Gisle Surssons saga

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Har du husket å støtte opp om ditt favoritt kulturprosjekt? → Bli en Heimskringla-venn og gi et bidrag til Heimskringla.no.

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Fornnordiska Sagor


i svensk bearbeting af Albert Ulrik Bååth


Oscar L. Lamms Förlag
Stockholm, 1886


Gisle Surssons saga


1. Torbjörn sur och hans söner i Norge. Deras bosättning på Island

Denna saga tager sin början vid den tid, då konung Håkan Adalstensfostre rådde öfver Norge. Under hans sista dagar bodde i Surnadalen en härse, som hette Torkel gullhjelm. Hemma hos honom växte upp hans tre söner Are, Gisle och Torbjörn. Are vardt gift med en mycket skön och rik qvinna vid namn Ingeborg. Henne följde hemifrån en man, som hette Kol. Han var af en ansenlig ätt men hade tagits till fånga ute i härnad och gick nu i Norge som träl. Till Surnadalen kom en vinter en man, som kallades Björn blacke. Han var en bersärk, som for omkring i landet och äskade höfdingarne till holmgång, då de icke ville foga sig efter hans vilje. Han bjöd Are att välja emellan att gå i envig på den holme i Surnadalen, som heter Stockholmen, eller ock lemna ifrån sig sin husfru. Are valde tvekampen framför den skam, som eljes komme att gå öfver ätten. Han föll för bersärken, och denne menade sig nu hafva vunnit både hans jord och vif. Men brodern Gisle förklarade, att förr skulle också han låta lifvet. Han ville i holmgång möta Björn blacke. Då tog Ares enka Ingeborg till orda: »Icke vardt jag gift med Are för det, att jag ej hellre ville haft dig, Gisle. Min träl Kol eger ett svärd, som heter Gräsida. Det skall du bedja honom låna dig; ty det svärdet är sådant, att den alltid får seger i kamp, som för det.» Gisle bad trälen om svärdet, och han lemnade det, fast ovilligt. Björn bersärk föll i tvekampen, och Gisle tyckte sig hafva vunnit en skön seger. Han friade sedan till Ingeborg, enär han ej ville låta en så god qvinna gå ur ätten. Med henne fick han mycket gods och vardt en ansenlig man. Då hans fader dog, tog han som arf all egendom efter honom. Trälen Kol kräfde sitt svärd till baka, men Gisle ville ej släppa det ifrån sig. Han bjöd penningar för det, men Kol ville ej nöjas med annat än svärdet. Då han ändock icke fick det, vardt han sä misslynt, att han högg till Gisle och gaf honom ett väldigt sår. Gisle lät Gråsida hvina med sådan kraft i trälens hufvud, att svärdet brast, och skallen bräcktes. Döende sade Kol: »Bättre hade det varit, om jag fått åter mitt svärd, som jag bad dig om. Vet, att detta är blott den ena af de olyckor, som det skall bringa öfver eder slägt!» Så dogo de begge.

Derefter tog Torbjörn i arf allt det gods och den jord i Surnadalen, som hans fader och båda bröder egt. Hans husfru födde honom fyra barn. Äldst var dottern Tordis. Sönerne hette Torkel, Gisle och Are. Torkel var en stor och vacker man, stark och praktkär. Gisle var mörklagd, högrest och mycket saktmodig. Hans styrka var ännu ej pröfvad, men han var konstförfaren och händig. Are fostrades upp hos en sin morbroder och kommer ej mycket före i denna saga. En ung man, som hette Bård, och som nyligen tagit emot sitt fädernearf, gästade ofta Torbjörns hus och hade der störst gamman af att tala med Tordis, som var en vän och klok qvinna. Snart begynte onda rykten röra sig om detta, och fadern Torbjörn vardt illa till freds med Bårds besök samt menade, att om Are varit hemma, skulle det icke hafva lupit så väl af. Bård genmälte blott, att sådant kunde han ej taga hänsyn till. Torkel var hans gode vän och stod i godt förstånd med honom, men Gisle tänkte som fadern Torbjörn om hans samtal med systern. En gång följde han Torkel och Bård halfvägs hän mot dennes hem. När det minst var att vänta, högg han Bård ett banehugg. Torkel vardt vred och sade detta vara illa gjordt, men Gisle bad sin broder hålla sig lugn. »Låtom oss byta svärd», sade han skämtande; tag du det, som biter bäst!» Då lugnade Torkel sig och satte sig ned bredvid Bård. Gisle gick hem och förtalde sin fader det skedda. Han var nöjd dermed. Aldrig vardt det sedan så väl emellan bröderne som förr, och Torkel ville ej längre stanna hemma. Han for hän till en af Bårds nära fränder, som hette Holmgångs-Skägge och bodde på ön Saxa. Denne eggade han hetsigt att taga hämd för fränden och Tordis till äkta. De drogo till Surnadalen, tjugo i flocken. Men Torbjörn vägrade Skägge giftet med dottern. Det sades, att en ung man vid namn Kolbjörn nu hade mycket samspråk med henne, och Skägge trodde derför, att det var för dennes skull han ej fick mön. Han sökte upp Kolbjörn och bjöd honom holmgång på ön Saxa. Kolbjörn lofvade att möta honom och menade sig ej vara värd den qvinnan, om han ej vågade sig i strid med Skägge. Tre dagar derefter gaf sig Gisle till Kolbjörn och sporde honom, om han nu var redo till holmgången. Kolbjörn frågade å sin sida, om han ej eljes finge giftet. »Slikt må du icke tala», svarade Gisle. »Då tror jag ej, att jag vill hafva det omaket att slås med Holmgångs-Skägge», sade Kolbjörn. Gisle kallade honom en ynkrygg samt tillade: »Och fastän det varder dig en ful skam, skall jag fare i ditt ställe.» Han drog med elfva mans följe till ön Saxa. Då Skägge kom till holmen,sade han fram holmgångslagen och hägnade in kampplatsen med hasselstänger. Men ingen såg han till, hvarken Kolbjörn eller någon annan, som hade att för honom gå i enviget. Han bjöd då en sin handtverkare Räf att göra tvenne bilder, en af Kolbjörn och en af Gisle. »Den ene skall stå bakom den andre», sade han, »och skall det nidet ständigt stå dem till hån.» Detta hörde Gisle, der han höll sig i skogen der invid. Han trädde fram och sade: »Gagneligare ting kunna dina hjon syssla med. Här ser du den, som vågar skifta ett hugg med dig.» De gingo in på den holmade platsen och slogos. Skägge förde ett svärd, som han kallade Kamplågen. Med det högg han till Gisle, så att det klang högt. Då sade han:

»Kamplågen klart
Klang på Saxa!»

Till gengäld högg Gisle med ett huggspjut, så att spetsen af skölden och Skägges ena ben röko af. Gisle sade:

»Skar det spjutet
Skarpt i Skägge!»

Skägge vardt nödd att lösa sig ur holmgången och gick sedan allt jemnt på träben. Efter detta stannade Torkel hemma till samman med sin broder Gisle, och sämjan mellan dem vardt åter mycket god. Gisles ära hade vuxit efter denna bragd.

Skägge hade tvenne söner, som bodde på Flydranäset norr om Trondhjem. Om hösten samlade desse till sig mycket folk, och nästa vår drogo de till Kolbjörn och sade honom, att antingen skulle han samman med dem bränna inne Torbjörn i Surnadalen och hans söner, eller ock skulle han huggas ned på platsen. Han ville helst följa dem till Surnadalen. Sextio man starke, gåfvo de sig vid nattetid till Torbjörns gård och satte strax eld på den. Torbjörn, hans söner och dottern Tordis sofvo alla i samma skåle. Der inne stodo två kar, fulla af sur mjölk. I dem doppade de tvenne bockskinn, med hvilka de värjde sig emot elden, och trenne gånger släckte de den. Omsider fick Gisle den ena väggen genombruten. Tio i flocken, kommo de ut samt ilade längs med röken, tills de nådde fjellen och voro så långt borta, att de ej hörde hundarnes skall. Tolf män brunno inne, men Skägges söner trodde, att alle der i gården bragts om lifvet. Först när de lemnat brandstället, vände Gisle och de andra åter. Hemligen samlade desse sig sedan folk, ryckte oförvarandes emot Kolbjörns gård, stucko den i brand och brände honom inne. Derefter sålde de sina jordar och köpte sig ett skepp, på hvilket de seglade bort, män och qvinnor, sextio till samman. De lade till i en hamn inne under några öar. Derifrån for Gisle med fyrtio man och tvenne båtar söder ut till Flydranäset, der Skägges söner bodde. Desse voro då ute i bygden för att kräfva in sina afgälder. Gisle sökte med sine följesmän upp dem och dräpte dem alle. Sedan drog han till deras gård, der fadern Holmgångs-Skägge vistades. Honom fälde Gisle. Så foro de till baka till skeppet. De gingo alla till hafs. De styrde mot Island.

Då de varit ute i öfver femtio dygn, nådde de omsider Vestlandet och seglade in i Dyrafjärden. De landade vid dess södra strand i den flodmynning, som kallas Hökadals-os. Tvenne män med namnet Torkel bodde på hvar sin strand af fjärden: mannen på den norra sidan var Torkel Eriksson, på den södra Torkel den rike. Denne var den förste ansenlige isländing, som kom till skeppet och gaf sig i tal med Torbjörn sur: så kallades han, efter det han värjt sig med den sura m mjölken. Hela landsträckan längs fjärdens begge stränder var redan upptagen, och Torbjörn sur var derför nödd att köpa sig land. Torkel den rike sålde till honom jorden Sjöbol i Hökadalen. Der förde Gisle upp en gård, och der bodde de alla sedan. Snart dogo Torbjörn sur och han husfru. De vordo lagda i hög, och Torkel och Gisle togo emot gården.

Gisle giljade till en qvinna vid namn Öd, syster till en ansedd farman, Vesten Vestensson, som vid denna tid satte bo vid Anundsfjärden norr ut. Gisle fick mön. Samtidigt gifte sig Torkel med en qvinna, som hette Åsgerd. Begge bröderne bodde dock allt jemnt till samman på Sjöbol och skiftade icke egendomen. En höst gjorde Torkel den rike en färd söder ut till Tornäs ting, och Surssönerne Gisle och Torkel följde honom. Efter tinget inbjödos de till en mägtig bonde, Torsten torskbitare, som bodde på Torsnäs och hade hemma hos sig sine begge söner Torgrim och Bark den digre. Vid afskedet fingo Torkel den rike och Surssönerne präktiga gåfvor, och de bådo derför Torstens söner att nästa vår göra en tingsfärd till deras bygder och så hedra dem med gästning. Nästa vår höllo Torkel och Gisle ett godt gille för dem på Sjöbol. Systern Tordis syntes Torgrim mycket vän, och han friade till henne. Bröllopet stod strax. Gården Sjöbol fick hon i medgift, och Torgrim satte bo der. Men Gisle och Torkel byggde sig en gård der invid. Den kallades Hol. Der bodde de som förr till samman, de och deras husfruar Öd och Åsgerd. Mellan fränderne på Hol och Sjöbol var varm vänskap. Torgrim vardt häradets höfding och kallades Torgrim gode. Han var sine svågrar till mycken hjelp.


