Beowulf (RW) 31

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 31
Gåvor åt götiska fursteparet. Hygelacs gengåvor.

»Så levde denne folkkonung efter gammal sed;

2145 »Och ej gick jag miste om lönen

»För min styrka, ty Healfdenes son

»Gav mig skatter efter eget val.

»Dessa vill jag med glädje överlämna åt dig,

»O hjältekonung! ännu beror all

2150 »Min ynnest av dig: jag har blott få

»Blodsfränder utom dig, Hygelac.»

Sedan lät han bära in fälttecknet med vildsvinshuvud,

Hjälmen, hög i striden, den grå brynjan,

Det dråpliga slagsvärdet och talade högtidligt:

2155 »Mig gav Hroðgar denna krigsklädnad;

»Den vise fursten bad mig med månget ord,

»Att jag skulle för dig omtala hans gåva.

»Han sade, att Heorogar, Scyldingarnes furste,

»Haft densamma en lång tid.

2160 »Dock ville han ej giva bröstklädnaden

»Åt sin egen son, den käcke Heoroweard,

»Fastän han var honom huld. Bär den med lycka!»

Jag har hört, att i spåren på dessa dyrbarheter följde

Fyra hästar, appelkastade,

2165 Fullkomligt lika: han förärade honom

Dessa hästar och skatter. Så skall en frände göra

Och ej utlägga illistigt nät för en annan,

Ej bereda med hemliga konster

Vapenbroderns död. Mot den stridshårde

2170 Hygelac var hans frände mycket huld

Och vardera betänkt på den andres glädje.

Jag har hört, att han gav Hygd halsringen,

Det underbara smycket, som han fått av Wealhtheow,

Furstedottern, jämte trenne sirliga,

2175 Sadelbjärta hästar: sedan var hennes

Bröst smyckat efter ringens mottagande. —

Så utmärkte sig Ecgtheows son,

Den stridsberömde mannen, genom käcka bragder,

Levde i ära och dräpte ej vid dryckesgillet

2180 Sina hirdkamrater: hans sinne var ej vilt,

Utan den stridsdjärve bevarade med den största kraft

Bland människors släkte den mäktiga gåva,

Som Gud honom givit. Föraktad var han länge,

Så att götarnes barn ej räknade honom för god,

2185 Och krigsskarornas furste ej ville

Anse honom mycket värd på mjödbänken.¹

Man trodde fast, att han var en trög

Och håglös ädling; men upprättelse fick

För all nesa den ärorike mannen. —

2190 Sedan lät jarlarnes värn, den tappre konungen

Hämta in Hreðels efterlämnade,

Guldbeslagna svärd: ej fanns då bland götarne

En bättre skatt i fråga om svärd.

Detta lade han i Beowulfs sköte

2195 Och gav honom sedan sju tusen,²

Hus och furstestol. Genom börd hade de

Båda tillika bland folket land,

Gods och odalrätt, det vida riket,

Den ene³ dock mer, han som var den bättre.

2200 Detta åter hände i senare dagar

Stridshjältarne: när Hygelac stupat,

Och slagsvärden blivit hans son

Heardreds bane under sköldens skydd,

Då Strids-scilfingarne, de hårda kämparne,

2205 Bland det segerrika folket angrepo

Och i striden kuvade Hererics frände;

Då övergick det vida riket

I Beowulfs hand; han styrde det väl

I femtio vintrar — gammal var då konungen,

2210 Landets herre — till dess en drake,

Som bevakade en skatt i den stupande högens

Omstridda håla, började härska

Om mörka nätter. Vid högens fot gick en stig,

Okänd för människor. Dit in gick en gång

2215 En man, jag vet ej vem, grep med iver

Den hedniska skatten . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . .. . . . . . . ⁴

Noter:

1. D. ä. bland hirdmännen.

2. Troligen underförstås ett landmått.

3. Hygelac. Stället kan ock fattas så: Gods och odalrätt, men han som var bättre, Hade dock mer: det vida riket.

4. Av de 11 följande halvverserna kunna blott fragment läsas i handskriften. De innehålla troligen ungefär detsamma som de närmast följande.