Fragmenter i Lappska Mythologien: Tillägg (Læstadius)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lars Levi Læstadius

Lars Levi Læstadius

Fragmenter i Lappska Mythologien

1845

Tillägg
till Fragmenter i Lappska Mythologien

Genom ytterligare Correspondens med Herr Kyrkoherden Fällman, har det ändteligen lyckats mig att få del af hans Manuscript i Lappska Mythologien. Det är Författarens oegennyttiga liberalitet, jag har att tacka för detta lån. Manuscriptet innehåller många vigtiga Uplysningar, hvilka jag, med Författarens Goda minne, tagit frihet begagna, uti följande tillägg. Herr Kyrkoherden Fällmann, har vistats en längre tid uti Finnska Lappmarken, såsom Pastor i Utsjoki, hvarifrån han äfven gjort excursioner till Ost-Finmarken, samt till Gränsorna af den egentliga Ryska Lappmarken, hvarest de största Trollkarlar tros hafva funnits. Under dessa utvandringar har Författaren med mycken noggranhet Upteknat Ställen med dervid fästade Mythologiska sägner, hvilka ännu cirkulera bland Lappska och finska Allmogen. Det har Naturligtvis icke ingått i planen för mitt arbete, som endast innefattar det allmännaste af Lapparnes fordna vantro, att Uppehålla mig vid locala omständigheter, hvilkas antal kunnat stiga snart sagt till oändlighet, om jag skolat omtala alla Mythologiskt märkvärdiga ställen i den Svenska Lappmarken, med den Noggranhet, som Herr Fällman brukat för den Finska Lappmarken. Och då i denna gren af Mythologien, jag menar den locala ännu återstår ett stort fällt för den, som har lust att fullfölja Herr Fällmans plan för den svenska Lappmarken, så tror jag mig knapt behöfva nämna, att mitt och Herr Fällmans Arbeten Näppeligen kunna komma i Collision, häldst Herr Fällman Upstält sin afhandling i Alphabetisk ordning, och dessutom varit i saknad af flere äldre vigtigare Arbeten i denna vetenskaps gren, för. ex. Jessens och den Anonymes, m. fl. Jag anför uti följande tillägg endast sådane föremål, som kunna tjena till Uplysning af det först anförda; och då Herr Fällman i Manuscriptet följt den Alphabetiska ordningen, så må de deraf lånta styckena få stå i samma ordning, dock med bifogad Numer För större redighet vid framdeles skeende Citationes.

No. 1 Akka eller Akko, Aijegs hustru, äfven Raudna, eller den barnlöse kallad, tillbads merändels i hällor eller Bergsgrottor. Hennes altaren ses än (på flere nämde ställen) - I Sombiojärwi tillbads hon i en sten, nästan midt i träsket, hvilken ligger högt ofvan vatten ytan. Ifrån denna åt söder på fasta landet finnes en ovanligt stor tufva, der än i sednare tider messingsringar, järn och andra metallbitar funnits. Åt denna tufvan skall man offrat till och med lefvande djur. På andra sidan om träsket säga sig de gamle hafva sett, ett gammalt offerbord, liknande botten af en båt. Iakob Fällman anmärkn. Då Raudna icke förekommer i den Svenska Lappmarken hvarken som quinnonamn, eller som Mythologiskt föremål, så förmodar jag att förestående är lånt af Finnarne. Och derest Lapparne i Finnska Lappmarken offrat åt "Akka" eller "Akko" så kan man dock icke veta hvilken af Akkerne de menat, Då nemligen "Aijegs" maka icke omtalas af Svenska eller Norrska Författare, således torde äfven sjelfva ideen om Aijegs Maka vara lånad af Finnarne. Hvad angår den ofvannämde "Båtkälen", så torde det vara en lemning af Tuderi "Hiden venet" eller "Blåkulla båt". Herr Fällman menar, att Finnarna med "Hiden" eller "Hiën" väki (Hin Håles folk) ursprungligen menat en stam af gamla Götherna, samt att talesättet: "Mene Hiteen" (far till fanners) vore nästan det samma som: "Mene Helsingiin" (res Du till Helsingland) efter Herr Fällmans tanke, är finnarnes "Helsingi" det samma, som Helsingfors, som varit bebodt af Svenskar för längre tid tillbaka.

