En kort Berättelse - Tuderus

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Twå Berättelser titelside.jpg
Twå berättelser
om lapparnes omwändelse
ifrån deras fordna widskeppelser och afguderi.

1773


Gabriel Tuderus

En kort Berättelse


Genom hwad tilfälle Sodankyle, Sombio, Kuolajerfvi, Kittka och Manfålkå Lappars, i Kiemi Lappmark, Afgudadyrkan, Widskeppelse och skrymtaktige Gudstjenst, och hwaruti den består, är worden uppenbar, och huru de äro sedermera til Gud omwändne wordne.


Anno 1669, d. 21 Januarii, tildrog sig, at en min Dräng, Hans Andersson benämnd, ifrån Sodankyle, tillika med sin Fader Anders Hansson fölgde mig til Enare, at fria efter en ärlig Mans, nemligen Nils Sajassons, Dotter, Anna benämnd; til hwilket Giftermål icke allenast Pigans Föräldrar, utan ock hela Byen (efter manierer, som där brukas) gåfwo ja-ord. Hwilken By de andre ofwanbemälte Byar uti en sann Guds kännedom och et Christeligt lefwerne widt öfwergår, så at alle djefwulske konster, som de jämnwäl af sina Hedniska Föräldrar insupit och en lång tid för godt funnit, alt ifrån Sal. Herr Johans Pastoris tid förkastat hafwa, och nu, såsom en djefwulsk Lära, hata och förfölja. Men såsom (hos) desse Enari Lappar, denna unga Dräng och hela Sodankyle By för denne gamle surdegen höls aldeles suspect, uptäckandes en hop af deras grofwa laster, som de under en sann Gudstjensts sken lönligen föröfwa, och sin tro til sättja; (hwarom jag fram bättre på sit rätta ställe röra wil); Altså frågar Bondens Fader mig owärdig om råd, huru han sig i detta målet förhålla skulle; Om han detta mål skal låta gå fram eller ej; fruktandes det Sodankyle Lappar skulle hans Dotter bedraga ifrån Guds rätta kännedom, i wantro, förtwiflan, eller andra sådana grofwa synder förföra; Ty kunde jag i hastighet intet bättre råd påfinna, än at Fadren skulle detta påbegynta werk likwäl i HErrans namn, låta gå fort, emedan han dertil sit ja och samtycka gifwit; dock med sådan condition, at så framt Brudgummen, uti hela Församlingens närwaro, wille ifrån den tid lofwa afstå med sådant wederstyggeligit wäsende, skulle honom blifwa efterlåtit, at träda i äktenskap med Nils Sajassons dotter, hwilket han ock, tillika med sin Fader, offentligen uti Kyrkan, förr än Gudstjensten begyntes, med mun och hand lofwade fullfölja, som denne här bifogade attest utwisar.


Emedan en ärlig och beskedelig Man, Anders Hansson benämnd, ifrån Sodankyle, hafwer til oss Enare Lappar d. 21 Januarii, 1669, anländt til den ändan at promovere[1] sin Son, Hans Andersson, til giftermål med en wår medbroders, nemligen Nils Sajassons, Dotter, Anna benämnd; til hwilket giftermål Nils Sajasson, med oss, och wi med honom, hafwa endels wårt ja och samtycke gifwit. Men emedan uti bemälte Sodankyle By brukas Hednisk uppenbar widskjeppelse och Afgudadyrkan, såsom posioreikä, Björnesånger, Trumbor, Offerställen, etc. hwilken hednisk styggelse wi jämwäl tilförene brukat hafwa, men sedan Herr Kyrko-Herden, Sal. Johan Pictovius, oss derföre alfwarligen straffat, (lärandes oss hålla alt hwad wi i Döpelsen utlofwat hafwa, och strängeligen hotandes oss med ewig fördömelse och helfwetis eld, så framt wi icke wele dermed afstå) wi alt ifrån den tid sådant wäsende afsagt och öfwergifwit; men Sodankyle By icke så; Hwarföre hafwer wår Själe-sörjare, Herr Gabriel Tuderus, bemälte Hans Andersson med Nils Sajassons Dotter intet welat copulera, eller wi släppa henne ifrån wår By til Sodankyle, förr än Anders Hansson och hans Son måste affäja sådant djefwulsk wäsende, hwilket de med mun och hand-sträckningen offenteligen uti Kyrkan, för än Gudstjensten begyntes, utfäste. Och emedan Herr Gabriel härpå af oss begärer wårt samteliga attestarum, kunna wi det honom, sanningen til styrka, icke förwägra, utan låta wårt namn och Bo-märke här under skrifwa. Actum Enari, d. 8. Februarii, 1669.

Mats Matsson, Länsman.
Nils Sajasson.
Påfvel Olsson.
Nils Andersson.
Olof Andersson.
Pehr Rasmundsson[2]


Genom detta tillfället, då jag reste tilbakars, ifrån Enare til Sombie, gafs mig orsak de förståckade Lappar dersammastädes på detta sättet straffa och tiltala: Thet är, bättre Gud! stor synd och klagan wärdt, hwad jag om Eder mine k. Åhörare hafwer måst höra och spörja, nemligen, at I intil detta intet såsom rätte Christne, hwarken uti lärdom eller lefwerne, Eder stält hafwe, utan burit det Christna namnet, Eder til fördömelse och icke til Salighet, hwilket man lätteligen kan aftage af Edra wederstyggeliga wilfarelser, grufweliga widskjeppelse och afguda-dyrkan, som I under den rätta Sanningens och Gudstjensts sken, så hemma, som afsides i Skogar lönligen föröfwa, hwilken Religion med Christi lärdom och den rätta Gudstjensten uti ingen måtto öfwerens stämmer; af hwilka djefwulska konsters öfwande jag til öfwerflöd sluta kan, at I HErrans Heliga Nattward, så ofta I den begått, hafwen anamat Eder til ewig fördömelse och förtappelse, til hwilket Eder tros och själs Salighets skjepsbrott, ibland andra Edra grofwa synder och laster, är Eder Ren-helgelse och Björna-dyrkan orsaken[3].


Hwad först Ren-helgelsen anbelangar, så hafwer Lappen til den ändan uprättat en särdeles dörr eller hol gent emot den rätta dören i Kojan, hwilket på Lappska kallas possion reikå i. e. Ren-hol; at, når Lappen hafwer fält en Ren, måste han inhämta Ren-Kjöttet icke igenom den rätta dören, (hållandes det för en stor synd) utan genom den förbannade bakdören, hwilken han för et heligt rum håller och så högt dyrkar, at Lappen allenast och ingalunda hans hustru eller någon annan Qwins-person skal derigenom krypa, eller på den sidan i Kojan, som detta Sanctum Sanctorum[4] eller Sanctum Diabolorum[5] står, fördristar sig, et fjät at stiga. Och när Lappen derigennom med blodiga Ren-Kjöttet kommer dragendes, måste hustrun hafwa Ahl-bark eller Salt tilreds, hwarmed Lappen, genom hustruns sprutande, twättar sina ögon, dermed förståendes, at han en annan gång, genom detta dyrkandet, skal få desto bättre och större lycka, Renar at fånga.


Hwad 2:0 Björn-tjänsten widkommer, så är til den ändan updiktadt särdeles sånger, at enär Lappen hafwer skutit en Björn och hämtat Kroppen til Bys, dyrckar han honom med denna Sång:


Versio Simplex.
Tu Skogs-djur som wunnen är, hämta oss fullkomlig hälsa och rof mot Wisthusen: hämta 1000:de när tu kommer fram: skaffa 100 till rofs: uppenbarligen kom jag ifrån the Gudar med rof lustig och glader, som, utan under och möda, Gåfwan och penningar gaf, när jag nu kommer hem, tre, nätter jag håller glädje; med frögd jag kom, med frögd jag far öfwer dalar, berg och högar; Drif den röda fram för tig; med glädje fram kom dagsens lius, then dag kommer än med glädje. Jag ärar tig härefter än, at få tig, hwart nu till rof? At jag ej må Björn-dansen glömma; Til den ändan kommer jag än en gång.


Björn-Sången på Finska.
Målsen dyris voitetu
Tuo meil tänta tärfventä
Aitan vastan salihitie
Tuo tuhatta tulesaya
Sata sata salihiri,
Julki Tulin Jumalista
Kansa Salin iloisesta
Jocailman ihmet vaivat
Annon andoi rahan radej
Cosca tulen kotihin
Kolmeyotå inlon pidån
Låpå Laxot rewret varat
Aja paha edållånså
Bertas tali wielå pentos
Cunnioitan sua jålistånså
Wuosi vicadell salihisi
Ethan urihok Oiken wirret
Sitå vast viel tonsti tulle.


Transfereradt på Swenska.
Versio Rythmica:
Tu Skogs-djur, som ligger här,
Wunnen och sargad swåra,
Til wåran By full hälsa bär
Och rof till wisthuus wåra;
Til 100 tals oss skaffa rof,
Af samma Skog til handa:
Hämta 1000:de till wårt behof
När tu til oss månd lända.
Rätt uppenbarlig månde jag,
Ifrån the Gudar komma,
Som gåfwo mig godt rof i dag,
Förutan sorg till fromma,
När dagen lius går bak om Fjäll
Och jag hem månd komma,
Skal glädje stor stå i mit Tjäll
Tre nätter uti blomma.
Med lust och frögd jag hädan for
Ofwer de bergen leda,
Och kom igen med glädje stor,
Then Onde lät framträda.
Med glädje denna dag uprann,
Som nu för hand månd wara:
Med frögd och glädje än för sann,
Kommer den dagen klara.
Jag wil tig ära immer fort,
Och rof af tig förmoda,
At jag intet må glömma bort
Min Biörne-Sång den goda.


