Gamla religionen: större gudomligheter

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ofring til tordenguden Thorgalles eller Horgalles.
(Kobberstik af Bernard Picart, omkr. 1723–43).

Temaside: Samisk religion og mytologi

Gamla religionen: större gudomligheter

af
Gustaf von Düben

Nionde kapitlet af
Om Lappland och Lapparne
Företrädesvis de svenska
Ethnografiska studier
1873

Lapparnes religion (början). Systematisk indelning. Radierne. Solen. Mader-attja och Akkorna. Jubmel och Thor (Horagalles). Naturmakter. Storjunkaren och Seiteh. Saivok-kulten (Haltiat).

Sedan vi i det före gående tagit i betraktande Lappens yttre lif, hans bonings- och lefnadssätt, hans klädedrägt och hans kropps-bygnad samt hans seder och bruk, kortligen det vigtigaste i dessa hänseenden, som kan upplysa hans egendomlighet och hans ethnografiska plats, kunna vi öfvergå till frågan om hans slägtskap med andra folk och om hans ursprung, huruvida han är autochton eller invandrare samt i senare fallet hvar ifrån och när.

Den föregående skildringen röjer otvifvelaktigt en stor sjelfstän- dighet hos Lappen, och endast så stor likhet med andra folk som kan härflyta från och förklaras af gemensamhet i omgifvande natur och af fornåldrig inbördes beröring. Hvad beträffar kroppsbyggnaden, erbjuder denna en ganska stor mängd skiljaktigheter från andra folk, och dessa så bestämda, att man deraf skulle, enligt gamla åsigter, vara böjd antaga specifik race-skilnad. Skildringen af Lapparnes moraliska ståndpunkt ställer dem ganska högt: de äro i allmänhet kristna vildar, hvilka, till följe af inskränkt antal och okrigiskt lynne samt af urgammal ren-skötsel, forlorat eller tvungits att bortlägga vildens krigiska och råa egenskaper, om de någon sin haft dem, under bibehållande af hans godmodiga, men genom beröring med civiliserade och öfver hufvud milda grannar insupit dessas anda; striden med dessa har föga och sällan urartat till handgripligheter, der före att de omgifvande stammarnes lefnadssätt gjort det för dem obehöfligt eller ändamålslöst. att i vidsträcktare mån tillegna sig Lapparnes områden.

Af detta allt får man således ganska ofullständigt begrepp om Lapparnes ethniska plats; man måste således taga sin tillflygt äfven till annat. Man har då att tillgå: deras gamla religions begrepp, deras språk, deras sägner och deras historia. Vi skola taga dessa, hvar efter annan, i betraktande, och börja med en undersökning af den gamla religionen.

De äldsta uppgifter jag kunnat finna om Lapparnes hedniska gudalära äro de som innehållas i de i literatur-förteckningen omnämda manuskripterne af Tornæus, Rehn, Graan, Lund och Niurenius Plantinus. De äro alla begagnade af Scheffer, jemte ett par andra källor, som, då de anföras, skola särskilt nämnas; de synas alla vara tillkomna på regeringens befallning och för att tjena Scheffer till ledning vid hans arbete. Alla dessa anteckningar tillhöra tiden 1670—1672. Närmast till publikations-tiden komma de uppgifter, som finnas hos Leem, och isynnerhet i Jessens afhandling; denna grundar sig på uppgifter från åren nyss efter 1714, då det danska missionsverket i Finnmarken tog sin början, från berättelser af ”Lapparnes Apostel”, Th. von Westen och hans medhjelpare H. Skanke, hvilka företogo missions-resor åren 1716, 1718 och 1722. Desse verk härflyta således från något yngre källor, utom det att de röra norska förhållanden. Leem var missionär i Finnmarken åren 1725—1784, men litar icke så mycket på egen erfarenhet, som icke mera på ett af honom (sidd. 409—419) anfördt manuser af en okänd författare. Då Ganander (Mythol. Fenn., sid. 8, företalet) säger sig hafva hemtat sina uppgifter om lapska mythologien ur ett manuscr. af den från Jemtland bördige, i Norge verkande missionären Lenart Sidenius af 1716, och då så väl indelningen af lapska gudarne, enligt detta manuscr., som Gananders special-uppgifter om dem fullkomligt, ja stundom ordagrant, öfver ens stämma med hvad som läses hos Leem, så torde denne ”okända författare” sannolikt hafva varit Sidenius: således en ganska trovärdig auktoritet. Af v. Westen sjelf finnes det i literatur-förteckningen anförda, illa öfversatta brefvet, hvilket något kompletterar Jessen. — Ganander innehåller icke något annat än som finnes hos nämde författare. — Högström inlåter sig icke särdeles utförligt på kapitlet, ehuru han i förbi gående lemnar en och annan god upplysning. — Mera systematiskt och med styrkan af noggran kännedom om de finska folkens mythologi har Castrén behandlat ämnet på flera ställen, och måste han alltid blifva den vigtigaste förf., om äfven icke källan, för kunskapen om Lapparnes dunkla och invecklade hedniska gudalära. Slutligen tillkommer J. A. Friis (Mythol.), hvilken, utom nämda tryckta verk, haft att tillgå ett par manuscr., det ena från Nærö af 1723 och af icke obetydligt värde; det andra ett af L. L. Læstadius.

Hvad som mycket invecklar denna gudalära är den genom gående skilnaden mellan de svenska och de dansk-norska uppgifterna. Denna skilnad förklaras visserligen till en del af olika tid för undersökningar och anteckningar och från olika främmande religiösa tillsatser på olika ställen; men torde hufvudsakligen bero derpå, att de svenske förf:ne icke tagit så noga reda på dessa ”föraktliga, hedniska” föreställningar, icke forskat och frågat Lapparne och icke egt deras förtroende. Till detta antagande föranledes jag dels deraf att Fjellner, som till 20 års ålder bland Lapparne vaktade renar och äfven sedermera lefde i förtrolig beröring med dem, igen känt största delen af hvad jag här nedan berättar efter norska källor, dels deraf att en väsentlig del af detta (se nedan, Saivo-läran) ännu i denna, stund, såsom jag erfarit, är känd af nu lefvande Lappar, ehuru de äldre svenske förff. kände nästan intet derom. Till ofullständigheten torde väl ock hafva bidragit det förhållandet, att ingen annan än prester gjort anteckningar och ej sällan sådane som icke förstodo språket; presten stod i fientlig ställning till de egentligen med gudaläran förtrogne Nåiderne, och desse torde följaktligen icke hafva varit särdeles benägne att för dem uppenbara sina hemligheter. Emellertid: man får taga saken sådan han före ligger och söka reda honom så godt sig göra låter. — Från denna korta käll-historik öfvergå vi till saken.

Enligt Jessen och Sidenius kunna Lapparnes hedna gudomligheter systematiskt indelas sålunda:

a) Väraldiske eller öfver-himmelske, som bodde öfver himmelen eller högst i stjerne-himmelen; dit hörde Radien, hvilken af Jessen skiljes i N:o 1: Radien-Attje och N:o 2: Radien-Kidda.

b) De i himlen boende, till hvilka hörde N:o 3: Beive och N:o 4: Ailekes eller Ailekes-olmak.

c) De under-himmelske, som bodde i luften, hvaraf en allra öfverst N:o 5: Mader-attje; några i den mellersta regionen, såsom N:o 6: Mader-akka och N:o 7: Horagalles; andra nederst i luften omkring och till tjenst åt dem på jorden: två ”akkor”, såsom N:o 8: Sarakka och N:o 9: Uks eller Juks-akka; jemte åtskilliga smärre natur-andar; samt

d) Underjordiske, dels nära ytan i Saivo eller Saiv-aimo boende N:o 10: Saivo-olmak; dels långt in i jorden: Rutu, Fadno, Mubben, Paha-engel och Jabmekerne.

Här till komma de i Sverige omtalade Thor, Storjunkaren, Seite, Joulo-herra, Ruotta, m. fl. samt en del små demoner, naturmakter. Med detta står i samband Lapparnes gamla föreställning om ett lif efter detta, dopet och schamanismen (nåid-läran) med troll-trummans bruk, hvilket allt här nedan skall tagas i närmare skärskådande.

Hvad nu först beträffar Radien, N:is 1 och 2, så samman fattas de af Leem. R. skall väl hjelpa i timliga saker, såsom att gifva lycka åt renar, synnerligen då han dyrkas som tjårve- (horn-) radien; men hans förnämsta göra är att nedsända en själ till en menniskas aflelse i moderlifvet samt taga till sig de döda, som på jorden lefvat dygdigt, sedan de likväl en tid förut vistats i underjorden.

Jessen der imot skiljer Radien i två, med olika attributer. Rad. Attje har sitt namn af radien = välde, magt = det nordiska råd och attje = fader. Han regerar med oinskränkt magt öfver himmel och jord, öfver alla andra gudar, öfver allt hvad på jorden finnes, äfven rnenniskan. Han är källan, ursprunget för all magt i verlden. Radien-kiedde (af kiedde eller kidda = vår, alstringskraft), son af den förre, styr all ting och utför allt. R. attje skapar intet sjelf, men påverkar sin son, så att denne frambringar allt; det är äfven han som förer själarna till Mader-attje att förkroppsligas, såsom längre ned skall omtalas. Radien hade ock en hustru, som kallas R:s hustru, men äfven Horn-Radien; hon beskyddade ren-afveln (jfr Leems åsigt nyss ofvan).

Om dessa Radier veta de större svenske förf:ne intet; Lex. Lapp. upptager dock ordet Radien i samma betydelse som Leem, samt nämner dess utom ” Rariet = en guddom, hvilken de forna Lappar dyrkat, jfr. Kana-neidapor” (= Ruona-neita här nedan?). Forbus der imot säger (blad 3) att Radien kallas i Umeå Radien och Bassen, i Jukkasjärvi Väralden-Radien, i Arjepluog och Pite Väralden-olmai, mera sydligt Radien och Kirva (= liten, barn) -radien; således skulle då namnen hafva varit kända och begreppen varit utbildade äfven i Sverige.

Hvad nu angår dessa begrepp, säger visserligen Leem (sid. 410) att icke med Radien menas de kristnes gud, då bägge finnas särskilde af- bildade på troll-trummorna; men sambandet synes omisskänneligt. I Radien ensam har man Gud, i Rad. Attje Fadren, den allsvåldige verldsherrskaren, i Rad. Kidda Christus, mennisko-blifvaren; det är Gud, som, boende öfver himmelen, till denna ur skärselden upptager de rättsinnade. Sjelfva namnet Radien är ju af nordiskt ursprung. Friis är af samma åsigt, och häntyder på många sådana kristna idéer, som äfven jag längre ned får anledning att göra. Det hela är sannolikt blott en kristen-katolsk modifikation af och kombination med den egendomliga läran om Akkorna, som snart skall omtalas.

