag från den hala isen,

10. Slädars slamrande på tallmon.

I hans håg då väcks en aning,

I hans hjerna föds en tanke:

Bröllop firar man i Pohja,

Håller gästabud i löndom!

Vred sin mun, sitt hufvud svängde

Och sitt svarta hår han slängde,

Blodet flydde från hans anlet.

Jagades ifrån hans kinder;

Straxt han lemnade sin plöjning,

20. Afbröt fåran midt på fältet,

Och till häst han steg från marken,

Styrde hemåt nu sin kosa

Till sin kära, goda moder,

Till den ålderstignas boning.

Sade, då han hemmet hunnit,

Yttrade, då dit hun anländt:

"Du min gamla, goda moder,

Hemta mat så fort som möjligt,

Att den hungrig är, får äta,

30. Att den lystne kan sig mätta;

Elda badstu'n med detsamma,

Värm ett bad med största snabbhet,

Så att mannen får sig tvätta,

Hjeltars prydnad kan sig skölja!"

Det var Lemminkäinens moder

Mat hon frambar ofördröjligt

Till den hungriges förplägning,

Till den lystne mannens mättnad,

Under det ett bad bereddes,

40. Medan badstu'n ombesörjdes.

Nu den muntre Lemminkäinen

Gör i största hast sin måltid,

Går med samma fart i badstu'n,

Träder i sitt värmda badrum;

Finken tvår sig nu derinne,

Gårdens snösparf der sig badar

Tills hans hufvud linet liknar,

Tills hans hals af hvithet glänser.

Från sitt bad han kom i stugan,

50. Yttrade ett ord och sade:

"O min gamla, goda moder,

Gå i boden nu på backen,

Hemta mina skönsta kläder,

Bringa mig en drägt som duger,

Som jag kunde på mig draga,

Som mig lända kan till prydnad!"

Modren skyndar då att spörja,

Frågar honom då, den gamla:

"Hvart, min son, vill du bege dig?

60. Går du ut att lodjur fånga,

Eller kanske ut på elgjagt.

Eller ock på ekorrskytte?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte vackre Kaukomieli:

"O min moder, som mig fostrat!

Ej jag går att lodjur fånga,

Ämnar ej mig ut på elgjagt,

Ej på ekorrskytte heller;

Jag till Pohja far på bröllop,

70. Till den fest som hemligt firas.

Hemta mina skönsta kläder,

Bringa mig en drägt som duger,

Att i den jag får mig svänga,

Bära den vid bröllopsfesten!"

Modren då sin son förmanar,

Hustrun ber sin make dröja,

Tvenne qvinnor honom varna,

Trenne Luonnottaret bedja

Lemminkäinen att ej fara

80. Till det goda Pohjas bröllop.

Så till sonen modren talar,

Till sitt barn den gamla säger:

Gå ej, du min egen gosse,

Du min gosse, du min Kauko,

Till det bröllopet i Pohja,

Till det stora dryckeslaget,

Ty du är ju icke bjuden,

Och ej torde der du saknas!"

Men den muntre Lemminkäinen

90. Yttrar då ett ord och säger:

"Bjuden kommer endast stackarn,

Utan kallelse den gode;

Här jag har en evig bjudning,

Eger en beständig maning

I min eldigt skarpa klinga,

I mitt svärd, som blixtar ljungar!"

Lemminkäinens gamla moder

Fortfar dock att varna honom:

"O min son, du må ej fara

100. Bort till Pohja-gästabudet!

Vägen dit är rik på under,

Färden full af farligheter,

Värst dock äro trenne faror,

Som åt hjeltar döden bringa."

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte vackre Kaukomieli:

"Öfverallt se qvinnor döden,

Spana faror allestädes,

Dem ej någon hjelte fruktar,

110. Icke synnerligen aktar;

Men likväl och det oaktadt:

Säg, på det jag må förnimma,

Nämn af farorna den första,

Nämn den första, nämn den sista!"

Sade Lemminkäinens moder,

Yttrade den gamla qvinnan:

"Sanningsenligt dem jag nämner,

Icke så som du dem önskar.