När jag nu Lapparna i Sombie dessa deras grofwa synder och öfwerträdelser uppenbart och til gemötes fördt hade, frågandes them til, om de nu med dessa afgudiska styggelser wille afstå? Då swarar mig hela hopen enhålleligen: Nej ingalunda, wi wele intet gå ifrån thet af ålder warit hafwer; emedan thet oss synes godt och nyttigt: Wi wele intet gå ifrån then sedwana, wåre Föräldrar brukat hafwa[6]. Då swarar jag: Ingen nekar eder, at bruka det af ålder warit hafwer, allenast thet är godt och rätt, som j fare med och länder Er til timmelig och ewig wälfärd: Men nu wil jag Eder af Guds ord annat bewisa, at det är intet hwarken godt eller rätt, som I fare med, utan det är en grof synd och uppenbar afguda-dyrkan, hwilket Apostelen kallar onskones och arghetenes surdeg, item gamla Adam, och Christus sjelf förödelsens styggelse, Matth. 24. hwilket sträfwar emot det Första Bud-Ordet uti Guds Lag: Tu skalt inga andra Gudar hafwa för mig; hwarutinnan den lede djefwulen, som är mästare i tusende konster, så Eder inbillat, förblindat och förwillat hafwer, at j intet med öpna ögon kunnen skilja Sanningen ifrån lögnen, utan kallen det godt, som är ondt, och sött som surt är; hållandes det för godt, sött och ljufligit, at j det uti en god akt och mening gjöre, och eder så tyckes rätt och godt wara: Nej, icke fördenskul; ty alt det, som icke uti en god intention[7] uti Guds ord göres, är intet Gudi behageligt, ej eller thet, at wi skulle följa wåra Förfäders gerningar, når de sträfwa emot Guds Ord; Ty thet är uppenbarligen förbudit, Ezech. 20:18. I skolen icke lefwa efter edra Förfäders bod och icke hålla deras rätter, och icke orena eder på deras afgudar; Ty jag är HErren eder Gud; efter min bod skolen j lefwa, och mina rätter skolen j hålla och göra therefter. Ther til med, sade jag, är thet alt fåfängt och willfarigt, at j beropen eder på edra Förfäders sedwana och den, för kära lifwet, förfägta, hwilke hafwa warit Hedningar, sittjande uti mörkret och dödsens skugga, warit utom Israels borgerskap och löftsens Testamente, och intet wetar af Gud; utan uti Guds stad, tilbedit ståckar och stenar, Renar och Björnar etc. och allahanda trulldom helt och håldne warit tilgifne: Och såsom the mer utaf blindhet hafwa älskat lögn, än sanningen, och haft en mägta stor lust efter en falsk lära och Gudstjenst; hafwer Gud, förmedelst sin rättwisa hämd och wrede, efterlåtit djefwulen en lång tid hos dem med grufwelig widskeppelse och afguderie at rasa; hwilken illistige orm sin updiktade falska Gudstjenst at fortsättja, och dem dermed at bedraga, hafwer updiktat och påfunnit mångahanda strek af sina Oraculis, så at han stundom hafwer låtit sig höra utur djupa berg och blå kullar, stundom utur mörka grafwar och skogar, därest han hafwer gifwit dem swar, som något af honom där wille weta och frågat, och ingifwit folket, det så skulle wara rätt och tilbörligit[8], hwilket folket trodde altsammans wara utaf Gud; och äro sålunda därigenom wordne bedragne och råkade uti et wederstyggeligit afguderie. Såsom nu deras seder sträfwa emot Guds ord och thet klara Evangelii lius, så föda de intet annat af sig, än idel mörker och willfarelse; som Augustinus han säger: At wara utan Guds ords sanning, är idel willfarelse: Therföre skolen j, som wiljen kallas Christne och igenom Dopet samt Christi blod, ären närmare komne, nemligen til en rätt tro och sann Guds kännedom, intet följa edra Fäders tro och lefwa utom det Förbundet j med Gud Fader, Son och then Heliga Anda uti Döpelsen gjort hafwa, kommandes ihog, at j blifwit uti den rätta Winstocken Christo JEsu, incorporerade[9]: Och som j hafwen af honom bekommit det härliga Namnet, at i kallas Christne, så skolen j ock edert lefwerne derefter Christeligen ställa; Ty bära et Christeligit och Gudeligit namn och derhos ochristeligen och ogudeligen lefwa, det bär intet uti någor måtto öfwerens, utan går, som Apostelen Johannes Apoc. 3:1 säger: Tu hafwer et namn at tu lefwer, men tu äst död, nemligen på Andeligit sätt, död i syndene; Therföre skolen j thessa Hedniska synder, såsom sjelfwa döden, djefwulen och helfwetis förgift, undfly, hwarifrån Gud strängeligen oss afråder, Jer. 10: 2, 3, 4. ther han säger: I skolen intet lära Hedningars seder; ty Hedningars Gudar äro intet annat än fåfänge, och kunna intet hjelpa. När jag nu mina Åhörare på detta sättet hade förmanat och underwist, och tilspordt dem å nyo, huru de sig hade betänkt: om de nu änteligen wille öfwergifwa sina Hedniska Förfäders surdeg eller ej? Swarade the mig, af et spotsk och förhärdadt hjerta, med Jeremiæ Åhörare: Wi göre thet intet. Och såsom nu hos största hopen, som så war förståckad, intet förmaning wille hjelpa och ingen förbättring den gången war at förmoda; så wände jag mig til en Lapp i synnerhet Ifvar Hansson benämnd, som intet hände, såsom de andra hans medbröder, få HErrans Nattward, förän jag reste til Enari, aldenstund han, af sina ärenders beställningar förhindrad, då intet råkade wara i Byen; hwilken jag kallade fram til den ändan, at undergå examen och Skriftermål, til hwilket han ock war resolverad; uti hwilken act, ibland annat, också inföll denne Spörgsmål: Om ock han wille med dessa förbannade afgudiska styggelser afstå? då han swarede mig: Såsom de andre gjöra, så gör jag med, såsom de blifwa derwid, så blifwer jag med[10]. Så swarar jag honom: at du förlåter dig på dina medbröder, hwilke allesammen äro skyldige til denna synd, och i syndene, utan bot och bättring, begått HErrans Heliga Nattward, och derefter gått til sina förra synder igen; hwilket jag kan sluta deraf, at de dem med högsta flit förswara, och altså tagir HErrans Lekamen och blod, sig til ewig fördömelse och förtappelse; altså stjelper mera, än som det hjelper din sak, at du beropar dig på dina blinda medbröder; ty at en syndat och illa gjort hafwer och måste derföre lida sit straff, det hjelper intet honom, at undwika straffet, at han wet flera andra, som til straffet skyldige äro, utan det går som Christus säger: Then själ som synder, hon måste dö, thet är: hon måste så det ewiga, som timmeliga straffet undergå, så framt icke bot och bättring kommer därimellan: Therföre k. broder Ifvar Hansson, se dig wäl före: tänk uppå, hwart tin själ med tiden skal lända: Kom ihog, at Gud hafwer begåfwat tig med en lefwande Anda, hwilken på den yttersta dagen skal för sig sjelf en skarp räkenskap göra, och få lön, efter som han här i werlden lefwat hafwer, anten wäl eller illa: skjöt intet hwad dine medbröder ropa, hwilke för sina synders bemantlande och obotfärdighet skul, äro sakre blefne på Christi Lekamen och blod, och ätit och druckit sig sjelfwom domen: Men laga du så, at din själ kunde blifwa behållen och salig, hwilket sig lätteligen göra låter, om du dina Salighets medel rätt brukar, och til den himmelska Måltiden tig Christeligen bereder; hwilken Christeliga beredelse består – 1. Uti en sannskyldig syndaånger och bekännelse, at du af hjertat känner och bekänner dina begångna synder, dem hjerteligen ångrar, begråter och tycker illa wara, at du så margfalleligen hafwer förtörnat din HErra Gud, som så god och mild emot dig är och warit hafwer: – 2. Uti en stadig tro och tilförsigt på Guds nåd och syndernas förlåtelse, för JEsu Christi dyra förtjenst, at du påminner dig fullkommeligen, tror och wet, at JEsus Christus, Guds Son, hafwer med sit lidande, med sin pina och död, gjort en fullkomlig betalning för dina, mina och alla människors synder, fullbordat Lagen, och således frälst dig ifrån Lagsens förbannelse och den ewiga döden, Joh. 3:16. – 3. Uti en ny hörsamhet och lydno, och et mera gudeligit lefwerne, än som du för detta fördt hafwer, at du wänder igen at uppenbarligen synda och bryta emot Guds Lag och bod, och tager tig före, med all flit, at öfwa tig uti alla Christeliga dygder, både för Gud och människor; ty det gör intet tilfyllest[11], at Syndaren känner och bekänner sina synder och med trona tilägnar sig Christi förtjänst, Guds Nåde och syndernas förlåtelse, utan dertil behöfwes ock et nyt lefwerne, at människan ock håller sig ifrån sina förra bedrifna synder och beflitar sig om det, som är Gudi täckt och behageligit, hwartil Gud förmanar oss hos Esaiam c. 1:10, När tu thetta gjör, och således til then Himmelska måltiden tig bereder, så har tin bedröfwade själ wisserligen at förwänta den trösten, at hon blifwer i JEsu Christi Lekamen och Blod, Guds Nåde, syndernas förlåtelse och den ewiga Saligheten delaktig; Therföre (emedan nu uti den Heliga Nattwarden, under det wälsignade Brödet och Winet, HErrans JEsu sanna Lekamen och Blod, Guds Nåde, syndernas förlåtelse och den ewiga Saligheten står dig til bods; och deremot, under denne förbannade bak-dörs dyrkandet, under dina Björne-sånger, Zeiter etc. står Guds wrede och onåde, timmeligit straff, den ewiga fördömelsen och helvetis eld) wil jag dig hafwa tilspord, hwilketdera du af dessa bägge, af alt tit hjerta, wil utwälja? Då swarar han mig, som tilförende: Jag håller thet af urminnes warit hafwer och mine Förfäder brukar hafwa[12]. När jag nu sådant kort och obetänkt swar af honom bekom, kunde jag honom, med trygt samwete, HErrans Heliga Nattward ej administrere, utan griper til den fullmagt, Christus mig sin owärdige tjenare, gifwit hafwer, och under Binde-Nyckelens kraft: Allt thet j binden på jordene, thet skal wara bundit i Himmelen, eller: Hwilkom j behållen synderna etc., sluter honom ifrån HErrans Nattward; tänkandes, at thet är intet lofligit taga brödet ifrån Barnen och kastat för hundarna, hwilket HErren JEsus i Matth. 7. strängeligen förbjuder, ther han säger: J skolen intet gifwa hundomen thet heligt är, och j skolen intet kasta edra pärlor för swin.