2. Vesten Vestensson fälles.

Med ett följe af fyrtio man drogo en vår alle männen frän Hökadalen till tings. De voro alla klädde i praktdrägter, och Vesten Vestensson, Gisles svåger, var i flock med dem. Medan det andra tingsfolket var samladt vid rätten, sutto de alle till samman i dryckeslag. Då trädde in i deras bod en man vid namn Arnor, en stor gaphäls. »I ställen eder så stormodigt, I hökdöler», sade han. »I sköten ej om annat än dryckeshornen och viljen icke visa eder vid rätten, der edert tingsfolk har sina mål före. Så tycka alle, fast jag sjunger det rent ut!» »Brytom upp», sade Gisle; »må hända flere än han säga detta.» De gingo hän till rätten, och Torgrim gode sporde der, om någon funnes, som tarfvade deras hjelp. »Det skydd, vi förmå gifva vårt folk», tillade han, »skall icke saknas; och ingen skall lida en orätt, så länge vi lefva.» Torkel den rike svarade: »Målen, som männen här ha före, äro oansenliga, men vi skola låta eder höra af oss, när er hjelp behöfves.» Bland menigheten föllo ord om, hur storståtlig deras flock var, och hur manhaftigt de lade sitt tal. På tinget var ock tillstädes en fräjdad höfding, som hette Gäst Oddlefsson, en vis och framsynt man, som månge sökte råd af. Honom hade Torkel rike som gäst i sin bod. När de vände till baka från rätten, frågade Torkel honom: »Hur länge tror du hökdölerne förmå hålla sin ifver och sitt öfvermod så högt uppe?» »När tre vårar gått», svarade Gäst, »äro de näppeligen alle enige, som nu finnas i den flocken. Arnor, som var i boden och hörde samtalet, sprang strax hän till hökdölerne och förtalde dem detta. »Här för han allt fram hvad andre säga», yttrade Gisle, »och vaktom oss, att han icke varder sannspådd. Jag vet, hur vi skola kunna hindra detta.» »Hvad råd vet du då?» frågade Torgrim. »Vi skola stadga vår vänskap med ännu fastare aftal än till förene», sade Gisle — »vi skola svärja hvarandra fostbrödralag.» Detta funno de alle vara ett godt råd. De lemnade sin bod och gingo ut till Örhvålsudden. Här riistade de upp en remsa grässvål så, att begge ändarne höllo fast i marken, och stälde sedan under den ett runosiradt spjut, så högt, att en man kunde med sin hand nå skaftet. Derpå trädde de in under gräsremsan alle fyra, Torgrim och Torkel, Gisle och Vesten, och skuro sig, så att blodet flöt. Alle till samman läto de det rinna ned i den blottade mullen och blanda sig med den. Sedan föllo de på knä och svuro den ed, att den ene skulle hämnas den andre som sin broder, och de togo till sina vittnen alle gudar. Men när de skulle taga hvarandra i hand, utbrast Torgrim: »Tillräckligt vedervågar jag, om jag slår ett handslag med mine svågrar Torkel och Gisle — Vesten kommer mig icke vid», och han drog handen till sig. »Så skola då flere göra», sade Gisle och ryckte äfven till sig sin hand; »jag ärnar icke binda mig till hvarje våda för den mans skull, som ej djerfves göra det samma för min svåger Vesten.» Detta syntes alla der på tinget en märklig händelse. Till sin broder Torkel sade Gisle: »Det gick dock, som mig anade. Hvad här skett skall icke varda utan följder, och jag tror, att ödet råder för slikt.» Sedan drog man hem från tinget.

En vår gåfvo Torgrim gode och Torkel sig till samman ut på en norgesfärd. De gästade konung Harald gråfäll, som ärade dem mycket och gjorde dem till sina handgångne män. Äfven Gisle och Vesten drogo utomlands. De seglade söder ut till Danmark och kommo till Viborg, der de stannade öfver vintern. Vesten var i bolag med en norrman, som vid denna tid vistades i England. Från honom kom bud med helsning, att han äskade slita bolaget, enär han ej längre ansåg sig hafva bruk för Vestens penningar. Denne bad då Gisle, att han skulle få fara sina färde för att träffa norrmannen. »Då skall du lofva mig», sade Gisle, »att om du lyckligen kommer åter till Island, du ej lemnar landet utan mitt samtycke.» Det lofvade Vesten. En morgon steg Gisle bittida upp och gick bort till en smedja. Han var sällsamt händig och på allt vis konstförfaren. Här smidde han en silfverpenning, som vägde ett helt öre. Den kunde tagas sönder i två delar, och i hvarje sutto tio stift. När skifvorna lades samman, såg myntet ut, som om det vore helt. Han tog det i sär och gaf Vesten den ena hälften; den andra behöll han sjelf och sade, att de skulle gömma hvar sin del som ett vårdtecken. »Vi skola blott sända hvarandra dem», sade han, »när lifvet står för endera af oss på spel. Ty mig anar, att vi behöfva budskickning mellan oss, då vi ej kunna råkas sjelfve.» Vesten drog vester ur till England, men Gisle seglade till Norge och derifrån vid sommartiden ut till Island. Han kom hem med mycket gods och ökad ära.

Äfven Torgrim och Torkel vände åter från sin utlandsfärd och hade vunnit gods i mängd. Det var ett fägnesamt möte, när bröderne Gisle och Torkel träffades. Torkel var en braskande och högmodig man, som aldrig lade hand vid arbetet på gården, medan Gisle sträfvade dag och natt. En dag, då vädret var godt, satte Gisle allt folket till höskörd. Blott Torkel blef qvar hemma på gården. Efter dagvarden lade han sig ned i skålen och somnade in. Den var hundra alnar i längd och tio famnar i bredd. Upp till den, emot söder, låg frustugan. Der inne sutto husfruarna Öd och Åsgerd och sömmade. När Torkel vaknat, hörde han samtal inne från frustugan, och han gick hän och lade sig vid väggen. »Hjelp mig, Öd, och skär till för mig en skjorta åt Torkel, husbonden min!» hördes Åsgerds röst. »Ej gör jag det bättre än du», svarade Öd, »och du hade nog ej bedt mig, om skjortan varit ärnad ät Vesten, min broder.» »Ja, det är något säreget med allt, som rör Vesten», sade Åsgerd, »och så kommer jag nog att tycka ännu en tid, ty honom håller jag mera af än min husbonde Torkel, fastän vi aldrig få glädjas med hvarandra.» »Länge har jag vetat, hur Torkel haft det stäldt», inföll Öd, »men talom icke mer om detta.» »Icke kan man lasta mig, för det jag håller Vesten kär», sade Åsgerd; »det är mig förtaldt, att du och Torgrim ofta mötts, innan du blef gifven åt Gisle.» »Deraf vardt ingen skam vållad», svarade Öd; »ty ingen man har jag föredragit framför Gisle, och ingen har vanhedrats. Nu skola vi sluta detta samtal.» Så sutto de tysta. Men Torkel hade hört hvarje ord, de sagt, och han utbrast: »Hvad oerhördt tal! Hör strid närmas! Ett mägtigt mål! Hör mäns bane — ens eller fleres!» Och han gick bort. Då tog Öd till orda: »Ofta kommer ondt af qvinnors prat, och väntas kan det värsta, sedan vi så talat. Låtöm oss leta ut något skyddande råd!» »Jag har redan tänkt ut ett för mig», sade Åsgerd, »som jag tror har bot med sig. Men för dig ser jag intet.» »Hvad ärnar du göra?» frågade Öd. »Jag skall lägga armarna kring Torkels hals, sedan vi kommit i bädd i afton», svarade hon; »så skall han tillgifva mig, hvad jag talat, och jag skall säga det vare lögn.» »Slikt förslår icke för mig», återtog Öd. »Hvad tänker du då gripa till?» sporde Åsgerd. »Jag skall säga min husbonde Gisle allt», svarade hon, »hvad jag har svårt för att uttala eller finna utväg i.»

Om qvällen kom Gisle hem från arbetet. Torkel var alltid van att tacka sin broder för det dagsverk, han gjort; men nu var han tyst och sade icke ett ord. Gisle sporde, om han ej mådde väl. »Sjuk är jag ej», svarade han. »Det finnes något, som är värre än sjukdom.» »Har jag gjort något, som varit dig till misshag, broder?» frågade Gisle. »Ingalunda», sade Torkel. »Strax synes det mig då bättre», återtog Gisle, »ty minst af allt ville jag, att något numera skilde oss begge åt. Dock ville jag gerna veta, hvad din tungsinthet vållas af.» »Det blifver du nog klok på», svarade Torkel »— om än icke så i en fart.» Flera ord vexlades ej emellan dem, och de gingo bort ifrån hvarandra. Den qvällen rörde Torkel ej mycket vid maten, och han var den förste, som lade sig att sofva. När han kommit i säng, gick hans husfru Åsgerd hän och tog i täcket för att, äfven hon, lägga sig. »Jag låter dig icke ligga här i natt», sade Torkel. »Hvad är mera tillbörligt», utbrast Åsgerd, »än att jag hvilar hos min make. Hvi har du så raskt skiftat sinne? Hvad vållar slikt?» »Just det, som vi nu begge veta», svarade Torkel, fastän det länge nog hållits doldt för mig; och ditt ros växer icke, om jag talar tydligare.» »Må du hålla på dina tankar om detta», sade Åsgerd; »länge skall jag ej kifvas med dig om liggplatsen, och två ting gifver jag dig att välja emellan: antingen tager du emot mig och låtsar, som om intet händt, eller ock kallar jag strax hit vittnen och förklarar mig skild ifrån dig. Sedan skall jag låta min fader hemta hemgiften och brudgåfvan, och aldrig skall du mera för min skull finna bädden trång.» Torkel teg en stund. Så sade han: »Må du göra, som du sjelf helst vill! Dock skall jag ej förbjuda dig hvilan för i natt.» Strax visade hon, hvad hon sjelf fann bäst: hon gick till sängs. Och länge hade de ej legat, innan de sämdes så väl, som om intet skett. Då Gisle och hans husfru lagt sig till hvila, sade hon honom hela samtalet, hon haft med Åsgerd, och bad honom ej vara vred men se ut något godt råd. »Ty jag vet för visst», sade hon, »att Torkel vill se min broder Vesten död.» »Jag ser intet råd, som kan hjelpa», svarade Gisle, »men ej skall du lastas för det skedda, ty någon skall det alltid finnas, som har att framföra, hvad ödet vill hafva uttaladt, och allt kommer fram, som är förelagdt.»