N:o 3 af gudamagterna är Beive eller Peive (finskt: päivä) = solen, sannolikt uråldrigt föremål för tillbedjan. Hon dyrkades såsom den gudamagt, hvilken upplyser och uppvärmer jorden och gör att gräset växer till renarnes föda. ”Solen”, säger Rehn (kap. 25), ”hålla de för en moder för alla lefvande djur, hon konserverar deras ren-foster och meddelar dem den naturliga värman, att de väl må trifvas”. Egentligen var det dock icke solen sjelf som framkallade gräsväxten, utan Sola-neita = solens dotter, genom hvilken äfven frost och snö upphörde (Jessen, sid. 68). Denna är sannolikt samma gudomlighet, som hos Leem (sid. 411) heter Ruona-nieid eller R.-neita, hvilken styr för de fjäll som först om våren grönska och till hvilken der före offras. Förmodligen af språk-misstag kallas hon Radien-neita: men då hon ock kallas Ruona-n., så bringar det tanken på ordet ruonas = grön, hvilket är ett rätt poetiskt namn på vårens gudinna. Friis bekräftar denna tydning (Mythol. sid. 58). — Om solens dyrkan säger redan Olaus Magnus (Lib. III, kap. 2) att denna skedde emedan solen under hela sommaren lyste dem och tillförde dem ljus i stället för vintrens tjocka mörker, och värmen i stället för den omätliga kölden.

I öfrigt berätta förf:ne följande om solens dyrkan hos Lapparne. Midsommar afton fick hon ett stort offer, hvarvid sol-gröt (peiven-juptse) åts af både män och qvinnor, föregånget och efterföljdt af bön, att hon måtte kasta ett nådigt ljus på renarna och allt hvar af de nära sig, samt gifva en lycklig mjölk-sommar. Offret skedde på särskildt altare (en sten) bak kåtan och till offer-djur togos unga renar, särdeles honor, helst hvita till färgen eller åtminstone sydde man en hvit tråd genom högra örat; Stundom offrades lin. Ingen bild uppsattes åt henne, hon fans der sjelf; men väl restes någon gång ett monument på offerstället, och då en spinnrock, om ”för att beteckna solens vändning och strålar” (Jessen, sid. 49), eller att derpå spinna det offrade linet, må lemnas derhän. — Hon afbildades på trummorna såsom en fyrkant, hvilken hvilade på en ihålig fot; upp till denna gick en väg, för att beteckna bönernas gång till solen och välsignelsens gång ned till jorden (Friis, sid. 81). Från foten pekar vanligen ett streck ned på Maderakka eller Sarakka. Från hvarje hörn af fyrkanten utgick ett streck (labtje = töm), betecknande att hon verkar åt alla väderstreck. På tre af dessa tömmar stå de tre ailekes-olmak (= helige dags männen); på den första puores- eller sodno-beive-ailek = söndagen, på den andra lava-ailek = lögerdagen, på den tredje fried-ailek = fredagen; men på den fjerde mubben-olmak (= den andre dagens man), af olycklig betydelse, medan de andre tre dagarne voro lycklige. Enligt Sidenius var fredagen helgad åt Sarakka, lördagen åt Rariet (Radien?), söndagen åt de tre ailekes-olmak.

Genom flera gudaläror går sol-dyrkan i olika former, och särskilt i norden är hon gammal. Vi taga äfven för gifvet att hon är ursprunglig hos Lapparne, för hvilka solen icke blott, såsom för alla andra folk, var ett framstående naturföremål, utan äfven, genom sina verkningar, ytterst tydligt visade sig absolut nödvändig för renarnas och der med deras egen tillvaro. Den ursprungliga formen för offren till henne och för hennes dyrkan i allmänhet, är naturligtvis nu mera icke möjlig att bestämma; men åtskilliga småsaker häntyda på, att solen uppfattades icke blott såsom natur-makt, utan ock såsom personlighet. I senare hänseende må anföras, att solen hade till hustru (sic!) månen, eller var fientlig mot denna; att solen hade morgon- och afton-rodnaden till systrar, såsom synes bland annat af Friis (Eventyr, sid. 140); att solen hade dels mytiska, dels jordiska afkomlingar. På sådana af förra slaget lemnas exempel här längre ned bland Lapparnes sago-qväden; af senare slaget omtalas en hel stor slägt från Tornio Lappmark, Peive- slägten. Allt detta är hos förf:ne hoprördt och tillblandadt med mycket annat, ty otvifvelaktigt torde väl vara, att lin- och spinnrocks-offret är ett nordiskt tillägg till Lapparnes egen föreställning, och att de på tömmarna placerade ailekes eller ailekes-olmak äro katolska tillsatser, hvilka dock mindre dyrkades, än de ansågos såsom skyddsandar för de nämda dagarne.

Såsom ytterligare bevis på de outredbara samman blandningar som egt rum, och för fullständigandet af historien om solkulten, må följande här ytterligare tilläggas. Lapparne dyrkade eller vördade hela himlens här. Rehn (manuscr., D. 67, kap. 12) omtalar att de ansågo sig af månens och en stjernas (Venus?) ställning till hvarandra kunna sluta till kön, form och blifvande lefnadsöden för det barn, hvarmed deras qvinnor vid observations-tillfället gingo hafvande. Lund säger (sid. 21), att när månförmörkelse inträffar skjuta Lapparne mot himlen med bössor ”och säga att trollen henne oppäta”. Att Lapparne i allmänhet dyrkade månen, förmäler Jessen, ehuru sätt och anledning icke äro kända. Sid. 81 berättar han dock om jul-månen, som hette Ankaka eller Bisse- (passe?) mano, att då denna först visade sig tordes icke qvinnorna spinna hampa, lin eller ull, så länge hon var synlig; männen fingo likaledes, när månen om aftonen uppgått, icke hugga eller göra något, som medförde larm eller buller. (Nordiskt?) När månen gick upp, hängde de en ring i rökhålet på kåtan, på det månen genom denna ring skulle skina in deri. Om eljest någon förbröt sig emot Ankaka, antingen genom spånad eller larm, så måste det försonas med offer. Enligt södra sägnerna är fruktan för jul-månen uppkommen deraf, att pesten just vid den tiden var svår (Fjellner).

Sist nämda offer säges nu visserligen gälla månen; men tiden = jul var äfven helig. Så berättar Rehn (kap. 24): ”Hos dem brukas stora vidskepelser på somliga helgdagar, såsom särdeles på juldagen, då sjelfve husbönderne icke gerna vilja första dagen komma till kyrkan, utan bruka då ett vidskepligt offer, hvilket de offra åt julfolket, som de mena vandra omkring i skogar och fjäll hos dem på den tiden; och sker detta således: julafton hålla de nästan som en fastedag, icke ätandes något kött; dock af allt annat, som de förtära på den dagen, samka de tillsammans en liten bit, det de ock göra om juldagen, då hvar och en Lapp beflitar sig att hafva en fet julkost. Dessa afdelta och församlade bitar lägga de i en näfverskäppa, gjord som en båt, med mast, segel och åror utrustad, och ösa sedan der ofvan uppå litet flott. Denna skäppa sätta de vid pass ett muskött-skott från sina kåtor i ett träd, det de vilja gifva det omkring vandrande julfolk, som de då mena skola färdas omkring i luften”.

Graan, som äfven omtalar detta, säger (kap. 19) att de taga små bitar af julmaten, lägga dem i en skäppa och flottet får stå i en kittel. Derpå uppsökes den största tall de kunna finna; på trädet närmast denna upphänga de skäppan så högt de kunna räcka med handen. Sedan tälja de på fyra sidor bort halfva barken af den stora tallen i runda plättar, stora som brickor. Der efter taga de med sked flott ur kitteln, och kastas tre skedar med afvig hand på hvar fläck, af hvar man i byn, som har lagt sina bitar i skäppan och flottet i kitteln. Detta, tillägger han, gör att husbönderne icke gå i kyrkan på juldagen. — Det är tydligen samma sak som Rehn omtalar, men med variation.

Högström (sid. 188) säger dessa offer ske åt Joulo-herra, men beskrifver dem såsom Rehn och har sett båtarna flera gånger. De äro ¾ – 1 aln långa, tillyxade af furu, med master samt ”här och der korsade och med renblod öfverstrukna”; göras då de till jul slagta sina offer-renar; uppsättas högt på stora granar, icke hängande, utan på hopvikna qvistar; äfven granarna korsas och bestrykas med blod. — Sid. 189 säger han, att de på samma tid offra åt Ruotta små näfver-trattar, hvilka upphängas i höga träd, dem de på två kanter tälja och korsa. Deruti läggas bitar af julmaten; stundom bakas en liten glöd-kaka och lägges i en af skäpporna, i hvilkens brädd stickas två spjälor, ½ aln långa och spad-formiga; denna skäppa hänges vid kojan. Offren ske åt Ruotta, ”på det han ej må skada deras qvinnfolk på ett visst sätt (ne ventrem illarum terebret seu perforet)”.

Leem vet att förtälja (sid. 482) huruledes, för botande af sjukdom, några Lappar slagtat en renkalf julafton, kokat köttet, lagt något deraf jemte smör, ost och glöd-kakor i en miniatyr-båt, släpat en mängd träd till samman, satt båten med i liggande mat uppe i träden och låtit offret der förblifva tills julhögtiden var förbi, då allt var försvunnet; detta var ett offer åt joulo-gadze, d. v. s. jul-följet. Kildal säger (sid. 470) att julnatten drickes fiskar-gudens (Stroat-galles) skål ur ett horn och något af drycken slås på marken i kåtan. På detta ställe lägges sedan kött, fisk eller annan mat till fisk-gudens ära.

Om de af Rehn omtalade jul-offren tager Scheffer (sid. 119) för gifvet att de ske med afseende på Christi födelse och gissar att båtarne beteckna, det kristna läran kommit till Lapparne med sjöfarande. Fjellner, som, enligt hvad framdeles skall närmare omtalas, anser en del Lappar hafva kommit södra vägen och sjöledes till Skandinavien samt att Lapparne fordom varit sjömän, säger att båt-festen firas ”på det man icke må glömma den tid då man seglade på hafven”. Dessa åsigter kan jag icke dela. Den sydliga invandringen är, som vi skola finna, högst osannolik. Julen är icke först en kristen högtid i norden eller annorstädes, utan har firats långt förut. Det är, som jag förut sagt, vid den tiden som vinterns eller rättare mörkrets välde brytes, och från denna tid är det som den af vintern domnade naturen åter skall börja qvickna vid, som ljusets och värmens ankomst bebådas; kring julen infalla den åter vändande solens högtidsdagar. Af detta skäl har julen, som bekant, firats i den äldre nordiska kulten med offer ”til års ok friðar”, som det heter, liksom hon hölls helig af andra nordliga folk, t. ex. Grönländare och Samojeder. Det är af detta skäl jag omtalat dessa offer i samband med sol-kulten, dit jag anser dem otvifvelaktigt höra. Utom af tiden då de skedde, har jag äfven ett annat skäl till detta antagande.