Nämna vill jag första faran,

120. Denna fara är den första:

När ett stycke väg du vandrat,

Ändat första dagens resa,

Möter dig en elf i lågor

Tvärt på vägen, der du färdas;

Midt i elfven är en eldfors,

Midt i den en glödhet klippa,

Högst på den en kam af lågor,

Och på denna kam en eldörn.

Natten om han slipar näbben,

130. Hvässer klorna hela dagen

Mot den fremling, som sig närmar,

Mot den vandrare, som nalkas.

Sade ystre Lemminkäinen,

Talte sköne Kaukomieli:

"Qvinnors död är denna fara,

Icke någon hjeltes bane!

Råd mot detta nog jag finner,

Hittar lätt ett lämpligt medel:

Fram en häst af al jag trollar,

140. Qväder fram en alträdshjelte,

Som förbi min sida skrider,

Färdas fram uti mitt ställe;

Sjelf liksom en and jag dyker,

Sänker mig liksom en alla

Undan örnens klor, den starkes,

Undan fogelns hvassa naglar.

O min moder, som mig burit,

Nämn för mig den andra faran!"

Sade Lemminkäinens moder:

150. "Denna fara är den andra:

När ett stycke väg du vandrat,

Ändat andra dagens resa,

Möter dig ett svalg i lågor,

Som sig sträcker öfver vägen

Gränslöst fjerran ut mot öster

Och emot nordvest oändligt,

Fullt af heta kullerstenar,

Hällar, som af hetta glöda.

Hundra män ditin ha' råkat,

160. Tusende förgåtts i svalget,

Hundra män med svärd vid sidan,

Tusen hästar, jernbeklädda."

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte vackre Kaukomieli:

"Detta kan en man ej döda,

Kan ej bli en hjeltes bane!

Råd mot detta nog jag finner,

Vet ett råd och mins ett medel:

Jag af snö en kämpe qväder,

170. Skapar fram en man ur drifvan,

Honom störtar jag i lågan,

Drifver honom in i elden,

Att uti den heta badstu'n

Med en kopparqvast sig bada.

Sjelf jag drager mig åt sidan,

Tränger mig igenom elden,

Utan att jag skägget sveder,

Eller minsta hårstrå bränner;

O min moder, som mig burit,

180. Nämn mig nu den sista faran!"

Lemminkäinens moder svarar:

"Detta är den tredje faran:

När du än ett stycke vandrat,

Kommit med ännu en dagsfärd

Fram till Pohja-portens ingång,

Till det allra trängsta stället,

Skall en varg uppå dig rusa

Och en björn med honom följa,

Tätt vid Pohja-portens ingång,

190. Just der vägen är som smalast.

Hundra män de redan slukat,

Bragt om lifvet tusen kämpar;

Skulle dig då ej de sluka,

Ej en värnlös man förgöra?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Yttrade den vackre Kauko:

"Fåret må som färskt bli slukadt,

Lefvande i stycken slitas,

Ej en man, om än så dålig,

200. Ej, hur klen som helst, en hjelte!

Jag på mannavis är gjordad,

Tillspänd medelst karlahäktor,

I en hjeltes spännen sluten,

Lär väl då så lätt ej råka

Uti Untamo-ulfvars käftar,

In i gap af vilda odjur!

"Råd mot vargen nog jag finner,

Vet mot björnen ock en utväg:

Vargen qväder jag i betsel,

210. Björnen uti fasta bojor,

Eller krossar dem till agnar,

Sållar dem till fina smulor,

Så jag reder mig ifrån dem,

Hinner målet för min resa."

Sade Lemminkäinens moder:

"Målet dermed ej du hunnit!

På den väg du dittills vandrat

Finnas redan dessa under,

Dessa trenne grymma fasor,

220. Dessa tre förderf för hjeltar,

Men till sjelfva stället kommen,

Finner du de värsta undren.

När ett stycke väg du vandrat,

Uppnått gården uti Pohja,

Möter du af jern en gärdsgård,

Ett af stål hophamradt stängsel,

Som från jorden når till himlen

Och från himmelen till jorden;

Spjut det har till gärdsgårdsstörar

230. Och till gärdsel etterormar,

Som med äspingar man hopfäst

Och med ödlor sammanknutit;

Svansarne man lemnat lösa,

Låtit fritt hvart hufvud hänga,

Gapen obehindradt hväsa,

Skallarne sig utåt svänga.