Herr Fällman anmärker vidare; "Hien varsa" "Hien vasikka" (Hiisis Kalf.) kallades en Idol, som under min vistelse i Rovaniemi upgräfdes ur Jorden, hängande på halsen af ett Lik, hvilket låg under roten af en fler hundra-årig furu. Sådane Idoler lära Finnerne alldrig burit. Liket var alltså af Hiisis folk, eller Göther = Joter. Se härom min beskrifning om Jatulin kansa (Jätte folket). Helsingfors Tidning för 1830, october Månad 2. numret." Fällman. I anledning häraf tror samme Förf. att med "Hiden venet", som förekommer hos Tuder, ursprungligen menades Svenskarnes Båt, eller en Göthisk Båt. Om så är, så är det likväl säkert, att Lapparne i Kemi Lappmark lånat både namnet och föreställningen af Finnar, omänskönt Hiden venet numera icke skulle förekomma i Finska Mythologien.

No. 2. "Arnehawde" Finnarnes "Arnihauda" Gropar, hvaruti menas finnas nedgräfda skatter. De böra opsökas midsommarnatten, då vårdaren "Arne" är mest Gunstig, att lemna ut dem. Det bästa sättet, att utbekomma Skatten, har man ansett vara följande: sedan man funnit stället, der skatten ligger, sitter man derpå 3 midsommarnätter å rad. Skatten är nedgräfven af Lappar, som bruka förvara sitt silfver i jorden; men ställets "Halddo" eller "Arnne" ger ej ut den, om man ej fullgör Testamentets innehåll, eller det förbehåll Nedgräfvaren gjort, då han bedt Halddo, Vårdaren förvara den. Ett sätt anses vara, att plöja eller köra med Tuppen till stället; ett annat, att ro med båt af Näfver, simma med sten under vänstra armen, m. m. Ifrån sådane ställen, der Arnne vaktar penninge gömmorna, Upstiger midsommarnätterna rök, hvaraf man vet, att skatten finnes der. Ännu tros skatter finnas, hvilka vårdas af Arnne. Någon gång hittas tillfälligtvis penninge gömmor, som af Lapparne blifvit nedgräfne, och hvilka hastigt dött utan, att Hustrun eller Barnen fått kunskap om stället. Fällm. l.c. obs. Arnihauta, uttalas af Finnarne i Torneå Lappmark: Aarihauta och torde vara det samma som Lapparnes "Aarran" Eldstaden, hvarest Sarakka hade sin plats. Aarran kadde, kallas platsen närmast omkring Eldstaden, och Aarran haude skulle således betyda: Eldstadens grop, eller en Grop under Eldstaden. Nu vet man, att Stallo plägade gräfva ner sitt silfver uti sin Boning äfven under Sjelfva Spishällen, hvarest fiender minst kunde förmoda, att någon skatt skulle vara gömd. Således kom Aarran haude att betyda både Eldstad och Skattkammare; hvadan Finnarne, som Undanträngde Lapparne från Finland, lånte namnet "Aarihauta" eller "Aarni-hauta" af Lapparne. Förhållandet blir ungefär detsamma, fastän i omvänd ordning om man skulle antaga, att Finska ordet "Aarret" skatt, (Thesaurus subterraneus enligt Renvall) vore stamordet. Då skulle "Aarran-haude" också betyda både Skattkammare och Eldstad, emedan Eldstaden var placerad ofvanpå Skatten. I hvilket dera fallet som häldst, fick Aari hauta, Skattgropen, behålla sitt namn, äfven sedan man uphörde, att göma skatten under Eldstaden. Härifrån härleder sig den inbillningen, att man trott sig se rök Upstiga från Aari hauta. Men lånad är visserligen föreställningen om midsommarnattens magiska betydelse i afseende på Skattens Uptäckande. En dylik föreställning finnas ännu quar hos allmogen på Landet. Man tror sig äfven se lycktbloss eller fegljus just på de ställen der Draken ligger på skatten: Finnarne på Torneå Elf tro, att man blir bensvag, om man efter Uptäckten af en sådan skatt, emot Råets vilja, tager bort densamma. Detta skall hafva händt en Lapp i Enontekis, hvilken för längre tid tillbaka ville taga med sig en börda af de Malmstuffer, som skola finnas i ett berg vid Jokukielinen. Han blef vid nedgåendet från berget bensvag, och slapp icke ur fläcken, hvarföre han måste lemna alltsammans.