Högström säger att offren skett till guden (Sic!) Ruotta. I Lex. Lapp. läsa vi under ordet Struot, Struota = julafton — det måste således vara samma ord. Och vidare: ”Det är troligt att denna dag af Lapparne hållits en fest redan innan de antagit kristna religionen, och det säga de sjelfve. Några tro att Struot varit en gudinna, hvilken de förnämligast på den dagen dyrkat och att Struot skulle vara densamma som Syrernes Astarte eller Astaroth. — — De hällde renmjölk i kärl af näfver och ställde dessa på granars toppar, hvarvid de trodde dem blifva helgade åt gudarna eller gudinnan Struot, och är denna kult ännu knapt utplånad”.

Denna namnlikhet kan visserligen vara blott en språklig tillfällighet eller ordet vara hemtadt från det gotiska Drott; men sammanställningen är i sjelfva verket icke alldeles osannolik; ty det torde väl få anses såsom afgjordt, att Nerthus-kulten hos Sveverna (Taciti germ., kap. 40) är den samma som den forn-nordiska Freya-dyrkan, och som Astarte-kulten, liksom Nerthus och Astarte till namnet äro beslägtade. Att denna kult kunnat upptagas af Lapparne från deras grannar i norden möter intet hinder; vi skola se att de upptagit Thor. Det är äfven möjligt att Akkornas dyrkande hör samman här med, så framt icke de, till samman med Saivok, mera tyda på själa-vandringen. Vi öfvergå nu till dem.

Om N:o 5 eller Mader-attje samt om Akkorna (N:is 6, 8 och 9) berättar Jessen följande: Mader-attje bor allra öfverst i luften, tättupp under himlen. Af Rad.-attje fick Rad.-kidda magt och nåd att skapa själar och andar. Så snart han skapat en själ sänder han denne till Mader-attje, hvilken, öppnande sin för ändamålet inrättade buk, deruti tager själen och på befallning reser kring Solen till sin hustru: Mader-akka. Hon mottager nu själen af honom, upptager denna i sig och skapar kring honom en kropp. Skulle nu af denna kropp blifva en gosse, så skickade Mader-akka kroppen vidare till Uks- eller Juks-akka (äfven kallad Stauke-edne eller Stilko-edne, d. v. s. barn- eller barnvärksmoder); skulle af kroppen bli en flicka, så lemnades han till Sarakka, på det denna skulle begåfva kroppen med qvinno-natur. Men oaktadt barnet sålunda inne varit antingen hos Juks- eller Sarakka, tog dock Mader-akka det ånyo i sitt lif för att gifva det sin fulländade daning. Nu äntligen bragte hon det till den qvinna, som der med skulle blifva hafvande och föda det till verlden. — Vissa Nåider berätta dock att Radiens (såsom en gud) maka Sergue- (sarje-) edne (smärte-moder) fått makten att skapa menniskans ande, lemnar själen till Mader-attje, o. s. v. — Dessutom trodde Lapparne att renar och andra djur skapades på samma sätt, hvar före de ock tillskrefvo akkorna omsorgen om all frugtsamhet hos så väl djur som menniskor. Här af blef en naturlig följd, att Akkorna af Lapparne ansågos för stora och mägtiga gudinnor, synnerligen Sarakka, hvilken dagligen tillbads, emedan hon skapade qvinnokönet, af hvilket Lapparne hade största nyttan (Jessen, sidd. 13—16).

Ungefär på samma sätt, men med ett par modifikationer och mindre systematiskt, omtalas saken hos Leem (sidd. 410—415). Enligt honom är Mader-akka moder till 3 andra akkor: Sarakka, Juksakka och Uksakka, hvilka två sist nämda således icke äro synonymer, som hos Jessen. Mader-akka blandar sig med sina 3 döttrar i alla qvinno-gerningar och är i allmänhet qvinnan till tjenst. Hennes dotter Sarakka är den som egentligen gifver barnet kropp i moderlifvet, och känner hon födslo-vånda lika väl som den egentliga modren. Juksakka förändrar qvinligt foster till manligt, hvar före (säger L.) Lapparne ofta offra till henne, enär de äro bättre betjente af gosse- än af flicke-barn, hvilka senare hvarken kunna deltaga i fiske eller jagt. Således tvärt emot Jessen, men orätt, emedan, som Graan säger (kap. 4), Lapparne önska sig hellre pige-barn än pilte-barn, ty för de förra få de, för de senare måste de utgifva stora hemgifter. Uksakka skall, enligt Leem, mottaga barnen när de äro födda, för att bevara dem mot stöt och fall, samt hjelpa qvinnorna vid deras menstruation. Så äfven Forbus (blad 5).

Hvad denna Uksakka för öfrigt angår, förmäler Jessen (sid. 21), att hon äfven var lärarinna i att handtera båge och bössa, samt höll till vid kåta-ingången (uks, juks = dörr), hvarest vapnen uppställdes och offer af mat och dryck skedde till henne. Sarakka, hvilken han jemför med Venus, höll till vid eldstaden, der ännu mera offringar utgötos, ty hon skulle hafva sin del af allt, särdeles dryckesvaror. Hon var städse i Lapparnes mun och hjerta; till henne stäldes deras böner; henne tillbådo de i alla sina förrättningar och angelägenheter samt höllo henne för all sin tröst och tillflygt. Kort sagt: Sarakka var först och sist, den käraste och pålitligaste, hon ärades och tillbads af alla högt och framför alla andra gudar. Hvad de än åto och drucko blef hon alltid ihogkommen; till henne gjorde de löften och bragte henne offer. Men förnämligast påkallades hon af hafvande och i barnsnöd stadda qvinnor, och en eller annan Lapp uppslog mot barnsängs-tiden strax vid sin egen en särskild liten kåta, bestämd till bostad åt Sarakka. Barnsängsqvinnor drucko sarakka-vin och åto tillika med närvarande väninnor sarakka-gröt, när de voro förlösta. I denna gröt nedsattes tre pinnar, en som var klufven och på hvilken hängdes 3 ringar; en som var svart och en tredje som var hvit. Dessa lades sedermera 2—3 dygn under juks; fann man då den svarta pinnen vara borta, trodde man att modren eller barnet skulle dö; var der imot den hvita borta, skulle bägge lefva. Kildal berättar (sid. 470) att, om det födda barnet var gosse, i gröten lades en miniatyr-båge och pil, hvilka sedan upp hängdes vid barnets vagga. — Öfver dessa akkor, hvilka äfven v. Westen kände, är han högeligen förgrymmad och Sarakka kallar han ”barnmorskan från helfvetet”. Då de andra akkorna nu mera icke kännas ens till namnet, säger Friis (Mythol., sid. 93) att Sarakka ännu i de lapska sagorna ofta förekommer, men under namnet Gieddagäts- galgjo, hvilken skildras som en mycket gammal klok gumma, af hvilken man under svåra omständigheter kan få hjelp. Hon bor dock icke nu mera vid härden, utan vid giedde-gätje = utkanten af den odlade marken. Identiteten anser jag dock för min del högst tvifvelaktig; hon synes mig vara en från de nordiska grannarne hemtad fé. Men då han (l. c.) berättar att man ännu ordspråks vis säger: ”Uksakka (= dörr-käringen) blåser ut ljuset”, så hör det utan tvifvel hit.

Om akkorna och hela deras historia känna de äldre svenske berättarne t. o. m. Scheffer intet. Högström der imot nämner (sid. 179) ”att man i somliga Lappmarker brukat det ordet Saragadz för creator. I Kaitom är icke heller Sarak obekant, emedan det händt, att då man frågat dem, hvilken som skapat verlden, har en del svarat Sarak. Jag har om denna person af Lapparnes mun icke kunnat få något redigt begrepp; men efter berättelser af andra (?) har jag funnit dem hålla honom (!) nästan som en naturam naturantem, dock särskild från Gud, som verkar vid menniskors och andra kreaturs födelse, deras trefnad och bibehållelse”.

I Lex. Lapp. kallas Mudder-akka ”en gudinna hos de forna Lappar, som troddes vårda sig om hafvande qvinnor. Hon hade tre döttrar: Sarakka = dea partus, hvilken de tillskrefvo den föddes skönhet och den födandes lycka; men nu för tiden säges om en lycklig och lätt barnsbörd: Sarakkan edne nuolei = Sarakkas moder löser banden; Juksakka troddes besörja om barns uppfostran och ans; Uksakka hade omsorg om hafvande qvinnor och troddes det ankomma på henne af hvad kön barnet skulle blifva, hvar före de, som önskade att det skulle blifva ett gossebarn, offrade åt henne”. Akkorna äro således bekanta äfven från Sverige, så vida nu anförda uppgifter från Lex. Lapp. få anses hafva Svenskt ursprung. — Utom dessa akkor omtalas äfven i Lex. Lapp. en Påssio-akka, hvilken hade sitt tillhåll i påssio i kåtan, stället gent mot dörren på andra sidan eldstaden (sid. 118 här ofvan), ett heligt rum, om hvilket vi få ytterligare orda längre fram.

Castrén framställer (III, sidd. 87, 88) den finska läran om Maaemä, jordmodren, hvilken, vanligen kallad jordens gumma, jordens värdinna, eller den under jorden vistande gumman, betraktades så att säga som jordens ande samt ansågs förläna föda och näring åt menniskor och djur, och anropades någon gång att förläna styrka och kraft åt svaga och hjelp behöfvande. Der efter säges (sid. 89) att hon motsvarar Lapparnes Maderattje och Maderakka. ”Hvad förff. om dem förmäla, synes vara en senare tids fiktion och hufvudsakligen grunda sig på en namnförvexling. I Lapskan betecknar ordet madder, liksom det der med ljudligen beslägtade finska manner: jord, fast land. Men samma språk eger der jemte ett annat ord mad (maddo), madar (madder), som angifves ega betydelsen af uppkomst, härkomst. Dessa tvänne ord har man förvexlat med hvar andra — dock troligen icke de lärde, utan folket sjelft — och sålunda hafva Maderattje och Maderakka, hvilka ursprungligen betecknade jordens fader och moder, kommit att antaga betydelsen af skapelsens fader och moder”.