Dagen derefter, som war d 16 Febr. tog jag mig före, visitandi gratia[13], 1. Uti min Wärds, Per Johanssons Koja, den förbannade bak-dören at igenspika, proberandes, om han det gerna lida och undergå wille, hwilken, på utwårtes sätt, låt wäl märka, lika som han dertil wille samtycka; dock likwäl, mig owetandes, conspirerar han med en Rysse, Michel Läske benämnd, huru samma bak-dörr kunde igen öpnad blifwa, hwilken, twifwels utan, lofwar det at practicera; aldenstund han, nemligen Läske, uti min absence, öfwerste full och drucken stormar in i min Koja och sparkar samma dörr sönder; styrkandes således honom och flera andra, uti sin förra ondsko. Hwilken dörr när jag så öpnad wara, spörjandes hwem det gjort hade? Swarade Wärden, Michel Läske. Då låt jag å nyo samma dörr igenspika och om morgonen bittida Michel Läske inkalla nykter; frågandes honom, hwadan han den fullmagt fått hade, at nederrifwa och kullslå det jag Gudi til ära och de blinda Lappars själars Salighets bästa, hafwer welat upbygga; trotsandes honom at han wille detsamma, uti min närwaro tentera, som han til förene uti min absence, gjorde, nemligen stiga fram och sparka denna dörr sönder, så at jag sjelf finge påse; då fälte han modet och bad om förlåtelse, hwilket dristga bofwe-stycke jag honom med sådan condition tilgaf, at så framt Hans Kongl. Maj:t i Swerige, som hafwer i Österbottens och Wästerbottens Lappmarker, så uti Religions, som Jurisdictions-wäsendet at råda, will gifwa sin rätt efter, sakta kan jag låta fallat; warnandes honom derjämte, at han derefter sådant wäsende wille hafwa fördrag, betraktandes, at af sådana orsaker plägade gemenligen flyta Krig och Örlig Potentaterne imellan, så framt icke sådane djerfwe bofwar och undersåtare i tid blifwa straffade. Derefter 2. låt jag bjuda, lika som jag wille samma dörr, uti Länsman Hendrich Hanssons och så bort åt uti flera andras Kojor igenspika. Hwilket när Länsman förmärkte, samlade han hela By-laget ihop i sin Koja och gjorde mig motstånd; hwilket när jag förnam, låter jag så detta propositum studsa, som hela handelen i förra terminis bero; fruktandes för den stora lifsfara, som de mig til äfwentyrs hade tilfogat, så framt jag hade bröstgånges gått uppå dem; recommenderar altså hela handelen i Guds händer til en behagelig tid, til dess Justitiæ-Administratorerne, på Hans Kongl. Maj:ts wägnar, i denna sak behagade mig handen räcka, hwilket de gode Herrar och Män året derefter gjorde, och befaller imedlertid hela Byen i Guds beskydd både til lif och själ, och reser der ifrån til Skogs-Lappmarkerne, hwarest jag fick weta, at bemälte Länsman (som alt ifrån den tid, jag detta Christeliga werk begynte drifwa, warit min störste antagonist och förföljare) hade de argaste Trumb-Karlar bragt åstad, mig fattiga Prästman, för höga Öfwerheten på det högsta at anklaga, och practiserat den ena tiden, som andra, intra, som extra Forum competens[14], förmedelst sin lögnagtiga tunga, at bringa mig ifrån lif och lefwerne; hwilket wäl hade kunnat hända, så framt den Högste Guden, förmedelst sina Heliga Änglars beskydd, mig, sin ringaste tjenare, icke hade underligen kringhwärst och bewarat. Ty d. 28 Februarii, ejusdem anni, då jag kom til Kittka, och dersammastädes fick weta, at några Lappar hade rest til Kiemi-Härads Ting, at öfwer den oförrätt, som jag i en och annor måtto skulle hafwa dem tilfogat, sig at beswära; då föll jag, af betraktande, at jag hade en god sak at påstå, orosandes för Gud, å mina syndiga knä, och ibland andra mina böner, tillika med Församlingen, som då tilstädes war, stälte en innerlig bön til Gud för mina fiender: at HErren Gud wille gifwa dem en sann ånger för deras ondsko, och för deras synder en hjertans plåga, och förläna dem et wänligit och fridsamt hjerta, säjandes, med Stephano: HErre tilräkna them intet deras synder, utan häldre förlåt dem, ty de weta intet hwad de göra. Skyndade jag mig altså ifrån Kittka med det fortaste jag kunde, hemåt, i den akt, at icke allenast den lyckan mig wederfaras måtte, jag kunde så helsa på mina fiender i det Foro, de hade ärnat stadna, utan ock liberera mig ifrån den suspicion[15], som min Nådige Öfwerhet, til äfwentyrs, kunde til min Person draga, såsom jag skulle wara skyldig til de Beswär, mine Weder-Parter för den Lofl. Rätten hade at andraga, så framt jag skulle mig undandraga och absentera. Men såsom mig hände i rättan tid hemkomma, så månde jag ock dagen efter på rätttan Tings-dag uti Kiemi Länsmansgård, mig, dock ostämdan inställa, hwarest mine Weder-Parter ifrån Kittka, Mansålkå, Sodankyle och Sombio woro församlade; wiljandes gerna weta, hwad för nya tiender de hade med sig at föra. Då kom den ene efter den andra fram med sådana grofwa beskyllningar, at om de hade warit sannfärdige, wore jag intet wärdig at stiga i min Predik-Stol, eller hade samwet, det at gjöra; men såsom de hwarken uti en eller annan Beswärs punckt kunde bewisa, eller öfwertyga mig, dem någon oförrätt hafwa tilfogat, måste de sticka pipan i säcken, och gå med skammen tilbaka. Derefter fogade jag den Lofl. Rätten tjensteligen at förnimma, ingen annan orsak wara, hwarföre de mig fattige Man, hata och förfölja, och med sina klagomål den ena tiden efter den andra på det häftigaste angripa, än at jag, i HErrans Namn hafwer tagit mig före, deras widskeppelser och afguda-dyrkan at förstöra; hwilket består uti Zeitar, Björn-sånger, Ren-helge etc. dem de under den ena bak-dören uti sin Koja föröfwa, hwarifrån de ingalunda gå wilja; emedan deras Förfäder så brukat hafwa, utan denna förbannade gamla surdegen med högsta flit och nit förfägta, hwarföre Domaren, Sal. Jacob Josephsson, dem alfwarligen warnade; bjudandes dem med all widskeppelse, så i Sodankyle och Sombio, som de andra Byar at afstå, med högt straff tilgörande, i synnerhet med den ena dörrens, på deras Kojor, öppnande; säjande ibland alt annat: Thet skadar intet, om j hade 10 hol, men intet någon tjenst eller dyrkan der under. Af hwilka ord de hade en del framfört och en del uteslutit, när de ifrån Härads-Tinget wände tilbaka til Sodankyle; förglömmandes uti sit hjerta de orden, som woro dem emot: At de ingen tjenst eller dyrkan derunder bruka skulle, emedan de förmärkte, at denne handelen gick dem under ögonen, och war deras wanliga bruk något förnär talt; men de andre orden fritt uttalt och bekänt för de hemmawarande Lappar: At Domaren hade gifwit dem befallning, fast de wille bruka öfwer 10 hol, förblommerandes dermed sin sak och styrkandes sina medbröder uti deras förra wantro, så at ock Hans Andersson (som lofwade året tilförene afstå med detta widskeppeliga bak-dörs öpnande, då han uti Enari inträdde uti äktenskap med Nils Sajassons Dotter) igenom denna deras falska och lögnaktiga berättelse, är blifwen permoverad[16] at rygga sin lofwen, han uti Enari utfäste; och altså brukar denna förbannade seden så derefter, som tilförene. Hwilket när jag året derefter Anno 1670, då jag tog den Heliga Srift och Bibel med mig, aldenstund det blinde Folket icke wille tro hwad jag tilförene för dem memorirer[17] och utan bok för dem prädikade förnam sant wara, tog jag honom i Skrift och skur, hotandes honom at wilja för Höga Öfwerheten anklaga, utan ock för samma ordsak skuld ifrån HErrans Nattward sättja; då skjöt han skulden på Anders Hansson, från Sodankyle, och Olof Terfwonen, ifrån Sombio, som sådana tiender ifrån Kiemi Härads-Ting med sig bragte, at Domaren skulle hafwa gifwit befallning, at bruka så detta och flere andra hol. Då swarade jag honom: Nej, thet hänger intet så tilhopa, som the förförare berätta: det är wäl sant, at Domaren sade: Om de brukade 10 eller flere hol, thet skadar intet; men thet förböd han, wid straff tilgörande, at ingen skal bruka någon tjenst eller dyrkan derunder, hwilka ord de illistige förrädare hafwa dölgt och hållit inne med sig, tig och flera andra således at förföra, hwilket och någre Kiemi Bönder, nemligen Per Pajais och Olof Knutsson, som då woro i Sodankyle, och året tilförene wid samma Härads-Ting, med mig sannade, at Domaren hade sådane ord fält, som förr sagt är; hwilkas munteliga bekännelse, när Hans Andersson och hans Fader hörde, tyckte de mägta illa wara, at de så woro förförde, och ångrade af alt hjerta, at de så lätteligen sin lofwen ryggat och större tro til Lapparnes owissa Relation[18], än til min helsosamma admonition[19] stält hade, och lofwade med all widskeppelse och afguda-dyrkan så uti detta som alt annat, efter den dag afstå, och hålla sig stadigt til den lärdom och Gudstjenst, jag dem månde förehålla. Hwilket när största hopen fick höra, blefwo de lika såsom rasande och wille gjerna, om de hade kunnat, så wäl mig, som Hans Andersson upsluka, och i synnerhet förwägrade mig skjutsfärd, at jag intet skulle komma derifrån längre fram; hwartil jag swarade: må göra, thet är mig kärt och, kan ske, utaf Gud försedt, at jag skal sitta stilla och intet så fort resa ifrån Byen, som tilförene skedt är, at jag får desto längre bruka mit kall och predika för Eder mera Lagen än Evangelium: mig tycker, at j behöfwen det wäl, ty j ären ännu intet komne til Guds rätta kännedom, aldenstund j intet det, som Gudi, utan det, som djefwulen tilhörer, med största flit och nit förswaren: så framt j icke weten afstå med edra hedniska och djefwulska seder, så må j wara försäkrade, at jag eder icke allenast ifrån HErrans Nattward sluter, utan ock, hwad det ewiga straffet widkommer, försäkrar, at j blifwen ewinnerligen förtappade och fördömde och skolen liggasom slagte-får uti helfwetis afgrund, hwilket jag wil eder, om j eljest intet tro, af den Hel. Skrift bewisa, och slog så upp Cap. Apoc. 21:8. för dem; där står, at alle trollkarlar, afguda-dyrkare, lögnare, otrogne etc. skola hafwa del i den sjön, som brinner af eld och swafwel, så framt de icke göra bot och bättring. Och ehuru jag dem således i tid och otid straffade, så war lika godt, som man hade kastat watten på en gås; ty några dagar efter, bittida om en morgon, gick hela Byen tilhopa, at hålla ting, hwarest så beslöts, at de så härefter, som för detta, wille behålla det af ålder warit hafwer och deras Förfäder brukat hafwa; hwilket beslut Anders Hansson, med sina 2:ne Söner, Hans och Anders Andersson, ingalunda wille undergå eller dertil samtycka, utan skilde sig aldeles ifrån detta deras wrångwisa Concilio[20], och sprang Hans Andersson på dören, lemnandes hela hopen qwar, och uti samma springande kom i min Koja, då jag ännu låg i min nattsäng, deck uti dwala, så at jag hörde hwad folket talte, sägandes af ifrigt mod: Nu är så beslutit, at alle andre wilja bruka den gamla Seden, men jag hafwer mig aldeles derifrån wändt. Hwilket när jag hörde, språng jag upp ifrån min nattsäng och med det fortesta, jag kunde, klädde, med reverence sagt, mina paltar på mig, och widare Hans Andersson tilsporde, huru nu uti deras ting war beslutit? Tå swarade han mig med samma formulair, som förr sagt är; tilläggandes dessa orden: HErren Gud hjelpe och uplyse mig. Då blef jag utöfwer de andra något förifrad och misslynt, tänkandes hos mig: At nu har wisserligen diefwulen warit Archipræses[21] uti deras Collegio; hwarföre wil jag, i HErrans Namn försöka, om icke Guds magt och hans ord allena är mägtigt fördrifwa djefwulen, med alt sit anhang. Låt altså kalla Folket tilhopa, at hålla sin Gudstjenst, förmanandes dem gifwa grann akt uppå orden, och begynte Gudstjensten med denna Sång: O! HErre Gud af Himmelrik, wi må thet alle klaga etc. uti hwilken wisa jag stundom stannade, der de mustigaste ord förekommo, med hwilka jag stöter dem på deras andeliga sår och bölder: sedan predikade jag efter wanligit bruk, om wår Christeliga Catechismi Hufwudstycken samteligen, och om det Första Bodet i Guds Lag besynnerligen, dock alt på det kortaste, jag kunde. Efter predikan sjunger jag åter denna Psalm: O! HErre Gud, tin Helga Ord hafwa förgätne legat etc. Förmanandes som tilförene, gifwa grann akt uppå orden. Efter fulländad Gudstjenst, stiger jag upp och spör hela Församlingen til: Är nu någon af denna stora hopen, som wil af hjertat wända sig til HErran Gud, göra en sannskyldig bot och bättring, hålla sig til then rätta Christeliga läran och Gudstjensten, och wandra i et nytt Christeligit lefwerne, honom skal wederfaras nåde och barmhertighet, han skal få HErrans Nattward, Nåde och syndernas förlåtelse[22], timmelig wälsignelse och den ewiga Saligheten. Tå kom Hans Andersson uti fullt lopp framdragandes, derefter hans Fader och Broder, Anders Andersson, hwilken grep til sin A, b, c Bok, den jag honom tilförene skänkte säjandes: Denne är min Trumba. Och en Lapp, Nils Olofsson benämnd, som dagen tilförene med dessa wederstyggeliga willfarelser ewärdeligen lofwade afstå, hwilka jag, efter utlowad bättring och handsträckning, med utsträkta armar famnade, och med uträkta händer tackade HErren Gud offenteligen, at jag genom Guds magt, hade 4 Själar ifrån djefwulens snaror frälst och Gudi lefwererat, hwilka jag förmante, at de med sannskylldig bot och bättring dagen efter wille bereda sig til HErrans Högwärdiga Natward, den jag af et gladt hjerta wil wara resolverad dem at Communicera[23]; säjandes derjämte til de andra, som intet wille låta draga sig til omwändelse: I må då göra, som Er lyster; wiljen j intet wända eder til Gud; lyster det eder at ännu längre bola med Satan; j fån wäl med tiden se hwad j winnen derpå, nemligen timmeligit straff och helwetis eld; och satte mig dermed ned. Då kom tumult i Kojan imellan dem; säjandes sins imellan: Efter wåre medbröder hafwa omwändt sig och gått ifrån thet af ålder warit hafwer, hwarföre må wi intet gjöra thet samma; kom altså den ene efter den andra fram, och lofwade öfwergifwa den gamla Surdegen och alla djefwulska offer-ställen, som under Sodankyle lydde, såsom Medaxen, Kienges, Orajerfven, Sari, Ruoparf, Pons, Renges, Orajerfven och Pyhäjerfes, räckandes mig hand, och annamandes HErrans Hel. Nattward derpå, och således måste djefwulen gifwa tapt och Guds ord behålla segren, då HErren Gud hade omwändt Sodankyle d. 10 Januarii 1670.


