Trettonde Runan (Kalevala, Castrén)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif


Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Trettonde Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén



Derpå bröllop man bereder,
Börjar gästabud anordna,
Bröllop uti Pohjas stugor.
Gästabud i Pimentola.


Hvad har man väl kunnat hemta
Och hvad allt tillvägabringa
Till det goda Pohjas bröllop,
Sariolas dryckesgille,
För att mätta goda folket,
Ge till mat åt ymnig skara?
Hemtad är en frodig oxe,
Väldig tjur man dit har skaffat.


Oxe växte i Karelen,
Frodades en tjur i Finland,
Oxen var ej af de största,
Icke heller af de minsta,
Tavastland såg svansen flägta,
Hufvudet i Kemi rördes,
En fot i Olonets trampar,
Uppå Turjas fjäll den andra,
Bort vid Wuoksens fors den tredje
Och den fjerde uti Lappland.
Svalan flög en dag på vägen
Oxens båda horn emellan,
Sommar-ekorn lopp en månad
Ifrån svansens ena ända
Utan att den andra hinna,
Måste midt på vägen rasta,
Hvila ut en natt på svansen.


Efter slagtare man söker,
Söker karl att oxen fälla
Ända från det lugna Ryssland,
Ifrån Karjala det sköna,
Ifrån Suomis vida bygder
Och från Sveas djerfva rike,
Som med detta rike tvistar,
Som förföljer detta välde.


Ukko sig beger att slagta,
Palvonen att hornen hålla,
Wirokannas till att skära.
Oxen svänger på sitt hufvud
Och de svarta ögon blänger;
Ukko springer upp i granen,
Palvonen i videt hoppar,
Wirokannas flyr på stubben.


Ukko väsnar ifrån granen,
Palvonen från vide-busken,
Wirokannas ifrån stubben:
"När en annan gång jag kommer
Tör af dig jag få till byte
Kött, som hundra såar fyller,
Blod i båtar sju att tappas
Och af fett sex fulla tunnor."
Men han kom ej mera åter,
Kom ej efter denna resan.


Efter slagtare man söker,
Söker karl att oxen fälla
Ifrån Tuoni-Gudens boning,
Under jorden i Manala,
Söker, men man finner icke,
Letar, men man blir ej varse.


Liten man ur hafvet uppsteg,
Hjelte sig från böljan höjde,
Hjelten är ej af de minsta,
Icke heller af de största:
Upprätt tummes längd han äger,
Har en höjd af trenne fingrar,
Ryms att ligga under skålen,
Ryms att stå inunder sållet.
Skägget räcker fram till knäna,
Ned till hälarna når håret,
Bär på hufvet stenig mössa.
Skor af sten på sina fötter,
Har en gyllne knif i handen.
Silfver-slida vid sin gördel.
Der sin bane oxen träffar,
Finner den, som honom fäller.


Mannen knappt sitt byte märker,
Innan han på nacken rusar,
Trycker tjuren ned på knäna,
Böjer sidan emot marken.


Fick deraf han ymnigt byte?
Blott ett ringa byte fick han:
Köttet hundra såar fyllde,
Korfvens längd var hundra famnar.
Bloden upp sju båtar fyllde,
Och af fett sex tunnor erhölls
För det goda Pohjas bröllop,
Sariolas dryckesgille.


Derpå Pohjolas värdinna
Sjelf till orda tog och sade:
"Hvaraf skola öl vi göra,
Hvaraf må vi spisöl brygga
För det bröllop, som skall firas,
För det gästbud, som skall gifvas?
Ej jag vet, hur spisöl brygges,
Känner icke ölets ursprung."


Humlan susar ifrån trädet,
Vattnet ifrån strömmen sorlar,
Kornet hviskar ifrån åkern:
"När må vi tillsamman komma,
Komma samman och i jäsning?"


Osmotar, som öl bereder,
Skicklig bryggerska af spisöl
Eftersinnar och begrundar:
"Hvad monn deraf kunde blifva,
Ställde grytan jag på elden,
Hade koket till att sjuda?"


Gick att plocka korn ur åkern
Tog sex korn från sädes-axet,
Knoppar sju från humlans stängel,
Öste åtta slefvar vatten,
Ställde grytan uppå elden,
Hade så sitt kok att sjuda.


Stenar hettades en månad,
Vatten kokades en sommar,
Trädrik skog till bränsle öddes —
All den skog en holme frambragt.
Detta nu allt folk betraktar,
Ser och spritter till af undran:
"Hvadan må den röken stiga,
Svinga sig i höga rymden?"


Derifrån den röken stiger,
Svingar sig i höga rymden:
Elden brinner uppå holmen,
Lågan flammar uppå udden,
Alltför liten till en vakteld,
Alltför stor till herdens brasa.


Osmotar, som öl bereder,
Skicklig bryggerska af spisöl
Brygger öl den hela sommarn,
Spisöl vintern om bereder,
Brygger korn-öl och det lägger
I ett käril nyss tillagadt.