Med all respekt för Castréns sak-kännedom och snille, kan jag icke gå in här på. Historien om akkorna (hustrurna, gummorna) är för väl utarbetad i detalj att kunna bero på en blott ordförvexling. I lärans hufvudsak: samverkan mellan de två till tre akkorna, sedan Radien Kidde eller Maderattje bildadt själen, ehuru med vexling — om man så vill förvexling — af detaljerna, öfver ens stämma de norskt-danske förff. ganska väl; hvad Högström tillägger, såsom sin erfarenhet, bestyrker lärans tillvaro äfven i de Svenska Lappmarkerna. Och hvad Castrén sjelf anför (sid. 90), att nämligen den hos Estherne dyrkade jordens gudinna (Maa-emma), dundergudens hustru, äfven ”ansågs hafva sig anförtrodd vården icke blott om jordens alstringskraft, utan äfven om qvinnors frugtsamhet samt om deras både födda och ofödda foster”, häntyder på en alldeles likartad uppfattning hos Lappar och Esther. Deri ligger äfven implicite ett bevis att denna uppfattning är riktig, icke föranledd af tillfällighet eller af ett missförstådt ord. Äfven Friis (Mythol., sid. 86) ogillar Castréns åsigt.

Skapelsens och aflelsens underbara hemlighet, alltid uppmärksammad, ger ofta anledning till hvarjehanda teorier. Hos Lapparne och de med dem beslägtade Estherne kan hon allt för väl hafva tagit den ofvan angifna formen; denna är rätt så god som någon annan, ehuru mycket invecklad. Möjligen kunna bägge folken hafva ideen här till från annan källa och blott sjelfve ytterligare utvecklat läran inom sig; då kommer man att tänka på Nerthus-kulten och Astarte som denna källa. Huru det än må vara och tills vi få bättre förklaring der öfver, måste jag, i motsats mot Castrén, anse denna lära om akkorna vara om icke ursprungligen lapsk, åtminstone en uråldrig lapsk bearbetning, alls icke någon senare tids fiktion; här för talar hennes ganska egendomliga form. Men då hon är särdeles komplicerad, kan detta anses häntyda på högre idé-utveckling, än man eljest hos detta folk brukar finna, och der för skulle man hafva skäl antaga att hon är af främmande ursprung.

Guden N:o 7: Horagalles bringar oss in på ett nytt kapitel af Lapparnes gudalära: Thors-kulten samt frågan om den af Scheffer framhållna identiteten mellan Thor och Jumala, om betydelsen af Storjunkaren och om Seitarne.

Jomala, jumala, jubmel och ibmel äro variationer (dialekt-former) af samma ord: vårt gud, i allmänhet. Scheffer anser (sid. 57 ff.) troligt, att Lapparne fordom haft samma religion som Finnarne och kolonisterne från dem i Bjarmaland, samt der före användt ordet jumala i samma mening som Thor, sedermera såsom gud, deus; dock uttalar han icke detta positift. Hos Jessen uppgifves (sid. 15), att någre nåider anse de bägge Radierne för en person = Ibmel. Af Leem nämnes ordet lika litet som af de fleste andre förff. såsom namn på någon särskild gud: det är guda-begreppet i allmänhet. Högström säger (sid. 175): ”de erkänna en öfverherre och gud öfver allt, som de kalla Jubmel”; hvar vid i en not tillägges: att detta ord, ”utom den bemärkelse de nu såsom kristne hafva derpå, ej så egenteligen svarar mot deus, som fast mer mot Jupiter hos latinarne”. Han säger vidare att Jubmel är ”hufvudet för de goda naturer”, liksom Perkel för de onda; att Perkel af en del Lappar anses för det ondas princip och ”lika evig som Gud; att han till samman med Jubmel skapat verlden och dervid ”var orsaken, att icke allt blef så godt som Jubmel ville hafva”; att Jubmel och Perkel varit i strider och ömsevis segrat, etc.

Uti senare delen af dessa Högströmska skildringar hafva vi utan tvifvel kristna begrepp inblandade, om icke uteslutande: denna dualism, liksom i allmänhet den onda principen, är för Lapparnes religion främmande; alle deras gudar voro gode, endast fruktan för deras vrede var det som föranledde offren åt dem.

Högströms uppgift att begreppet Jubmel mindre sammanfaller med deus än med Jupiter, har af Castrén blifvit till godo gjord uti hans interessanta undersökning (III, sidd. 7—27) om begreppet Jumala i finska mythologien, hvar uti han visar, att detta ord, hvilket förekommor i olika former, ej blott hos Finnar och Lappar, utan äfven hos Esther (jummel), Syrjäner (jen, jemel), Tscheremisser (juma) och Samojeder (num), öfver allt ursprungligen betecknade himmelen och dess fenomen, såsom det ännu till en del gör, ehuru det sedermera på flesta ställen så småningom äfven och företrädesvis blifvit special-namnet för en der ofvan antagen regerande ande, i främsta rummet åskan, sedan de kristnes gud.

Det är möjligt att så en gång äfven varit förhållandet hos Lapparne; der på häntyder åtminstone substantivet jubma = dån och verbet jubmat = dåna, ehuru den egentliga betydelsen icke är den af åskans dån, utan snarare af forsens och skogens brus. Det förhållandet åter, att Tornæus, v. Westen och Högström icke vetat någon gammal betydelse för ordet Jumala, utan alle (ty reservationen å Högströms sida kan lika väl häntyda på Jupiter gudarnes fader, som på Jupiter dundraren!) anse det på deras tid motsvara allmän-begreppct gud, eller den högste guden, gör det sannolikast att ordet är lånadt från Finland under senare tid, må hända först under den kristna. Detta öfverens stämmer ock bäst med Lapparnes oförmåga att generalisera, hvarom vi komma att tala i samband med språket. Intet ställe hos författarne ger något bevis för speciel Jumala-dyrkan hos Lapparne. Scheffer uppställer (sid. 57), såsom nyss sades, den förmodan, att Lapparne ursprungligen haft samma religion som deras grannar Bjarmerne; der efter visar han att desses Jumala varit Thor, och kommer der på (sid. 61) till den slutledning, att Lapparne, som ännu på hans tid eller strax der förut tillbådo Thor, under två namn dyrkat samma gud eller åtminstone förblandat två gudamakter. De två namnen äro Jumala och Thor, ty den senare skall äfven hafva varit en ursprunglig, åtminstone en uråldrig gud hos Lapparne. Låtom oss se till hvad författarne berätta här om.

Rhen säger (manuscr. D. 67, kap. 25): ”Deras förnämste afgudar äro desse tre: Thor eller Thordön, Storjunkaren och Solen. Den förste hålla de vara en lefvande ting, som så dundrar i himlen och hans embete vara att döda och dräpa alla troll, som de mena vara allestädes i fjällen, i berg och sjöar; afmåla honom för den skull med en hammare i handen. Denna hammaren kalla de Thors-hammare och regnbågen kalla de Thors-båge, der med han skall skjuta och dräpa alla troll, som dem någon skada vilja tillfoga. Denne Thor mena de ock hafva magt öfver menniskors helsa och sundhet, lif och död; frukta för den skull Lapparne mycket när de höra Thordön". Der före offra de åt honom och uppsätta hans beläten på offerlafvar. Belätena ”göra de af björk” (enligt andra af annat träd), ”af dess rot hufvudet, och bålen af den andra delen, med en hammare i handen” etc. Rhen afritar en sådan offerlafve, med ”Thorens beläten”, och i vignetten vid slutet af nästa kapitel lemnas en af bild, i förminskad skala, af Rhens originella bläck-ritning.

Tornæus förnekar (sid. 16) att desse gudar dyrkas af Tornio och Kemi Lappar, hvilka endast känna Seitar. Men Scheffer menar (sid. 92), att de äro de samma: hvad de norre Lapparne kalla Seitar, det dyrka Lule-boarne under namn af Tiermes (dundraren) eller Aijeke (farfar), och andre under namnet Thor. Denne Tiermes är den samme som Tavasternes Turrisas, Scythernes Taramis, man kan tillägga: Ostiakernes Türm (Törm), Tschuvaschernes Tora, Esthernes Tara. Ordet Tiermes betyder det som gör buller och brak, det är Jupiter tonans; det förekommer än i dag som namn för åskan, säger Friis (Myth., sid. 65). Tiermes kallas ock Aijeke = farfader, morfader, liksom Romarne sade fader Jupiter, liksom Svensken kallar åskan ”gubben”, Finnen nämner henne ”Ukko”.

Scheffer beskrifver (sidd. 99—100), enligt Rhen, den offer-lafve man brukade uppställa åt Tiermes och finner denna så lika den åt solen, att han misstänker det vara samme gud, hvilken kallas Tiermes och Aijeke, då han åkallas för lif och helsa eller mot demoners angrepp, men Peive då af honom begäres ljus och värme och hvad annat som godtar och upplifvar. På bilden sid. 105 sticker hammaren tvärs igenom Thors kropp, hålles icke i handen. Sid. 111 berättar S., efter Anonymus, att i bildens hufvud slås en stål-nagel eller spik och ett stycke flinta, der med Thor skall slå eld. Offren anstäldes mest om hösten, 14 dagar före mickels-messan (d. v. s. tiden för ren-slagten) och då gjorde man nya thors-bilder (Spirri Nils hos Scheffer).

Högström berättar (sidd. 177—8) om ”Thor eller Tiermes, som Lapparne eljest kalla Aijeke (Aja, Atje), att Kaitom-Lapparne hålla det för ett särskildt väsende från Gud, och jemväl sådant, som är både godt och ondt; detta väsen är skapadt eller afladt af Perkel, men uppfödt af Jubmel, således ”den ondes barn, men Guds fosterson, både god och ond”; hans förnämsta och egentliga göromål är att döda och förgöra alla troll och spökerier, äfven som deras Seitar, hvilket han gör med regnbågen, etc.

I Lex. Lapp. läses, under ordet Aija = farfar, morfar, äfven åska. ”Lapparne hyste fordom den öfvertygelsen att åskan vore en lefvande varelse, som hölle till i molnen och der tydligt förnam menniskornas tal; när de då talade ondt om eller på något sätt förolämpade detta väsende, skulle det aldrig underlåta att straffa dem. Der före kalla de det Aija, för att det, såsom beslägtadt med dem, skulle gynna dem och ingen skada göra. Andre Lappar trodde äfven sjelfva åskan vara en gud, som, då han förstörde och från himlen utdref den onde, genom de använda kanonerna framkallade dånet”. Egentligen hette åskan Atja, Atjekuts, Atjaguts, och regnbågen kallas än i dag Atjan juoksa; Aija är väl mera ett vördnads- eller artighets-uttryck.