Nu led året fram till fardagstid. Då bad Torkel sin broder Gisle om ett samtal. Han sade honom, att han nu önskade boskifte, ty det lyste honom att flytta samman med svågern Torgrim. »Bäst att se är bolag mellan bröder», svarade Gisle, »och för visso vore det mig fägnesamt, om allt blefve som förr, och intet boskifte skedde.» »Längre kan det ej gå», sade Torkel, »att vi begge ha gården i samego, ty dig är det till svårt förfång, att jag ej lägger hand vid något, som kan öka boets trefnad, medan du städse har allt släpet och slitet.» »Klaga du icke häröfver», genmälte Gisle, »så länge jag ej säger något. Vi två ha dock sins emellan frestat både köld och värme.» »Inga ord gagna här», återtog Torkel, »godset skall skiftas, men enär det är jag, som gör krafvet, skall du hafva gården och vår fäderneärfda jord. Jag tager lösöret.» »Är det nu sä, att vi nödvändigt skola skifta bo», sade Gisle, »sä gör, hvilketdera du vill: dela eller välj! Sjelf bryr jag mig icke om, hvilket jag skall göra.» Till sist blef det dock så, att Gisle skiftade, och Torkel valde lösöret. Jorden blef Gisles. De togo dertill hvar sitt af de två barn, som uppfostrades på gården; mön, som hette Gudrid, stannade qvar hos Gisle, och pilten, som bar namnet Germund, följde med Torkel. Begge voro de barn af en brödernes frände. Torkel for alltså till sin svåger Torgrim på Sjöbol och satte bo hos honom. Gisle blef ensam på Hol, och icke kunde man skönja, att gärden sköttes sämre än tillförene.

Sommaren gick, och vintern tog vid: det var den tiden gängse sed att helsa denna välkommen. Man stälde till gästabud och vinterblot. Gisle hade visserligen hört upp med bloten, allt sedan han i Viborg blifvit primsignad; dock fortfor han att hålla gillen och att i allt visa sig som en storman. Han redde på Hol till ett kostbart gästabud för att dermed hylla vintern och sina vänner. Han bjöd till sig de begge namnarne Torkel Eriksson och Torkel den rike och dertill många andra vänner och stallbröder. Då gästerna samlades, sade hans husfru Öd: »Sant att säga, saknar jag nu blott en man, som jag gerna ville hafva sett här.» Hvem är det?» frågade Gisle. »Min broder Vesten», svarade hon, »honom ville jag helst ha sett njuta glädjen med oss.» »Så tänker icke jag», förklarade Gisle; »gerna skulle jag gifva mycket, i fall han ej komme hit nu.» Mera talade de icke härom. Samtidigt höllo äfven Torgrim och Torkel gästabud på gården Sjöbol. De hade dit inbjudit en man, som hette Torgrim näbb. Han var full af trolldom och galder och var den störste sejdman, som kunde anträffas. Torkels svåger Torgrim var mycket händig smed. Det berättas, att han, under det gillet pågick, tog sin namne Torgrim jemte Torkel med sig till en smedja. De slängde den till efter sig. Bitarne af svärdet Gråsida, som Torkel fätt vid boskiftet, togos fram, och Torgrim gjorde af dem ett spjut. I qvällningen var det färdigt. Runor ristades derpå, och skaftet var blott ett spann långt. Medan detta skedde, kom en man vid namn Anund från Medeldalen till Gisles gästabud och bad att få tala med honom i enrum. Han berättade, att Vesten återkommit till sin gård. »Och kan han väntas hit i afton», sade mannen. Gisle ropade strax till sig tvenne af sine huskarlar och bjöd dem draga norr ut till Anundsfjärden för att der träffa Vesten. »I skolen bringa honom min helsning», sade han, »och dertill min bön, att han ej måtte komma hit till detta gille utan stanna hemma i ro, till dess jag der söker honom.» Han gaf dem ett hopknutet kläde, hvari hälften af den penning låg, som han sagt skulle vara honom och Vesten ett vårdtecken; och skulle de taga den fram, i fall han icke trodde dem på deras ord. Då huskarlarne omsider nådde fram till Vestens gård vid Anundsfjärden, hade denne redan ridit hemifrån. Han hade färdats nedanför sandbacken vid Mossvalla gård, medan de befunno sig uppe på andra sidan; och derför hade de ridit om hvarandra. Vesten styrde alltså ostörd färden ut till Dyrafjärden, och huskarlarne satte nu efter honom, allt hvad hästarne kunde löpa. Då de åter voro vid Mossvalla gård, sågo de män rida långt borta midt i dalgången, som sträckte ut sig framför dem. Så svann flocken bakom en backe. Karlarne sprängde af, tills de hunno upp till Arnkelsbrinken. Der störtade begges hästar. Då gåfvo de sig att ropa, och till sist hördes de af Vesten. Han stannade och inväntade dem. De förde fram sitt ärende och derjemte penningen, som Gisle sände honom. Vesten tog upp ur sin pung den andra hälften, rodnade skarpt till och sade: »Rena sanningen faren I med, och jag skulle hafva vändt om, i fall I hunnit mig förr. Men nu löpa ändock alla vattnen ned till Dyrafjärden, och dit skall jag rida. Dessutom längtar jag dit. I, som nu ären till fots, skolen strax sätta eder i en båt och ro öfver fjärden samt mäla min ankomst för syster min och Gisle.» Då huskarlarne åter voro hemma, bragte de Gisle svågerns helsning. »Då måste det så ske», sade han blott. Vesten fortsatte sin ridt, till dess han nådde en gård längre ned vid fjärden, der en hans fränka Luta bodde. Hon lät sätta honom öfver vattnet, och vid afskedet sade hon: »Var nu varsam, Vesten! Det torde du behöfva!» Då han kommit öfver till andra stranden, lånade der en bonde honom sin häst. Han hade sitt eget sadeltyg, och hans betsel bar glänsande beslag. Bonden följde honom till sitt fårhus; der erbjöd han sig att ledsaga honom ända fram till Gisle. Men Vesten sade sig ej behöfva hans följe. »Mycket har nu blifvit annorlunda i Hökadalen», sade bonden, »och var du varsam!» Så skildes de, och Vesten red upp till Hökadalen.

Vädret var klart, och det var månsken. Vid Torgrims gård höll gossen Germund på med att föra in boskapen, medan en qvinna vid namn Rannveg tog emot den inne i huset och satte den i bås. Dä Germund såg Vesten komma ridande öfver marken, sprang han emot honom. »Kom icke hit till Sjöbol!» sade han, »rid till Gisle, och var du varsam, Vesten!» Qvinnan kom ut ur fähuset och såg en stund på mannen, som hon tyckte sig känna igen. Då hon och Germund fått all boskapen in, trätte de på hemvägen om, hvem den främmande var. När de trädde in i skålen på Sjöbol, satt folket kring långelden, och Torgrim sporde dem, hvarom de munhöggos, eller om de sett eller råkat någon der ute. »Jag trodde mig känna igen Vesten», sade qvinnan; »hans betsel sken, han bar en blå kappa och hade ett spjut i handen. Eller hvad säger du, Germund?» »Jag såg ej efter så noga», svarade han. »Jag tänker, att det varit Anunds huskarl ifrån Medeldalen, som burit Gisles kappa och haft Anunds sadeltyg och en fiskestång i handen.» »Nu ljuger allt en af er», sade Torgrim. »Gå du, Rånnveg, hän till Hol och speja ut, hvad nytt der timat!» Hon kom till Hol, just då gillesfolket satt sig ned att dricka. Gisle stod ute i dörren, helsade henne och bjöd henne stanna. Men hon sade, att hon skulle strax gå hem igen. »Jag ville blott träffa flickan Gudrid», sade hon. Gisle kallade på henne, men Rannveg kom sig ej före med något ärende. »Hvar är Öd, din husfru?» frågade hon. »Här står hon inne», sade Gisle. »Kom ut till Rannveg, Öd.» Öd gick ut och sporde, hvad hon ville. Hon sade det blott vara en lapprisak, men hon kunde ej heller komma fram med den. Då bad Gisle henne göra ettdera: antingen stanna eller ock gå sin väg. Och hon vände hem igen, om möjligt ännu mindre vettig än då hon kom. Några tidender hade hon åtminstone ej med sig.

