Trollkarlar och trollkvinnor
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Bilder från Nordens forntid
af
F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag
Stockholm
1898
Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar. I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.
Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil. Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade han, som lydde namnen Hopp och Ho. Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften bevuxen med skog.
Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät han uppsöka alla valör och alla spåmän i hela landet och lät dem rannsaka det från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke. Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom. »Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes där; där bor blott en fattig fiskare.» »Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att han visst icke är den, han anses vara.» »Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till trots, gömma dessa kungasöner.»
Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön. »Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och hållen eder i mina skogar i dag!» De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det föll dem in; men ingenstädes funnos de. Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit förgäfves. »Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.» Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön. Då sade fiskaren Vifil till svennerna: »Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro — hästen till skogs igen, så fort I det förmån!» Och svennerna gåfvo sig i väg. Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade, gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända till konung Frode. »Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt. Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.» Och så begaf han sig dit. Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det handlas hastigt, och han sade till piltarne: »Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho, ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.» Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den i land stigne konungen eller hans folk. Kung Frode befallte, att männen skulle gripas. Så skedde, och han leddes fram till konungen, som sade: »Du är en slug och slipad trollkarl, du — säg mig, hvar kungasönerna äro att finna, ty du vet det.» »Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver vargen mina får.» Och han ropade högt: »Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!» »Hvem ropar du på?» frågade konungen. »Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till trots.» »Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort; och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.» »Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.» »Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det oklokt att icke göra det.»
Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.
En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske skalden Tormod Kolbrunarskald borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».
Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner, togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket, god läkekvinna samt trollkunnig». De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne. och »sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem». Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.
Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis, hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende kvarlefvande son Bödvar sade: »Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne, som hon gärna vill veta.» När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt. »Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; har något visat sig för dig i drömmen?» »Vida omkring har jag varit i natt», svarade hon, »och nu vet jag, hvad jag icke visste förr: Tormod, mina söners och dina bröders baneman är ännu i lifvet — han håller till hos Grima och Gamle i Eriksfjorden. Nu vill jag fara dit och med en smädlig död löna Tormod för all den skada, han vållat oss. Men först skola vi draga till Torkel Leifsson, den mäktige höfdingen på Brattalid, och bedja honom göra oss sällskap. Han håller alltid sin hand öfver det folket där borta och skall icke tåla, att något ondt vederfares dem.» Sonen Bödvar var redo att genast fara med. Och midt i natten stodo de upp, togo en skuta, som de bemannade med femton män, och rodde till Eriksfjorden. Det var den årstid, då det är ljust om nätterna.
Samma natt, berättas det, våndades Grima svårt i sömnen. Tormod Kolbrunarskald bad mannen Gamle väcka henne, men han svarade: »Grima vill icke väckas, ty ofta händer det, att hon under sömnen får veta ting, som tyckas henne viktiga.» De talade ej mera härom, och om en stund vaknade Grima. »Du gaf dig illa i sömnen», sade Gamle; »hvad drömde du?» »Så mycket drömde jag», genmälte hon, »att jag vet, att Tordis från Långonäs är stadd på färd med femton huskarlar och att hon ärnar sig hit; ty genom trolldom har hon fått kunskap om, att Tormod, skalden, är hos oss; och hon tänker taga honom af daga. Nu är min önskan, Gamle, att du stannar hemma i dag och ej går ut på jakt, ty I ären alldeles icke för många, du och Tormod, när femton man komma emot eder, hälst som han, Tormod, är sårad och för den skull icke vapenför. Och ingen lust har jag att sända er upp bland jöklarne; nej, hällre mån I hålla er hemma.»
Emellertid kom kvinnan Tordis till höfdingen Torkel Leifsson, som efter åtskilliga invändningar dock till sist följde henne på eget skepp tillsammans med tjugo man, ty han ville ej vara henne underlägsen, ifall de skulle blifva osams. Grima ägde en vidlyftig stol, å hvars rygg en stor bild af Tor var utskuren. Om morgonen sade hon: »Nu vill jag ordna arbetet i dag. Midt på stugogolfvet sätter jag min stol, och den skall du sitta i, Tormod, när de främmande komma hit. Och så länge Tordis är här i huset, må du ej resa dig upp ifrän den. Ja, du må sitta kvar där, om det ock tyckes dig sällsamt, hvad här sker, ty det skall ej gagna till något att krypa undan i vrårna, om döden ändock är dig bestämd. Du, Gamle, skall hänga en kittel öfver elden och koka sälkött däri. Du skäll kasta allsköns sopor på elden och se till, att det ryker duktigt. Själf skall jag sitta i dörren och spinna och taga emot de främmande.» De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis skepp styrde möt land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se. Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde förstå.
Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården. Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han svarade: »Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om du häller undan en fredlös man för Tordis och hennes son». »Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på Långonäs, da jag sitter här med bara en enda man i huset.» »Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu rannsaka gården här.» »Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de tillärna mitt hus.» »Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel. Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade gården. »Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en smula.» Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo de alls icke till. »Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.» »Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild, som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det mig i sinnet, huru mycket större han är, som hafver skapat jord och himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt och ingen mäktar öfvervinna.» »Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att du vet, hvar Tormod gömmer sig.» »Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, att ofta tager den miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste, men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna. »
Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och Tormod Kolbrunarskald var räddad. —
En annan af sagorna har att berätta om en enlevering, som man söker företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras af en annan trollkunnig person.
Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad Narve vara sin böneman. Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga. Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges i Årskog. »Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår skaffa mig henne.»
Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna. Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård Höfde, där hennes bröllop komme att firas. »Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då kommer brudföljet att draga där förbi.»
Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården. Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken var bjuden för att roa de andra. Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra följde. Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till det ena båtskjulet. Då hördes i dess dörr ett högt rop: »Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven sagt!» Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln, och de redo bort med bruden. Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten bodde, häjdades deras ridt. Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården; hvarom följande förtäljes.
Brudens fader Hallsten fann alltsamman mycket betänkligt, när huskarlen kom in och berättade för honom, hur han själf erhållit två dryga slag och bruden blifvit bortfäjad under så svart mörker, att han alls icke såg, hvarthän hon for. Hallsten kunde förstå, att mörkret manats fram af trolldom, och han hade sina skäl att antaga, att bonden Vemund hade sin hand med i detta. Och hit och dit talade man härom i bröllopsgården. Då fick man se den trollkunnige Stenfmn sätta sig kapprak upp och stirra framför sig ned på jorden utan att säga ett ord. Till sist frågade man honom, om han kände något till, hvad det blifvit af bruden. Han svarade, att därom ägde han godt besked, men ingenting ville han yppa, så vida de ej först förärade honom tre mark i silfver. Strax förklarade man, att detta vore alldeles icke för mycket begärdt, blott den vanära kunde aftvås, som träffat huset. Och brudgummen Helge försäkrade, att det silfver, som gafs åt Stenfinn, kom i goda händer. Sedan han tagit emot silfret, yttrade han, att mången toge skada af sin enfald, och vore de samt och synnerligen något klena i förståndet, när de ej kunde begripa, hvad det blifvit af bruden. Och nu berättade han, att den trollkunniga Isgärd kommit och svept sitt fotskinn kring huskarlens hufvud. »Och däraf kom mörkret och stormvinden, som föste henne ned till båtskjulet.» Vidare omtalade han, att kvinnoröfvaren Vemund och hans följe hållit sig gömda där. »Och de togo Tora», slöt han, »och redo sin väg med henne. Men nu skall jag försinka den ridten.»
Därefter steg brudgummen Helge med nitton man till häst, och vid bonden Gunnstens gård upphunno de Vemund. Strax blef det strid där i backen, och tre män stupade af Vemunds följe, två af Helges. En af gårdens huskarlar, som befann sig ej långt från kampplatsen, sprang skyndsamt hem och förtalde sin husbonde striden. Denne begaf sig genast ut för att skilja de kämpande åt. Och sedan han förklarat, att han skulle bringa rivalen Vemund hjälp, om ej Helge ögonblickligen förfogade sig dädan med sin fästekvinna, tog denne henne till sig, red hem och höll sitt bröllop med henne, hvarefter förlikning ävägabragtes mellan honom och Vemund.
Åtskilliga andra berättelser gifva oss tillfälle att iakttaga, hurusom de trolldomsöfvande ansågos kunna främja sina konster genom att »gå motsols» eller genom att intaga de mäst besynnerliga kroppsställningar. Rörelsen emot solen grundar sig utan allt tvifvel på tillbedjan af denna himlakropp. Nästan alla folk, som bevarat sina vidskepliga föreställningar, anse en rörelse »motsols» som olycklig eller olycksbådande. På Orkenöarna t. ex. skulle mången sjöman än i dag tro, att det varslade om stora faror, ifall han, i det att han stack ut med sin båt, händelsevis kom att vrida den i ifrågavarande riktning.