Hvarken Leem eller Jessen känna till någon gud med namnet Thor; de förneka honom. Men det oaktadt heter det hos Jessen (sid. 19): ”En af deras älste och mest ärade afgudar var Horagalles”, som på trummorna betecknades med en dubbel hammare. Han ”kallas ock Horangalles, Horanorias, Horesgudsk och Atje-gadze, hvilka olika namn betyda så mycket som en tjenare hos maktens fader. Egentligen föreställer han den bekante Thor och Lapparne förstodo med honom åskan, liksom ock isynnerhet de nordlige Lapparne kallade honom Toraturos-bodne, det är åskeskräll. Denne väldige ärades högt och heligt af dem, för deras renars skuld, hvilka på de öppna och bara fjällen gå utsatta för hans magt. De trodde att de genom att starkt juoiga” (sjunga) ”och myra" (= meuret = trolla) ”på sina trummor och genom offer kunde få honom lös” (?). Han häfde kreaturens förtrollning och skaffade hämd på deras ovänner. ”De hade honom att tacka för renarnas uppehälle och till vara tagande, äfvensom deras betande, följaktligen för all sin rikedom”.

Annorlunda låter det hos Leem (sid. 411): Horangalles är en gud, som Lapparne kalla åskan, han blir ofta vred och ej blott slår stycken ur bergen och fäller träd, utan ihjel slår äfven menniskor och boskap. Ehuru Leem (sid. 421) säger Thors dyrkan vara Lapparne då för tiden okänd, omtalar han dock (sid. 468) att på deras trummor finnes en menniskobild, kallad Diermes, som på danska betyder ”torden”; när denne blef ombedd, kunde han skaffa mildare väder och stilla luft.

Trots alla de motsägelser och egendomligheter vi finna i ofvan stående långa referat, kan jag dock icke undgå att i desse alle gudar igen känna Thor, till största delen sådan han är bekant från forn-nordiska sagorna och andra nordiska skildringar, han må nu ursprungligen hafva varit nordisk eller icke. Kombinationen mellan Jubmel och Perkel, med afseende på Thors upphof, är tydligen senare tillkommen, liksom hela Perkels-idén, såsom jag förut nämt. Scheffers och Jessens uppfattning af Thors verksamhet såsom renarnas skyddare är i grunden lika; hvad som säges om Thors vrede och vilda framfart, om hans trolljagt är rent nordiskt; Lapparne hade inga onda andar och troll, såsom förut är sagt, ja hela historien om trolljagten, så vida der bakom legat något ethniskt begrepp, afser väl just strider mellan Nordboarne å ena sidan, Finnar och Lappar å den andra.

Af det ofvan anförda synes vidare, att Thor under detta namn endast var känd i de södra svenska och norska Lappmarkerna, icke i Tornio och Kemi. Redan häri ligger en antydning der till, att han icke var kommen från Finland, med hvars Ukko han eljest har mycken likhet, och hvarken Thor eller Tjermes äro ursprungligen lapska namn; det senare finnes dock allmänt i Altai-språken (se nyss ofvan). Ännu större skäl till hans härledning från annat håll, från de svenske och norske Thors-dyrkarne, har man i hans omtalade bild, attributer och sysselsättningar. Och slutligen synas de namn, hvarunder han af Lapparne omtalas, otvifvelaktigt bevisa hans sydländska ursprung. Af dessa torde Attje-gadze (= A. kats?) betyda ”far lille”; men de öfriga äro samman satta af ett rådbråkadt Thor = Hora, samt galles = kalles = åldrig man = ”gubben”, gudsk = gut? eller kuts = smekord, och orias = hjelte; allt ord som gerna kunnat användas på Thor, då han skall omtalas med artighet.

Han är då den ende af de nordiske gudarne, som under eget namn inträngt i Lapparnes gudalära. Det är egendomligt att det just skulle vara han, som det gjort, då, såsom jag nyss påpekat, han åtminstone i sin senare gudagestalt hos oss var Lappens fiende. Kanske dock mindre deras än Finnarnes (Jotnarnes), ty hans titlar, som Geijer uppräknar dem, äro: omstörtaren af de fornjotniska gudarnes altaren; fjällgudens besegrare; han som klöf minnets bro på fjällens finske herrskare och nedslog konungen för jordhålornas folk; fjäll-vargarnes, berg-folkets, klippans söners, jättarnes förkrossare och baneman. Jag gissar der före att han icke först ingick hos Lapparne såsom den trollen hamrande dunderguden, ty trots hammaren på bilden och i handen, slår han hos dem icke trollen med denna, utan skjuter blixten med regnbågen. Sannolikt har han vunnit inträde såsom de kraftige grannstammarnes väldige gud, hvilken icke blott dånar i åskan, utan der jemte låter falla regnet, hvilket lifvar gräsväxten, der igenom underlättar renarnas underhåll och dymedelst äfven högligen gagnar Lappen. Sådan antydes ock här ofvan på ett par ställen uppfattningen af Thor hafva varit äfven in i de senaste tiderna.

Sådant är icke heller främmande för de samslägtade gudamakterna i angränsande land eller bland de finska folken. Så säger Castrén om Finnars och Esthers Ukko (III, sid. 45), att han hade ett mäktigt inflytande öfver jorden och synnerligen öfver dess växtlighet, der igenom att han rådde öfver väder och vind, regn, snö och hagel. Så berättar han (III, sid. 217) att Tscheremisserne åt sin dundergud, Kudortscha, tillskrifva jordens frugtbarhet. Ja om sjelfve den nordiske Thor säger Adam Bremensern, en af de förste som skrifvit om ämnet, att Thor herrskar i luften, och styr åskdån och åskstråle, vindar, slagregn, klarväder och årsväxt (Chorogr., sid. 25). Petersen säger: ”Han är en fiende och en skräck för jättarne, men menniskoslägtets hulde vän; han åskar icke för att öde lägga vår jord, utan för att välsigna henne; åkerns odling, synnerligen jordens förberedelse dertill, äro ständigt föremål för hans omtanka; han, som inviger sina bockar för att de skola stå upp igen, hvilkens hammare viger brud till brudgum, dem båda till en ny lifsfärd, som de ännu aldrig försökt, ja som till och med viger Balder på bålet till uppståndelse, är den samme som Midgårds beskärmande guddom, som hvarje år kallar förnyelsen fram på jorden”. Thors tillnamn och eldiga väsende antyda tordönets både fruktansvärda och gagnande verkningar i naturen (Munch).

Emellertid kan jordens frugtbarhet för de nomadiserande Lapparne aldrig hafva varit en så vigtig och ingripande affär, fram för allt af dem icke kunnat uppfattas i samma mening, som af de jordbrukande Nordboarne. Vatten sakna de aldrig på sina fjäll och frugtbarheten betingas för dem egentligast af värmen; solen är sålunda i detta hänseende deras vigtigaste natur-gud, och dess dyrkan har utan tvifvel varit ursprungligare än den utifrån inkomne Thors.

Men månne icke Thors- och Sol-kulten ursprungligen är den samma? Skäl finnas till sådant antagande, ehuru här icke är stället att närmare ingå på denna fråga, huru intressant hon än är.

Såsom eget för den lapske Thor må tilläggas hvad Friis (Mythol., sid. 69) efter Hammond berättar, att Horagalles hade en hund, Starbo, äfven afritad på vissa trummor, hvilken skyddade nåiden under hans resor till de dödes rike.

Vi komina nu till två gudamakter, hvilka icke omtalas af de norskt- danske förff:ne, men der imot uppgifvas af de svenske och finske som så mycket vigtigare: till Storjunkaren och Seitarne. Literaturen ger följande upplysning om dem. Beträffande först Storjunkaren, säger Rehn (manuscr. D. 67, kap. 25): ”Den andre Lapparnes afgud är Storjunkaren, den de kalla Guds ståthållare. Detta ordet är taget af det norska tungomålet, emedan de kalla sina landshöfdingar junkare; alltså kalla Lapparne sina afgudar Storjunkare, som äro större än andra landshöfdingar, efter de hålla honom för Guds junkare eller ståthållare. Desse Storjunkare äro stengudar, hvilka de finna i fjällen eller vid sjöar, som hafva antingen menniskors eller något kreaturs liknelse; dessa stenar uppresa de i de fjäll eller bergskrefvor, eller vid elfvar och sjöar, der de i forna tider hafva hört något spökeri, och mena för den skull att de på sådana orter en synnerlig tjenst sina afgudabeläten göra kunna. Och finnas vid somliga berg två, tre och flera stenar uppresta, och sådana stenar kalla de den första Storjunkare, den andra hans akka eller qvinna, den tredje son eller dotter, och sedan de flera stenarna tjenare eller tjenarinnor. Denne Storjunkare tillskrifva de den magten, att de säga honom såsom en Guds ståthållare hafva magt utöfver alla djur, som äro björnar, vargar, räfvar, uttrar, renar, fiskar, och foglar; att han gifver god lycka dem att fånga. De fjäll, der de dessa stengudar uppsatt hafva, kalla de alla i gemen passe-vari, det är: heliga berg eller Storjunkare-fjäll; och hafva de vissa gränsemären, huru vida Storjunkarens gränser äro, till hvilket berg manvuxna qvinspersoner få aldrig lof att komma, ej heller inom dess gränser, så framt de döden och annan olycka vilja undfly, utan om deras resa skulle ligga ditåt, måste de gå eller åka långt der ifrån; ty såsom ingen qvinsperson är lofligt offra, alltså är dem icke heller lofligt att nalkas de orter.”

Till Storjunkaren offra de renar, de taga af mössan, niga och buga för stenarna, smörja dem med blod, lägga köttstycken fram åt guden. ”Hornen sättas upp bakom stenarna eller Storjunkaren i ordning, det ena öfver det andra, hvilket de kalla tiårve-garde eller horngård; och finnes vid somliga orter eller offerberg några 1000 horn, som af Lapparne äro ditförda, samt ben. När de offret gjort hafva, lofvas dem genom Storjunkaren hvad de skola få för djur, såsom ock lycka med sina renar. Vid några offerberg offra de lefvande renar, hvilka de slagta vid bergen och bjuda sina vänner till offret; der koka och förtära de köttet, hvilket de kalla storjunkare-gästabud”. — Man offrar ock för sjukdom. — ”Hvar och en slägt och familia hafver sitt besynnerliga offerberg”, hvarpå uppräknas 30 sådana från Lule Lappmark. — ”Desse sine Storjunkare måste Lapparne årligen bevisa den vördnad, att de om vintern skola breda under dem nytt granris och om sommaren lägga under dem löf och gräs. När då Lapparne upplyfta stenarna af sina rum och vilja lägga under dem nytt granris eller löf och de förnimma stenarna vara tunga emot naturen och emot förriga vanan, är ett tecken, att Storjunkaren är oblid och missgunstig. Äro stenarna mot förriga vanan lätta, är ett tecken att Storjunkaren är dem blid och gunstig. Och att förebygga Storjunkarens ogunst måste de honom lofva ett särdeles offer”. — Alldeles samma berättelser har Graan.