Nästa morgon lät Vesten bära till sig tvenne påsar med varugods. Han tog fram en sextio alnar lång tapet, en hufvudduk, som var tjugo alnar i längd och på tre ställen väfd med glittrande gull, samt tre gullbeslagna handfat. Hufvudduken gaf han åt sin syster och det öfriga åt Gisle och sin edsbroder Torkel, i fall denne ville taga emot någon skänk af honom. Gisle gick med de båda namnarne Torkel hän till Sjöbol och sade sin broder Torkel, att Vesten kommit åter samt gifvit dem dessa kostliga gåfvor. Han visade honom dem och bad honom välja. »Rimligast vore, att du ensam toge dem», sade Torkel. »Jag vill icke ha någon af dem! Lönen är icke så säker ifrån min sida.» Och han ville alls icke taga emot någon skänk. Gisle gick hem, och allt syntes honom peka hän mot ett och det samma. På Hol hände sig nu, att Gisle två nätter efter hvarandra gaf sig hårdt i sömnen. Man sporde honom om hans drömmar, men han ville icke säga dem. Den tredje natten, då alla gått till sängs, och man sofvit en stund, kom öfver huset en så stark stormby, att allt taket å dess ena sida refs af, och vattenmassor öste så, att man aldrig sett slikt förr, och regnet rann i skålen. Gisle for strax upp och ropade på sine män. De hastade alle ut med honom för att berga höet. Blott en träl, som hette Tord och kallades den huglöse blef hemma. Han tordes icke gå ut i så våldsamt väder; till växten var han lika reslig som Gisle. Vesten hade erbjudit sig att göra svågern följe ut, men denne hade bedt honom stanna i huset. När det så började att droppa för starkt i skålen, vände han och systern Öd sina sängar om, så att de kommo att stå längs långsidan. Blott de begge och trälen lågo nu der inne. Kort före dagningen kom någon ljudlöst gående in. Han nalkades Vestens bädd. Denne var ännu vaken. Men han visste intet af, innan ett spjut sattes i hans bröst, så att det bröt sig tvärs igenom honom. I det samma han fick stynget, sade han detta: »Det der stack!» Och mannen, som kommit, försvann. Då Vesten sökte att resa sig upp, segnade han död ned öfver sängbrädet. Öd blef vaken, ropade på Tord den huglöse och bjöd honom rycka spjutet ur såret. Ett dråp kallades löndråp och icke mord, när man låtit vapnet sitta qvar, och man höll före, att den var skyldig att hämnas den fälde, som drog det ut. Tord var så rädd för lik, att han visst icke djerfdes komma Vesten när. Då trädde Gisle in och såg, hvad der timat. Han bjöd Tord hålla sig lugn, gick hän och tog sjelf spjutet ur såret. Han kastade det, blodigt som det var, ned i en stor kista, satte sig på sängkanten och lät ingen syna vapnet. Sedan lät han bona om liket, som den tidens sed var. Vesten sörjdes bittert af Gisle och många andre. Gisle sade till sin fosterdotter Gudrid: »Du skall fara hän till Sjöbol och se noga efter, hvad de der taga sig före. Dig sänder jag, ty på dig litar jag i allo mest, och sök nu att säga mig, hvad de syssla med, eller hur de te sig der borta.» Gudrid kom till Sjöbol. Der hade de alla redan stått upp, och namnarne Torgrim samt Torkel sutto väpnade. Då hon trädde in, dröjde det en stund, innan man helsade henne, och man var mycket ordkarg der inne. Dock sporde Torgrim henne om nyheter. Hon sade dem Vestens dråp eller mord. »En tid har varit, då detta skulle synts oss en märklig händelse», sade Torkel. »Den man har nu fallit», föll Torgrim in, »som vi alle äro pligtige att visa all ära. Vi skola göra hans likfärd så hedersam, vi förmå, och vi skola sätta honom i hög. Visst är det, att skåret i ätten är stort, och kan du säga Gisle, att vi skola komma dit bort i dag.» Hon gick hem och förtalde Gisle, att svågern Torgrim satt med hjelm och svärd och all annan rustning; Torgrim näbb höll en huggyxa i handen, och brodern Torkel hade sitt svärd till hälften ute ur skidan. »Och allt folket var på benen der, somlige väpnade», sade hon. »Det var, hvad jag väntade», sade Gisle.

Sedan gjorde Gisle och allt hans folk sig redo att höglägga Vesten i den sandbacke, som höjer sig midt för Säfkärnen nedan om Sjöbol. På vägen dit slöt sig Torgrim med stort följe till dem. När de höglagt Vesten, såsom seden bjöd, trädde han hän till Gisle och sade: »Det är skick att på död man binda Helskor, som han kan skrida i till Valhall — sådana vill jag fästa på Vesten.» Och när han gjort det, sade han: »Ej förmår jag snöra Helskor, om dessa lossna.» Derpå satte de sig alle ned vid högen och talade samman och ingen låtsade, som om han visste, hvem ogerningsmannen var. »Hur tager Öd sin broders död?» sporde Torkel, »gråter hon mycket?» »Nog torde du veta», svarade Gisle, »att hon intet visar — men känner mycket.» »Jag hade mig en dröm i går natt», fortsatte han, »och en i natt. Begge sqvallra om, hvem dådet gjordes af, men ej skall jag derför säga det. I går natt drömde jag, att en huggorm slingrade sig ut ifrån en gård och stack Vesten till döds. I natt såg jag, hur ifrån samma gård en varg rände — äfven den bet Vesten i hjel. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förr än nu, ty jag ville ej, att de skulle tydas.» Och han qvad denna visa:

»Kalla vapnet Vestens
Hvila oblidt störde —
Hest i mörka hallen.
Han haft större gamman,
Ty i Viborg, vinets
Vågor lent oss smekte,
Der i ljusa salen
Jag var när den ädle.»

»Hur tager Öd sin broders död?» sporde åter Torkel. »Gråter hon mycket?» »Ofta frågar du om detta, frände», sade Gisle, »du har stark lust att få veta det.» Han qvad:

»Hon med hufvudlinet
Höljer djupa sorgen;
Hennes tårar rikligt
Rinna, undandolda.
Derför hvilar däfven
Dagg-glans öfver blicken:
Så den yppar sedan
Sorg för fallen broder.»

Derefter gingo begge bröderne till samman hemåt. Torkel sade: »Mägtiga tidender hafva här timat, de der nog qvälja dig något mera än oss; dock är en hvar nödd att fara den längsta vägen med blott sig sjelf som sällskap. Nu önskade jag, broder, att du ej lade detta så hårdt på sinnet, att det gåfve folk något att grunda öfver, och jag ville, att vi nu stälde till lekar och gamman, samt att allt blefve åter så godt emellan oss, som då det varit som allra bäst.» »Der talade du väl», svarade Gisle. »Gerna vill jag detta, men på det vilkor, att om något skulle under ditt lit stöta till, som skure dig lika djupt i hjertat, som detta skurit mig, du då lofvar mig att handla just så, som du nu bedt mig göra.» Detta lofvade Torkel. De gingo hem till Hol, och der drucko alle fränderne arföl efter Vesten. Sedan drog en hvar till sitt, och allt var nu lugnt.

Det är sagdt, att det väldiga ovädret vållades af Torgrim näbbs galder och trolldomskonster, samt att han så redt till sejden, att Vesten måtte kunna öfverfallas, när Gisle ej var tillstädes. Sedan gick Torgrim gode till verket och drap Vesten, såsom det förtalts.


3. Torgrim gode fälles

Lekar höllos, som om intet händt. Svågrarne Gisle och Torgrim stodo sotn oftast emot hvarandra, och man blef icke ense om, hvem af dem var den starkaste. Dock menade de fleste, att Gisles styrka var störst. De lekte bollek på det vatten, som kallades Säfkärnen, och dit samlade sig alltid mycket folk. En dag, då flere än eljes kommit samman, bad Gisle, att man skulle dela sig i jemnstarka spelflockar. »Det vilja vi visst», sade Torkel, »men så skall du icke heller hälla dina krafter inne mot Torgrim, ty talet går, att du sparar dig; och är du den starkaste, unnar jag dig gerna den största heder deraf.» »Ännu hafva vi icke rätt pröfvat krafterna», svarade Gisle, »men må hända komma vi att göra det.» Så begynte de leken, men Torgrim höll icke ut: Gisle fälde honom och slog bollen bort. Då han sedan ville taga den, sprang Torgrim på honom, så att han ej fick den fatt. Då satte han Torgrim så hårdt i isen, att skinnet gick af knogarne, köttet af knäna, och näsan sprang i blod. Torgrim reste sig med möda upp. Han säg hän till Vestens hög och sade:

»Spjutet for i såret
Fast — jag kan det ej lasta.»

Gisle sprang upp bollen, dref den mellan skuldrorna på Torgrim, så att han störtade framstupa, och sade:

»Bollen for i ryggen
Hvasst — jag kan den ej lasta!»

Torkel for fram och sade: »Nu vet man, hvem den starkaste eller den störste idrottsmannen är. Leken må vi lykta!» Så gjorde de. Lekarne hörde upp. Vintern gick till ända, sommarn ock, och det vardt höst. Det var mycket kyligt mellan Torgrim gode och Gisle.

När åter vinter kom, ville Torgrim helsa den med ett vängille och dervid blota till Frö. Han bjöd sin broder Bark den digre och många andre stormän hem till Sjöbol. Samtidigt redde ock Gisle till ett gästabud och bjöd till sig sina svågrar ifrån Örnfjärden jemte de begge namnarne Torkel. Nästan ett hälft hundrade gäster väntades. Äfven på Sjöbol skulle ett stort dryckeslag hållas. Der beströddes golfvet med säf ifrån Säfkärnen. När väggbonaden skulle hängas upp, sade Torgrim till sin svåger Torkel: »Nu hade tapeten kommit lägligt, den der goda, som Vesten ville skänka dig. Det synes mig vara en väl stor skilnad mellan att alls icke och att helt och hållet ega den. Jag skulle önska, att du nu läte den hemtas.» »Den kan allt, som kan hålla måtta», svarade Torkel, »och jag vill ej sända efter den.» »Då skall jag göra det», sade Torgrim och bjöd svennen Germund gifva sig i väg till Hol. »Nog kan jag vara till någon nytta», svarade svennen, »men det ärendet tycker jag icke om.» Då gick Torgrim hän till honom, gaf honom en väldig örfil och sade: »Gå så, i fall du nu gör det lättare!» »Nu skall jag gå», sade han, »fast jag nu har svårare för det; men det skall du veta som visst, att vilje har jag att skaffa dig tack för slaget, om jag också icke får det till fyllest lönadt.» Sedan gick han till Hol. Der voro Gisle och Öd just i färd med att hänga upp väggbonaden. Germund framförde sitt ärende och förtalde allt, som det tillgått. »Vill du låna dem tapeten, Öd?» sporde Gisle. »Icke spörjer du mig derför», svarade hon, »att du icke vet, att med min vilje gjordes dem hvarken denna tjenst eller någon annan, som kunde höja deras heder.» »Ville min broder Torkel ha tapeten?» frågade Gisle. »Ej tyckte han illa om, att jag gick hit efter den», svarade Germund. »Det är alldeles nog för att han skall få den», sade Gisle och lemnade svennen den dyrbara väggprydnaden. Sedan följde han honom på väg fram till gärdesgärden. Der sade han: »Nu är det så, att jag finner mig hafva gjort din färd hit god, och jag såge gerna, att du vore villig till sådant, som för mig är af vigt, ty gåfva ser alltid efter gengåfva. Jag ville, att du i afton droge slårna från dörrarna på Sjöbol. Du håller nog i minnet, på hvad vis man bad dig fara hit.» »Det är väl ingen fara för din broder Torkel?» frågade Germund. »Alls ingen», svarade Gisle. »Då skall det ske», sade svennen. När han kom hem, kastade han tapeten från sig på golfvet. »Olik är Gisle alla andre i fördragsamhet», sade Torkel; »han är bättre än vi.» »Den der ha vi nu bruk för», afbröt Torgrim och lät hänga tapeten upp.

