Beowulf (RW) 23

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 23
Sjötrollet dräpes. Beowulf simmar upp.


Han fick då bland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med vassa eggar,
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till stridsleken.
Vild av striden, förtvivlande om sitt liv,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,
Så att det tog hårt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.
Svärdet var blodigt: mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,
Just som från himlen klart skiner
Fästets ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot väst-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, uppåt femton
I sömn sänkta män av danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte
Grendel ligga livlös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på sjön,
Att vågsvallet blev helt upprört,
Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne
1595 Talade med varandra om den käcke,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;1 de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän2
Gav sig hem därifrån. Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att de fått se honom åter oskadd.
Strax löstes sedan hjälm och brynja
1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt
Trögt under molnen, färgat av livsblod.
Glada i sinnet, gingo de därifrån
I sina fotspår,3 lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen4
1635 Buro från strandklippan Grendels huvud
Med stort besvär för var och en
Av de mycket modige. Fyra kunde
Men nöd forsla fiendens huvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton käcka
Och krigiska götarne kommo gående
Fram till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Så kom ingående hirdmännens hövding,
1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,
Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla huvud
Vid håret in i salen, där männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.


Noter:
1. Kl. 3 e. m.
2. Hroðgar.
3. Samma väg tillbaka.
4. Eller; de sin konung hulde.