Det berättas, att medan höfdingen Ingemunds båda söner voro som bäst sysselsatta med ett öfverfall på trollkarlen Rolleif, som fällt deras fader, fingo de se hans äfven i trolldom välförfarna moder Ljot närma sig för att gifva sonen hjälp. Hon kom i en underlig skepnad. »Med ena foten kastad öfver hufvudet och med detta stucket fram mellan benen», gick hon »motsols»; och afskyvärda voro hennes ögonkast, ty hon »förvred ögonen på trolldomsvis». Då dräpte bröderna skyndsamt Rolleif, innan modern hunnit fram. »Ja, ja», sade hon; »det var dock nära, att jag fått hämnas min son — I hafven lyckan med eder, Ingemunds söner!» Då de frågade, huru hämden skulle ha tillgått, svarade hon, att, om de blott icke först fått sikte på henne, skulle hon hafva vridit hela ängden om för dem båda, så att de blifvit galna och lupit ikring som förvildade djur. Därefter fällde de äfven henne.
Särskildt oemotståndlig ansågs galdersångernas makt helt naturligt vara, när säjdmän sjöngo dem.
Sålunda kommo en mörk natt den från Söderöarna stammande säjdmannen Katkel, hans hustru Grima och deras söner Hallbjörn Slipstensöga och Stigande fram till den mäktige höfdingen Rut Härjulfssons gård, och som de menade sig hafva åtskilligt att här taga hämd för, anställde de invid husen en stor säjd och läto sedan sina trollsånger ljuda. De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det var fagert att höra. Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna de kunde; då skulle ingen skada ske. Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan sjungandet därute fortfor. Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han.
Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var den tolfårige Kåre, husbondens vackraste son, som han därtill höll mycket af; honom var det, trolldomen isynnerhet gällde. Till sist sprang han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden. I detsamma föll han död till jorden. Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt från husdörren.
Liksom den trollkunnige förmådde döfva den ena eller den andra stridande partens vapen, så att dessa ej beto, och därigenom bestämma stridens utgång, så kunde han söka nå samma syfte genom att hålla sig dold i närheten af valplatsen och från sitt gömställe in värka på dem, han unnade nederlag.
Kort innan en strid mellan de nyss nämde Ingemundssönerna Torsten och Jökul samt storbonden Mår Jörundsson skulle taga sin början, drog sig dennes gode vän, trollkarlen Torgrim Skinnhufva, tillbaka med orden: »Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag eder därmed en bättre tjänst än om jag strider vid eder sida.» När striden varat en stund, sade Ingemundssonen Jökul: »I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.» »Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten, däremot äro mänga af våra egna män redan sårade.» Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken, och han högg med kraft åt bägge sidor. Han var en öfvermåttan stark och modig man; men alla hans hugg krossade blott — de beto ej. »Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Åttartunga?» utropade Jökul; »eller hur är det, broder Torsten?» »För mig ser det ut», svarade denne, »som om de män, jag fäller, strax stode upp igen. Men något faller mig in: sen I någonstädes till Mårs hjärtevän, Torgrim Skinnhufva?» Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han brodern Jökul draga sig ur striden för att jämte honom leta efter Torgrim, som måhända gömde sig för dem. Under tiden finge de andra hålla uppe kampen. Därpå började bröderna söka efter Torgrim. »Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där skymtar den djäfvulen fram!» »Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma sneglade han till dem, där han låg ej långt från den förbirinnande ån. Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån. Men Jökul kom honom så nära, att han nådde honom med sitt svärd, och han högg hela baken af honom i det ögonblick, han störtade sig ut i vattnet. Det ställe, där Torgrim Skinnhufva sprang i, kallades sedan Hufvohölen. »Nu skall du bita, Åttartunga!» utbrast Jökul, och brodern menade också, att slöheten nu var försvunnen. Sedan återvände de till striden,, och bådas klingor hade fått igen sitt forna bett; hvarför äfven segern blef deras.