"Andra kräk på marken kräla,

Etterormar uti rader,

Som med utsträckt tunga hväsa,

240. Slingra fram med svansen nedåt;

En, mer gräslig än de andra,

Ligger utsträckt tvärt för porten,

Längre än ett stugutimmer,

Tjockare än skjulets stolpe,

Hväser högt med framsträckt tunga,

Gapar med det öppna svalget

Icke alls mot någon annan,

Än mot dig, min arme gosse!"

Sade muntre Lemminkäinen,

250. Talte vackre Kaukomieli:

"Det är blott en barna-fara,

Icke någon hjeltes bane!

Jag kan eldens kraft besvärja,

Kan betvinga vilda lågor,

Äfven ormar kan jag qväsa,

Undanmana leda kräldjur;

Ganska nyss, i går på dagen,

Har jag plöjt en huggormsåker,

Vändt ett fält, af ormar uppfyldt,

260. Med fullkomligt bara händer;

Äspingar jag tog i handen,

Ormar mellan mina fingrar,

Tiotal af dem jag dräpte,

Säkert hundra svarta ormar;

Ormblod har jag än på nageln,

Fett af äspingar på handen.

Derför torde jag ej blifva,

Lär ej lätteligen varda

Tagen af en orm som munsbit,

270. Slukad af det stora kräket.

Sjelf jag krama vill de lede,

Krossar dessa kräk för alltid,

Qväder alla ormar fjerran,

Drifver äspingarne unnan,

Stiger in från Pohjas gårdsplan,

Träder in i sjelfva stugan."

Sade Lemminkäinens moder:

"Träd dock ej, min gode gosse,

In i Pohjagårdens stuga,

280. Inom Sariolas väggar!

Svärd i bältet bära männen,

Vapen alla gårdens kämpar,

Rusige de äro alla,

Vilde af för mycken drickning,

Och de qväda dig, du arme,

Mot din egen skarpa klinga;

Bättre män med sång besegrats,

Större hjeltar öfvervunnits!"

Sade muntre Lemminkäinen,

290. Talte vackre Kaukomieli:

"Ren förut jag dvalts och vistats

Uti Pohjagårdens stugor;

Mig kan ej en Lapp besvärja,

Ej en Turja-son betvinga;

Sjelf jag Lappen lätt besegrar,

Mäktar nog med Turja-sonen;

Jag med sång hans skuldra klyfver,

Genomborrar mannens käkar,

Sjunger skjortans krage sönder,

300. Sliter upp hans bröstbetäckning."

Sade Lemminkäinens moder:

"O du arme olycksgosse!

Än om fordna dar du talar,

Skryter med din förra ditfård:

Ja, förut du dvalts och vistats

Uti Pohjagårdens stugor,

Simmat genom hvarje insjö,

Genom sund, likt tungor smala,

Flutit ner med dån i forsar,

310. Skymtat fram i strömmars hvirflar,

Pröfvat alla Tuonis elfvar,

Mätt i Manala dess floder;

Der ännu i dag du låge,

Om din arma mor ej funnits.

"Lägg på minnet hvad jag säger:

När du Pohjas stugor uppnått,

Ser du backen full af störar,

Gården full af idel stolpar,

På en hvar ett mannahufvud;

320. Blott en enda stör är ledig,

Och för att dess spets betäcka

Skall man hugga af ditt hufvud."

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte vackre Kaukomieli:

"Uslingar må derpå akta,

Svage stackare må frukta

Fem, ja sex års långa fejder,

Strider, som i sju år vara!

Ringa aktar dem en hjelte,

330. Ej för dem han gifver vika.

Bär då fram min pantsarskjorta,

Bringa mig min gamla rustning,

Sjelf min faders svärd jag hemtar,

Letar fram min ärfda klinga;

Länge re'n hon dvalts i kölden,

Legat länge i det dolda,

Gjutit tårar der beständigt,

Saknat den som henne burit!"