No. 3. Atsitje, Atsisen edne vel Atsitjehene, lamia quædam, cujus maritus fuit Stalo, monstrum sive Gigas, qui ut ipse infestissimus Lapponibus, ita hostilis etiam progeniei parens fuit, a qua olim vexatos se fuisse fabulose perhibent Lappones, en gammal trollkona hos de fordna Lappar. Lind. et Öhrling. Lexicon, anmärkt af Fällman, obs. [Atsitjehene en viss trollkvinna, vars make var Stalo, ett vidunder eller en jätte, som var både ytterst illasinnad mot Lapparna och en mot sin avkomma fientlig fader. Lapparna berättar i sina sagor att de fordom hade plågats av henne.] I Luleå Lappmark kallas den stora dagsländan Atjits-Edne. d.v.s. Åskans mor. är en art af Libellula, på Svenska Troll Slända.

No. 4. "Besosing. Uti Högströms ofvanciterade Beskrifning pag. 52. läses, att Lapparne fordoms dags offrat sina Barn lefvande åt en AfGud Besosing. Att sådant skett en mil ifrån Kemi Träsk, anför han (Högström) ur Gabriel Tuderi Manuscript: - Uti Nils Fellmans handskrefna beskrifning öfver Kapell-Gället Kemiträsk af år 1751 står det: hafva Lapparne tillbedt Sten och träd-afGudar, och det, som faseligt varit, offrat dem sina Barn, som ock skall vara skett här vid Kemi Träsk, två mil nedan för Kyrkan på en till stora träsket instickande Bergsklint, den Lapparne fordom kallat "Besousing" men sedermera "Ämmän niemi". Då nu mera namnet Besousing eller Besosing, hvarken i Kemiträsk eller någonstädes i Lappmarken är kändt, ej heller vidröres i några handlingar, och stället der hon tillbads har likhet med dem, hvar Bjeg-Olmai, Vädermannen eller Väder Guden hade sitt säte, ville jag anse Besousing eller Besosing för den ännu till namnet kända Bjegolmai. Det enda, som hindrar min fullkomliga öfvertygelse häruti, är att stället heter Ämmänniemi, hvilken benämning traditionen härleder deraf, att AfGuden, som der blifvit tillbedd varit en quinlig Gud." Fellm. Mig synes denna historia ganska misstänkt. Uti den skrift af Gabriel Tuderus, hvilken Lönbom lät utgifva af trycket, finnes icke denna Högströms Upgift besannad. Men om, efter Nils Fellmans Manuscript Lapparne verkeligen offrat sina Barn till Någon Afgud, hvilket likväl hvarken sagorne eller någon annan Författare bekräftat, så har det visserligen skett till försoning för någon våldsverkan som af Barnen blifvit begången mot sjelfva AfGuden, hvilket torde kunna Uplysas af Nedanskrefne berättelse. Namnet "Besousing" eller "Besosing" kan jag icke med Fellman antaga såsom en Finsk förvridning af Bjegs Olmai, Utan snarare torde Finnarne och de förenämde Författarena, hafva förvridit Lappska ordet Betsautso, tallmo, Pinetum svarande mot Finnarnas "Petäjät" d. v. s. heliga lundar eller tallmoer, hvilka äfven dyrkades af Finnarne. Uti Finnarnes mun, kunde Lapparnes Betsautso lätteligen förvandlas till "Betsautsingi" hvilket åter af Förenämde Författare, såsom varande alldeles obekanta med Lappskan lätteligen Förvandlades till "Besousing". Ett Exempel af Finsk förvridning kan tjena till bevis för denna förmodan. Det finns ännu i Enontekis eller Karesuando församling en vidlyftig Fjelltrakt, som af Lapparne kallas Pesits, men af Finnarne Pessingi; äfven finnas innom Torneå Lappmark 2ne ställen, hvilka af Lapparne kallas Vatsats, men af Finnarne Vittangi; hvaraf man kan finna, huru finnarne förvrida Lappska ord. Uti Lapparnes Betsautso, tillbads och dyrkades troligen Någon af Akkerna, hvaraf Finnarne, i sednare tider bättre underrättade om den Gudomlighet, som dyrkades i Betsautso eller Betsautsingi, tagit sig anledning att kalla stället "Ämmen niemi" d.v.s. Kärring Udden, fastän de i Tuderi och Nils Fellmans tider inbillade sig, att Lapparne dyrkade sjelfva Tallmoen, såsom varande mera öfverensstämmande med Finnarnes egna vidskepliga bruk. Att Lapparne i Kemi träsk möjligen offrat något Barn åt Gudinnan i Betsautsingi eller Besousingi, till försoning för någon af Barnen mot Gudinnan begången förolämpning, kan icke vara alldeles utan grund, då man närmare besinnar följande händelse, hvarom Comminister Fredrik Engelmark har erhållit en trovärdig berättelse af en Gammal LappGubbe i Jockmock.