Dagen derefter begaf jag mig til Sombio, därest mig kom före i en dröm om natten, at jag skulle föda barn, så at dess händer den ena på högra och den andra på wänstra sidan om lifwet, hwar med sina 5 fingrar en rund tid utestodo och litet derefter gåfwo sig tilbaka igen; hwaraf, som mig tyktes, jag hade en stor sweda och wärk, lika som en hafwande Qwinna plägar ha, när hon skal föda, och wisste mig ingen råd, huru jag denna smärta skulle öfwerwinna; då begynte jag i samma dröm, lika som bedja och åkalla HErran Gud om hjelp, at om det skal änteligen därtil gå, at jag föda skal, jag då måtte föda et helt och fulkomligt barn, hwilket ock tyktes ske, så at omsider hela ord kom ur igenom min mun, hwilket skedde om morgonen bittida inemot dagningen d. 11 Januarii[24]. Hwilken dröm, när jag waknade, föll mig underligen före och gaf mig sådana tankar, såsom han skulle hafwa något, synnerligen at importera[25]; refererar altså, så snart jag stod upp, samma dröm för min Klockare; frågandes honom, hwad det månde betyda? Swarar han mig: Gud wet, jag förstår mig intet derpå. När jag som bäst tänker hit och dit och wärmer mig för elden, kommer Länsman Hindrich Hansson in och helsar god morgon, hwilken jag beder sitta ned och begynner förtälja honom nya tiender ifrån Sodankyle; säjandes: Nu hafwer Sodankyle omwändt sig til HErren Gud och emottagit den Christeliga läran och rätta Gudstjensten, bekänt och afsagt sina förfäders afgudiska widskeppelser och låfwat härefter wandra i et nytt lefwerne för Gudi och människom, och derpå annamat Herrans Högwärdiga Nattward; altså wore ock önskeligt, ja rätt och tilbörligt, såsom j hafwen i winter öfwergifwit edert gamla boställe och flytt på et nytt rum, at j ock wilje öfwergifwa den gamla, som består uti allehanda widskeppelse och afguda-dyrkan, och hålla eder til den rätta Evangeliska läran och rätta Gudstjensten, som består uti Guds ords hörande, uti Bön och Tacksäjelse til Gud, etc. och at j tagen eder före et nytt och behageligit lefwerne. Då springer ofta bemälte Länsman up, och, utan någon försyn, med smällande händer, stiger mig inunder ögonen, säjandes: Thet skal aldrig ske hwarken nu eller härefter, och språng med detsamma på dören; då sade jag, at Klockaren, Kyrk-wärden och flere påhörde: Wisserligen måtte denne Mannen wara det barnet jag föda skal; ty måste man gå der i Byen warligen til werka med saken; jag fruktar, at här äro flere djeflar, än Lappar; tog altså mig före, i Herrans Namn, uti summe-wis at Predika om de 5 Catechismi Hufwud-stycken, och i synnerhet skärp Lagen, uppenbarandes dem deras grofwa synder och wälförtjenta straff, hwilken Lagsens Predikan, om det Första Bodet, så mycket werkade, at en Lapp Olof Lurfwo benämd, som året tilförene, wid Kiemi Härads-Ting, mig på det häftigaste anklagade, intet kunde denna läran hwarken höra eller lida, utan midt uti Predikan med wridande på hufwudet, sprang på dören och kallade de andra med sig (hwarutaf jag lätteligen kunde sluta, at han större lust och kärlek til den gamla djefwulska surdegen, än til den rätta Christi läran och sanna Gudstjensten drog): tå sade jag: then som hafwer öron til at höra, han höre; hwilken Lapp strax derefter Gud Alsmägtig straffade med blindhet, så at han nu ej mera se kan, än en sten, eller, utan ledsagare, någon wärt komma[26] När jag nu för detta hårdnackade Folket så när 14 dagar mera Lagen än Evangelium Predikat hade, och intet bättringstecken förnam, lät jag märka, såsom jag wille resa derifrån; emedan tiden begynte lida, til min egen Församling i Enari, hwarest mine Åhörare Guds ord med gladt hjerta emottogo, thet gerna hörde och i et ganska godt hjerta behöllo, och båro frukt med tålamod. När Länsman thetta hörde, sade han: wil tu tå intet gifwa oss HErrans Nattward, förr än tu reser til Enari? Swarades honom: Huru skal jag gifwa eder HErrans Nattward så länge j ären obotfärdige och i syndene döde; emedan den Öfwerste Själa-Herden Christus det strängeligen förbjuder Matth. 7:6. ther han säger: I skolen icke gifwa hundomen thet heligt är och edra pärlor skolen j intet kasta för swin. Äre wi då, sade han, hundar och swin? Swar: Ja, Gud bättre så wist! men icke naturlige bandhundar, som skjälla eder fogel och gråskin, utan, liknelse-wis talt, andlige hundar, som utaf satans ingifwelse, förfölja, skjälla och sättja eder up emot Guds ord, then rätta rena, och sanna Gudstjensten: I ären också swin, nemligen sådane, som hafwa eder uti kjöttsliga lustar så fördränkt, at j intet kunnen gifwa akt uppå ordet, utan låtit fara in genom det ena örat och ut igenom det andra, therföre kan jag intet med tryggt samwete administrera eder HErrans Nattward, förän j, genom Thens Helge Andes uplysning och en salig-gjörande tro på Frälsaren JEsum Christum, blifwen til en sann bot och bättring dragne och til Gud omwände, hwarom j skolen af alt hjerta bedja HErren Gud och säga med David, af den 51 Psalm. HErre skapa i mig et rent hjerta och gif i mig en ny wis anda. item. Omwänd mig HErre, så blifwer jag omwänd: ytterligare uprepade jag å nyo dictum Christi[27]: I skolen intet gifwa hundomen thet heligt är, etc. för Länsman utaf Bibelen, upslog och las, at han desto bättre måtte tro Guds klara och egna ord, om han icke wille tro hwad jag memoriter derom talte; då swarar han mig med spåtska ord: du får säja hwad du wil, jag kan intet läsa i bok. Hwarföre jag nödgades taga mig en bok-lärd Lapp, ifrån Enari, Johan Olofsson benämd, som icke allenast detta dictum scripturæ, utan och dictum Apoc. 21:8. för honom utaf Bibelen uplas, låckandes honom dermed til tron och omwändelsen, men alt förgäfwes. Åter säger Länsmannen: än om wi dö emedan tu är i Enari och få intet HErrans Nattward dessförinnan, huru wil du det förswara? Då swarade jag: om j änskönt skulle genom den timmeliga döden afsomna, det rår jag intet före, utan HErren Gud, som hafwer satt menniskan et mål före, öfwer hwilket hon icke gå kan, hwarutinnan skjer Guds gode och behagelige wilje: j wiljen, at jag skulle gifwa eder HErrans Nattward, som ären andeligen döde uti syndene, och intet wiljen af syndenes sömn upstå, derutinnan gjorde jag mig delaktig af Edra synder, således droge utöfwer mig Guds wrede och förbannelse, hwarom står i Jerem. 48:10. Derjämte skulle j ock blifwa skyldige til den ewiga döden; ty then owärdeligen äter af thetta Bröd eller dricker af HErrans Kalk, han blifwer säker på HErrans Lekamen och Blod och äter och dricker sig sjelfwom domen etc. 1. Cor. 11. Hwarifrån HErren Gud mig och eder nådeligen beware! Hwarföre är bättre, at man hafwer thermed något fördrag och recommenderar hela saken Gudi i wåld, som wil ingen syndares död, utan at alle skola blifwa salige och lefwa, som omwända och bättra sig, och sättja sin tro och lit til honom: Wiljen i det göra, så skal jag finnas så willig, som skyldig, eder HErrans Heliga Nattward communicera; hwar ock icke det, så nödgas jag hela Byen ifrån HErrans Heliga Nattward utesluta, hwilket jag ock gjorde, när jag märkte, at der war ingen bättring at förwänta, och reste i HErrans namn, derifrån til Enari, hwarest jag, tillika med Församlingen, orosad för Gud, hwar dag bad HErren Gud icke allenast för Sombio By, utan ock Skogs-Lapparne, som woro ifrån den rätta Tron och sanna Gudstjensten widt afkomne, at HErren Gud, genom sin Heliga Andes uplysning, wille dem til en sann tro kalla och på rätta Salighetenes wäg ledsaga; til hwilken ända jag en särdeles bön stälte, som så lyder:


O! HErre, barmhertige Gud, wi äre wisserligen tit folk, nämnde efter tin enda kära Son, wår HErra JEsum Christum: Förlåt synderna, och straffa dock likwäl med tit egit och faderliga ris, och tilstäd icke den illistige ormen och Själa-mördaren, djefwulen, med den lilla hjorden, som tu uti Lappmarken til trona kallat, och uti en wild öken, tig at tjena satt hafwer, så grufweligen rasa och tyrannisera, som han in til detta gjordt hafwer, i det han har slagit dem med blindhet och förmörkat deras hjerta, hog och sinne, så at de ifrån den rätta Christeliga trona äro affalne, och långt afkomne ifrån det lefwernet, som af Gudi är; lockandes dem med allehanda bedrägeliga tekn och werk, at fly til de dumma afgudar, at de intet hafwa någon kärlek til sanning och salige blifwa; men, utaf blindhet, försmäda Nåda-stolen JEsum Christum, och, genom satans upäggelse satt sig emot Hans Heliga Evangelium och then rätta Christeliga Läran: Therföre, O! trofaste Gud, tag bort täckelset, som hänger för theras hjerta: uplys theras ögon, at the måge känna tig, sannan Gud, och then tu sändt hafwer, then sanna Messias och werldenes Frälsare JEsum Christum: Hjelp, HErre Gud, at de måge blifwa uplyste, then rätta wägen igenfinna, och alla Hedniska, ja, djefwulska uppenbarelser öfwergifwa, och thet förbundet, the i döpelsen gjordt hafwa, genom en sann bot och bättring förnya, hwar dag sig i strid emot synd och djefwulen öfwa, och en hjertans begärelse til then ewiga och enfalliga sanningen bekomma, och derutinnan med oss och alla utkorade in til ändan emot djefwulen och alla helfwetis portar ståndaktige blifwa! Det höre Gud Fader, Son och then Helige Ande! Amen.