Anonymus hos Scheffer anför i samma ämne: hvar och en familia eller slägt hafver sina Storjunkare stående i det land der de vistas, samt att Storjunkarne äro stengudar, dem de finna i fjällen och vid sjöar.

Om Seitarne berättar Tornæus (sidd. 14 och ff.): De äro gråstenar, stockar och stubbar. ”Dem uppsatte de för gudar, dem tjänte de, dyrkade och för sina gudar ärade; så många lappbyar, ja snart sagt så många Lappar voro, så många gudar hade de, hvar på sitt ställe och träsk, dem de kallade seitä. — Sådana stenar uppsatte de på högt eminent rum: den Seiten som hela byn dyrkade; eller på vacker gräsmark: dem som enskilta, hvar i sitt träsk, där bredvid och särdeles tillbådo och af dem god lycka begärde. Under och allt omkring sådane Seitar strödde de och i ordning vackert struko grönt granris; men om sommaren grönt löf. När det var blekt och förtorkades, lade de friskt i stället och beprydde det rummet allt omkring. Där kommo de vissa tider tillstädes om helgedagar och eljest, når dem något missgick, eller de någon olycka fingo, utsirade sig med högtidskläder, gjorde sin bön  och devotion, der offrade de vildrens horn till stora högar. — De sten- seitar hafva ingen figur eller skapnad, hvarken af naturen eller med händer gjord, utan en slät och gemen gråsten, somliga svarta, fula, gropota och ihåliga, som de af vatten och forssar upptagit hafva. Träd-seitar hafva icke heller någon skapnad, utan eljest en stubbe på sina rötter, eller en stolpe nedersatt”. — Der efter berättas att der det stora Tornio-träsk utfaller, ”äro på en holme midt uti en starkt rinnande fors, som kallas Darra, lika som menniskor, af hvilka främst står en stor karl och efter honom 4 stycken andra i folkskapnad och med hattar på hufvudet. En namnkunnig Seite har fordom stått midt i Tornio Lappmark, den de kallade Viran-akka = Lifländarnes käring; till henne hafva alla de omkring liggande Lappar sökt och henne hafva de offrat — hon var intet annat än en trädstubbe”. Inga flera afgudar hafva Lappar dyrkat, förutan Seitar . . . Storjunkaren veta Tornio och Kemi Lapparne intet af, näppeligen ock Pite och Ume Lappar. Utan allenast så mycket jag understått har, är den Store Junkaren i Lule Lappmark allenast vid Gråträsk, uti ett berg sig uppenbarandes”. — Å sid. 19 ser man att Seitarne gifva anvisning för vildrensfångst, sid. 28 att de skydda för olyckor med renhjorden och sid. 35 att till dem offrades renkalf-hudar med klöfvar, hufvud och horn vidhängande, ja stundom äfven en hund (sid. 19).

Fig. 66. Seite af sten, från en renvall vid Saskam-jaure, nära Jokkmokk.

Af det nu anförda synes tydligt att Storjunkare och Seitar är det samma; de öfverensstämma i de två af hvarandra oberoende beskrifningarna fullkomligt, äfven i en hop små oväsentliga detaljer. Graan, samtidig med Rehn och Tornæus, berättar dessutom (manuscr., D. 63, kap. 17) hvad några Lappar sagt, vid förhör om deras afgudadyrkan: Vi offra, såsom vi af våra fäder lärt hafva, åt stengudar; de förnekade sig hafva haft andra gudar och af träd. Om stenarna förtäljes af de gamle, att en örn kommit flygande, slagit sig ned på Darra-fjäll, en mil från Qvikkjokk, och då han satte sig på jorden blifvit förvandlad till sten; denna sten skall fordom hafva talat. De svenske kalla honom Storjunkare, men Lapparne Seite; berget kallas Stuora-passe-darra (Vare?). Då nu icke alle Lappar kunde dyrka den stenen, uppsökte de andra af samma fogel-skapnad, ju likare desto ”yppare”; åt dem offrades, utom renar, äfven hundar med hull och hår. Desse gudar gåfvo trefnad åt renboskapen samt lycka vid fiske och fogel-fänge.

Fig. 67. Sten-seite från Kasker fors i Arjepluog.

Här uttalas således rätt fram identiteten af Storjunkare och Seite, det förra skulle vara den svenska, det senare den lapska benämningen. Ännu på Högströms tid fanns denna dyrkan qvar och omtalar han (sidd. 180—185) att han flerstädes under sina resor sett beläten, merändels rötter af björk, dem Lapparne vändt upp och ned, och med yxa tilltäljt ett hufvud, utvisande sjelfva stubben det öfriga af en kropp med fötter; att de icke gerna forma dem med knif, utan blott med yxa, helt groft; (sådan är ock en trä-seite i statens historiska museum); att dessa bilder ofta varit korsade och med blod öfverstrukna; att de af sten icke haft någon mennisko- eller djur-skapnad, utan varit sådana naturen gjort dem, men merändels ”såsom petrifikater, krusiga och knottriga” (se figg. 66, 67); att de af träd antingen ständigt stått på samma ställen, der de årligen besöktes med offer då Lapparne lågo dem nära, eller uppsattes för tillfället på de ställen der de slagtade sina brunn-renar, eller ock på stora berg och höjder, dem de kalla passe-vare; att der således funnos flere slags gudar, okändt hvilka; att han icke visste om alla dessa trä-gudar kallas Storjunkare; att Lapparne ibland kalla dem Passe, liksom sten-gudarne; att i Gellivara-trakten mest finnas sten-gudar, hvilka heta Seite, sjelfva stället åter passe; att en del Lappar tro dessa stenar hafva lif och kunna gå omkring; att de vanligen finnas vid bergsändar, vid uddar af träsk, på holmar, vid forsar eller andra helgade orter, vetandes ingen hvem som satt dem dit eller när, men att de tros hafva kommit dit redan i första skapelsen; att en mängd sådana finnas, men svåra att påträffa, då ingen vill visa vägen dit; att sten-gudarne synas vara hållne i större vördnad än de af träd, men att desse stenars makt värderas efter antalet tillbedjaro och att han minskas i samma mon som dyrkarnes antal; att man brukar stänga gärdesgårdar omkring dem; att man lyfter stenen för att lägga nytt ris under honom, hvarvid tyngden är ett omen, m. m.

Vi se här af att Högström öfver hufvud inhemtat samma historia om dem, som de äldre förff. omtalat; han kan icke skilja mellan Storjunkare och Seitar, men synes vara mest böjd att antaga de förra hafva varit af träd, de senare af sten. Således fortlefde saken på 1740-talet. Men han fortfor ännu längre. I Suomi för 1846 (sid. 98) berättar Fellman, att han 1829 haft samfärd med en rysk Lapp, som kunde trolla och som hade en Seite, till hvilken han offrade; denne kunde bota sjukdom och begåfva med allt, ”men måste hållas vid godt humör, eljest tar han bort äfven det han förut gifvit”. — Friis berättar (Sommar, sid. 86) att för 20 år sedan en Lapp i Finnmarken offrat till en Seite hvarje år. Ja Fjellner trodde 1871 med bestämdhet, att man ännu i tysthet offrade till Seitar i Tornio Lappmark. Antydningar till detta offrandes fortsatta bruk ännu i Sorsele hörde jag der samma år.

Fig. 68. Sten-seite, N:o 86 i inventarium för 1693.

Fig. 69. Hufvudet af Seiten å fig. 68 i half storlek, sedt ofvan ifrån.

Äfven från Finland omtalas de på samma sätt som i Sverige, såväl af gammalt som senare. Så af Castrén flerstädes. Del. I sid. 23 sägas Lapparne hafva berättat huru träsket Seidajärvi beboddes af en s. k. saivo, som icke tillät fiskafänge der inom; — sidd. 60, 61 säger han sig om trä-seitarne hafva hört, att de voro formade af menniskohand, ungefär som de ännu formas af Ostiaker, Woguler, m. fl. ”grenar af finska stammen”. Men sten-seitarne voro oftast naturliga, genom storlek och form ovanliga stenar. — Sid. 113 omtalas en Seite vid Enare träsk, ”upprest af mindre stenar, så till form som storlek i likhet med en menniska". Samma sida och III, sid. 208 omtalas från Finlands nordliga trakter, från Sodankylä och Kajana, bilder, som på förra stället kallades Molekit, på senare Hurrikainen, och hvilka till liknelse af menniskor uthöggos i lefvande träd; den först nämde jemföres med Lapparnes trä-seiter och säges fordom hafva åtnjutit gudomlig dyrkan.

Saken har dock ännu större utbredning, ty enligt samme Castrén (I, sidd. 208—212) likna Samojedernes Hahe och Sjadæi fullkomligt Lapparnes Seitar, bådo med afseende på bilder och dyrkningssätt; och sid. 302 säges åter Ostiakernes Jiljan fullkomligt likna dessa, ja samma fruktan för guda-rummens ohelgande, som finnes hos Lapparne, träffas äfven hos Ostiakerne (III, sid. 226).

Utom Graan omtalar äfven Niurenius fogel-skapnad hos Seitarne. En antydning till denna form finnes må hända i ofvan stående fig. 68 (föreg, sida) af en Seite från statens historiska museum. Han är af sten, liksom de andre, men af ler-skiffer, utsvarfvad af vågen, 22.5 centim. hög; men han företer det egendomliga att han är med konst bearbetad; såsom den förstorade bilden (fig. 69) af hufvudet utvisar, äro två runda ögon, ett par näsborrar och, enligt fig. 68, äfven en mun antydd på honom genom temligen djupa ingröpningar. Konstverket är dock icke bättre än att det är omöjligt afgöra om det skall föreställa fogel eller annat djur.

Vi finna i allt detta en bland flera Altai-folk mycket utbredd kult, hvilken sträcker sig genom hela den svenska Lappmarken. Seiten var en skyddsande för Lappen sjelf och synnerligen för hans dyrbaraste egendom, renhjorden; han gaf lycka till jagt och fiske; han straffade om han förolämpades. Han tyckes icke blott hafva varit en allmänt dyrkad, för stammen eller folket gemensam abstrakt gud, utan, om en och annan vidt kring herrskande äfven funnits, dock öfver hufvud taget hafva varit en familje-gud, ja till och med en individen tillhörande. Men individen eller familjen hade icke blott en sådan gud, utan flere, på olika ställen af sitt land; en del stodo faste, andra flyttade han med sig. Denne gud stod således Lappen mycket nära och måste hafva varit hans rätte husgud.