I en af de mystiska sagorna omtalas en trollkvinna, som, till egen ofärd, följde sin skyddsling i drabbningarne. Under en strid, som hölls på Vänerns is mellan de båda svenska konungarne Halding och den danske konungen Olof, uppträdde hon jämte sin skyddsling, den trollkunnige kämpen Helge den tappre, på svenskarnes sida. Hennes namn var Lara, och hon var klädd i svanhamn. Med sådan trolldomsröst sjöng hon, att danskarne knappast förmådde värja sig. Men när Helge kom att under striden skifta hugg med den förut nämde isländingen Romund Greipsson, hvars åtta bröder han fällt i flock, medan hon sjungit, var han nog olycklig att lyfta sitt svärd så högt, att det »sönderskar svanens ben och därpå gick ned i jorden ända till fästet». »Nu är all min lycka faren», sade Helge den tappre; »illa är det, att jag mister dig, Lara!» »Ja», inföll Romund. »den största skada hafver du nu själf tillfogat dig, då du drap din egen frilla Lara. Förvisso hafver lyckan öfvergifvit dig.» Och i detsamma föll kvinnan död ned, och Helge fälldes af sin motståndare.
De mera ondsinta bland de trollkunniga männen och kvinnorna voro ej att leka med, om de en gång blifvit retade. Deras hämd drabbade säkert, vare sig den togs ut handgripligen eller med trolldomsfinter.
Två små gossar, Alf och Gunnbjörn, söner af Finnbåge den starke, roade sig ofta med att besöka en trollkarl, som bodde i närheten af fadrens gård. De funno stort nöje i att retas med honom. Han hette Modskägg och var en gammal gubbe, hatad af alla för sin ondska. Därtill troddes han kunna skifta hamn, och ofta hade Finnbåge tänkt drifva bort honom, men det blef aldrig af. Gossarne gjorde honom vid sina besök många elaka spratt, och alltjämt blef han förgrymmad på dem. Till sist hotade han att prygla dem. Men ju mera rasande han blef, desto större blef deras nöje. Och fastän deras moder förbjöd dem denna lek, fortsatte de den dock.
När de så en dag åter sprungo till trollkarlens hus, funno de dörren stängd. Modskägg var emellertid hemma och höll på med att snida en stor bygel af horn. »Ir Modskägg därinne?» ropade Alf högt; »öppna dörren!» »Aldrig skolen I mer komma hit in», svarade han. »Nu ärnar du ställa till något ondt», återtog Alf; »och är du den ledaste människa på jorden, har man sagt — du kan ju skifta hamn! Du är ett troll, fastän du synes vara en man.» Detta blef Modskägg för drygt; han störtade ut, grep med hvar sin hand båda svennerna och slog dem mot en stor sten, så att deras hjärnor runno ut. Detta fick fadern Finnbåge se, och han skyndade till stället. Visserligen satte Modskägg sig till motvärn, och kampen blef både het och långvarig, men till sist fick dock Finnbåge bukt med mannen. Han sade sedan, att han aldrig fällt en värre fiende, ty denne var både ond och »hård under armarna». —
Två andra ynglingar fingo likaledes erfara vådan af att väcka dens vrede, som kunde hämnas med trolldom. Den unge Ejolf och hans fosterbroder och frände Torger hade mycket stoj för sig hemma i stugan i Olofsdalen på Island, och de störde därvid ej sällan en gammal, trollkunnig gumma, som satt vid sitt arbete och för öfrigt hade sitt uppehåll där på gården. I synnerhet blef hon förtretad, när de hade sina brottningslekar. Men ju mer uppbragt hon blef, dess mer väsnades de.
En dag, då de brottades under högt larm och ständigt tumlade bort, där hon satt, kommo de att rifva ned hennes arbete på golfvet; då utbrast hon: »I hafven endast ringa heder af att förstöra, hvad jag här arbetar, och därmed förtörna mig, men nu skall jag spå eder något: I skolen få röna, att hur god er vänskap i denna stund än är, skall det dock blifva en bedröflig ända därpå.» »Du är en dålig spåkäring, du», sade de. »Och likväl», svarade hon, »skall det gå, såsom jag säger, I mån hafva därom hvad mening som hälst.»
