Tjugunionde Runan (Kalevala, Castrén)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Tjugunionde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén

Gamle trygge Wäinämöinen

Eftertänker i sitt sinne:

"Skönt det vore nu att spela,

Att ur toner glädje locka

Här på dessa trånga gårdar,

Dessa alltför smala stigar,

Men min harpa har försvunnit,

Glädjen flytt från mig för evigt

Hän till fiskens djupa salar,

Laxarnes ojemna stengrund,

Att af Ahtis gäddor egas,

Af Wellamos ätt besittas.

Sällan ock ifrån sig lemnar

Ahti, hvad han en gång fångat."

Gamle trygge Wäinämöinen

Gick så ned till smedens verkstad,

Yttrade ett ord och sade:

"Hör mig smed, o Ilmarinen!

Smid åt mig af jern en räfsa,

Gjut dertill ett skaft af koppar,

Att jag hafven upp må harfva,

Hopa vågorna tillsamman,

För att finna gäddbens harpan,

Kantele af fiskben lagad,

Ifrån fiskens djupa salar,

Laxarnes ojemna stengrund."

Det var smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Smidde snart af jern en räfsa,

Redde dertill skaft af koppar;

Skaftets längd femhundra famnar

Var, och pinnarnas etthundra.

Derpå gamle Wäinämöinen

Tog sin jernbesmidda räfsa

Och på öppna sjön begaf sig,

Ut på hafvets vida fjärdar.

Räfsar sedan strandens ruskor,

Räfsar säf och hafsrörs toppar,

Hafvet upp i högar föser,

Lägger vågorna i hopar.

Fann dock icke, såg ej heller

Nånsin mer' sin gäddbens harpa.

Kantele, som gått förlorad,

Glädjen, som för evigt flyktat.

Derpå gamle Wäinämöinen

Började att hemåt vandra,

Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Med åt sidan lutad mössa.

Stadnar så i svedjelunden,

Ser sig rundtomkring och lyssnar,

Och han hör en björk, som gråter,

Ser, hur masurträdet tåras.

Men han spörjer och han frågar:

"Hvarför gråter, gröna björk du,

Qvider högljudt löfskottrika,

Klagar du med hvita gördeln?

Icke ut i krig du föres,

Tvingas ej i härnad heller."

Skickligt honom björken svarar,

Masurträdet höres säga:

"Sådant många om mig säga,

Flere i sitt sinne tänka,

Att i glädje blott jag lefver,

Uti fröjd och jubel endast;

Arme jag, som äfven under

All min sorg och saknad fröjdas,

Klagar blott, då värst jag lider.

Nu, så arm, mitt hårda öde

Och min tomhet jag begråter,

Att så lottlös helt och hållet

Och så utan skygd jag lemnats

Här på detta svåra ställe,

På det öppna betesfältet.

Ofta mig beklagansvärda,

Ofta mig så djupt betryckta

Herdarne om sommarn sarga,

Rista i min hvita klädnad,

Sugande all saft ifrån mig.

Ofta jag beklagansvärda,

Ofta jag så djupt betryckta

Blir på detta svåra ställe,

På det öppna betesfältet,

Qvistad och till svedja huggen,

Eller ock till kastved splittrad.

Trenne gånger ren i sommar,

Under denna långa sommar,

I min kronas skygd sig männer

Lägrat, hvässande sin yxa

Mot mitt olycksburna hufvud,

Mot min hals, jag ömkansvärda.

Derför all min tid jag gråter,

Sörjer nu min hela lefnad,

Att så lottlös helt och hållet

Och så utan skygd jag lemnats

Här för svåra vädret blottställd,

Då den stränga vintern nalkas.

Hvarje år så tidigt sedan

Sorgen min gestalt förändrar,

Hufvet fylles af bekymmer,

Och mitt hela anlet' bleknar,

Medan på de kulna dagar,

På den onda tid jag tänker.

Plågor så mig stormen bringar,

Kölden för de värsta dagar —

Stormen, som min pels omskakar,

Alla löf ifrån mig röfvar,

Så att jag alldeles naken

Fryser i det hårda vädret,

Lemnad i den skarpa köldens,

I den vilda stormens händer."

Sade gamle Wäinämöinen:

"Gröna björk, ej må du gråta,

Qvida högljudt löfskottrika,

Klaga du med hvita gördeln!

Jag i fröjd din gråt förvandlar,

Byter sorgen mot ett bättre,

Gör till glädje ditt bekymmer."

Derpå gamle Wäinämöinen

Masurn högg omkull och täljde

Utaf hårda trä't en kupa,

Kantele af sköna björken.