Om qvällen tjocknade det i vädret; snö föll under vindstilla och täckte alla stigar. Till Sjöbol kommo Torgrims broder Bark den digre och Öjolf Tordsson med sextio mans följe. I allt voro de hundrade gäster. Hos Gisle hölls, såsom sagdt, gille af hälften så mänge. När gästerna på Hol efter dryckeslaget gått i säng, sade Gisle till sin husfru Öd: »Jag har glömt att gifva Torkel rikes häst foder; kom med och stäng till dörren efter mig. Håll dig sedan vaken, medan jag är ute, och öppna för mig, när jag åter höres.» Han tog ur den stora kistan spjutet Gråsida, som hade legat der, allt sedan han ref det ur Vestens sår. Han var klädd i blå kappa, linnebyxor och skor. Han gick ut och följde gatan ned till den bäck, som flöt mellan begge gårdarne, och hvarur man hemtade vattnet till bådas hushåll, vadade öfver den och gick så upp på den väg, som förde till Sjöbol. Här kände han väl till husinredningen, ty han hade sjelf byggt gården. Genom fähuset fans det en ingång. Han gick dit in. Der inne stodo på hvar sida om gången trettio kor; dem band han svansarne samman på. Sedan slog han dörren i och redde så till, att den ej kunde inifrån öppnas. Derpå gick han fram till mansbygnaden. Här hade Germund väl fylt sitt värf: ingen slå satt för någon af dörrarna. Gisle trädde in och fick dörren sluten till, såsom den varit om qvällen. Allt gjorde han i god ro. Sedan stod han stilla och lyddes efter, om någon ännu var vaken, men han fann alla sofva. Trenne ljus brunno der inne. Han tog upp säf ifrån golfvet, vecklade den samman och kastade den hän i ett af ljusen, så att det slocknade. Derpå stod han äter och hörde efter, om någon vaknat. Men allt var tyst. Han tog en ny säfviska och kastade den i nästa ljus. Äfven det gick ut. Då vardt han varse, att icke alla somnat. Han såg handen af en ung man famla kring det tredje ljuset, rycka ned lampan och qväfva det. Det var hans frände, svennen Germund. Han drog sig nu längre in i skålen, hän till det sängrum, i hvilket Torgrim och systern Tordis plägade hvila. Dörren stod på glänt, och de lågo begge der inne. Gisle trefvade med handen för sig och kom att taga på hennes bröst, ty hon låg ytterst. »Hvarför är din hand så kall, Torgrim?» sade hon och väckte mannen. Hön trodde, att han lagt sin arm öfver henne. Skall jag vända mig om emot dig?» frågade han. Gisle höll sig en stund stilla och värmde handen på sitt bröst. Nu sofvo de åter båda. Han tog sakta vid Torgrims hals, så att han vaknade. Denne trodde, att det åter var Tordis, som väckte honom, och han vände sig om emot henne. Då lyfte Gisle med ena handen täcket undan och lade med den andra Gråsida igenom Torgrim, så att spjutet borrade sig ned i bädden. Tordis ropade högt till: »Vaknen upp alle män i skålen! Torgrim, min husbonde, är dräpt!» Gisle hastade ut. Han gick till baka igenom fähuset och läste der dörren säkert efter sig. Sedan ilade han hem samma väg, han kommit. Hans forna spår voro igensnöade. Sä snart Öd hörde honom komma, tog hon dörrslän undan, och han gick strax i säng utan att låtsa, det något varit på färde. Alle männen på Sjöbol voro rusige efter gilleslaget, och då dertill allt kom oförvarandes öfver dem, kunde ingen i hast finna pä råd, som dugde. »Väldiga och onda ting ha här timat», utbrast gästen Öjolf Tordsson, »och folket, som är här inne, är vettlöst. Bäst är det väl att slå upp ljus och springa till dörrarna, så att dråparen icke kommer ut.» Så gjorde man till sist. Men då ingen dråpare syntes till, trodde man, att någon, som fans inne i skålen, gjort detta dåd. Så gick tiden, tills det dagades. Då vardt Torgrim lyft ur bädden, och Bark den digre, hans broder, ryckte spjutet af honom. Sedan gjordes allt redo, som tarfvades för hans högläggning, och dermed voro sextio man sysselsatte. Andre gingo hän till Hol för att träffa Gisle. Här stod Tord den huglöse ute på gården. När han såg skaran närma sig, sprang han in och ropade flåsande, att en hisklig hop folk ryckte emot gården. »Välan, låt dem komma!» svarade Gisle. Torkel och Öjolf trädde in i skålen och gingo hän till det sängrum, i hvilket Gisle och hans husfru hvilade. Torkel steg in till dem. Då han såg sin broders skor ligga der på golfvet helt snöiga och frusna, föste han dem fort in under sängen, på det att ingen af de andra skulle få se dem. Gisle helsade dem alla välkomne och sporde, hvad nytt de hade att förtälja. Torkel svarade, att de hade med sig både stora och onda tidender, och förtalde honom de ting, som timat. Han frågade honom, hur han trodde att det allt hängde samman, samt bad honom om råd. »Det ena stora illdådet får alltså fort efter sig det andra», sade Gisle. »Vi vilja bjuda eder vår hjelp vid hans högläggning; sådan hafven I rätt att kräfva af oss; och det höfves, att Torgrim hedras på det yppersta.» De togo emot hans tillbud; och alle till samman gingo de bort till Sjöbol. Torgrim lades i ett skepp, och hög blef uppkastad efter gammalt skick. Då man stod färdig att lycka den, gick Gisle hän och tog upp en öfver måttan stor sten och satte den med sådan kraft i skeppet, att det brakade till, och hvarje planka bugtade sig. »Ej förstår jag mig på att fästa skepp», sade han, »om vädret tager detta med sig.» En och annan lät ord falla om, att detta ej var så olikt hvad Torgrim gjort vid Vesten, den gången han talade om Helskorna. På hemvägen sade Gisle till sin broder Torkel: »Nu väntar jag, broder, att vår vänskap skall hålla sig så god som då, den varit allra bäst. Och låtom oss nu taga upp lekarne igen eller annat sedvanligt skämt!» Torkel upptog hans ord väl, och de gingo hem hvar till sitt. Gästabudet hos Gisle slöts nu, och han gaf vid afskedet goda gåfvor. På Sjöbol dracks arföl efter Torgrim, och hans broder Bark den digre förärade månge män ypperliga vänskänker. Sedan förmådde han Torgrim näbb att göra sådan sejd, att intet skulle kunna värna den man, som dräpt hans broder Torgrim, om än all hjelp gåfves honom, och att han ingen ro skulle finna i landet. Som lön fick Torgrim näbb en nioårig oxe. Han reste sig ett trolldomsaltare, såsom de trollkunnige hafva för sed, och lade all sin kraft och argsinthet i sejden. Det hände sig ock något, som syntes alla märkligt: snö lade sig aldrig på sydsidan af Torgrims hög, och frosten tog der icke heller. Man menade, att gud Frö höll honom så kär för all den blot, han gifvit, att han ej ville hafva köld emellan sig och honom. Torgrims broder Bark stannade på Sjöbol halfåret ut. Han äktade enkan Tordis och trädde in i boet med henne.


4. Gisle dömes fredlös

Lekarne voro snart åter i gång mellan männen på Hol och Sjöbol. Emot Bark och Torkel lekte alltid Gisle och med honom en man vid namn Torsten, Torgrim näbbs systerson, näst Gisle den starkaste af dem alle. En dag hade stora skaror af folk kommit till samman för att åskåda leken, ty många voro nyfikna efter att se, hvem den bäste idrottsmannen var. Och det gick här som annorstädes, att männen blefvo ifrigare, allt som mera folk stötte till. Bark, som hela dagen legat under för Torsten, vardt omsider vred och bröt hans bollträ sönder. Då satte Torsten honom ned i isen, och då Gisle det såg, ropade han, att Torsten borde leka med Bark den digre så lifligt, som hans krafter det tilläte. »Jag skall byta bollträ med dig», sade han. Han tog emot det sönderbrutna trät och satte sig ned för att foga det samman. Han satt med ansigtet vändt emot Torgrims grafhög. Snö täckte marken, men högens södra sida, som vette emot honom, var bar och ofrusen som på en sommardag. Der uppe sutto qvinnorna, hans syster Tordis och många andra, som hade gamman af att åse spelet. Då qvad Gisle en visa, som han aldrig skulle ha sjungit:

»Jag ser gröna gräset Gro
bland isar hvita.
Vet jag blod, som välde
Varmt för kalla stålet.
Glad han gick till gode
Guden, som han älskat.
Hög, mot kölden hägnad,
Honom visst jag unnat.»

Tordis höll visan i minnet och gick hem. Hon tydde den snart för sig. De hörde upp med leken, och Torsten fann sedan skydd hos Gisle, som halp honom med att komma utomlands.

Bark beslöt nu att flytta till baka till Torsnäs; ty han fann sitt uppehåll här vester ut ej hafva varit synnerligen ärorikt, då han mist en sådan frände som Torgrim utan att ha fatt någon upprättelse. Han gjorde sig alltså redo att lemna Sjöbol för att först styra om sitt nya bo der söder ut och sedan komma igen och hemta gods och husfru. Torkel Sursson ville vara svågern följaktig och bröt upp, äfven han. Det är berättadt, att Tordis följde dem på väg. »Nu vill jag», sade Bark till henne, »att du säger mig, hvarför du var så oglad strax på hösten, då vi slutat lekarne. Du har ju lofvat mig att tala om det, innan jag lemnat hemmet.» De voro då just komna fram till Torgrims hög. Här tvärstannade hon och sade, att hon ej ville gå ett steg längre. Så förtalde hon, hvad Gisle qvädit, medan han blickat mot högen, och hon framsade visan för dem. »Och tänker jag», fortsatte hon, »att du, Bark, ej behöfver leta i andra gårdar efter Torgrims baneman. Målet kan med rätta redas till mot honom.» Bark vardt öfver måttan vred. »Strax vill jag vända om och dräpa Gisle», sade han; men Torkel inföll: »Icke vet jag, hur mycken sanning finnes i detta, som Tordis säger. Mig synes det lika rimligt, att det intet har att betyda, och kalla äro ofta qvinnoråd.» Omsider förmådde han Bark att rida vidare. När de kommit till Sanda-os, stego de af hästarne och läto dem beta. Bark var mycket fåordig. Torkel sade honom, att han ville på en stund söka att träffa en sin vän Anund, och red strax i väg så snabbt, att han snart var ur sigte. Då vred han af och red ut till Hol. Här förtaide han Gisle, att systern Tordis ransakat visan och rifvit upp målet. »Och må du bereda dig på, att det ej låter sig hejdas», sade han. Gisle stod tyst en stund. Så yttrade han: »Detta tycker jag mig ej ha förtjenat af henne, ty jag tror mig hafva visat några gånger, att hennes vanheder ej synts mig värre än min egen. För hennes skull har jag stundom satt mitt lif i fara, och nu har hon gjort ett anslag emot det. Nu vill jag veta, hvad godt jag har att vänta af dig, broder, nu då min ställning blifvit sådan.» »Jag skall varsko dig, i fall man vill dräpa dig», svarade Torkel, »men intet hägn vill jag gifva, som kan skada mig sjelf, ty jag menar mig ej heller ha blifvit skonad, då han dräpts, Torgrim, min svåger och stallbroder och gode vän.» »Icke var det att vänta», återtog Gisle, »att en sådan man som Vesten skulle ligga ohämnad; men hvarken skulle jag svara såsom du ej heller så handla.» Mera talade de ej till samman. Torkel träffade åter Bark och red med honom söder ut till Torsnäs ting. Bark satte här sitt bo i stånd, och Torkel köpte sig jord på Bardastrand, det ställe, som heter Hvam.