När jag nu ungefär för 3 weckor hade uti Enari drögt, länder en Lapp ifrån Sombio, Per Mattsson benämd, therhän med hans Högw. Landshöfdingens, Wälbome Herr Graans[28] skrifwelse, angående Nya Skattläggningen, som skulle gå igenom natt och dag til Befallnings Man Wälbetrodde Arendt Grape; spör jag honom til, huru med honom och hans medbröder i Sombio nu tilstodo: om de hade tänkt at wända sig til Gud eller bola med satan, som tilförene? Swarar han mig: emedan jag förnimmer, at du min kära Skrift-Fader hafwer rätt at påstå och råder oss til det som godt är; sökandes thermed, som du tilförene ofta sagt hafwer, Guds ära och wåra Själars ewiga Salighets bästa; så wil jag ock tin trogna förmaning och hälsosamma råd gerna emottaga, och mig i HErrans Namn til Gud omwända, och öfwergifwa then gamla Hedniska surdegen och djefla-dyrkan: HErren Gud förlåte mig mina grofwa synder, och uplyse mig fattiga man med sin wärdiga Heliga Anda! Mine medbröder må göra, som de wilja. Dagen derefter gjorde jag för honom en innerlig tacksägelse til Gud, uti Kyrkan, som hade hördt sin Christeliga Församlings bön och honom omwändt, och immerfort tillika med Församlingen bad för de andra, at HErren Gud wille ock theras förstånd uplysa och på rätta salighetenes wäg ledsaga, hwilket ock hände. Ty när jag tillika med Justitiæ Administratorerne Cronones Befallnings Man, Wälbetrodde Arendt Grape, och Herr Lagman Wälb. And. Plantin, lände til Sombio d. 2 Martii ejusdem Anni, tilsporde jag ofta bemälte Pehr Matsson, om han hade hållit sin lofwen, han i Enari utfäste, derest han utlofwade bot och bättring och sig til Gud omwända? Då lät han icke allenast härutinnan en stor frimodighet påskina, mant och omant bekände, hwarest han och hela Sombio komma tilhopa, at consulera satan, nemligen wid Subbi Träsk, och hwaruti deras afguda-dyrkan består, nemligen icke allenast i den ena bak-dörens öpnande och Björne-sånger, utan ock uti offrande, sjungande och trollande[29].


Hwad först offrandet widkommer, så består det af 3 ting, först af en Sten, hwilket de kalla Zeit eller Rå: til det 2:dra är brede wid Stenen et Trä upsatt, likt en Båt-Kjöl, den de kalla Hyden wenet, det är, Blå-Kulla-Båt, och wid annat namn, Lista murit, Tillitelses träd: Til det 3:dje, af sjelfwa tjensten eller dyrkandet, hwilket de kalla Rucce, det är, ödmjukhets och äras tilbjudelse, som sker med idkesamt frågande eller lotrande; Ty när Lappen börjar denna sin äretjänst at bewisa, tar han myssan utaf sig och lägger denna Sten uppå sin hand och talar sin Gud til med dessa formalier: Nu rörer jag tig med största ödmjukhet utaf titt heliga rum och lägger tig uppå min hand, och beder utaf tig (hwad det då hälst wore och heta må). Och när han uti denna sin bön nämner allehanda ting och et i sänder begärar, så frestar han imedlertid, om han kan få handen upp, tillika med Stenen, ifrån marken; Får han intet handen upp, utan blifwer altid tyngre, så har han intet förhoppning om det han den gången begärde; derföre begärer han åter annat, 3:dje, 4:de och så bårtåt, allehanda nödtorfter, ware sig rikedom eller annat, och han på sistone råkar på det han af sin gud hafwa wil, tå blifwer Sten, fast han wore, huru stor, lätt, at handen stiger upp ifrån marken; men så länge Afguden intet wil swara, blifwer handen tung, fast stenen wore huru liten: Och när han hafwer fått det swaret, som honom behagar, säger han: Du är min Gud, eller, så, så, min Gud; och när han hafwer fått, hwarpå lotten föll, då spör dyrkaren å nyo, hwad Guden wil hafwa til offers? och när afguden nämner, at han wil hafwa det eller det, så skal han skaffa honom det samma, ware sig får, hind eller wild Ren, get, bock osv. som han nämner, anten lefwande eller dräpit djur. Och när han wil eller önskar, at han skal hafwa lefwande offer af dessa bem:te kreatur, då uprättas uti brolti murit, et nytt Tillitelsesträd, hwarwid de det lefwandes offret binda, och, efter långt tal, drifwat med yxan i skallen, smörjandes både träet och sten, med samma djurs blod; och när de kiöttet kokat hafwa, skifwa de små betar, bundna på wredne ris-qwistar, och hänga dem på samma trä. Derefter gå de sjelfwe til måltids och äta af samma kiött; hwaraf om något qwar blifwer, så måste de intet det med sig bortföra, utan, med hud och ben, qwarlemna; ty det är så djefwulens wilje. Men, om så händer, at de hafwa någon Ren sålt eller skutit, som afguden sig sjelf erkändt hafwer, så måste de deraf intet mera åt afguden offra, än hjärnan, skinnet, pannan och hjertat; och när de ifrån det[30] heliga rummet hemkomma, då måste de intet gå genom rätta, utan genom den förbannade bak-dören, hwarom ofta tilförene rördt är; och när de komma hem, så skal dem til öfwerflöd särdeles mat lagas, fast de ehuru mycket tilförene hade ätit wid offer-stället: därefter fara de til nodekeino eller Renfänge, besynnerligen Bartholomei tid, då de råka de andra, lika som de hade gjordt et wisst förbund med hwarandra, uti den goda förhoppning, at de skola hafwa en god lycka, efter de således sin Gud blidkat hafwa.


Hwad 2:0 Trollandet widkommer, så är til den ändan inrättad särdeles Trumba, den de Kannus kalla, öfwerdragen med Renskin, hwarpå äro med Albarks-saft och Ren-blod åtskillige Charackterer, fisk, får, räf, Mård, Utter, Ren, Björn och andre djur lika målade, och Consilium diabolicum[31], åtskillige Blåkulle-rum, där de med satan bola omkring bräddarne, med särdeles namn och ziffror noterade[32], så at på högra handen äro satte de Zeiters rum, som til deras egen by lända, och på wänstra sidan, som de andra byarna tilhöra. När han nu, förmedelst detta upfundne satans redskap, wil söka någon hjelp, så begynner han först at lanla eller sjunga, som består af wissa ord, hwilke mig ännu äro obekante; med hwilket lanlande han far så länge fort, at lott-instrumentet stadnar på et wisst rum på Trumban, anten på får, bock, get eller annat, hwar uti han märker, om honom skal gå wäl i hand; hwarföre han ock samma djur, som lotten föll uppå, måste gifwa afguden til offers. Men emedan han intet är wiss, uppå hwad rum han offra skal, börjar han altså af nyo, at slå på Trumban och sjunga til dess lott-märket stadnar uppå det rummet, som afguden noterad är, då skal han på samma ställe offra. Sedan griper han til Stenen, som förr är sagt, hwarmed han proberar, om hans offer är guden behageligit eller ej; är offret behageligit, då swarar han: Din tjänst är mig behagelig, din sak går wäl och du skal härefter få god lycka[33]. Derefter faller han i dwala och blifwer lika som half-död, uti hwilken syn honom blifwer uppenbaradt och sagt då, hwarifrån han det samma, han med stenen, efter lotten hafwer, bekomma skal; så at det intet slår honom felt, när han derefter söker[34] Eljest kunna de ock, med detta lanlande och trumbslag, allehanda skada och olycka komma til wäga, ja, den som är grufweligare, än sin nästa ifrån lifwet bringa.


När jag nu af Pehr Rasmundsson i Enari, och Pehr Mattsson i Sombio, en wiss kundskap om detta djefwulska wäsendet bekom, låter jag d. 5 Martii, bittida om morgonen, mina åhörae i Sombio, kalla til Chorum[35] i min Koja; begärandes tjensteligen, at Befallningsman Wälbetrodde Ar. Grape och Wälwise Lagman And. Plantin, behagade erwisa mig den stora affection och låta sig där sammastädes finna, så länge gudstjänsten påstode, och påhöra hwad jag hade til at drifwa och föredraga; hwilken min tjenstel. begäran de gode Herrar och Män hos sig rum finna låto; patienterandes så länge jag om the Fem Catechismi Hufwudstycken predikade och gudstjänsten fulländade. Efter ändad gudstjänst, stiger jag upp och håller en särdeles sermon til folket, förmanandes dem til bot och bättring, med frågan, om någon wore utaf närwarande hop, som wille sig til Gud omwända och den gamla surdegen öfwergifwa, han skal, näst HERrans Nattwards anammelse, få syndernas förlåtelse, ja, timmelig och ewig salighet[36] Då kommer Pehr Mathsson med sin hustru, fram, och uti Justitiæ hafwandes närwaro offenteligen, med mun och hand, confirmerar, det han uti Enare utfäste, och efter den dag lofwade alla gamla och hedna med djefla tjänster så hata och förfölja, som han them tilförene älskat och idkat hafwer. Samma dag inviterade Herr Befallningsman Arendt Grape mig uti sin wärds. Länsmannens, Hinric Hanssons Koja, hwilken Länsman, förrän jag wäl fick sittja ned, börjar uppå, (tänkandes som jag intet skulle weta om hans boleri och afgudadyrkan, han wid Subbi-Träsk öfwade, utan någon försyn, uti Herr Befallningsmans närwaro, mig at culpera) säjandes: O! Herr Gabriel, Herr Gabriel, hwarföre går du med oss så strängt til werka och straffar oss så mycket: menar tu, at jag är någon horkarl eller tjuf? hwilket hans spåtska och öfwerdådiga tal, såsom det gick mig högeligen til hjertat, så swarade jag ock honom på samma sätt, som Apostelen swarade den arga Trollkarlen Elimæ, säjandes: Tu djefwulens barn, full med bedrägeri och all list, och fiende til alt det rättfärdigt är: tu skräpper af tina goda gjerningar, som Phariseen gjorde, at tu är ingen horkarl: ty jag wet, at tu hafwer en lång tid legat i andeligit hor och bolat med satan wid Subbi-Träsk: jag wil tig ock bewisa, at tu är wärre, än en tjuf; ty tu hafwer stulit och beröfwat din HERra Gud den ära och tjänst, som Hans Gudomeliga ära hade bordt bekomma, och den bewist den leda djefwulen wid samma Träsk. Då bytte han färgen, och kunde icke tala et ord, utan, för skam skul, lopp ut, hwarest han mötte en slik afgudadyrkare som han sjelf war, neml. Kyrko-wärden ifrån Mansålkå, Nils Andersson benämd, hwilken tyckte illa wara, at en hop af Sombio by så lätteligen den gamla tjänsten hade öfwergifwit; hwartil Länsman swarar: Hwad hjelper? Prästen wet alt ihop, så wäl som wi sjelfwe; hwaruppå min Klockare, som gick dem förbi, när de härom talte, råkade påhöra.


