Förord (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Förord


Trettio år hafva snart förflutit, sedan P. A. Gödecke utgaf sin i flera hänseenden förtjänstfulla tolkning af edda-dikterna, och sedan dess har forskningen på detta område gjort så stora landvinningar, ändrat och rättat så många då ännu gällande teorier rörande dessa fornsånger, att en ny tolkning af desamma väl ej behöfver anses vara fullt opåkallad. Denna Gödeckes öfversättning torde dessutom i flera fall för den stora allmänheten ej vara i allo njutbar. Hvad en nutida publik från formell synpunkt framför allt fordrar af en diktsamling, är väl en verklig meter, och en sådan saknas fullkomligt i Gödeckes öfversättning, hvartill kommer, att han i sin sträfvan att återgifva originalets allitterationer stundom offrat innehållets poesi för den yttre formen. —


I den öfversättning, som härmed öfverlämnas åt allmänheten, har endast en del af eddadikterna upptagits, och äfven dessa ej alltid fullständigt. I det skick, hvari dessa fornsånger kommit till oss — ofta belamrade med en mängd torra namnlistor, vanställda af yngre tillsatser m. m. —, kunna de nämligen delvis blott vara af intresse för den specielle forskaren. De innehålla vidare ibland för vår anständighetskänsla stötande uttryck och äro såtillvida en för alla ej fullt lämplig lektyr. De forntida folken voro i stort sedt, trots sin ofta relativt höga kultur, långt större naturbarn än vi och nämnde därför med sitt rätta namn mångt och mycket, hvilket vi nu i vårdadt språk antingen undvika eller uttrycka med skymmande omskrifningar. Och en ordagrann öfversättning kan i sådana fall ej endast från en mera ytlig och konventionell synpunkt vara olämplig, utan äfven af ett djupare skäl oriktig. Ty det fullt motsvarande ordet har vanligen i ett modernt språk en vulgär eller till och med cynisk biklang, som alldeles saknas i det liksom naivt oskyldiga originalet. Af denna anledning och särskildt därför att denna tolkning närmast gjorts för skolan och hemmet, har öfvers. i dylika fall sökt tillämpa en mildringsprincip, ehuru han är fullt medveten om att härigenom originalets kärnfulla kraft lätt kan varda urvattnad. Och af samma skäl har han ock ansett det vara lämpligast att bland andra sånger helt och hållet utesluta en af Eddans kanske yppersta dikter, den lika geniala som drastiskt-cyniska Loketrätan.


Åtskilliga hufvudsakligen blott störande yngre tillägg ha dessutom här och där utelämnats.


I valet af sånger har öfvers. för öfrigt sökt upptaga ej blott de vackraste utan ock de från en eller annan synpunkt mera belysande och karakteristiska. Att detta val måhända kunnat utfalla lyckligare än det gjort, vill öfvers. ingalunda bestrida.


Rörande själfva versformen må nämnas, att öfvers. ansett originalet berättiga till en viss frihet. Så har ibland upptakt anlitats, trokéer stundom utbytts mot daktyler och versslaget lióðahattr återgifvits med en tämligen fri och omväxlande meter. Allitterationerna ha däremot i allmänhet ej efterbildats, såvida de ej så att säga själfmant infunnit sig.


Den text, som i regeln följts, har varit B. Sijmons: Die Lieder der Edda, hvarjämte äfven S. Bugges, S. Grundtvigs och F. Jónssons eddaupplagor samt H. Gerings tyska öfversättning rådfrågats.


. . . .


Rörande transskriberingen af de isländska namnen har öfvers. endast såtillvida förändrat dem, att de isländska bokstäfverna þ och ð utbytts mot t och d, att labialomljudet af kort a återgifvits med o, att accenttecknen borttagits samt att nominativ-r'et strukits utom i ord på obetonad vokal såsom Hamder, Griper etc. (i enlighet med Birger, Sverker etc). Däremot ha naturligtvis inga ändringar vidtagits, då ett namn eller ord direkt citerats från isländskan.


Å några ställen har öfvers. med afsikt tillåtit sig en friare tolkning, nämligen där det synts honom viktigare att söka återgifva om möjligt själfva stämningen och tonen än ordalydelsen.


Att detta lilla försök i mångt och mycket är bristfälligt och att öfvers. långtifrån lyckats i sitt bemödande att återgifva originalets vare sig poetiska doft eller grandiosa kraft, är han själf den förste att erkänna.


Till Folkskollärare C. Christenson, som godhetsfullt hjälpt till vid korrekturläsningen, beder slutligen öfvers. härmed få uttala sin varma tacksamhet.


Östersund, okt. 1904.


Öfvers.