Då tiden var inne, drog Bark med fyrtio man vester ut i akt att stämma Gisle till Torsnäs ting. Torkel var ock med i följet. Då de kommit till Sanda-os, sade han: »Jag har en skuld att kräfva in här borta i en liten gård», och han nämnde dess namn; »dit vill jag rida och se att få mitt mynt åter. Kommen I efter i godt mak!» När han kom till gården, bad han husfrun der låna sig en häst samt låta hans egen stå utanför dörren. »Kasta ett täcke öfver sadeln», sade han, »och när mina följesmän nå hit, säg dem, att jag sitter inne i stugan och räknar silfver!» Hon gaf honom en häst, och han sprängde af bort till Hol, träffade Gisle och sade honom, hur allt nu stod, samt att Bark kommit åter och vore på väg dit. Gisle sporde honom, om han hade något dugande råd att stödja honom med, eller om han ville på något vis stå honom bi. Men han svarade som tillförene, att han blott ville komma med varning, när något öfverfall vore att vänta; i öfrigt skulle han hålla sig undan ifrån allt, som kunde skaffa honom laga åtal. Derpå red han bort och tog vägen så, att han kom att bakifrån hinna upp Bark och hans följesmän. Och han gjorde allt för att sinka deras färd. Så snart Torkel lemnat Hol, lastade Gisle två slädar med sitt gods och körde mot skogen till. Trälen Tord den huglöse följde honom. »Ofta har du varit mig lydig», sade Gisle till honom, »och gjort, som jag velat. Det är derför icke mer än rätt, att du till sist lönas väl.» Gisle plägade vara prydligt klädd, och han bar jemnt en blå kappa. Den kastade han nu af sig. »Denna kappa», sade han, »vill jag skänka dig, min vän, och jag vill, att du strax skall hafva glädje af den. Svep den om dig och sätt dig sedan i den eftersta kälken, så skall jag draga på mig din kåpa och sjelf leda öken.» Detta gjorde de. »Skulle det nu hända sig», sade Gisle, »att någon ropar dig an, skall du akta dig väl för att svara ett enda ord, men kommer det någon, som ser ut, som om han ville dig ondt, skall du strax löpa till skogs.» Det var lika stäldt med den trälens vett som med hans mod, ty han egde intetdera. Gisle gick och ledde hästarne, och Tord, som var en reslig man, tog sig storslagen ut i slädan. Han bröstade sig mycket och tyckte sig vara ståtligt utstyrd. Nu fingo Bark och hans följeslagar sigte på dem, der de körde framåt, och de satte efter dem i stark traf. När Tord märkte detta, tog han ett väldigt hopp ur slädan och rände i väg åt skogen till. De andre trodde, att det var Gisle, och sprängde efter i fyrsprång, ropande på honom, allt hvad de förmådde. Men han teg blott och sprang. Då slungade en af Barks män, en norrman, efter honom sitt spjut, och det borrade sig in mellan skuldrorna, så att han föll framstupa och gaf upp anden. »Hell det kastet!» ropade Bark. Tvenne hans systersöner, Torodd och Sten, som voro med i flocken, blefvo ense om att fara efter trälen för att se till, om det fans något mod i honom. De redo raskt fram mot skogen, medan Bark och de andre hunno upp mannen i den blåa kappan. De drogo ned hans krage och sågo, att de haft mindre lycka med sig än de väntat. Ty de kände igen Tord den huglöse men icke Gisle. Då de tvenne bröderne nått skogsbrynet, var Gisle blott ett kort stycke väg framfor dem och de fingo strax öga på hvarandra. Den ene kastade sitt spjut efter honom, men han grep det i luften och sände det till baks, så att det tog mannen i midjan och flög tvärs igenom honom. Den andre vände om till kamraterna och sade, att i den skogen var det ej lätt att komma fram, Bark ville dock försöka, och de följde honom alle. Snart sågo de, hur några qvistar rörde sig inne bland träden, och norrmannen kastade sitt spjut dit. Det for Gisle i låret, men han sände det åter, så att det susade genom norrmannen och tog hans lif. Sedan letade man rundt om i skogen, men Gisle hittades ej. De vände till baka till hans gård. Här stämde de honom till tings, helst som de nu hade klara mål emot honom. Men de togo intet af hans gods. Derefter gåfvo de sig hem.

Gisle hade smugit sig upp på fjellet, som höjde sig bakom gården, och hade der förbundit sitt sår. Der hade han ock hållit sig dold, medan Bark och de andre varit nere i hans gård, och han hade sett allt, hvad de forehaft. När de dragit bort, gick han ned och gjorde sig strax redo att lemna hus och hem. Jorden sålde han till Torkel Eriksson och fick sig lösören för den; och det var gods i mängd. Sedan skaffade han sig ett skepp och lastade det väl. Hans husfru Öd och fosterdotter Gudrid gingo om bord med honom. De seglade ut till Husanäs. Der gingo de i land. Här träffade Gisle på en fåraherde, som sporde honom, hvem han var. Han sade ej sitt namn men tog upp en sten och kastade den hän till ett skär, som sköt upp långt ute i sjön, samt bad honom, när han kom hem, säga husbondens son, att slikt skulle han söka göra efter, och kunde han så gissa, hvem främlingen varit. Ett sådant kast rådde ingen annan med, och det visade sig äter, att Gisle var en idrottsman som få. Derefter gick han strax ned i sitt skepp, styrde ut förbi näset, öfver Örnfjärden och in i den fjärd, som mynnar ut i denna, och som heter Gertjufsfjärden. Här slog han sig till ro. Han byggde sig hus och blef der med qvinnorna öfver vintern. Han sände bud till sin husfrus fränder, bonden Bjartmars söner, och bad dem fara till tinget samt der bjuda för honom sådan förlikning, att han ej blefve dömd fredlös. Och Bjartmars söner drogo till tings, men de förmådde ej att på något vis få förlikningen främjad, och man berättar, att de buro detta så illa, att de voro gråtfärdige, innan allt var förbi. De förtalde Torkel den rike det skedda och sade, att sjelfve tordes de icke bringa Gisle budskap om, att han blifvit biltog. Torkel for till honom och sade honom det. Då qvad han detta:

Icke på Torsnäs-
Tinget så
Hade för mig
Målet lyktats —
Vore Vestens
Varma hjerta
Lagdt i bröstet
Pä Bjartmars söner

Med hufvut hängde
Husfruns fränder,
När de af glädje
Glänsa bort.
De skyggade alle
Och skämdes blott,
Som hade de råkats
Af ruttna ägg.

Han sporde sedan, hvad stöd han kunde vänta sig af Torkel och hans namne, och han fick till svar, att gerna finge han hos dem gömma sig undan, blott de icke för den skull miste sitt gods.


5. Gisles fredlöshet

Det är fortaldt, att Gisle i tre år vistades vid Gertjufsfjärden Samt stundom hos Torkel den rike. De nästa tre åren irrade han omkring på hela Island, sökte höfdingar och bad dem om hjelp. Men för den trollkraft och förbannelse, som Torgrim näbb lagt i sejden, vardt det ej så skickadt, att någon höfding tog sig af honom, och fastän det artade sig lofvande hos en och annan, trädde dock jemnt något hindrande till. Likväl höll han sig då och då länge nog hos Torkel Eriksson. Han hade nu varit biltog i sex år. Derefter var han än hos Öd i gården vid Gertjufsfjärden och an i det gömsle, han redt till åt sig söder om ån, som rinner der. En annan tillflyktsort hade han vid backarne på samma sida; der var han ock understundom.

Då Bark den digre omsider fått spörja, livar Gisle uppehöll sig, for han till en man, som bodde på gården Utterdal ej sä långt der ifrån och hette Öjolf grå. Bark bad honom leta fram Gisle och gifva honom bane, fredlös som han var. Han bjöd honom tre hundraden i silfver, på det att han måtte sätta all sin kraft till för att få Gisle fatt. Öjolf tog emot silfret och lofvade att göra, hvad i hans magt stod. Han hade hos sig en man, som hette Helge och kallades Spejar-Helge; han var snabb på foten och säker i blicken och kände till fjärdarne rundt ikring. Honom sände Öjolf strax hän till Gertjufsfjärden för att efterspana, om Gisle var der ännu. Han fick sigte på en man nere vid ån, men han visste icke, om det var Gisle. Sedan gaf sig Öjolf sjelf å stad med sex karlars följe, men mannen syntes icke mera till; hvadan han strax vände om.

Gisle var en klok man, och han plägade drömma mycket. Han hade alltid rediga drömmar. En höstnatt gaf sig Gisle högt i sömnen. Han var då i sin gård hos Öd. Då han vaknat, frågade hon, hvad han drömt. »Jag har», sade han, »två drömhuldror. Den ena vill mig väl och gifver mig jemnt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant, som gör mig illa till mods. Hon spär mig blott ondt. Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus eller en skåle, och att jag gick in om dörren. Der inne kände jag igen månge af mine fränder och vänner. De sutto kring eldarne och drucko. Der voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjelplösa. Längre var icke min dröm.» —

Bark gaf Öjolf ingen ro: han fann honom leta allt för lamt efter Gisle och menade sig ha fått väl liten gengäld för det silfver, han ödslat på honom. Han sade sig ha visshet om, att Gisle stack sig undan vid Gertjufsfjärden, samt bad honom äter sända en spejare dit: eljes skulle han, Bark sjelf, draga å stad. Det kom lif i Öjolf; han skickade Spejar-Helge till Gertjufsfjärden. Denne hade matsäck med sig och blef borta i en hel vecka. Bittida och sent satt han på utkik för att få öga på Gisle. Till sist såg han honom en dag stiga fram ur sitt gömsle nere vid ån. Han kände honom strax, sprang upp, hastade till Öjolf och sade honom, att nu vore han säker pä fångsten. Med åtta man drog Öjolf skyndsamt hemifrån. Då de hunnit till Öds gård, hittade de icke Gisle der. De sökte i alla skogarne rundt omkring men funno honom ej. Så vände de till baks till gården, och Öjolf bjöd Öd mycket penningar, på det att hon måtte säga dem, hvar Gisle kunde träffas. Men det var långt ifrån, att hon det ville. Och det gagnade dem till intet, att de hotade att lemlästa henne. Med ogjordt ärende måste de rida hem, och deras färd syntes alla mycket skamlig. Fastän Gisle ej heller den gången vardt funnen, insåg han dock, att han ej kunde undgå att fångas, då de så tidt slogo efter honom. Han gaf sig derför hemifrån. Han red in till Strand, till sin broder Torkel på Hvam. Vid nattetid bultade han på dörren i det hus, hvari Torkel låg och sof. Denne kom ut och helsade honom. »Nu vill jag veta, broder», sade Gisle, »om du ändock ej aktar att gifva mig något hägn. Jag väntar mig det godt lemnadt här i din gärd, ty nu sätter man åt mig svårt. I det längsta har jag hållit inne med så enträgen bön.» Torkel gaf honom samma svar som tillförene: han ville ej skänka honom sådant skydd, att han derför kunde efter lag åtalas, men penningar, fordon och annat, som han redan lofvat, ville han lemna honom. »Jag ser nu», sade Gisle, »att du ej vill hjelpa mig. Gif mig då tre hundraden i vadmal och trösta dig med, att ofta ärnar jag icke bedja dig om bistånd.» Torkel gaf honom varorna och något silfver; och Gisle sade sig kunna taga emot gåfvorna, men tillade, att icke skulle han hafva skickat sig så småsint, om han varit i broderns ställe. Dä de skildes, var Gisle mycket sorgsen.