Fram han fick sin pantsarskjorta,

340. Fick sin fordna krigarrustning,

Fattade sin faders slagsvärd,

Tog den gamle stridskamraten,

Stötte spetsen ned mot golfvet,

Dref dess udd uti en tilja;

Svärdet i hans hand sig böjde,

Liksom häggens topp i skogen,

Eller som den unga enen;

Sade då den muntre Kauko:

Knappast finnes väl i Pohja,

350. Inom Sariolas väggar

Den som detta svärd vill pröfva,

Denna klingas egg försöka!"

Bågen ryckte han från väggen,

Från en knagg sitt starka armborst,

Hof sin röst och tog till orda,

Yttrade och sade detta:

"Den vill jag en man benämna,

Den en verklig hjelte kalla,

Som kan draga upp min båge,

360. Som dess krökta stål kan spänna,

Borta der i Pohjas pörten,

Sariolas timmerstugor!"

Derpå muntre Lemminkäinen

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Drog uppå sig pantsarskjortan,

Klädde sig i krigarrustning,

Till sin träl han dervid sade,

Yttrade och tog till orda:

"Hör mig nu, min träl, du köpte,

370. Slaf, som jag för pengar vunnit!

Gör i ordning nu min stridshingst,

Spänn min springare i redet,

Att jag resa kan på bröllop,

Bort till Lempo-folkets högtid!"

Trälen, hörsam, undergifven,

Skyndar genast ut på gården,

Spänner springaren i redet,

Röde fålen för en släde,

Yttrar sedan, återkommen:

380. "Nu jag har mitt värf förrättat,

Gjort din unge hingst i ordning,

Spännt din vackre häst i redet!"

För den muntre Lemminkäinen

Börjar det till affärd stunda:

En hand manar, en hand hejdar,

Och hans fingersenor värka;

Ut han reser, som han ämnat,

Reser verkligt, rädes icke.

Men sin son förmanar modren,

390. Så sitt barn den gamla varnar,

Stående i dörrn, vid sparren,

Invid kittelns plats i stugan:

"Du min ende, käre gosse,

Du mitt eget barn, min trygghet!

Om i dryckeslag du kommer,

Och hvar helst du än må vara,

Drick allenast halfva stopet,

Töm din kanna blott till hälften,

Gif åt någon annan resten,

400. Sämre delen åt en sämre,

Ty i kannan kräla maskar,

Ormar ligga på dess botten!"

Än förmanar hon sin gosse,

Varnar honom eftertryckligt

Vid den sista åkerns ända,

Vid det mest aflägsna ledet:

"Om i dryckeslag du kommer,

Och hvarhelst du ock må vara,

Intag endast halfva sätet,

410. Stig med halfva steg allenast,

Men den andra sämre hälften

Må du lemna åt en sämre,

Ty så kan en karl du blifva,

Träda fram som verklig hjelte,

Välberedd att hålla profvet,

Att din afsigt genomdrifva

I ett lag af tappre kämpar,

I ett modigt manna-samqväm!"

Derpå reste Lemminkäinen

420. Med sin fåle spänd för släden,

Gaf sin häst ett slag med piskan,

Smällde till med perlesnärten;

Hingsten började att springa,

Trafvarn lopp framåt med lätthet.

När en liten tid han färdats,

Åkt framåt en stund med snabbhet,

Såg på vägen han en orrskock;

Orrarne till flykten togo,

Fogelsvärmen flydde hastigt

430. Undan för den snabbe springarn.

Qvar de lemnat några fjädrar,

Några smärre dun på vägen;

Dessa upptog Lemminkäinen,

Gömde dem uti sin ficka;

Ingen vet hvad allt kan hända,

Hvad som tima kan på resan;

Allt behöfvas kan i gården,

Kan i nödfall än begagnas.

Icke långt han färdats hade,

440. Åkt ett litet stycke endast,

Då hans fåle plötsligt gnäggar,

Stannar tvärt och spetsar öron.

Det var muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

Fram han böjer sig ur släden,

Reser sig och blickar kring sig:

Och så är det, som hans moder,

Som den gamla nyss försäkrat,

Ty en elf af lågor svallar

450. Tvärt framför hans häst på vägen,

Och i elfven är en eldfors,

Midt i den en glödhet klippa,

Högst på den en kam af lågor,

Och på denna kam en eldörn;

Örnens gap af lågor sjuder,

Flammor fräsa fram ur svalget

Och af glöd hans fjädrar spraka,

Strö omkring sig röda gnistor.

