Trettonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lemminkäinens elgjagt
Maleri af Väinö Hämäläinen

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Trettonde Sången

---

Trettonde Sången. Lemminkäinen begär af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta, men den gamla fordrar att han dessförinnan skall fånga Hiisis elg: 1—30. — Lemminkäinen skaffar sig skidor, begifver sig modigt ut på jagten och upphinner slutligt elgen, som dock innankort åter undkommer, hvarvid Lemminkäinen råkar sönderbryta sina skidor: 31—270.

---

Nu till Pohjola-värdinnan

Sade muntre Lemminkäinen:

"Gif mig nu, bland dina tärnor,

Hemta hit, af dina döttrar,

Den i hopen allra bästa,

Den i skaran ståtligaste!"

Det var Pohjolas värdinna,

Hon till orda tog och sade:

"Jag ej ger dig någon tärna,

10. Skänker dig ej någon dotter,

Ej den bästa, ej den sämsta.

Ej den största, ej den minsta;

Ty du har en äktad maka,

En förut ren hemförd hustru."

Sade muntre Lemrninkäinen:

"Kylli jag i klafve binder

Uti byn vid andra trösklar,

Invid andra gårdars grindar;

Här jag får en bättre hustru.

20. Hemta genast hit din dotter,

Den som fagrast är bland alla,

Skönast bland de lockomhöljda!"

Pohjolas värdinna svarar:

"Jag min dotter icke gifver

Åt en man af intet värde,

Åt en obetydlig hjelte;

Förr må du ej mön begära,

Till den fagra flickan fria,

Än på skidor Hiisi-elgen

30. Bortom Hiisis fält du fångat."

Nu den muntre Lemminkäinen

Började att sko sitt jagtspjut,

Spände strängen på sin båge,

Bragte pilarne i ordning,

Tog till orda sen och sade:

"Nu mitt spjut är skodt och spetsadt,

Redo äro alla pilar,

Spänd är strängen på min båge,

Endast skidor, skinnbeklädda,

40. Saknas här ännu för färden."

Derpå muntre Lemminkäinen

Eftersinnar och begrundar,

Hvar han kunde få sig skidor,

Hur han dem sig skulle skaffa.

Bort till Kauppis gård han vandrar,

Hän till Lyylikki i smedjan:

"O du vise Wuojalainen,

Sköne Kauppi ifrån Lappland!

Slöjda mig två goda skidor,

50. Gör dem prydliga och vackra,

Att med dem jag Hiisi-elgen

Bortom Hiisis fält kan fånga!"

Lyylikki till orda tager,

Kauppi skyndar sig att svara:

"Fåfängt går du, Lemminkäinen,

Ut att Hiisi-elgen jaga!

Blott en murken trädbit får du,

Äfven den med största möda."

Ängslig är ej Lemminkäinen,

60. Han sig yttrar nu och säger:

"Gör mig endast tvenne skidor,

Som på snön med lätthet löpa!

Ut jag går att elgen jaga,

Bortom Hiisis åker-ändor."

Lyylikki som slöjdar skidor,

Kauppi som i trä arbetar,

Gör den venstra under hösten,

Under vintern högra skidan,

Täljer stafvens skaft på en dag,

70. Och dess trissa på en annan.

Färdig fick han venstra skidan,

Färdig äfvenväl den högra,

Stafvens skaft han fick i ordning,

Trissan fogad vid dess ända;

Värdt ett utterskinn var skaftet,

Värd ett räfskinn sjelfva trissan.

Skidorna med smör han smörjer

Och bestryker dem med ren-talg;

Börjar nu begrunda saken,

80. Yttrar dessa ord och säger:

"Månne här bland denna ungdom,

Detta slägte, som nu vexer,

Finnes den som kunde löpa

Uppå dessa tvenne skidor?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Yttrade den raske sällen:

"Här finns nog bland denna ungdom,

Bland det slägte, som nu vexer,

Den som väl förstår att löpa

90. Uppå dessa tvenne skidor."

Band på ryggen nu sitt koger,

På sin axel nya bågen,

Fattade sin staf i handen,

Gled på venstra skidan framåt,

Ökte farten med den högra,

Yttrade ett ord och sade:

"Icke lär väl här i verlden,

Under himlens höga hvälfning,

Finnas någonting i skogen,

100. Något djur på fyra fötter,

Som ej nås med dessa skidor,

Som ej lätteligen hinnes

Uppå Kaleva-sonens skidor,

Lemminkäinens glatta skrinn-don!"

Detta höra Hiisis gastar,

Juutas' män förnimma detta,

Börja då en elg att dana,

Att ett rendjur sammansätta:

Gjorde hufvift af ett träblock,

110. Hornen af ett grenigt sälgträd,

Fötter utaf strandens käppar,

Ben af stänger ifrån kärret,

Ryggen af en stör ur gärdet,

Senorna af torkad höstubb,

Ögonen af insjö-blommor,

Öronen af träskets näckblad,

Inre huden utaf granbark

Och af murkna stubbar köttet.

Hiisi nu sin elg förmanar,

120. Talar dessa ord till djuret:

"Spring nu, Hiisis elg, med snabbhet,

Stolta kreatur, dig skynda

Bort till renars samlingsställen,

Till de fält, der Lappar lefva:

Låt skidlöparn svettig blifva,

Främst af alla Lemminkäinen!"