Brygdt hon fick omsider ölet,
Men ej fick hon det att jäsa,
Eftersinnar och begrundar,
Yttrar så ett ord och säger:
"Hvad skall härtill nu man hemta,
Hvad skall hit ännu man skaffa,
För att ölet måtte jäsa
Och i skumning drycken komma?"


Pohjas mö, den goda flicka,
Flickan med de nätta fingrar,
Som med snabbhet städse röres,
Som är alltid lätt på foten,
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Ett och annat der bestyrde
Midt emellan tvenne kittlar.
Ser en sticka uppå golfvet,
Tager stickan opp från golfvet.


Vänder och betraktar stickan:
"Hvad monn deraf kunde blifva
Uti sköna kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar?"
För den så i kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar.


Kapo gnuggar sina händer,
Gnuggar sina begge händer,
Föddes så en hvit ekorre.


Börjar nu att barnet lära,
Undervisa lilla ekorn:
"Ekorre, min lilla fogel,
Du mitt barn, som far ej äger!
Spring nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och dig manar,
Bort till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.
I ett litet träd så klättra,
Uppstig varsamt i dess krona,
Att dig örnen icke griper,
Luftens fogel dig ej spänner.
Bit en kotte under färden,
Hemta kottar två i tassen;
Bringa dem i kapos händer,
Bär till Osmo-dottrens skuldra."


Ekorn nog förstod att springa,
Färdas kunde markens täckhet,
Sprang i hast den långa vägen,
Ilade de korta hällen,
Sprang långs backar, sprang tvärsöfver,
Sprang ock öfver dem på snedden;
Sprang till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.
Ökengranar tre der funnos,
Funnos fyra smärre granar,
I ett litet träd han klängde,
Uppsteg varsamt i dess krona,
Utan att af örnen gripas,
Spännas utaf luftens fogel.
Bröt från trädet tvenne kottar,
Skar från qvisten af dess spetsar;
Gömde kottarna i klorna
Slöt dem uti sina tassar;
Förde så i kapos händer,
I den goda flickans fingrar.
Kapo kastar dem i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl.
Ölet börjar ej att jäsa,
Färska drycken vill ej skummas.


Eftersinnar och begrundar:
"Hvad skall hit ännu man hemta,
För att ölet måtte jäsa,
Drycken uti skumning komma?"


Pohjas mö, den goda flicka,
Som är alltid lätt på foten,
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Ett och annat der bestyrde
Midt emellan tvenne kittlar.
Ser en spån på golfvets tilja,
Tager spånen upp från golfvet.


Vänder och betraktar spånen:
"Hvad monn deraf kunde blifva
Uti sköna kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar?"
För den så i kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar.


Kapo gnuggar sina händer,
Gnuggar sina begge händer,
Mård med gyllne bröst då födde.


Börjar nu att mården lära,
Undervisa arma barnet:
"O du mård, min lilla fogel,
Du mitt barn, som far ej äger!
Gå nu hädan dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och dig manar,
Spring till björnens stenrös-grotta,
Björnens gård i öde-skogen.
Björnarna der häftigt tagas,
Lefva uti all sin vildhet.
Samla dregel uti näfven,
Fradga låt i handen rinna,
Hemta så i kapos händer,
Bär till Osma-dottrens skuldra."


Mården nog förstod att springa,
Ila kunde gyllne fogeln,
Sprang i hast den långa vägen,
Ilade de korta hållen,
Sprang långs elfvar, sprang tvärsöfver,
Sprang ock öfver dem på snedden,
Sprang till björnens stenrös-grotta,
Gården utaf hällar formad.
Björnarna der häftigt togos,
Lefde uti all sin vildhet
På en häll af fasta jernet,
På ett berg af hårda stålet;
Ifrån björnars mun rann dregel,
Fradga dröp från deras käftar.
Samlar dregel uti näfven,
Fradga uti handen upptar,
Bär så uti kapos händer
I den goda jungfruns fingrar;
Kapo blandar det i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl.
Ölet börjar ej att jäsa,
Färska drycken vill ej skummas.


Eftersinnar och begrundar:
"Hvad skall hit nu mera bringas
För att ölet måtte jäsa,
Drycken uti skumning komma?"


Pohjas mö, den goda flicka,
Som är alltid lätt på foten,
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Ett och annat der bestyrde
Midt emellan tvenne kittlar.
Märker så ett löf på golfvet,
Tager löfvet upp från golfvet.


Vänder och betraktar löfvet,
"Hvad monn deraf kunde blifva
Uti sköna kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar?"
För det så i kapos händer,
I den goda jungfruns fingrar.


Kapo gnuggar sina händer,
Gnuggar sina begge händer
Och ett bi så födas låter.