Kauko varsnar han på afstånd,

460. Lemminkäinen re'n på långt håll:

"Hvart skall Kauko sig begifva,

Hvart vill Lempi-sonen styra?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Svarade den vackre Kauko:

"Jag till Pohja styr på bröllop,

Till dess lönligt hållna gillen;

Derför, drag dig du åt sidan,

Flytta dig en smula undan,

Lemna väg för vandringsmannen,

470. Främst likväl för Lemminkäinen,

Att han kan förbi dig styra,

Färdas fritt på sidan om dig!"

Örnen dessa ord då svarar,

Hväser fram dem ur sitt eldgap:

"Väg jag lemna vill åt vandrarn,

Främst likväl åt Lemminkäinen,

Att sig i mitt gap förfoga,

In i denna strupe styra;

Derigenom leder vägen,

480. Den du gerna kan få vandra

Bort till långa bröllopsfester,

Till evinnerliga gillen!"

Rädd är icke Lemminkäinen,

Blir ej mycket brydd af detta,

Börjar leta i sin ficka,

I sin lilla läderväska;

Ut han tager orrens fjädrar,

Gnider fjädrarne till smulor

Mellan sina begge händer,

490. Sina tio fingrars fogning;

Deraf blifver då en orrskock,

Föds en flock af tjäderhonor,

Som i örnens mun han jagar,

In i gapet på den glupske,

In i svalget, fullt af lågor,

I den grymme fogelns käftar;

Så han härifrån sig redde,

Undkom så den första dagen.

Och han slog sin häst med piskan,

500. Gaf ett slag med perlesnärten,

Framåt lopp i sträck hans fåle.

Hingsten satte af med snabbhet.

När han rest ett litet stycke,

Åkt helt obetydligt framåt,

Stannar hingsten skygg helt plötsligt,

Spritter fålen till och lyssnar.

Upp ur släden han sig höjer,

Ut han sträcker sig att skåda:

Och så är det som den gamla,

510. Som hans egen mor förutsagt:

Framför honom är ett eldsvalg,

Som sig sträcker öfver vägen

Gränslöst fjerran ut mot öster

Och emot nordvest oändligt,

Fullt af heta kullerstenar,

Hällar, som af hetta glöda.

Lemminkäinen rädes icke,

Sänder upp en bön till Ukko:

"O du Ukko, högst bland gudar,

520. Fader uti himlens rymder!

Höj ifrån nordvest en molnvägg,

Sänd en annan upp från vester,

Låt en tredje gro i öster,

Upp ifrån nordost sig lyfta;

Stöt tillhopa molnens kanter,

Hopslå rand mot rand med dunder,

Låt en stafshög snö sig sänka,

Till ett spjutskafts djup sig breda

Öfver dessa heta stenar,

530. Dessa glöduppfyllda hällar!"

Ukko, högst bland alla gudar,

Gamle fadren uti himlen,

Höjde från nordvest en molnvägg,

Hof en annan upp från vester,

Lät en tredje gro i öster,

Upp ifrån nordost sig lyfta,

Stötte sedan dem tillsamman,

Hopslog rand mot rand med dunder,

Lät en stafshög snö sig sänka,

540. Till ett spjutskafts djup sig breda

Öfver svalgets heta stenar,

På dess glöduppfyllda hällar;

Och då blef af snön en insjö,

Bildades ett träsk af stöpet.

Nu den muntre Lemminkäinen

Qväder fram af is en brygga

Öfver insjöns lösa sörja,

Som från strand till strand sig sträckte;

Så han undkom denna fara,

550. Gjorde så sin andra dagsfärd.

Och sin häst han slog med piskan,

Gaf ett slag med perlesnärten;

Fålen sprang framåt med snabbhet,

Lopp allt vidare med lätthet;

Fålen sprang en verst och tvenne,

Landets bäste lopp ett stycke,

Stannade till slut helt plötsligt,

Rörde sig ej mer från stället.

Lemminkäinen sjelf, den muntre,

560. Sprang då upp och såg omkring sig,

Såg en varg vid ledets mynning,

Och en björn på byavägen,

Tätt vid Pohja-portens ingång,

Vid de långa tågens ända.

