Beowulf (RW) 3

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Ill. fra St. Aubins "Vita".jpg
Beowulf

En fornengelsk hjältedikt


Översatt av

Rudolf Wickberg


Kapitel 3
Beowulf far att hjälpa danerna.


Så ruvade oavlåtligt Healfdenes son
190 Över denna sorg; ej kunde den vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman, god bland göter.
Han var bland människor den kraftfullaste
I de dagarne av detta livet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga avrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt kämpar, de käckaste, som
Han kunde finna. Själv femtonde
Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne uppå stäven; havets strömmar
Böljade mot sanden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet
Över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn
220 Det buktade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor, branta berg
Och breda uddar. Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut. Därifrån stego
225 Väder-götarne snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden över vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras över plankan. Han vart nyfiken
I hugen att veta vad det var för män.
Sittande till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit en tid
»Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av
»Ord och löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en av eder är,
»En man i rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som löse spejare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva tillkänna varifrån I kommen.»