På 1740-talet hade en rik Lapp i Jockmock låtit öfvertala sig, att låta sin son studera. Denne Lappgosse antog namnet Sundelin, och blef efter fulländade Studier Prest samt slutligen Pastor i Arjeplog. Såsom Student kom han en gång hem till sina föräldrar, hvilka ännu hemligen dyrkade Afgudar. En vacker dag företog sig Studenten, i samråd med en af sina Cussiner, att bränna opp Föräldrarnes AfGud. Men så snart Föräldrarne fingo se AfGuden i Elden, blefvo de högeligen förskräckta, och ropade med vemodig klagan: "The vuoijop; The vuoijop" d.v.s. Nu sjunka vi, (neml. under jorden.) Föräldrarne beslöto nu, att Sonen tillika med den andre Våldsverkaren skulle offras till försoning åt den förolämpade Afguden, på det de icke skulle sjunka under jorden. Men Ynglingarne voro på sin vakt, och vakade tuorvis i tre dygn innom hvilken tid den förskräckliga katastrophen troddes inträffa. Då emellertid ingen olycka hände, och ynglingarne derjämte gjorde Narr af föräldrarnes vantro, samt yttrade, att AfGuden kunde hämna sig sjelf, om han vore en Gud, så blefvo föräldrarne lugnade, och öfvergåfvo sin vantro.

En dylik Händelse berättar Prosten Torneus om en Lapp Peder Päiviö i Torneå Lappmark, hvilken i sin Ungdom var en ifrig AfGudadyrkare; "men det hände sig en gång, att renarne begynte mycket dö för honom, derföre han anropade och flitigt ärade Seitan, men det halp intet, renarne dödde immerfort. På sistone dragar han med alla sina söner till afguden, förer med sig många lass torr ved, pryder vackert med friska Granquistar kringom, gifver honom offer, de hudar med bällingar, horn och hufvud, som han af de döda renar dragit hade; falla alla på knä innerligen bedja Seitan, att han med något tekn sig Uppenbara ville, om han en Gud vore. När på sådant, tekn intet syntes, ändock de hela dagen, likasom Bals propheter (1. Reg. 18) tillbedit hade, stodo de upp ifrån sin förmenta andelighet, och kastade all den torra ved, som de medfört hade, uppå Afguden, och tände eld på honom, och så upbrände hela Bys Afguden. Då hans Pagani ville dräpa honom derföre, svarade han likasom Gideon. (Jud. 6.): lät AfGuden hämna sig sjelf på mig. - Han brände sedan alla Seitar, hvarest han dem fann och sände sin Äldsta son, som hette Vuollaba, till att bo i den namnkunniga Lappbyn Enar, som skattar till tre konungar, att han der måtte förbränna alla deras afgudar och Seitar, hvilka i den Byn rätt många voro, det Vuollaba ock efterkom, och härföre måste han dem undfly uti annat konungarike, Norrige, där bor han än. Densamme hafver in Perpetuum försvurit brennevin, efter han en gång excess dermed gjort hade." (Torneus sid. 30).