Nu den muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

Griper hastigt i sin ficka,

Söker i sin lilla väska,

Tager litet ull ur fickan,

570. Gnuggar den och bildar tappar,

Mellan sina tvenne händer,

Sina tio fingrars fogning.

En gång på sin hand han blåser,

Skapar så en hjord af tackor,

Låter fram en fårskock springa,

Lam i ganska stora flockar.

Vargen nu på dem sig störtar,

Björnen rusar fram med honom,

Men den muntre Lemminkäinen

580. Åker framåt obehindradt.

Fram han färdas än ett stycke,

Kommer då till Pohjas gårdsplan:

Bygdt var här af jern en gärdsgård,

Sammansmidt af stål ett stängsel,

Hundra famnar djupt i jorden,

Tusen famnar högt mot himlen.

Spjut man ställt som gärdsgårdsstörar,

Lagt som gärdsel etterormar,

Dem med äspingar man hopfäst

590. Och med ödlor sammanknutit;

Svansarne man lösa lemnat,

Låtit fritt hvart hufvud hänga,

Hvarje skalle utåt svänga,

Skallen utåt, stjerten inåt.

Men den muntre Lemminkäinen

Tänker då uti sitt sinne:

"Ja, så är det, som min moder,

Som min fostrarinna sade:

En ansenlig gärdsgård fins här,

600. Bygd från jorden upp till himlen;

Ganska djupt en orm sig gräfver,

Djupare likväl går stängslet;

Ganska högt kan fogeln flyga,

Högre dock är denna hägnad."

Dock var icke Lemminkäinen

Böjd att allt för mycket ängslas;

Ut han drog sin knif ur slidan,

Blottade det skarpa bettet,

Högg dermed i gärdesgården,

610. Bröt dess gärdsel uti stycken,

Öppnade det smidda stängslet,

Upplät hägnaden af ormar

Mellan fem af vidjebanden,

Mellan sju af stängslets störar;

Sjelf han åkte obehindradt

Ända fram till Pohja-porten.

Men en orm på vägen krälar,

Sträckt på tvären framför porten,

Längre än ett stugutimmer,

620. Tjockare än portens stolpe;

Hundra ögon eger ormen,

Tusen tungor detta odjur,

Ögon som ett såll så stora,

Tungor långa som ett spjutskaft,

Tänder som ett räfsskaft långa,

Och sju båtars längd har ryggen.

Men den muntre Lemminkäinen

Ej i handgemäng sig vågar

Med den hundraögda ormen,

630. Djuret och dess tusen tungor.

Sade muntre Lemminkäinen,

Talte vackre Kaukomieli:

"Svarta orm, ur jorden kommen,         Tjusnings-ord mot ormen: v. 633—670.

Matk, som höljs i dödens färger,

Du som slingrar fram i gräset

Invid Lempo-blommans rötter,

Du som genom tufvor tränger,

Mellan trädens rötter krälar!

Hvem har höjt dig upp ur gräset,

640. Manat fram dig från dess rötter,

Att på bara marken kräla,

Att på vägen fram dig slingra?

Hvem har lyftat upp ditt hufvud,

Hvem har här befallt och bjudit

Att din skalle skall stå upprätt,

Att din hals sig styf skall höja?

Månn' din fader, månn' din moder,

Eller ock din äldste broder,

Månn' din allra yngsta syster

650. Eller andra höga fränder?"

"Slut din mun och hölj ditt hufvud,

Undangöm din flinka tunga,

Till en bundt dig sammanrulla,

Vrid i hop dig till ett knippe,

Och gif väg, gif halfva vägen,

Att förbi dig vandrarn slipper,

Eller drag dig bort från vägen,

Smyg dig, lede, i en rishög,

Kräla undan, in i ljungen,

660. Sök att gömma dig i mossan,

Drag dig undan, som en ulltott,

Bortgå lik en aspträds-käfling!

Stick ditt hufvud in i torfvan,

Murket som det är, i tufvan,

Ty i torfvan är ditt hemvist,

Under tufvan är din boning;

Om du der ditt hufvud höjer,

Skall af Ukko sjelf det krossas,

Af hans viggars hvassa ståludd,

670. Af hans hagel, hårdt som jernet!"

Detta sade Lemminkäinen;

Ormen aktar dock ej detta,

Hväser endast oupphörligt,

Fräser jemnt med utsträckt tunga,

Höjer upp det vida gapet

För att sluka Lemminkäinen.