Hiisis elg med snabbhet springer,

Renen löper oförtöfvadt,

Nedom Pohja-gårdens visthus,

130. Längs de fält, der Lappar lefva,

Sparkar ut en så ur kåtan,

Stjelper kittlarne på elden,

Vräker köttet uti askan,

Spiller soppan öfver härden.

Nu ett häftigt larm begynner

På de fält, der Lappar lefva:

Lapplands hundar börja skälla,

Lapplands barn, de börja gråta,

Lapplands qvinnor börja skratta,

140. Alla öfriga att brumma.

Allt ännu var Lemminkäinen,

Muntre sällen, stadd på elgjagt,

Skidade på kärr och marker,

Öfver öppna svedjesträckor.

Eld sköt fram utur hans skidor,

Rök ifrån hans ståfvars ändor,

Men till elgen såg han icke,

Såg ej, hörde icke till den.

Så han gled kring berg och slätter,

150. Öfver länder bortom hafvet,

Genom Hiisis alla skogar,

Långsmed Kalmas alla moar.

Surmas gap förbi han glider,

Bortom sjelfva Kalmas gårdar;

Surma redan gapet öppnar,

Kalma sträcker ut sitt hufvud

För att Lemminkäinen gripa,

För att hjelten nedersvälja;

Räcker honom likväl icke,

160. Hinner dock ej fånga honom.

Obesökt var än en enda

Liten vrå i ödemarken,

Allra längst vid Pohjas gränser,

I det vidtutbredda Lappland;

Äfven dit han slutligt skidar,

För att äfven den besöka.

När han till dess ända kommit,

Fick ett häftigt larm han höra

Allra längst från Pohjas gränser,

170. Från de fält, der Lappar lefva;

Hörde Lapplands hundar skälla.

Hörde Lapplands barn sig jemra,

Hörde Lapplands qvinnor skratta,

Alla andra Lappar brumma.

Nu den muntre Lemminkäinen

Skidar ditåt ofördröjligt,

Till de fält, der hundar skälla.

Och der Lapplands söner lefva.

Yttrar när han stället hunnit,

180. Gör en fråga vid sin ankomst:

"Hvarför höras qvinnor skratta,

Qvinnor skratta, barn sig jemra,

Gammalt folk sig högt beklaga,

Hvarför skälla edra hundar?"

"Derför höras qvinnor skratta,

Qvinnor skratta, barn sig jemra,

Gammalt folk sig högt beklaga,

Derför skälla våra hundar:

Hiisis elg förbi har sprungit,

190. Lopp förbi med släta klöfvar,

Sparkade en så ur kåtan,

Stjelpte kittlarne på elden,

Vände upp och ner på maten,

Vräkte vällingen i askan."

Nu den oförvägne sällen,

Lemminkäinen sjelf, den muntre,

Sköt sin skida ut på drifvan,

Lik en snok i torra gräset,

Stötte framåt furu-donet,

200. Glatt och böjligt som en huggorm,

Sade, under det han framgled,

Yttrade, med staf i handen:

Nu må alla Lapplands karlar

Komma för att elgen bära,

Nu må alla Lapplands qvinnor

Komma för att kitteln skura,

Nu må alla barn i Lappland

Skynda sig att spånor plocka,

Lapplands kittlar sig bereda

210. Att den stora elgen koka!

All sin styrka nu han samlar,

Tager fart och jagar framåt,

Ilar ren med första taget

Bortom ögats längsta synvidd,

Och försvinner med det andra

Bortom örats hörsel-omfång,

Hinner med det tredje taget

Fram till Hiisi-elgens länder.

Tager nu en stör af lönnträd,

220. Gör en hank af björkträdsqvistar,

Binder dermed Hiisi-elgen

I en liten afstängd ekskog:

Hiisis elg, här får du stanna,

Stå och stampa här på stället!"

Stryker elgen öfver ryggen,

Klappar djurets fåll och säger:

Här mig vore godt att vara,

Här det vore värdt att hvila

Vid den fagra jungfruns sida,

230. Med den nyss fullvuxna dufvan!"

Häraf retas Hiisi-elgen,

Börjar nu att vredgad sparka,

Yttrar dessa ord och säger:

Lempo må ditt läger reda.

Der du kan med tärnor hvila,

Lefva om med unga jungfrur!

Knycker till med all sin styrka,

Söndersliter björkträdshanken,

Sönderbryter lönnträdsstolpen

240. Och förhärjar ställets ekar;

Derpå börjar elgen springa,

Löper nu med största snabbhet

Utåt kärr och utåt marker,

öfver buskbevuxna kullar,

Bortom ögats längsta synvidd,

Bortom örats hörselomfång.

Men den oförvägne sällen

Harmas härvid högeligen,

Gripes af en häftig vrede,

250. Jagar genast efter elgen.

När han då ger fart med foten,

Bräcker han den venstra skidan

Invid remmen, under foten,

Och den högra under hälen,

Bryter spjutet, invid spetsen,

Stafven nertill, närmast doppskon;

Hiisi-elgen flyktar unnan,

Att ej ens dess hufvud synes.

Nu den muntre Lemminkäinen,

260. Sorgsen och med nedsänkt hufvud,

Begge skidorna betraktar,

Yttrar dessa ord och säger:

"Aldrig mera här i tiden

Må en ann' af våra männer

Gå på trots på jagt i skogen,

För att Hiisis elgar fånga,

Såsom jag, beklagansvärde,

Som förstört två goda skidor,

Och min vackra staf förlorat,

270. Brutit af mitt bästa jagtspjut!"