Samma dag, som war d. 5 Martii, kom en gammal man, Olof Thomasson benämd, med sin hustru och Son, fram, och utfäste det samma, som Pehr Matsson, så at af hela hopen 5 allenast sig i förstone, och intet flere, hwilka jag förmante uti en sann pieté och gudsfruktan, bereda sig til HERrans Nattward dagen derefter, den jag af et gladt hjerta wille dem administrera, såsom jag ock gjorde; lefwandes i den stadiga förhoppning, at de andre skulle sig småningom omwända, hwilket ock skedde. Ty samma dag som desse fem gingo til Guds bord, som war den 6 Martii, kommo åter 5 personer fram, nemligen Pehr Matssons bror och hans hustru, gamla Kyrko-wärden, Pehr Jonsson, med sin hustru och Son, och intet flere, hwilke, efter god bekännelse, lofwade bot och bättring, dem jag åter bad bereda sig til Guds bord dagen efter, neml. Dominica Oculi, som war d. 7 Martii, då jag, efter prädikan, hela församlingen för deras afgudadyrkan, som de wid Subbi Träsk bruka, uppenbarligen straffade och största hopen hotade (hwilka woro et hårdnackadt folk) at wilja bannlysa och från HErrans Nattward utesluta och gifwa djefwulen i wåld på kropsens wägnar, som Apostelen gjorde med den blodskämmaren i Corintho, så framt de icke wela omwända och bättra sig; låtandes märka såsom jag wille resa ifrån dem til skogs-Lappmarkerne; emedan tiden begynte lida, at man skulle skynda sig, för meenföret skul hemåt. Då föll hwar och en på sin knä, så man, som qwinfolk, och med gråtande tårar bådo om förlåtelse, at de så illa lefwat och sin Gud så grufweligen förtörnat hade, hwilka jag med Ewangelii hugneliga prädikan, om Guds stora Nåde och syndernas förlåtelse, tröstade, säjandes dem til, at de dagen derefter, som war d. 8 Martii, wille bereda sig til HErrans Nattward, icke, som tilförende, i synd och skrymteri, utan med et rent och botfärdigt hjerta, med en sann ånger och ruelse öfwer sina begångna synder, med en stadig tro til Gud om syndernas förlåtelse, för JEsu Christi förtjänst, och med et sådant upsåt, at de derefter wille fly synden, som sjelfwa djefwulen, och dageligen wandra uti et nytt och Christeligit lefwerne både för Gudi och människjom. Blef altså hela Sombio by til Gud omwänd d. 5, 6 och 7 Martii.


1670 d. 8 Martii, då största hopen af Sombio by gingo til HErrans Nattward, stämde jag Skogs-Lapparne til Tings, at bringa dem, som Sombio Lappar, til at bekänna sina synder och öfwerträdelser, och inför den Lofl. Rätt gingo bröstgånges på dem, drifwandes dem, genom Guds magt, at bekänna sina Trumbor, Zeiter och offerställen, utan ock til at lofwa bortlägga den widskeppelse och afgudadyrkan, de, under den förbannade bak-dören öfwade, hwarifrån Länsman ifrån Mansålkå, Anders Pehrsson, ingalunda gå wille, löpandes på dören, när jag om detta wäsendet begynte tala; hwilket när Befallningsman Arendt Grape förnam, lät han straxt samma Länsman inkalla, hotandes at wilja slå honom i järn och handklofwar; hwilket när Länsman hörde, fälte han modet och ångrade hwad han af owettighet gjordt hade, och lofwade, tillika med de andra, så detta Renshol, som sin trumba och all annan widskeppelse efter den dag bortlägga. När jag nu genom Guds magt, hade dem så kommit til bekännelsen, begärade jag af den Lofl. Rätt, i synnerhet af Executoren Wälbetrodde Ar. Grape, tjänstel. (emedan jag ännu intet så lätteligen wille sättja tro til deras lofwen) at han, på Hans Kongl. Maj:ts wägnar, wille mig handen räcka, och uti sin Profosses ställe (aldenstund wi skulle skiljas uti den byen ifrån hwarandra) imponera min dräng, Eric Mathsson, at igenspika och med Kronomärke försegla denna afgudiska bakdör, och at Lapparne när jag til dem anlända månde, måtte hämta fram sina trumbor, at jag för deras ögon finge dem samma upbränna[37] Hwilken min tjänsteliga anmodan Herr Befallningsman efterkom, för hwilket trogna assistance HErren Gud hans W:het så timmeligen som ewinnerligen belöne! När jag inkom til första byen i Lappmarken, Kieminkylå benämd, efterkom drängen den stränga rätts inqvisition och igenspikade den förbannade bakdören så der, som uti de andra byar; ehuruwäl Ryssarne Simon Petri och Stephan Jepso i Kittka och Mansålkå den igen söndersparkat och öpnat hade, då de ifrån Torneå marknad, om wåren, år 1670 tilbaka kommo, hwilken dör jag följande år 1671, igenspikade för deras ögon, och för deras stora förmätenhet dem straffade, så at de efter den dag det intet mera göra torde; men ingen hämtade det året fram sina trumbor, som de inför den Lofl. Rätt lofwade, aldenstund de woro långt ifrån byen, på deras Sommarwist belägne; lofwade de altså, året efter 1671, dem hämta til bys och lefwerera mig tilhanda, och en hop så det året, som året efter, A:o 1672, med dess tilhörige redskap, til et märke, med mig hembragte blefwo. Altså Skogs-Lapparne, sedan de hade sin willfarelse bekänt och sina trumbor utlefwererat, i Sombio, til Gud sig omwände d. 8 Martii, 1670. HErren Gud alsmägtig styrke dem i en rätt tro och med sin wärdiga Heliga Anda dem städse uplyse!


När jag nu på den händelsens ingång, fortgång och utgång, i Sombio skedde, widare tänker, får jag, efter en stunds öfwerwägande, någorlunda min dröm igen; Ty at bägge händerna af det barnet, jag föda skulle, en lång tid, hwar med framräkte framfinger utom lifwet stodo, och, efter en liten stund, gåfwo sig tilbaka igen, det wil jag, som mig tyckes, så uttyda: at 2:ne hopar af hela Sombio by, som en rund tid, för deras synders skuld, tillika med hela Corpus, blefwo ifrån HErrans Nattward uteslutit, eller eljest, såsom Hedningar, warit utan Guds rätta kännedom och ifrån den rätta tron affallne, efter en liten tid, nemligen, då jag tillika med Justitiæ-betjänte, kom ifrån Enari til Sombio igen, gåfwo sig tilbakars, det är, gjorde ångerköp, och, förmedelst en sannskyldig bot och bättring, wände sig tilbak til HErren Gud igen; lofwandes all satans umgängelse öfwergifwa. Men at 5 finger sig framräkte, hwad bemärker det annat, än at 5 personer uti den första och 5 uti den andra hopen och intet flere sig framtedde, som til omwändelsen woro benägne, dem jag HErrans Hel. Nattward hwar sin gång på särdlees tid och dag administrerade, hwarom förr sagt är. Men at jag hade deraf en stor passion, sweda och wärk, såsom en hafwande qwinna plägar ha, när hon föda skal, det wil jag så explicera, at jag bar en hjertans sorg och bekymmer om det arma folket, som så woro förblindade, at HErren Gud wille dem uplysa, och gaf mig ingen ro förrän de, igenom Guds magt och den Helige Andes kraftiga medwerkan, måtte blifwa omwände, med hwilken sorgebörda jag, såsom en qwinna med barn, en lång tid wardt hafwande och betungad; men såsom jag wisste mig ingen råd, huru jag denna passion skulle öfwerwinna, begynner jag altså i samma dröm, lika som åkalla och bedja Gud både i Enari och sedan jag hemkom i Kiemi Kyrka, icke allenast för Sombio och Sodankylä, utan ock Skogs-Lapparne, at jag skulle denna passion öfwerwinna, det är, at icke allenast på min sida detta stora beswäret, Gud mig pålagt hade, måtte en gång lättadt blifwa och derpå en salig och frögdefull utgång följa, utan ock detta arma förblindade folket, genom Guds nådiga bistånd, til trona omwändt warda och af djefwulens käftar salverat. När jag nu så uti drömen bad Gud, at om jag ändteligen föda skulle, jag då måtte föda et helt och fullkommeligit barn, då tycktes at hela Corpus kom ut igenom min mun. Hwad är det annat, än at jag, igenom Guds kraftiga nådes werkan, icke allenast Länsman, Hindrich Hansson, såsom Caput eller Corpus Sombicum[38] förmedelst hans stora synds och lasts, wid Subbi Träsk föröfwad, uptäckjande, hwilket hände i Herr Befallningsmannens närwaro och alla hans Medbröder och Christendoms-Systrar dersammastädes, utan ock hela Skogs-Lappmarken, förmedelst Guds ords predikan, som Gud lät, igenom min mun, utgå, til en fullkomlig omwändelse bragte; så at nu hela Kiemi Lappmark är lika som et andeligt barn, på nyo födt, samt den rätta tron, läran och gudstjänsten wedertagit[39] HErren Gud låte dem uti samma tro intil ändan ståndaktige blifwa och på sidstone trones ändalykt, den ewiga Saligheten bekomma.