Man finner häraf att Lapparnes Nit om sina AfGudar, förmådde dem, att hämnas grymt då någon vågade våldföra sig på dem, och detta torde hafva gifvit Finnarne anledning, till den beskyllning, att Lapparne offrade sina egna Barn åt Besousing.

No. 5. "Bjeg olmai: Vädermannen eller vädrets Gud. Åt honom skall än offras i trakterna af Terskoi och Imandra i Rysska Lappmarken, der han dyrkas i Bergsklinta." (Fellman).

No. 6. "Geddekis Akko, eller Geddekis Galggo. Den som lyckades att komma tilltals med henne, fick gemenligen löfte på allt, hvad han begärde, och det hon lofvade slog alldrig felt. Hon kunde disponera i synnerhet vind och väder. Hennes hufvud station var Lages vuodna, det är Laxfjorden; men hon tillbads i hela Finnmarken och Finska Lappmarken." (Fellm.).

No. 7. "Haldo. (Rå) troddes finnas särskilt för hvarje Skogslund, sjö Penninge Gömma, hus, Berg, djur m. m. Så hade Björn sin "Haldo" som om Vintern födde honom med mjöd, det är Getings Honung, hvaraf hon lagade honom en dryck och gaf dageligen en kopp deraf." Fellman som på samme ställe anför några finska verser innehållande samtal emellan Bäfvern och dess Haldo. "Åt tjatse Haldo, som bor i vattnet (Sjö Rån) offra Lapparne vid Imandra än en större eller mindre Silfver penning, att hon måtte utlemna den bäfver han vårdar." (Id.).

No. 8. "Haldo-tjåkkå. Nära Karasjoki kyrka. Här skall en dotter af Erik Eriksson, som flyttade från Muonioniska under Carl den XIItes krig, hafva blifvit Bergtagen. Fadren gick ofvan på Berget och stoppade sin staf in i Berget, sägande: Ger ni ej tillbaks min dotter, skall jag bränna detta Berg och land. Då hade "Haldo Emed" eller Råns hustru sagt till sin man: Gifvom till baks flickan, eljest bränner denna Gubben vårt land och nedrifver vårt hus. Utom denna rådplägning, som flickan hörde, fann hon der hvarjehanda redskap af samma slag, som menniskor begagna. Hon matades med mjölk, fil, ost, fårkött. m.m. Ännu råder hos Lapparne fördomen om Bergtagning. I synnerhet då ett Barn, som förvillas i skogen, förkommer, tros det vara bergtaget." (Fellm.).

No. 9. "Havitsen Galggo" var Grodans mor, en Finsk Kärring på landet, hade gifvit sin dotter till foster dotter åt novitsen Galggo (en annan Trollkona) der den illa artade flickan fick höra, att hennes mor blifvit mördad, hvilket hon tog så illa opp, att hon ernade hoppa i voken, Foster modren sökte förgäfves hindra henne från sådana tankar: hon hoppade ner i voken. Men i detsamma slog Fostermodren henne med en järnspade på ryggen, så att hon blef pukkel ryggig, och förvandlades till Groda. Lika anecdot har man i Tawastland, att Grodan vore en förtrollad Jungfru, och likasom man der anser för ovärdigt, att martera en groda, likaså är det i Lappmarken. (Fellm.).

Obs. Föreställningen tyckes vara lånad af främmande Nationer. I Quickjock finnas bland Lapparne många och vidlyftiga berättelser om grodan, men de äro icke äkta utan lånade af Norrmänn.