Täljde nu en dag om sommarn,

Formade åt sig en harpa

På den dimomhöljda udden,

På den skogbeväxta holmen.

Häraf fick sin kupa harpan,

Fick sitt grundträd nya glädjen;

Och af hållig björk är kupan,

Grundträ't af den fasta masur.

Derpå gamle Wäinämöinen

Sjelf till orda tog och sade:

"Harpan nu sin kupa äger,

Nya glädjen har sitt grundträd,

Och af hållig träd är kupan,

Grundträ't af den fasta masur.

Hvadan må nu skrufvar tagas,

Hvadan goda pinnar hemtas?"

Reste sig en ek på tåget,

Stod vid gårdens ända högrest.

Eken hade jemna qvistar,

På hvar qvist ett äpple syntes,

Uppå äpplet satt ett guldklot

Och en gök på gyllne klotet.

Höjde så sin stämma göken,

Gifvande fem ljud ifrån sig,

Galande det sjette äfven.

Guld då flödade ur munnen,

Silfver rann från gökens läppar

Ned uppå den gyllne kullen,

På den silfverrika backen.

Häraf skrufvarne i harpan,

Pinnarne i strängaspelet.

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till ordet då och sade:

"Skrufvar kantele nu fått sig,

Strängaspelet goda pinnar

Från den gyllne gökens tunga,

Silfver-fogelns ljufva läten,

Men än saknas här dock litet,

Strängar fem i harpan fela;

Hvadan månde dessa tagas,

Hvadan taglen fås till harpan?"

Gret en mö i svedjelunden,

Fager jungfru uti dälden.

Mön dock icke gret fullkomligt,

Men fullt glad var hon ej heller;

Sjöng blott att sin qväll fördrifva,

Tills att solen hunne bergas,

Under hopp att få en make,

Få en man i famnen sluta.

Gamle trygge Wäinämöinen

Hör den unga flickans klagan,

Täcka barnets sorgsna stämma,

Yttrar så ett ord och säger:

"Unna mig en skänk, o flicka,

Jungfru, gif åt mig en hårlock,

Gif fem strån af sköna håret,

Räck mig dertill än ett sjette,

Att min harpa strängar finge.

Ljud min evigt unga glädje."

Flickan gaf en skänk åt honom,

Gaf en skänk utaf sin hårlock,

Gaf fem strån af sköna håret,

Dertill än ett sjette räckte.

Häraf strängarne i harpan,

Ljuden i hans unga glädje.

Gamle trygge Wäinämöinen

Sjelf nu började att sjunga,

Satte sig att glädje locka

Uppå trappan byggd af stenar,

Uppå sätet gjordt af furu,

På jernbänkens främsta ända.

Här sitt strängaspel han skötte,

Skötte ock sin sång tillika,

Spelade med fulla toner

Och till sång sin stämma höjde.

Ljufligt ljudade nu masurn,

Jublade skottrika björken,

Klang så äfven gökens guldskänk,

Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.

Så nu spelte Wäinämöinen,

Mäktigt klingade hans harpa;

Dalar höjdes, höjder sänktes,

Sänkte sig de höga kullar,

Höjde sig de låga dalar,

Kopparbergen häftigt skälfde,

Alla klippor gåfvo genljud,

Stubbarna i dans sig rörde,

Stenarne på stranden sprucko,

Furarne af fröjd betogos.

Vida hördes ljufva spelet,

Hördes till sex byar ända,

Hördes ända till sju socknar.

Foglar nu i stora flockar

Flögo tätt till Wäinämöinen,

Att till hjeltesångarn lyssna.

Örnen, då i höga nästet

Suomis ljufva spel hon hörde,

Glömde ungarne i boet,

Och till obesökta trakter

Flög att kantele få höra,

Få beundra sådan glädje.

Skogens drott med ludet följe

Dansade på tvenne fötter,

Medan fadren glädje väckte,

Medan Wäinämöinen spelte.

Gamle trygge Wäinämöinen,

Här nog underbart han spelte,

Anslog alltför sköna toner;

Likså när han hemma spelte,

I sitt hus af furu timradt,

Ljudade de höga taken,

Dallrade af glädje fönstren,

Klang det benbelagda golfvet,

Genljöd husets gyllne takhvalf.

Åter när han gick bland granar,

Vandrade bland höga furar,

Grenarne sig ödmjukt krökte.

Tallarne sig vänligt vände;

Kottarna till marken flögo

Och kring roten barren spriddes.

När han lunderna besökte,

Dessa straxt till glädje väcktes;

När han steg till svedjelunden,

Blommorna af kärlek tjustes;

Telningarna ned sig böjde.