Detta så wara passerat och sannfärdeligen händt på år, dag och ställe, som ofwan bemält står, attesterar


GABRIEL TUDERUS,
Sacell. Enari.


Fotnoter

  1. D. är: befordra.
  2. De widsatte Bo-märken kunna icke uttryckas, i brist af Figurer.
  3. Gudstjänst.
  4. Wid denna och flera detta Folkets afgudiska gärningar, må wi så wäl häpna öfwer den Naturliga och kötliga nänniskans willfarande begrep i gemen, om den Tre-Enige Gudens sanna dyrkan, som i synnerhet röras af det tjocka mörker, som öfwerhölgde wårt Land, då man ärade och dyrkade de ting, som skapade äro, öfwer Honom som dem skapat hafwer, hwilken är wälsignad ewinnerliga. Ack! det måtte desse förblindade syndares endteliga erkändsla af, och omwändelse ifrån sit hedna mörker, icke styrka utan synderrifwa grunden til alla de afgudiska öfwerlefwor, som ännu, thy wärre, mångastädes ibland oss finnas: Måtte dessas eksempel upwäcka oss, at igenom Guds Nåd tidigt och grundeligen utrota det ibland oss ännu öfriga gröfre afguderiet, som i allehanda utwårtes afgudiska seder eller widskepelser, wisar sig; som det ännu allmännare fina, hwilket bedrifwes med hiertats oordentliga kärlek för de ting som i werldene äro: At hålla oss noga wid det ord som wisst är och lärer: Herren tin Gud skal tu tilbedja och Honom allena skal tu tjena. Matth. 4:10. At tänka på HErrans ord: Ingen trollkarl, eller lögnaktig, eller bolare, eller oren, eller giriger, hwilken är en afgudadyrkare, hafwar arfwedel uti Christi och Guds Rike. Apoc. 21:8. Eph. 5:5. Lofwad ware HErren, at wi som i wåra Fäder gingo til de stumma afgudar, äro omwände ifrån afgudarna, til at tjena den lefwande och sanna Guden. Käre Barn, wakter Eder för afgudarna. 1 Thess. 1:9. 1 Joh. 5:21.
  5. Djeflarnes Helgedom.
  6. Ack huru lös grund för wår Christendom, at bygga på wåra Fäders uplysning och gudaktighets öfningar. Hafwa desse warit blinde, huru kan en blinder leda en blindan? Falla de icke båda i groparna? At efterkommande wäl böra och kunna trygga sig wid sina Föräldrars tro, då den är bepröfwad och ren befunnen, lärer oss en Martyrs frimodiga bekännelse: Wi wilje häldre dö, än något emot wåra Fäders lag handla, 2 Macc. 7:2. Men at den i annat fall är en falsk tröst, torde Dawids utslag öfwer en förblindad afkomma tilräckeligen styrka: Så fara the efter sina Fäder och få aldrig se ljuset. Psalm. 49:20. Då hwar och en måste göra Gudi räkenskap för sig sjelf, får man ju ej lita på en annans tro. Den rättfärdige lefwer af sine tro. Hab. 2:4.
  7. Godt upsät.
  8. Sådan war den tiden de blinde Lappars wantro, tanke och öfwertygelse.
  9. Inympade.
  10. Se ofwanföre Anmärkningen 6.
  11. Til en sann Christendom.
  12. Se Anmärkn. 6.
  13. Meningen är: under hus-besök.
  14. Så utom som innom Laga Domstol.
  15. Urskulda mig från den misstanka.
  16. Beweckt.
  17. Utur minnet.
  18. Berättelse.
  19. Förmaning.
  20. Möte.
  21. Förnämste Ordförande.
  22. Auctoren hade nogare uttryckt denna meningen om han sagt: "Om någon wil omwända sig til HErran, han skal igenom Trona på JEsum få sina Synders förlåtelse och stadfästelse på sin Syndaförlåtelse igenom HERrans Nattward.
  23. Meddela.
  24. Författarens nit för Gud och sanningen gifwer det Historiska i denna dröm all trowärdighet. Dess mystiska tillämpning synes wara så mycket oskyldigare, som han icke innehåller något nytt och med Skriften stridande, såsom drömarenas i wår tid, utan följer den liknelse, under hwilken en sann omwändelse i Joh. 3. föreställes, och icke skedde för utan efter en händelse wid detta Folkets bättring, som gaf närmaste anledning, at med drömen förena andeliga ting. Lemnom, at anledningen och fortsättningen deraf warit helt naturlig; utgången tyckes dock wisa, at i denna dröm war något Gudomeligt. Förmodeligen har här tilgått efter Salomos tanka: Ther många omsorger äro, ther komma drömmar. Pred. Bok. 5:2. Til äfwentyrs har Auctor dagen förut, med et upriktigt Herda-bekymmer, fäst sina tankar wid den nya födelse, som Frälsaren fordrar af hwar oomwänd Syndare, och på den Siälafödelse med ångest, som Paulus omtalar och en trogen Herde tilhörer, hwilken öfwerläggning den följande Natten i naturlig ordning förorsakat Tuderi dröm: derunder Gud behagat hugswala hans bekymmer och upmuntra, at vaktadt alla förekommande hinder, arbeta på den frukt han sedan i denna wingård skördade. Waktom oss allena i slika fall, at icke tilskapa några nya uppenbarelser, sedan Prophetien är beseglad: Wi hafwe Mosen och Propheterna, hörom dem: at wid drömar hwarken wara förhastige eller senhjertade til at tro: at noga pröfwa all ting och utwälja hwad godt är; på det wår tro icke måtte stå på människlig wisshet, inbillningar, syner och drömar, utan på Guds kraft. Föreställes oss uti en dröm något hälsosamt och med Guds goda wilja öfwerensstämmigt; hwi kunne wi icke anse det, som en wink ifrån den Allseende? Märke wi deruti något ondt och syndigt, låtom det påminna oss, at icke om dagen med syndiga tankar och werk, sjelfwe bereda oss en syndig natt.
  25. Innebära.
  26. Märken dock härwid alle I, som uppenbarligen Gud förgäten och söken förföra andra til at deltaga uti samma Nådes förakt, med hwad tålamods och mildhets rikedom Gud låckar Eder til bättring: eller gjorde denne Lapp mera ondt än I gören, då I bruken Pharaos tungomål: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skal? och lefwen efter bespottarens falska tro: Det är förgäfwes, at man Gudi tjenar: Wi behöfwe intet frukta HERran. Låten detta eftertänkeliga exempel, som ingalunda kan anses för en tilfällighet, erindra Eder, at den Alsmägtigas hand ännu icke är förkort, at med blindhet, slå Sodomitiska bespottare: At ännu en gång wisa sin Heliga Läras Gudomelighet, igenom sina fienders timeliga näpst. Men har än Barmhertighetenes Fader denna behageliga tiden tålamod med Eder, sen til, at han icke en gång bortrycker och är så ingen förlossare mer. Bewisen dock Eder arma själ den öma skyldighet, at I icke, medelst framhärdelse i synder, sjelfwilligt kasten Eder under de We, som i Esa. 1:4. utsägas öfwer dem, som försmäda den Heliga i Israel, och den wrede, som ändteligen af Himmelen skal warda uppenbar, öfwer alla dem, som icke känna Gud, och dem som olydige äro wårs HERras JEsu Christi Evangelio, hwilke pino lida skola, det ewiga förderfwet af HERrans ansigte och af hans härliga magt. 2 Thess 1:8,9.
  27. Christi utsaga.
  28. Johan Graan, Landshöfdinge 1653 öfwer Wester-Botten, och 1654 tillika öfwer Öster-Botten: men 1660 allena öfwer Tornå Gebiet och Öster-Botten, hwarmed likwäl år 1665 den 15 Febr. Wester-Botten andra gången under honom förentes. Afsatt 1678 och död 1679. Se Adel. Matrik. Tom. 1. pag. 370.
  29. Läs ofwanföre Anmärkningen 4.
  30. I deras inbillning.
  31. Djefwulskt Rådslag.
  32. Denna målning föreställes här hiskelig, hwilket den ock i Theologiskt hänseende företjänar; men sakens rätta sammanhang beskrifwes utförligare af Knuud Leem i dess Laplands Beskrifwelse, och af Probsten Tornæus.
  33. Neml. Så tror Lappen sjelf.
  34. Regnard har i sin Rese-Beskrifning berättat, huru han med sina Rese-Camerater försökt Lapparnes Spåkonst, och funnit den til Lapparnes egen wanheder, bestå i en hop widskepeliga gycklerier, utan werkan.
  35. Gudstjänst.
  36. Här passar ock anmärkningen c införd sid 25. Om någon osv.
  37. Det samma gjorde ock Probsten Tornæus i Torneå Lappmark.
  38. Hufwudman i Byen Sombio.
  39. Se ofwanföre Anmärkningen d.