Börjar att sin fogel lära,
Undervisa Mehiläinen:
"Mehiläinen, sköna fogel,
Du mitt barn, som far ej äger!
Flyg nu hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och dig manar:
Öfver hela nio hafven
Och till hälften öfver tio.
Hemta honung med din vinge,
Ljuflig saft i din beklädnad,
Ifrån ljusa gräsets ända,
Ifrån gyllne blommans krona,
Hemta hit i kapos händer,
Bär till Osmo-dottrens skuldra."


Mehiläinen, hon vår fogel,
Färdades med största snabbhet,
Flög i hast den långa vägen,
Ilade de korta hållen,
Flög längs haf, och flög tvärsöfver,
Flög ock öfver dem på snedden.
Flög så öfver hafven nio
Och det tionde till hälften,
Bort till Tuuris nya stuga,
Palvonens ej täckta boning.
Der i sömn en jungfru sjunkit,
Koppargördlad mö inslumrat.
Hade gyllne gräs vid landen
Silfver-blommor vid sin gördel,
Invid sidan ljufva örter,
Honungs-gräs i sina fållar.


Mehiläinen, hon vår fogel
Väter vingarna i honung,
Fuktar dem med ljufva saften,
Saften i det ljusa gräset,
I de gyllne blommors krona,
För så honung med sin vinge,
Ljuflig saft i sin beklädnad,
Bringar uti kapos fingrar,
I den goda jungfruns fingrar.
Kapo blandar det i ölet,
Osmo-dottren i sitt spisöl;
Ölet började nu jäsa,
Färska drycken kom i skumning
Uti kärlet nyss tillagadt,
Uti sån af björkträd fogad.
Pöste jemnhögt med dess handtag
Fräste öfver kärlets bräddar,
Ville ned på marken strömma,
Forssa uppå golfvets tiljor.


Lades så det röda ölet,
Sköna drycken lät man rinna,
I en kagg af ekträd fogad,
I en ganska liten tunna,
Inom koppar-tappens stängsel,
Ned i källaren så förde.


Ölet stötte uti tunnan,
Drycken uti källarn pöste:
"Om ändock man skulle komma
Att mig dricka, mig förtära,
Skulle äfven skickligt sjunga,
Låta goda qväden ljuda."


Sångare man sedan söker,
Söker sångare förträfflig,
Den som skickligt kunde qväda,
Kunde vackra toner drilla.


Hemtad är en lax att sjunga,
Gädda till att skickligt qväda.
Laxen duger ej att sjunga,
Dregelkäften kan ej qväda;
Laxens käftar äro sneda,
Glesa äro gäddans tänder.


Sångare man sedan söker,
Söker sångare förträfflig,
Den som skickligt kunde qväda,
Kunde vackra toner drilla.


Hemtadt är ett barn att sjunga,
Gosse förd att skickligt qväda.
Barnet duger ej att sjunga,
Dregelmunnen kan ej qväda;
Hesnat rösten har för barnet,
Gossens mål i munnen fastnat.


Yttrade nu röda ölet,
Färska drycken häftigt utfor
Uti kaggen gjord af ekträd,
Inom koppar-tappens stängsel:
"Om man icke genast hemtar
Hit en sångare förträfflig,
För att sånger skickligt qväda,
För att vackra toner drilla,
Alla band jag söndersparkar,
Väsnar så, att bottnet brister."


Straxt nu Pohjolas värdinna
Bragte bjudningar i omlopp,
Tog till orda då och sade:
"Hör nu mig, min lilla tärna,
Min beständiga trälinna!
Gå att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget.
Fattiga du bjud och rika,
Bjud hit lytta, bjud ock lama,
Släpa lytta uti slädar
Lama för på hästars ryggar,
Ro de blinda uti båtar.
Bjud den gamle Wäinämöinen
Till en sångare förträfflig.
Bjud dock icke Kaukomieli,
Bjud ej muntre Lemminkäinen,
Ty den muntre Lemminkäinen
Städse är på kif begifven."


Tog till orda nu trälinnan,
Spörjande af sin värdinna:
"Hvaraf skall jag Ahti känna,
Känna muntre Lemminkäinen?
Ej jag känner Ahtis boning,
Sköna Kaukomielis hemgård."


Sade Pohjolas värdinna:
"Lätt du känner Kaukomieli;
Ahti bor uppå en holme,
Skalken invid vattnets närhet,
Vid den bugt, sig bredast vidgar
Uti Kauko-uddens krökning.
Vindt är Kaukomielis öga,
Käften lång på Lemminkäinen,
Ahtis mun på sned är vriden,
Skalken har en trubbig näsa."


Det var Pohjas lilla tärna,
Lejd för pengar att arbeta,
Gick att bjuda folk tillsamman,
Männers hop till dryckeslaget.
Bjuder fattiga och usla,
Bjuder lytta, bjuder lama,
Släpar lytta uti slädar
För på hästars ryggar lama,
Ror de blinda uti båtar.
Bjuder gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn;
Men den sköna Kaukomieli,
Honom hon objuden lemnar.