Han vandrade hän emot gården Vadel, der höfdingen Gest Oddlefssons moder bodde. Före dager var han framme. Han slog på dörren, och husfrun trädde ut. Hon var van att taga emot skoggångsmän och hade låtit bygga en underjordisk gång, hvars ena ände nådde till hennes eldhus, medan den andra mynnade ut vid ån, som flöt der förbi. Man ser ännu märken af gången. Hon helsade Gisle vänligt. »Och jag vill tillstädja, att du blifver här någon tid», sade hon, »fast jag icke vet, om det ej varder annat än qvinnohjelp, du här får.» Gisle tog emot tillbudet och menade på, att karlarne visst icke skickade sig så väl, att man ej kunde vänta, det qvinnorna voro bättre. Gisle stannade på Vadel öfver vintern; och ingenstädes hade han det så godt som här under all den tid, han var fredlös. När det vårades, drog han sig åter till Gertjufsfjärden. Han stod ej längre ut med att vara skild ifrån sin husfru. Så mycket höllo de af hvarandra. Hos henne var han dold hela sommaren. Då hösten var inne, och nätterna blefvo längre, kommo emellertid drömmarne allt starkare öfver honom. Det var hans onda huldra, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. På Öds fråga, hvad han drömde om, svarade han, att den onda qvinnan tidt och ofta kom till honom. Hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod öfver honom — två honom i blod. Han for till Gest Oddlefssons moder och var åter i hennes vård en vinter. Sommartiden var han som eljes hos Öd och stannade der, ända till dess höstnätterna togo vid. Då gaf han sig ännu en gång till sin broder Torkel. I dagbräckningen var han framme vid gården. Han ryckte i dörren, men Torkel ville ej komma ut. Då tog han ett trästycke, ristade några runor deri och kastade det in i huset. Torkel såg det komma, tog det upp och betraktade det. Han gick ut, helsade Gisle och sporde efter tidender. Gisle sade sig inga ha att förtälja och tillade: »För sista gången kommer jag till dig, broder; låt mig nu få manlig hjelp af dig. Jag skall löna dig med att aldrig bedja oftare.» Torkel bjöd honom en häst eller ett skepp; all annan hjelp vägrade han äfven nu att gifva. Gisle tog emot skeppet och bad brodern taga ett tag med, så att han finge det i sjön. Det gjorde Torkel och gaf honom dertill sex mål mat samt ett hundrade i vadmal. Då Gisle kommit om bord, stod Torkel qvar på stranden. »Nu tyckes du sitta svept i välmåga», sade Gisle; »du är månge höfdingars vän, och intet har du att rädas för; men jag är värnlös och biltog, med månge mäns fiendskap öfver mig, och dock kan jag säga dig, att du skall falla före mig. Nu skiljas vi, och det på värre vis än vi borde; aldrig skola vi se hvarandra mera, men veta må du dock, att jag ej skulle ha tett mig så emot dig!» »Mig röra icke dina spådomar», svarade Torkel, och Gisle styrde ut från land.

Han seglade in i Bredafjärden och nådde snart Hergilsö. Ur skeppet tog han här tiljor och tofter, åror och allt annat, som var inombords. Sedan välte han skeppet om och lät det drifva in mot land. Alla, som sågo det, trodde, att Gisle tagit det ifrån sin broder och sedan drunknat, helst som det till sist vräkts splittradt upp på stranden. Gisle gick hän till ett hus uppe på ön. Der bodde en man. som hette Ingjald. Han och Gisle voro syskonbarn, och de hade haft följe samman ut till Island. Han bjöd Gisle allt det skydd och den förplägning, han kunde gifva. Gisle tackade honom. Han hade nu ro i någon tid. Ingjalds hustru hette Torgerd. De hade en son vid namn Helge. Han var en fullkomlig fåne och kallades Ingjaldsstollen. Han var nästan stor som ett troll, gick ständigt ute med en sten bunden om halsen och bet gräs som fänaden. Gisle var hos Ingjald öfver vintern. Han byggde ett skepp åt honom och förfärdigade äfven många andra ting. Men allt, som gått ur hans hand, var lätt att känna, ty han var konstförfarnare än de flesta. Och man undrade, hur det kom sig, att så mycket af hvad Ingjald egde var så konstrikt gjordt; ty sjelf var han ej händig. Om somrarne var Gisle alltid vid Gertjufsfjärden. Tre år hade nu gått, sedan han drömde om de sju eldarne, och allt jemnt var Ingjald honom till god hjelp. Mycket begynte nu att synas folk misstänkt. Man menade, att Gisle visst icke drunknat, såsom ryktet sagt, men var i lifve och det hos Ingjald, och mycket ordades om, att denne nu egde tre skepp, alla fagert byggda. Detta tal nådde snart Öjolf grå. Spejar-Helge sändes åter å stad och kom till Hergilsö. När främmadt folk sågs på ön, höll sig Gisle alltid gömd i en jordkula. Ingjald, som var en gästfri man, bjöd Helge stanna, och han var der öfver natten. Om morgonen sporde Ingjald honom, om han ej hade något hastverk för sig, efter som han ännu låg. Sjelf var Ingjald mycket driftig, och hvarje dag rodde han ut på sjön, när vädret medgaf det. Helge svarade, att han ej mådde väl, pustade och strök sig öfver pannan. Ingjald bad honom då hålla sig stilla. Sjelf gaf han sig ut på sjön, men Helge stånkade högljudt. Med Gisles dagvard sysslade husfrun Torgerd inne i mathuset. Blott genom en brädvägg skildes detta från stugan, hvari Helge låg. Då han hörde, hur Torgerd gick ut, kraflade han sig upp på väggen och såg, att mat lagts upp der inne för en man. I det samma trädde husfrun in i stugan, och han vände sig om så häftigt, att han tumlade i golfvet. Hon frågade, hvarför han klättrade upp i taket i stället för att ligga i ro. Han sade sig vara helt förgjord af benvärk, så att han ej kunde styra sig i bädden. »Jag far bedja dig hjelpa mig hän i den», sade han. Det gjorde hon. Derefter gick hon åter ut, hemtade dagvarden och bar den bort till Gisles jordkula. Helge steg strax upp igen och smög sig efter henne. Han fick då se, hur allt förhöll sig, vände om och lade sig åter i sängen. Då Ingjald om aftonen kom hem, sporde han, om det nu blifvit bättre med honom. Han svarade, att han börjat repa sig och bad att på morgonen få bli rodd bort ifrån ön. Han sattes öfver till Flatön, och derifrån for han söder ut till Torsnäs. Här förtalde han, hur han vardt viss på, att Gisle hade sitt uppehåll hos Ingjald. Bark gick strax om bord med fjorton man och styrde norr ut öfver Bredafjärden.