Så gingo åren, tills de båda fosterbröderna en gång under en färd från Norge råkade för en småsaks skull i så hård tvist, att de drogo vapen emot hvarandra; och de blefvo af sina män med möda skilda åt. När den åldriga gumman, som de fordom bägge under sina lekar retat, kort därefter aflidit, förde Ejolf tillsammans med sina huskarlar liket öfver fjorden till närmaste kyrka. Så snart den trollkunniga blifvit begrafven, började vädret blifva dåligt. Det kom frost och snöyra, och fjorden lade sig så långt ut mot hafvet, att de ej kunde med skepp återvända hem. Detta gjorde, att Ejolf kom att ensam rida hem landvägen och förbi den gård, Garpsdal, där hans förbittrade fosterbroder Torger för tillfället uppehöll sig. När han endast var ett kort stycke väg från denna gård, hände sig, att de båda husbönderna där, bröderna Stenulf och Kalf, stodo utanför och samtalade. Då fingo de se några män komma gående hän öfver slätten; och de tyckte sig se en af dem känd kämpe jämte hans nio män, hvilkä de alla visste nyss hafva stupat i strid. De voro ganska blodiga, och de drogo sig fram förbi gården. När de kommit till Garpsdalsån, som rinner därinvid, försvunno de. De båda bröderna blefvo ohyggliga till mods.
I samma stund kom boskapsvaktaren på Garpsdal ut ur fähuset och fick då se en man närma sig på en fager häst. Han var klädd i hjälm och hade svärd vid sidan och spjut i handen. Han såg, att det var Ejolf, och gick in i stugan, där fosterbrodern Torger och några kvinnor befunno sig. »Nu rider Ejolf förbi gården», sade han; »han tager sig ståtlig ut.» Då sprang Torger upp, grep sitt spjut och lämnade rummet. Ejolf hade då kommit in på hemmamarken; och Torger skyndade efter honom, men han fortsatte sin ridt, ty han märkte ej, att han hade någon efter sig. Då han kom fram till Garpdalsån, hade denna flutit öfver sina bräddar, så att han måste söka efter ett vadställe. Nu ropade Torger an honom och bad honom stanna, ifall han tordes. Ejolf hörde ropet och såg sig om — det var fosterbrodern, som kom löpande. Han sprang af hästen och for honom till mötes, och då de möttes, jagade de spjuten genom hvarandra, så att de föllo båda pä en gång.
Då den vanmakt vikit, som kommit öfver Stenulf och Kalf efter den syn, de haft, gingo de in i stugan. »Hvar är Torger?» sporde de; och de fingo veta, att han tagit sitt spjut och gått, när boskapsvaktaren bragt honom underrättelsen om Ejolf. De skyndade ut, och när de kommo ned till ån, funno de de båda fosterbröderna fallna, men ännu vid lif. De stannade hos dem, till dess de dragit den sista sucken, och förde sedan deras lik till kyrkan.
Sålunda gick det i uppfyllelse, som den förtörnade, trollkunniga gumman hade spått. —
En mycket snabb hämd tog det ofvan nämda paret Katkel och Grima jämte deras söner på en storbonde vid namn Tord Ingunsson. Som dennes moder hade af dem blifvit hemsökt med trolldom och plundring, åtog han sig hennes sak och drog på sin skuta till deras gård Urd på Skalmarnäs. Där stämde han dem alla för tjufveri och trolldom samt kräfde skoggångsstraif öfver dem. Han stämde saken till Altinget och gick sedan åter ombord.
Då kommo sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande hem, medan Tord ännu ej kommit synnerligen långt ut från land. De blefvo rasande, när de hörde, hvad som förefallit, och sade, att ännu hade ingen vågat sig i sådan öppen fäjd med dem. Strax reste de ett stort trolldomsaltare, hvarpå de allesamman stego upp och sjöngo sina galdersånger. Då utbröt ett svårt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs väster om Skalmarnäs. Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären. Men då reste sig med ens ej långt från land en så väldig bölja, att ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skutan, så att denna strax vände kölen i vädret. Tord drunknade med allt sitt folk, och skutan splittrades.
När man till sist fann, att sådant trolldomsfolk stiftade för mycket ondt i bygden, begagnade man sig, märkligt nog, af samma utväg, som påbjudes i Mose lag: man stenade dem till döds. Sådant slut fingo omsider både Kotkel, hustru Grima och sonen Stigande, medan Hallbjörn Slipstensöga fördes långt ut i hafvet och dränktes. Om Stigande berättas följande.