No. 10. "Kowre, eller Kewre, en Gudomlighet som tillbedes af Tverska Lappar i Ryska Lappmarken emellan Kola och Kandalax. Kowre är en, utan knifs eller jernsakers tillhjelp afflådd Ren, Upstäld stående på bakfötter, med framfötterne oppåt. Sedan Renkroppen sålunda af Kölden förstelnat, invigdes den till hela Byalagets Gud, medelst sång och Böner, i hvilka hela menigheten deltar. Dessutom underrättas Guden i sånger om sina Åligganden; hvarvid offerpresten, sittande framför Menigheten dirigerar sången, samt faller sedan i dvala, hvarunder han ser, om Guden blir Nådig och mägtig; men under dvalotillståndet får ingen väcka honom. Till ett sådant behof, väljer hvar sin bästa ren och framhemtar för menigheten; då offer Presten af de erbjudna väljer den största och fetaste. Alla i Byalaget offra genast åt honom (om den helgade rehnen var en hane, henne, om den helgade rehnen var en hona; ty på annat sätt kan jag icke förstå, hvarföre Förtattaren nyttjar både hon och han om ett och samma föremål) och ju mera offer hon får, dess mäktigare, villigare och Gynsammare blir hon. En sådan Kowre Upstäldes hvart år till jultiden. För 5 a 6 år (således innom detta århundrade) skola flere hundrade Personer hafva tillbedt samma Kowre, men numera äro de af Vederbörande auctoriteter derifrån så afhållne, att högst 15 a 20 Personer i största hemlighet våga tillbedja henne. Afsigten härmed skall vara Renars trefnad." m. m. (Fellman).

Obs. detta stycke, är i min tanke, mycket märkvärdigt och Uplysande. Man får häraf Uplysning om betydelsen af "Passe aldo" (den heliga Renkon) som förekommer hos Leem, och "Passe Aldo vare" (den heliga renkons Berg.) Troligen hafva äfven Finnmarkens Lappar fordomdags offrat åt en sådan, till Gudomlighet helgad Renko. Men hvad skulle nu denne helgade Renko egentligen föreställa. Herr Fellman tror, att Kowre eller Kewre, skall betyda den starke. Men häruti kan jag icke instämma med honom, så mycket mindre, som Fellman sjelf under ordet "Kewre" antydt dess nära förvandskap med Finnarnes "Köyri" Käyri, eller "Kekri", hvilket Renvall öfversätter med: Genius Mythologicus, Rei pecuniariae Patronus, inde festum Finnorum solenne, vel convivium cum epulo in honorem Του Kekri, tempore autumnali quondam, ante sacra Christiana, Celebrari solitum..

Ganander berättar äfven, att Kekri, (synonymt med Köyri) var en stor och gammal högtid, som firades för god årsväxt och inbergning. Karelare slagta till Kekri ett får och förtära det jämte annan mat. m. m. Finnarnes Köyri, Käyri, eller Kekri och Lapparnes Kowre, var således Ymnighetens Symbol. Fråga blir allenast, om Lapparne lånt sitt Kowre af Finnarnes Köyri eller tvärtom. Då Herr Fellman berättar, att Kowre, eller den heliga renkon skulle slagtas och flås utan knif eller andra jernsakers tillhjelp, så hänvisar Detta till en mycket aflägsen forntid, då inga järnredskap ännu funnos. Skada blott, att Förf. icke efterfrågat på hvad sätt en sådan renko kan flås utan jern redskap. Monne den heliga renkon flåddes med hvassa stenar? Att Kowre, såsom den nu blifvit beskrifven af Herr Fellman, är Finmarks Lapparnes "Passe aldo" måste jag taga för alldeles gifvit. Och ehuruväl ingen annan författare omtalat, att Lapparne äfven dyrkat en slagtad Ren, så synes det likväl af Herr Fellmans ofvanstående Upgift, att en Helig Renko blifvit dyrkad. Men hvarföre? Troligen var det icke egentligen den flådda Renkroppen, utan dess andeliga repræsentant i Saiwo, d.v.s. stammodern för alla Renar, som ärades och dyrkades under den synliga Renkroppen; på samma sätt som Saiwo-Sarwo, Saiwo-lådde, Saiwo-qvuolle, m.fl. voro föremål för Lapparnes vidskepliga föreställningar.

No. 11. "Ladde-Karbas, eller Gamladde-Karbas ett slags Spå trumma, i likhet af ett fartyg, den Lapparne hängt i träd. Se Nils Fellman i ofvan citerade Beskrifning." Fellman! obs. Monne icke "Ladde-Karbas" (Landtbons lilla båt) eller "Gam- (rättare Kama-) Laddes-Karbas den med (Lappkengor?) Finnpjexor försedda Landtmannens båt, vara synonym med "Hiden venet" och de små skepp, som af Lapparne hängdes opp i träden, vara en symbol af de fordna vikingarnes fartyg? - De som kommo för att mörda, röfva och plundra, kunde väl icke komma från närmare håll än Blåkulla.