Med den nära beröring, som ägt och äger rum mellan svenske och norske Lappar, hvilka dess utom utgöra ett folk, är det besynnerligt att man icke finner namnen eller begreppen Storjunkare eller Seite omtalade på norska sidan, Det kan icke vara tänkbart att spår af begreppet skulle saknas; namnet måste då vara olika i de båda landen. Detta spår af Seitarne tror jag mig hafva funnit hos norske Lapparne i den af Leem och Jessen utförligt omtalade Saivo-kulten, de underjordiska magter jag ofvan, sid. 217, under n:o 10: Saivo-olmak uppräknadt. Att de stå nära Seitarne och icke varit alldeles obekante för en och annan svensk Lappmarks-kännare, det synes af flera antydningar, t. ex. af följande. Nicolaus Lundius (manuscr., sidd. 3—5) berättar om Sueje eller spådoms-andarne: de äro dels fisk eller fogel, dels små folk, vid 1 aln långa; somliga hafva ända till 9 sådana; de upplysa om aflägsna ting och om resor, samt bota sjukdom; till dem offras och de besökas af trollmännen, de bo under jorden och gå med sina fötter mot våra, etc. Dylika vet äfven Fjellner af, men de bodde i källor; d. v. s. man såg deri sin egen bild! Högström begagnar namnet Saivo (sid. 193) då han talar om de gudabilder, dem Fiskar-lapparne bruka uppsätta vid sina heliga sjöar och besmörja med fiskflott. Under ordet Seite i Lex. Lapp. hänvisas till Saiva kedke och under ordet Saiv, saiva (= helig) säges: "Saiva kedge eller helt enkelt Saiv, voro stenar af egendomlig gestalt, antingen mensklig eller annan”, hvar efter, under antydan att de mest funnos vid sjöar, beskrifves deras dyrkan i korta ordalag på samma sätt som Seitarnes. Vid besök 1871 1 Sorsele Lappmark fann jag föreställningen om Saivo allmän bland Lapparne och läran der om i sina hufvuddrag den samma som här nedan omtalas; men hon kunde blott genom försigtigt lockande framdragas bit för bit och var till en del maskerad af vettar och tomtar.

Här af synes emellertid klärligen att Saivo och Seite är det samma, och att äfven i Sverige ordet Saivo brukas i samband med religiös kult; bägge orden äro namn på samma sak och sannolikt ursprunget till det egna slag af trolldom, som i våra forn-sagor benämnes seid. Oaktadt gemensamhet har dock kulten i de två landen utvecklat sig ganska olika.

För att å daga lägga dessa förhållanden skola vi nu öfvergå till en framställning af hvad förff. hafva att berätta om Saivo-kulten, hvilken just synes hafva utgjort kärnan af Lapparnes äldre religion.

Saivo-olmak, som bo i Saivo (pl. Saivok), tätt under jordskorpan, beskrifvas af Jessen sålunda (sidd. 23—31 m. fl.): Från gamla tider trodde Lapparne att i vissa berg, dem de kallade Saivo- eller Passevare, äfvensom i de dödas rike (Jabme-aimo), uppehöllo sig personer, lika dem sjelfva, hvilka drefvo samma yrken som de och hade samma kreatur, dock med den skilnad att de uppnått större fullkomlighet och njöto större lycksalighet; desse Saivo-olmak, ansågos för ett herrligt och rikt folk, väl bevandradt i trolldom och trummans bruk, hvar imot Lapparne ansågo sig sjelfve för arme och usle menniskor, hvilka derföre högeligen trängde till dessas beskärm, lärdom och välgerningar. Somlige Lappar sade sig sjelfve hafva varit i Saivo, druckit, dansat, joikat och trummat med dess innevånare, hvilka de sett och hört kallas vid namn; de hade der uppehållit sig flera veckor och blifvit trakterade samt erhållit lärdomar och varningar, m. m. Lappen söker derföre, så snart han nått mannaålder, att bemägtiga sig sådana Saivok, af hvilka han kan få 10—12— 14 eller flera, och hvilkas innevånare då blifva hans beskyddare och medhjelpare i trolldomskonsten.

Innevånarne i Saivo voro dels män = olmak, 3—5 på hvarje ställe, utom qvinnor, barn och nieitah (—jungfrur); dels funnos i några gifta män med familjer; dels i andra ogifta af endera eller bägge könen. Dess utom funnos der djur af utmärkt beskaffenhet; synnerligen tre varelser: en fogel = saivo-lådde, en fisk eller orm = s. qvele eller s. gärmats (sv. lap. kärbma), samt en rentjur = s. sarva, allt tillsammans kalladt saivo-vuoigenes (= andar) eller s. gadze (= följe). Dessa djur voro af flera former och färger, följde sin herre, gåfvo honom redskap, tidningar och budskap, togo vara på hans renar etc.; de funnos förnämligast och bäst i de saiver der nåider (trollmän) hade sitt tillhåll. — Om dem längre fram, då nåid-väsendet omtalas.

Ju flera saivok en Lapp hade, desto för mera ansågs han bland de sina; de gingo i arf och köp, de utdelades bland barnen och lemnades äfven som brudgåfvor. Voro de icke före innehafvarens död af honom disponerade, kunde arfvingarne offra dem till sig. Der vid, liksom vid de talrika offer, hvilka egnades saivo-olmak, slagtades mest renar, men dock äfven de flesta andra djur, stående det ofta saivo-folket fritt att sjelfve bestämma hvad offer de ville hafva. Mellan saivo-folket och dess egare gällde den öfverenskommelsen, att den senare skulle med lif och blod tjena det förra, mot det att detta alltid skulle hjelpa honom, bringa honom lycka vid hans hushållning, vid jagt och fiske, skulle rädda hans lif, låta honom veta allt och skaffa honom hämd. Vid särskildt anropande infann Saivo-folket sig hos sin egare, i mennisko-gestalt och iklädt gula, röda, gröna eller hvita kläder, ty hvarje Saivo hade sin uniform (Friis, efter Närö-manuskriptet). Då i Saivo i allmänhet fördes ett lyckligt lif, så längtade Lappen till dess innevånare, hvilka ursprungligen varit Lappar, som flitigt offrat och trummat i det jordiska lifvet och derföre åtnjöto nämda salighet i det andra. ”Saivo”, tillägger Jessen, ”synes vara hufvudartikeln i den gamla lapska religionen, hvartill allt det öfriga är ett bihang”. — Äfven Leem omtalar flerstädes Saivo, Saivok, Saivo-olmak och Saivo-gadze, hufvudsakligen på samma sätt. Men sidd. 421—423 berättar han, huru det sist nämda följet, hvilket dels utgjordes af goda, dels af onda varelser, trängde sig på Lapparne först med löften och lockelser, sedan, om detta icke hjelpte, med hot och förföljelser. Detta gjorde dock egentligen nåid-följet, mera än saivo-sällskapet.

Vi hafva häri en tydlig dyrkan af de döda och tron på ett lif efter detta. Här om säger Rehn (manuscr., D. 67, kap. 28) helt enkelt, att Lapparne icke tro de döda skola uppstå, ”men att något är qvar efter döden tro de”. De flytta strax kåtan då någon dött. De skära ett beläte af trä, hvilket de lägga på den dödes kista. Scheffer nämner att ”de offra åt döden, eller de framlidne döda”, och beskrifver offren, mest enligt Rehn. Högström säger (sid. 207) att Lappar tillstått det man stundom brukat en lång tid offra åt de döda.

På tal om dessa ämnen yttrar Castrén (III, sidd. 142—3): ”Man finner af Jessens framställning tydligt och klart, att ordet Saivo utgör en allmän benämning för alla (?) enskilda skyddsgudar och att saivo-aimo betecknar hvarje sådan skydds-guds hem; hvarhelst en Seid stod upprest, ansågs stället heligt och tyckes hafva blifvit benämdt saivo-aimo. I sjelfva verket äro vanliga gudabilder eller Seider, enligt min tanka, ingen ting annat än de synliga representanterna af Saivo-gudarna"; – och slutligen jemför han Seider och Saivok och finner dem i allt öfverens stämma, hvar efter han uttrycker den ”förmodan, att Saiverne icke ursprungligen tänktes försedda med en yttre gestalt, utan voro osynliga andeväsen, liksom Finnarnes Haltiat” o. s. v.

Jag instämmer fullkomligt med Castrén i den åsigten, att Seitar och Saivo-olmak äro de samme; hela min anordning af materialet från literaturen utvisar denna tankegång, och ingen, som med uppmärksamhet läser förff:ne, kan der om tvifla. Castrén stöder dess utom sin åsigt på egen erfarenhet från andra, med Lapparne i religiöst hänseende beslägtade folk. Blott der igenom löses den gåtan, att svenske förff. nämna endast Seitar, danska endast Saiver, hvilket torde bero äfven derpå, att de svenske icke trängt in i sakens grund och botten, utan blott fästat sig vid de synliga bilderna, de norske förff:ne åter igen försummat omtala dessa, blott förutsatt deras tillvaro. Sidd. 431—442 omtalar dock Leem icke mindre än 64 Passe-vare, bland hvilka flera utmärkas genom ovanligt bildade stenar och några kallas Seid. — Men jag kan icke dela Castréns uppfattning af Saiverne såsom andeväsen utan yttre gestalt, liknande Finnarnes haltiat; jag uppfattar Saivo helt enkelt såsom de förklarade, genom döden fullkomligade, förfäderna, hvilka beskyddade och inverkade på sina efterkommande; de bodde icke, såsom Vallhalls einheriar på ett samlingsrum, gemensamt för alla, utan hvarje på sitt särskilda utmärkta ställe, i den trakt der han lefvat och verkat, det land han sjelf ägt, dock äfven de såsom einheriarne i ett fullkomligare och lyckligare tillstånd än då de lefde. De liknade i dessa hänseenden snarare rödskinnens förfäder på de rika jagtmarkerna. I alla dessa tre läror är det samma grundtanka, men hon tager olika form efter det olika lefnadssättet; Götarne och Svearne voro i ordnade samhällen lefvande krigare, rödskinnen jägare, Lapparne ren-ägare och nomader; deraf skilnaderna. Jag finner dess utom i de gifna skildringarna icke ringaste anledning att anse Saivo-olmak vara gudar, såsom Castrén antager.