Till en början lyckades han undkomma, och han blef en af traktens farligaste stigmän. Så hände det sig om sommaren i Hundadalen, att boskapen vantrifdes och gaf mindre mjölk än äljes; men man märkte, att kvinnan, som vaktade den, i stället blef rik på dyrbarheter, och att hon ofta försvann, utan att man visste, hvar hon uppehöll sig. Till sist tvang husbonden henne att bekänna. Esomoftast kom en man till henne, sade hon, en storman, skön att se. Och när sedan traktens höfding lofvat henne pänningar, om hon kunde bringa den okände i deras händer, förklarade hon sig villig härtill. En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon mottog honom väl och erbjöd sig att kamma hans hår. Så lade han sitt hufvud i hennes sköte och insomnade snart. Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem och berättade, hvar han låg. Genast begaf man sig till stället och såg, att det var Stigande. För att hindra all värkan af hans onda ögon, tog man en säck och drog den öfver hans hufvud. Då han i detsamma vaknade, satte han sig dock icke till motvärn, ty här voro för många om en. Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs; men nu var det, som om en hvirfvelvind farit hän däröfver — där grodde aldrig gräs sedan. Och stället, säger sagan, kallas numera Bränna, det förbrända stället. Sådan ond makt kunde trollmäns ögon besitta.
Därefter stenades Stigande. —
I åtskilliga berättelser, som särskildt visa oss, huru den fornnordiska fantasien opererade under brytningstiden mellan hedendom och kristendom, förtäljes om dessa trollkarlars vanmakt gent emot den senare, på samma gång däri äfven skildras, huru säkra de dock voro i sin hedendom. Med döden för ögonen vägrade de trotsigt att antaga dopet. Dessa berättelser äro hufvudsakligen att finna i sagor om Olof Tryggvason.
En påskafton kom, säges det, gud Oden själf förklädd till konung Olof, som då vistades på Ögvaldsnäs, och sökte uppehålla hans sömn med »nöjsamma skrocksagor», på det att han, konungen, måtte kunna försofva sig nästa morgon, då trollkarlen Övind Kälda ärnade öfverfalla och dräpa honom. Men Odens skämtsamma försök misslyckades; ty konungen insomnade dock till sist efter trägen anhållan därom af sin biskop.
Om påsknatten anlände emellertid till Ögvaldsnäs den ättstore och rike säjdmannen Övind Kälda, hvars stammoder var den trollska finnkvinnan Snöfrid, Harald Hårfagers gemål. Han kom med ett stort långskepp, fullbesatt af säjdmän och annat trollkunnigt folk. Så snart de stigit i land, började de att öfva sin trolldom. Övind frammanade en tät dimma, på det att konung Olof och hans män ej måtte kunna se dem. Sedan ställde de sitt tåg mot den gård, där konungen uppehöll sig, men när de kommo i närheten af denna, gestaltade sig allt helt annorlunda än hvad Övind Kälda tänkt sig. Ty dimman, som han framtrollat, sänkte sig med ens tjock kring deras egna hufvud, så att de alla blefvo liksom blinda och ej förmådde se med ögonen bättre än med nacken. Och de gingo allesamman rundt i ring. Då konungens vakt fick se denna okända skara röra sig på detta sätt, inberättade de synen för konungen, så snart ottesången var slutad. Han gick strax ut och tog flocken i betraktande; hvarpå han befallte sina män att väpna sig och gå hän att se, hvad det var för folk, som for så där underligt fram. Männen kände strax igen Övind Kälda, grepo honom och allt hans följe och ledde dem till gården, där de öfverlämnades till konungen, sedan han hemkommit ifrån mässan.
Övind berättade allt om sin färd samt att han ärnat oförvarandes öfverfalla konungen, medan denne låg inslumrad. Han hade velat antingen dräpa honom eller också bränna honom inne med hela hans svit. Då utbrast konungen : »Sålunda hafven I själfva råkat i det giller, som I utlagt för andra. Blindheten föll skadande öfver dig och ditt följe, och kunde man äfven vänta, att den allsmäktige Gudens misskund och skyddet af de änglar, hvilka han låter utgå till värn för de sina, skulle vara mäktigare än din trolldom och det där djäfvulens förbannade sändebud Oden. Men alldenstund du, Övind Kälda, nu tillfullo fått röna, att ditt häxeri ej förskaffar dig själf och andra annat än ondt, så ären I, du och dina följeslagare, helt visst hågade att för alltid öfvergifva eder långvariga villa och omsider tro på sannan Gud». Men Övind och alla hans kamrater sade härtill sitt bestämda nej, hvarpå de fördes ut till ett skär, som vid flodtiden stod under vatten. Här omkommo de alla, och skäret kallades sedan Trollkarlsskäret.