No. 12. "Lamrekas, Finarnes Laurukainen." Herr Fellman har hört samma berättelser om Laurokainens bedrifter, som ofvan (4. Del. §. 28) blifvit om honom berättadt, dock likväl med några variationer. Fellman skrifver: "När de (Karjelah?) en gång foro öfver Enare träsk, samt för vind voro tvungne, att taga land på en holme, der de alla lade sig att sofva: då Lawrekas under tiden, medan vädret stillade sig, sköt ut alla båtar, som voro Nio till antalet, och hoppade sjelf i den Nionde. Alla deras vapen och proviant voro i båtarne. I deras hungersnöd skafde de barken af 100 Furuträn hvaraf holmen fick namn af "tjuotte-Petsje-suoloi" den hundra talliga holmen. Då Laurukainen besökte stället efter 9 dygn, voro de flesta döda endast några hade litet lif. Gammalt folk påstå sig hafva sett quarlemningar af menniskoben på denna holme. Vid Kalba en holme i Kalbasölkä i midten af Enare Träsk, påstås Laurukainen på samma sätt hafva förgjort fyra båtlaster strövande Karelare. Kemi-träsks invånare påstå honom på lika sätt hafva förgjort ett större ströfparti i Jumisko, hvarest han, medan fienderna sofde, sedan han narrat vakten att plocka bär, bundit alla 9 båtar tillsammans, och skjutit ut dem. Vakten rusade väl efter honom, men blef af Laurukainen ihjälslagen med en yxa. Laurukainen troddes kunna insöfva folk, hvilken döfvande förmåga på Kemi Lappmarks dialect kallas "Marit" eller "Marvvit". Han ansågs dessutom såsom en "Silmän-Kääntäjä", d.v.s. en som förvänder synen. Kittilä bor, förmäla, att Laurukainen i egenskap af vägvisare och forsstyrmän för ett dylikt fientligt ströfparti, styrde båten i stort vattenfall hvarest hela sällskapet omkom, utom lotsen, sjelf, som hoppade på en stor klippa straxt ofvan fallet. (Jämför Del 4. §. 32.)

"En gång förde Laurikainen ett fientligt ströfparti Öfver Pallas Tunturi. Genom sin Trolldom lät han Eldar lysa och Byar synas nedanför fjellet, under intalande att de borde anfalla Byns invånare oberedda. - Det är, likväl sade han för Er omöjligt, att här hitta fram. Skynden er efter mig - hvarefter han begynte med Eldbloss i handen springa förut; men då han kom nära fjellbranten, gjorde han sig som Silmän Kääntäjä osynlig, samt kastade sitt bloss nedför precipisen, efter hvilket hans fiender Karelarne rusade utför branten, och omkommo." (Jämför Del 4. §§ 26. 27. 28).

Obs. Magister Castrén (nämd i första delen af denna mythologi) har under sin resa i Karelen hört nästan samma berättelser om Laurukainens bedrifter, som i Lappmarken. Men Karelarne vilja icke vidkännas den beskyllningen, att deras förfäder förföljt Lapparne. Se Mag. Castréns redogörelse Öfver sin Resa inför Finl. litteratur Sällskap, intagen i Finlands Allmänna Tidning April 1840. No. 82. och följ.

No. 13. "Låbmot" är en Trollkonst, hvarigenom man kan förtaga kulans och jernets verkan. Konsten kallas på Finska "Lumous". Stallo till ex. kunde borttrolla kulans verkan (och äfven Jernets, att det icke bet på). Men en Silfver kula kunde han icke förtrolla. "Lumous" sträcker sig äfven derhän, att man genom detta trolleri kan förtaga verkan af Spön, förgift, Trolldom, m. m. Tjufvar tror kunna förtrolla hundar, att de ej skälla, samt menniskor, att de ej vakna. Fellm. Obs. Denna Folktro finnes äfven i den Svenska Lappmarken. (Læst.).