Huru Castrén kunnat jemföra dem mod de finska Haltiat är äfvenledes obegripligt. Om haltia säger han sjelf (III, sidd. 106—107): ”Hvarje föremål i naturen ansågs hafva sin Haltia, en genius, — ett väsen, som var dess skapare och sedermera framgent vårdade sig om dess tillvaro. Desse Haltiat, desse genier eller skyddsgudar, voro dock ej bundne vid hvarje enskildt ändligt föremål, utan fria personliga väsenden, hvilka rörde sig sjelfve, egde form och gestalt, själ och kropp. Deras tillvaro var ej heller beroende af de enskilda föremålens, ty ehuru det i naturen ej fanns någon ting, som saknade en skyddsgud, så var likväl dennes verksamhet ej fästad vid ett enda individuum, utan hänförde sig till hela slägtet eller slaget. Denna rönn, denna sten, detta hus har visserligen hvar sin särskilda Haltia, men samma Haltia vårdar sig äfven om andra rönnar, andra stenar, andra hus. Följaktligen kan den ena rönnen, den ena stenen, det ena huset försvinna och deras Haltiat likväl evinnerligen fortlefva i slägtet”.

Sådane Haltiat anser nu Castrén Seiter och Saivo hos Lapparne, och de med dem jemförliga hahe och siadæi samt siirtje hos Samojederne m. fl. Altai-folk, hafva varit. Del. III sid. 180 påpekar han dock en skilnad mellan Saivok och Haltiat. ”Saivok”, säger han, ”äro visserligen, i likhet med Haltiat, både naturens och menniskornas skyddande krafter; men då Finnarnes Haltiat framträda såsom nästan alldeles formlösa, immateriella, tilldela Lapparne sina Saivok icke allenast kropp och gestalt, utan låta dem äfven lefva i besittning af hus och hem, hustrur, barn och bohag”. Om till detta lägges, att de uttryckligen äro de qvarlefvandes döde förfäder eller anförvandter, att de uteslutande tillhöra mennisko-familjer, icke andra varelser eller naturföremål, att de icke ingripa i den omgifvande naturen på annat sätt än menniskorna ansågos göra det genom sin trolldomskonst, ehuru ofullkomligare än de, samt att de icke blott kunna blidkas och betvingas af menniskor, såsom vi framdeles skola se, utan äfven besittas såsom arf och ego, så är det svårt att inse hvad som ännu återstår af deras likhet med Haltiat.

Jag kan således icke finna skäl att frångå min uppfattning af Saivok och skall gifva ännu flera stöd derför, då jag i nästa kapitel framställer Lapparnes fordna begrepp om odödligheten och deras gamla begrafningssätt.

Dess förinnan bör jag dock, till fullständigande af den egentliga guda-läran, något omtala Lapparnes dyrkan af naturmakterna.

Att Lapparne, liksom Finnarne och andra språkligt beslägtade folk, haft en hög vördnad för och dyrkat naturmakterna, lider väl knapt något tvifvel, ehuru förff:ne hafva föga att säga derom. Solen, månen, stjernorna, åskan har jag förut omtalat; Jessen tillägger äfven (sid. 61) herg, sjöar, väderstreck. Ett slags guddom fanns i ljus och mörker, i morgon och afton, i löf och gräs, i skogar och vilda djur, i helsa och skönhet, i sjukdom och tillfrisknande. Epidemierna voro ett slags onda andar (Jessen, sid. 66), och under farsoter offrade Lapparne sig stundom fattige. Dagningen = iddietes qvokso och mörkningen = ekkedes qvokso voro helgade, den förre åt Radien, den senare åt Ruta, hvilken Jessen jemför med Pluto; de betecknades på trummorna med egna bilder. Äfven vissa träd voro heliga, t. ex. alen, rönnen, furan (Castrén I, sid. 79); rönnens helighet torde dock möjligen hafva varit en följd af Thors-kultens införande, ty hon är helgad Thor, och ehuru hon har lapskt namn (skappe) kallas hon i svenska Lappmarkerna vanligen raun. Fjellner har ock hört en mängd antydningar till sådant helig-hållande af naturföremål och nämner särskilt att Lapparne personifierade alla märkligare fjäll.

Att blott litet här af skall qvarstå till senare och nu varande tid, är dock lätt begripligt, ty denna form af religion är må hända alltid den ursprungliga, måste derföre tillhöra en långt aflägsen tid och vara undanträngd af senare föreställningar. Troligen skulle hon dock hos Lapparne, som hos oss och andra folk, kunna spåras såsom ”fördom”, om någon vore i tillfälle att egna uppmärksamhet åt denna sida af lapska förhållanden.

Såsom betecknande andra stadiet af Lapparnes religiösa utveckling, dyrkandet af personliga naturmakter, demoner, kan anföras Varaide-, Leib- och Tjatse-olmak, Biägga-galles, m. fl.

Varalde-olmai (verldens man, herre) omtalas af Forbus från Arje- pluog och Pite (sid. 217 här ofvan), äfven från Norge af Friis (mythol., sid. 72) enligt Närö-manuskriptet. Han står i rang näst efter Hora- galles; är gud för frugtbarheten; han afbildas på trummorna; han hade äfven der sin särskilde nåid. Enligt Forbus synes V.-olmai och Radien vara den samme.

Med afseende på Leib- eller Leip-olmak (al-männen), så voro de skogsgudar. De rådde öfver skogarna och dess djur, hvilka voro deras hjordar. Derföre måste man ock af dem söka tillåtelse till all slags jagt och fogelfångst på deras områden, af hvilka hvarje hade sin visse gudomlige egare. Detta var dock icke svårt, ty de voro särdeles gode, men morgon och afton måste de dyrkas med knäfall. De omtalas så af Leem (sidd. 412, 418) och Jessen; men enligt Friis (mythol., sid. 95) herrskade de blott öfver de stadigt qvarblifvande djuren, hvar imot Barbmo-akka rådde öfver flyttfoglarna; barbmo var namnet på det sydliga land, der flyttfoglarna uppehöllo sig om vintern; dit och dädan styrdes färden af deras kung Guorga (tranan), som hade att göra reda för dem. Barbmo-akka, säger Friis, kunna passa till hustru åt Leib-olmai. (Parbmo betyder eljest : brant å-brädd, enligt Lex. Lapp.) — Om man ser till betydelsen af ordet leibe eller leipe (al), så betecknas der med ett hos Lapparne heligt träd, men också metaforiskt blod, af den röda färg som vinnes af trädet. Då denna färg, såsom jag framdeles får tillfälle ofta nämna, var särdeles helig och användes till flera religiösa ändamål, så kan väl i fråga sättas om icke vördnaden och heligheten härledes från blod-likheten.

Tjatse-olmak (vattu-män) bodde i vattnet, skyddade fiskarna och medgåfvo fiskandet. (Hit höra väl ock Leems och Gananders ”Kiöse- olmai”, liksom Leems ”Guli-ibmel”.) De voro af samma natur som Leib-olmak och fordrade samma slags vördnad. — Fjellner (Läsn. för folket, XVI, sid. 152) omtalar ett slags vatten-nymf = Saivo-neita, hvilken bodde i saivo-sjöar, med dubbel botten, rådde öfver fiskarna och kunde förläna god fångst åt den som förstod att vinna och behålla hennes ynnest. Månne icke detta beror på något missförstånd? Antingen af saivo-läran i allmänhet, hvari äfven ingår tron på saivo-sjöar, eller af finska ordet saivo. Detta betyder nämligen ett sådant klart ställe i sjö med dubbel botten, der den öfre botten är genombruten, har ett hål, i hvilket man icke ser den andra botten, utan blott ett svart hål. Möjligt är dock, att den nordiska tron på sjö-jungfrun, omplanterad i Lappland, fått denna vändning.

Fig. 70. Seite af krit-hvit marmor, krönt med ett bladverk uf kalkspath-krislaller.

Storm och oväder hade sitt hem i Fanos- eller Fudnos (dåligt)- aimo, och stod det i Fanos-olmaks makt att medelst vindgubbens (Biägga-galles) skofvel (koivo) kasta ut oväder för att plåga Lapparne på fjällen. Så Leem och Jessen. Ännu 1820 omtalar Fjellman (sid. 48) Lapparnes tro på den af honom s. k. ”Bielga-olmai”. Enligt Friis (mythol., sid. 74) finnes vind-guden på trummor afbildad med sin skofvel i högra handen, men för att skofla in vindarne, hvilka han drifver ut med klubban i den venstra handen. Friis berättar ock, enligt Närö-manuskriptet, att när Lapparne hafva någon fiende, begära de af denne gud vind, hvilken de medelst trolldom instänga i tre knutar; då de upplösa den första blir hjelplig vind, då de lösa den andra blir så stark vind, att en jakt knapt utan fara kan föra halft storsegel; men upplösa den tredje, sker ofelbart skeppsbrott. (? Se härom not till sången: Solsonens frieri, längre ned, kap. 12.)

Fjellner omtalar ock några underjordiska väsenden, i det närmaste motsvarande våra vättar, eller kanske snarare skyddsandar; de kallas Eli- eller Hali-neitah; de äro gunstiga mot ungt folk, som sköter renarna väl samt lefver ordentligt och kyskt; de valla renar, som förlupit sig i skogar eller fjäll, och åter skaffa dem; de hämnas om man gör dem imot i nägot. Detta torde vara en speeiel form af de finske Haltiat, om hvilka är taladt här ofvan, och hvilka, såsom äfven nämdt är, linnas hos Lapparne under namnet Haldek (sing. Haldde). — Äfven tron på tomtar finnes; sådan omtalas af Friis i ett par sagor, sidd. 39—42 af Eventyren.

Tron på spöken var lika litet främmande för Lapparne i forntiden, som för andra folk; inga ord behöfva egnas deråt, men om ett slags spöken måste dock något sägas, nämligen om Apparas eller Eppar. Detta är gengångare af barn, födde i hemlighet och mördade af eller genom sina mödrar. De ströfva kring i närheten af modren, jämra sig, qvida, skratta etc.; de omtala modrens namn och få ingen ro förr än man gifver dem ett namn. En Eppar är så att säga barnamördorskans onda samvete, och såsom bevis på trons utbredning ända in i senaste tid, anför L. L. Læstadius att man funnit ett mördadt foster, hvars tunga varit afskuren. (Friis, mythol., sid. 105.) Från ett vackert och karakteristiskt exemplar af Seite, lemnar jag nedan stående bild; originalet är funnet för flera år sedan på en holme i Norrui-jaure, 2 ½ mil vest-syd-vest från Jokkmokks kyrka. Traditionen säger, att Lapparne der haft ett offerställe, och för 50—60 år sedan funnos der qvar liggande talrika horn och ben.