Det finnes en annan sagoepisod, som berättar, huru konung Olof får med sin biskops hjälp ett mot honom uppväckt i trolldomsväder näpst. Förgäfves hade han med sina skepp försökt att komma in i Salftefjorden uppe i Hålågaland. Alltjämt stod storm med drifvande sjö ut därifrån. Denna var frammanad af fjordens störste höfding, den trollkunnige blotmannen Röd den starke på Godöarna, hvilken konungen ärnade påtvinga dopet och den nya tron.
Då vände kungen sig till sin biskop Sigurd med förfrågan, om han kunde finna något råd för detta oväder. Biskopen svarade, att han gärna skulle pröfva på, huruvida Gud ville hjälpa honom att besegra denna djäfvulska kraft. Därefter iklädde bispen sig sin mässkrud, trädde bort i framstammen å konungens skepp och lät där tända vaxljus. Han bar ock rökelse dit och läste där evangelium och många böner; hvarefter han stänkte vigvatten kring hela skeppet och befallte, att tälten å däck skulle tagas ned och att man sedan skulle ro in i fjorden. Först roddes konungens eget stora skepp Tranan fram. Och de, som voro där ombord, förnummo alls ingen vind. Det låg lugn öfver den fåra, som skeppet plöjde i vattnet, men på bägge sidor därom rök sjön så högt upp, att man ej kunde se fjällen å stränderna. Biskopen lät tillropa de andra skeppen, att de skulle ro efter Tranan, och det ena strök därpå efter det andra in i den blanka fåran. Sådan gick färden hela den dagen och natten med, så att de kort före dagningen kommo fram till Röd den starkes gård på Godöarna. Den mäktige trollkarlen besegrades, och högt skriade han fram sin vägran att tro på Krist; därtill smädade han på mångahanda sätt Gud och gick sedan lugn till mötes sitt öde, liknande den föregåendes. —
En annan hedendomen orubbligt tillgifven säjdman var den förut omnämde Övind Kindrifva, som dessutom gifver skäl för sin vägran att mottaga dopet. Sedan han tagits till fånga af konung Olofs män och blifvit förd till denne, som då uppehöll sig i Nidaros, befallte konungen honom att anamma dopet. Men han vägrade. Därpå bad Olof honom med blida ord taga mot den rätta tron, och utförligt redogjorde han för denna. Likaledes talade biskopen om den allsvåldige Gudens härlighet och järtecken. Men Övind Kindrifva förblef oberörd af alltsamman. Då bjöd konungen honom ansenliga gåfvor och stora förläningar och lofvade honom därtill sin fullkomliga vänskap, om han ville öfvergifva hedendomen och mottaga det heliga dopet. Men Övind svarade oaflåtligen nej. Då hotade kungen honom med tortyr eller död. Men han vägrade igen. Sedan inburos handfat, fyllda med glöder, och dessa sattes på trollkarlens mage, så att den brast sönder. Då sade Övind: »Tag af mig handfaten; jag vill säga eder några ord, innan jag dör». Man uppfyllde hans begäran. »Vill du nu, Övind, tro på Krist?» frågade konungen. »Nej», svarade han, »något dop kan jag ej anamma, äfven om jag det ville. Fader och moder min förmådde icke få barn tillsammans, förrän de farit till trollkunniga finnar och erbjudit dem pänningar, på det att de med sin kraft måtte gifva dem alstringsförmåga. Finnarne förklarade sig blott på det vilkor kunna uppfylla deras åstundan, att de med ed lofvade, att den son, som föddes, komme att ända till sin sista dag tjäna Tor och Oden, ’förutsatt’, tillade de, ’att vi förskaffa eder ett barn, som erhåller någon högre lefnadsålder’. Mina föräldrar gåfvo detta löfte. Sedan födde de mig och vigde mig åt Oden. Jag uppfostrades, och så snart jag det kunde, förnyade jag deras löfte. Allt sedan dess hafver jag med all kärlek tjänat gud Oden, och jag har blifvit en mäktig höfding. Alltså är jag på flerfaldigt sätt gifven åt honom, och det står ingalunda i min makt att ändra detta. Dessutom vill jag det icke häller».
Därefter dog Övind Kindrifva, som varit en ovanligt trollkunnig man, säger sagan.