No. 14. Under ordet "Loween lanketa" hvilket är finska och betyder falla i dvala, anmärker Herr Fellman: "För att kunna falla i dvala, måste man ega skicklighet i konsten, att sjunga Trollsång, hvilket på Lappska enligt Författarens förmenande heter "jåiget" (juoiket). Konsten att "jåika" eller sjunga Trollsånger hade en kärring först fått lära sig af Perkel, (Djefvulen), derigenom, att Perkel spottade i Kärringens hand, hvarifrån Kärringen slekte Spotten, hvadan Jåikandet, nu mera tros höra Hin Onde till. (Fellm.).

Obs. Då Presterskapet och andre Stånds Personer, för att slippa höra det obehagliga lätet af fulla Lappar, fördömt jåikandet, såsom ett Djefvulens verk, så låssa somliga Lappar i Prestens närvaro hafva samma tanke om jåikandet; men nog jåika de ändå i sina Skogar, och någon annan sång känna de sällan. (Læst.).

Min i Spådoms Läran antydda åsigt rörande Spågubbarnes Magnetiska sömn, att de nemligen före acten togo hemligen in narkotiskt verkande medel, tyckes snarare bekräftas än vederläggas af följande beskrifning öfver Flugsvampen (Svensk Botanik Tab. 108. Agaricus muscarius Lin.)

Då varande utgifvare af Svensk Botanik anmärker om denna Svamp: "Dess rusgifvande egenskap är i Synnerhet blifven bekant genom det bruk, som Nordasiatiska Folkstammar ännu deraf göra. Och Herr Theol. Doctorn och Prof. Ödmans tanke, att de i gamla Svenska Historien ryktabara Kämpar, Bersärkar kallade, försatt sig i ett rysvärdt tillstånd af raseri och mordlystnad, genom Flugsvampens förtärande, synes nog sannolikt. De beskrifvas under detta tillstånd såsom alldeles utom sig, lika villdjur: de öfverföllo lefvande och döda ting, skydde intet slags fara och urskilde icke vänner från fiender, De troddes vara öfvervinnerliga fruktades och hatades; och som de förmodligen i tysthet förtärde det rusgifvande medlet, så viste ingen rätta orsaken till deras yra. Den blef likväl icke utan förklaring: man gick dermed vanliga genvägen, och skref det på onda andars räkning. Af Flugsvampen förtära Ostiakerna en i sender, eller decoct på 3 stycken. Andra Folkslag tåla att äta 3-4 stycken, och skall blodens omlopp deraf ej ökas. - Verkan deraf är först glädtighet med sång dans. m. m. Sedan känna de Krafterna ovanligen ökas. Kroppen inbilla de sig blifva större. De yra, rasa få Convulsiva rörelser, Afmattas slutligen och falla i sömn. I 12-16 timmar plär raseriet räcka: de Upvakna återstälda till sina sinnen, men liksom förkrossade och utan minne af det nyss förbigångna. - Sjelfva Urinen af den, som förtärt Svampen skall enligt Stellers Upgift, bebehålla egenskapen att ge rus, hvarföre Tungusiska Schamaner, då de skola slå sin Troll Trumma dricka deraf."

Att Flugsvampen finnes temmeligen Allmänt i Lappmarken, är allmänt bekant; och att Lapparne medhaft sin Trollkraft ifrån sitt Urland det Nordliga Asien torde väl knappast kunna betviflas. Om nu Tungusiska Schamaner känna Flugsvampens Narkotiska egenskaper, hvad kan väl hindra Lapparne från att känna denna och kanske andra Narkotiskt döfvande medel. Men till Trolldomen hör just, att förhemliga det egentliga Trollmedlet.

No. 15. "Luotta-Muorra ett slags SpåTrumma liknar Kölen af en Ren-Ackia. Nils Fellman i ofvan Citerade beskrifning." (Fellm.). Obs. Luotta Muor tyckes vara en Finsk Öfversättning af Tuderi "Tilliteles träd". Men att finnarne icke förstått Lapparnes Mening med "Liet-Muor", hvilket Tuder af okunnighet i Lappskan kallar än "Lista muor", än åter "Brolti-Muor" synes af Del 2. §. 7, äfven som af den omständigheten, att Finnarne af illparighet gifvit den förmenta Båtkölen Namn af "Hyden Venet".