Men den muntre Lemminkäinen

Drog sig forntidsord till minnes,

Dem han lärt sig af sin moder,

680. Hört i tiden af den gamla;

Sade muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne:

"Om på detta ej du aktar,

Icke vika vill med mindre,

Skall du, stinn af egna smärtor,

Svullen upp af inre plågor,

Spricka sjelf i tu, du lede,

Brista uti trenne bitar,

Blott jag spanat upp din moder,

690. Tagit reda på den gamla,

Ty ditt ursprung väl jag känner,

Vet, du lede, nog din uppkomst:

Syöjätär din moder varit,

Wetehinen dig har fostrat.

"Syöjätär spottade i vattnet,         Ormens ursprung. v. 695-768.

Fällde drägel ner i vågen.

Denna vaggades af vinden,

Gungades af hafvets fläktar,

Under sex års tid beständigt,

700. Sju om icke flere somrar,

Uppå hafvets klara yta,

På dess högtupphvälfda vågor;

Vattnet drog den ut på längden,

Mjuk den blef i solens strålar,

Bränningar i land den förde,

Vågor vräkte den mot stranden.

"Tre naturens döttrar gingo

På det vilda hafvets stränder,

Vid dess rand, der vågor dåna;

710. Slemmet sågo de vid stranden,

Yttrade ett ord och sade:

"Hvad månn' deraf kunde blifva,

Om af skaparn lif det finge,

Om han ögon det beskärde?"

"Detta råkar skaparn höra,

Yttrar då ett ord och säger:

"Endast ondt af ondt kan blifva,

Slemhet af den styggas slem blott,

Om jag äfven lif det gåfve,

720. Om jag ögon det beskärde."

"Detta råkar Hiisi höra,

Det förnimmer nu den lede

Och begynner sjelf att skapa;

Hiisi gifver lif åt slemmet,

Åt den vämjeligas drägel,

Syöjätärs utspydda vätska,

Som nu blef förbytt till huggorm,

Till en matk, helt svart, förvandlad,

"Hvadan är hans lif då kommet?

730. Lif han fick ur Hiisis koleld;

Hvadan är hans hjerta taget?

Syöjätär hans hjerta gifvit;

Hvaraf ficks den stygges hjerna?

Af den strida strömmens fradga;

Hvadan skadedjurets känsel?

Djupt ur svallet af en eldfors;

Hvadan ficks den ondes hufvud?

Af en bönas kärna ficks det.

"Hvaraf skapades hans ögon?

740. Utaf frön af Lempo-linet;

Hvaraf detta odjurs öron?

Utaf löf från Lempo-björken.

Hvaraf är då munnen formad?

Utaf Syöjä-dottrens spänne;

Hvaraf tungan uti munnen?

Utaf Keitolainens stridsspjut;

Hvadan fick den stygge tänder?

Utaf Tuoni-kornets skalborst;

Hvaraf togs den ledes tandkött?

750. Utaf Kalma-jungfruns tandkött.

"Men af hvad är ryggen formad?

Utaf Hiisis kolelds-stake.

Hvaraf är då svansen svarfvad?

Utaf Pahalainens fläta;

Hvaraf knötos hop hans tarmar?

Utaf dödens eget bälte.

"Dädan leder du ditt ursprung,

Sådant är ditt namn och rykte,

Svarta kräk, ur jorden kommet,

760. Matk, som höljs i dödens färger,

Uti jordens färg och ljungens,

Uti himlahvalfvets färger!

Gif då väg för vandringsmannen,

För en hjelte stadd på resa;

Låt du vandraren få styra,

Lemminkäinen sig begifva

Fram till Pohjagårdens fester,

Till den höga ättens gästbud!"

Matken börjar nu sig röra,

770. Viker, hundraögd, åt sidan,

Ormen, tjock och stor, sig vänder,

Drar sig undan långsmed vägen,

Låter vandringsmannen styra,

Lemminkäinen sig begifva

Fram till Pohjagårdens fester,

Till det lönliga gelaget.