Samma dag rodde Ingjald och Gisle ut på fiske. En träl vid namn Svart och en trälqvinna Bothild följde dem i en annan båt. De lågo stilla vid några öar, som heta Skutilöarna. Då såg Ingjald skeppet komma seglande söder ifrån. »Ett skepp närmar sig med rödrandigt segel», sade han; »jag tänker, att det har Bark den digre om bord.» »Hvad skola vi nu taga oss före?» sporde Gisle. »Jag vill veta, om du är lika rådig, som du är ädel och käck.» »Fort är rådet funnet», svarade Ingjald, »om jag än icke är så vettig man. Låtom oss med fart ro åter till ön, gå upp pä Vadstenaberg och derifrån värja oss, så länge lif finnes i oss.» »Det gick, som jag väntade», sade Gisle, »att du skulle hitta ett råd, som bäst kunde visa din ädelsinthet; men värre lon, än jag tänkt, finge du för all din hjälp, i fall du läte lifvet för min skull. Det skall heller aldrig ske; en annan utväg må vi söka. Du och trälen skola ro hem till ön, stiga upp på berget och låtsa, som om I redden eder till försvar. Då tro de, att det är jag, som är din följesman. Nu byter jag kläder med trälen — slikt har jag gjort förr — och sedan går jag i båten med Bothild.» Ingjald gaf med sig, fastän han syntes vred. Sedan rodde Gisle och qvinnan rätt emot Bark och hans män samt låtsade, som om de ej styrde mot någon fara. »Du skall säga», sade Gisle, »att det är Ingjaldsstollen, du har om bord. Jag skall sätta mig i framstammen och göra alla hans låter efter, sno mig in i garnen, huka mig öfver bord och ställa mig så fånig, jag förmår. När vi kommit dem förbi, skall jag sköta årorna med kraft och söka få oss i en fart fjerran frän dem.» Hon rodde framåt men styrde ej allt för nära in på dem och låtsade sig leta efter ett fiskgrund. Bark ropade till henne och sporde, om Gisle kunde råkas borta pä Hergilsön. Det känner jag ej till», svarade hon, »men nog vet jag, att der finnes en man, som öfvergår alla de andra både i växt och konstfärdighet. »Godt», sade Bark. »Men är Ingjald bonde hemma?» »Det är länge sedan han rodde hemåt», genmälte hon; »hans träl var med honom, efter hvad jag kunde skönja. »Det var han nog ej», sade Bark. »För visso har det varit Gisle — sättom efter dem så snabbt, årorna förmå röras!» »Lustigt är det att se på stollen», svarade hans män, »hur kollrigt han bär sig åt.» Och de sade till Bothild, att det måtte vara harmligt att ha den fånen till sällskap. »Det tycker jag ock», svarade hon; »men nog ser jag, att I snarare finnen det muntert än synd om mig.» »Lemnom slikt gyckel», sade Bark, »och låtom oss komma i väg!» Inom kort landstego de på ön och fingo strax sigte på de begge männen uppe på Vadstenaberget. De gingo dit åt och tyckte sig hafva gjort en lycklig färd. Snart kände dock Bark igen dem. »Jag råder dig», ropade han till Ingjald, »att lemna fram Gisle eller ock säga oss, hvar han är — din hund! Du har gömt undan min broders baneman, och det, fastän det är på min grund du bygger. Värd vore du allt ondt, och rätt gjordes dig, i fall jag sloge dig i hjel!» »Usla kläder bär jag», svarade Ingjald, och skulle jag kanske gråta öfver, att jag ej får slita mer på mina trasor! Hellre skall jag lemna lifvet än uraktlåta att göra Gisle allt godt, jag förmår, eller att frälsa honom ur farorna!» Man säger, att Ingjald varit den, som gjort Gisle störst gagn och gifvit honom den yppersta hjelpen. Det är ock allas mening, att då Torgrim näbb gjorde sejden, sade han fram den önskan, att intet hägn måtte finnas för Gisle på Island, om än en och annan der hulpe honom; men han förgat att ock nämna öarna i besvärjelsen, och derför gafs det lycka för Gisle i lång tid, fastän den i längden ej kunde hålla sig. Bark fann det till sist dock otillbörligt att öfverfalla sin egen arrendebonde. Han vände sig ifrån honom och gick med sitt folk upp till huset, der de förgäfves letade efter Gisle. Sedan vandrade de omkring på ön och kommo till en dalkjusa, der fånen låg med en sten bunden kring halsen och tuggade gräs. Då tog Bark till orda: »Mycket är mig förtaldt om Ingjalds dåre, men nu uppenbarar han sig på flera ställen, än jag väntat. Längre skola vi ej stå och stirra på honom här. Vår kortsynthet har varit underligt stor, och icke vet jag, hur vi skola få detta rättadt. Det var Gisle, som satt i den båt, vi ströko förbi, och härmade stollen; han är i mångt väl öfvad, och han kan apa efter folk som ingen annan. Skam är det, om han slipper oss ur händerna, sä manstarke som vi nu äro. Hastom efter honom, så att han ej kommer undan.» De sprungo ned till skeppet, satte ut från land och förde årorna med all fart. Snart kunde de skönja Gisle och qvinnan, der de rodde långt inne i ett sund. Begge båtarne foro med hast fram, men den, som hade de fleste roddarne, strök fortast å stad, och kom den inom kort den andra så nära, att denna var inom skotthåll, då den stötte vid land. Det var vid en ö ej långt från fastlandet. »Nu skola vi skiljas», sade Gisle; »här äro två gullringar, som du skall bringa Ingjald och hans husfru med den helsningen, att de måtte gifva dig din frihet. Jag vill ock, att trälen Svart varder fri. Visst kan du sägas ha frälst lifvet åt mig, och gerna såge jag, att du finge din lön derför.» Gisle sprang i land och drog sig hän i en fjellklyfta. Trälqvinnan rodde i väg, så genomsvett af slitet, att det rök af henne.

Bark och hans män voro snart vid ön. Hans frände Saka-Sten kom fortast ur båten och sprang strax att söka Gisle. Då han kom till klyftan, stod denne der med draget svärd. Med ens dref han det i mannens hufvud, så att han klöfs ned i skuldrorna och föll död till marken. Bark och de andre kommo sedan upp på ön, men Gisle kastade sig i hafvet och sam in emot fastlandet. Bark såg honom och slungade sitt spjut: det tog i låret och skar sig med ett stort sår igenom det. Gisle fick det rifvet af sig, men sitt svärd tappade han, ty han var så trött, att det gled honom ur händerna. Det var nu mörk natt. Då han kom i land, lopp han upp i en skog. I den landsänden växte skog vida kring. Bark gaf sig med sitt följe strax ifrån ön och var snart pä fastlandet. De ringade Gisle inne i skogen. Han var nu sä styf och trött, att han med nöd mägtade gå, och rundt omkring sig hörde han män. Han visste, att de skulle få honom fatt, så snart dagen kom; och dä han ej ville bida till dess, gaf han sig strax att leta efter en utväg. Så ljudlöst han förmådde, smög han sig i mörkret ned till sjön och följde strandbackarne ned till gården Hög. Här träffade han bonden ute. Han hette Räf och var en mycket slug man. Hans hustru hette Alfdis, till utseendet vän men öfver måttan ondskefull i lynnet och dertill den värsta häxa. Hon och Räf passade väl till samman. Då han helsat Gisle och sport efter tidender, förtalde denne i hast allt, som timat emellan honom och Bark, samt bad honom om bistånd. »Snart äro de här», sade Gisle; »man sätter hårdt åt mig, men få vilja hjelpa mig.» »För hjelpen vill jag slå fast ett vilkor», svarade Räf, »och det är, att jag får vara ensam om råden, och att du ej lägger dig i dem.» »Det skall jag icke», sade Gisle. »Jag förmår ej att gå ett steg längre.» »Stig då in», sade Räf och följde honom in i stugan. »Nu skall det bytas om män åt dig i bädden», sade Räf till sin husfru Alfdis. Han tog alla kläderna ur sängen, bjöd Gisle att lägga sig i halmen och bredde sedan kläderna öfver honom. Derpå lade Alfdis sig ofvanpå. »Blif nu liggande der», sade han till henne, »hvad så än sker.» Han bad henne väsnas vildt och göra sig så svår, som då hon plägade vara allra värst. »Spara dig nu ej», sade han, »utan sjung ut med allt, som rinner dig i sinnet, både förbannelser och hån. Dock skall jag först gå till tals med dem och lägga mina ord så, som jag finner lämpligast.» När han åter kom ut på gården, såg han en flock män nalkas. Det var åtta af Barks följeslagar, som sändts hit att söka efter Gisle och gripa honom, i fall han här kunde träffas. Räf frågade dem efter nyheter. »Vi hafva inga andra med oss än dem, du sjelf torde hafva sport», svarade de. »Känner du ej något till Gisles färder, eller har han icke synts till här?» »Hit har han icke kommit», sade Räf, »och hade han det vågat, skulle han ej här haft långt till sin egen snabba ofärd. Jag förstår icke, hvarför I ej hållen för troligt, att jag ej skulle vara lika villig som någon af eder att dräpa Gisle. Så mycket vett har jag, att jag finner en sådan mans stöd som Barks ej vara en så liten vinst, och hans vän vill jag gerna vara.» »Har du något emot», sporde de, »att vi ransaka ditt hus?» »Visst icke», svarade Räf; »det vill jag lifligt, ty jag vet, att dess säkrare förmån I leta på andra ställen, då I med visshet veten, att han ej är här. Gån nu in och söken grundligt!» De trädde in i stugan. Då husfrun Alfdis hörde deras buller, frågade hon, hvad det var för oljud eller för ohyfsade glopar, som så väsnades hos folk vid nattetid. Räf bad henne hålla sig beskedlig, men hon lät ej många plumpheter och glåpord bli osagda; och de östes så öfver dem, att de visst icke hunno med att gifva många igen. De letade icke dess mindre, men dock ej så nogsamt, som de kunnat, i fall de icke varit utsatte för sådana tillmålen af husfrun. Till sist lemnade de gården utan att ha funnit Gisle. De bådo bonden lefva väl, och han bjöd dem lycklig resa. Då de kommo till baka till Bark, voro de ej synnerligen till freds med sin färd. Man tyckte litet hvar, att man hittills blott haft stor skam och skada af allt sitt letande men ej kommit ett enda fjät längre än då man begynte. Bark vände nu hem. Ryktet om detta gick snart kring hela häradet, och det tycktes folk, att ingen förändring just kunde märkas i deras vedermödor för Gisles skull. Gisle stannade en half månad hos Räf. De skildes som goda vänner, och Gisle gaf honom en knif och ett bälte, begge kostbara gåfvor. Sedan hade han ej mera att gifva bort. Han for nu till sin husfru vid Gertjufsfjärden. Af alla dessa händelser hade hans rykte mycket vuxit; och det är ock sagdt som sant, att Gisle ej haft sin öfverman i idrotter och mod. Men han hade icke lyckan med sig.


6. Torkels fall.

Om våren for Bark den digre med stort följe till Torskfjärdstinget för att träffa sina vänner. Höfdingen Gest Oddlefsson och Gisles broder Torkel gingo ifrån Bardastrand på hvar sitt skepp till sjös. När Gest var redo att lägga ut, kommo till honom två svenner, illa klädde, med stafvar i händerna. Man gaf akt på, att Gest talade en stund lönligt med dem. Sedan tog han dem begge med sig om bord och satte dem i land pä Hallstensnäs. Härifrån följde de farvägarne fram till tinget. De gingo hän till den af bodarna, som egdes af en man vid namn Hallbjörn hufva, en tiggare. Han plägade vanka omkring i häraden med ett följe af ej färre än tio eller tolf andre bettlare. Dock tältade han bod på tinget. Han hade nu omkring sig en stor skara stallbröder. Svennerne bådo honom om plats i boden och sade sig, äfven de, vara stafkarlar. Han svarade, att han gaf rum åt alla, som bådo honom derom. »Många vårar har jag varit här», sade han, »och jag känner alle höfdingar och godordsmän.» Svennerne genmälte, att de gerna ville hafva gagn af hans omvårdnad och lära sig något af hans vett. »Vi äro mycket fikne», sade de, »efter att se storkaxarne, som de stora sagorna gå om.» Hallbjörn förklarade, att i så fall skulle han följa dem ned till stranden, ty strax kunde han känna hvart skepp, som kom, och skulle han gifva dem besked om männen. De bådo honom hafva tack för vänligheten. Alla tre gingo de ned till stranden, och hela tiggarhopen följde med. Snart sågo de ute på sjön skepp styra emot land. »Hvems är skeppet, som seglar oss närmast?» frågade den äldste svennen. Hallbjörn svarade, att det var Bark den digres skepp. »Och det nästa der?»sporde svennen. »Gests från Bardastrand», sade Hallbjörn. »Men hvem är det», frågade svennen åter, »som seglar dernäst, han som nu lägger till inne i bugten?» »Det är Torkel Sursson, Gisles broder», svarade Hallbjörn. De sågo Torkel stiga i land. Han satte sig ned på en sten, medan hans folk bar upp skeppsladdningen, innan floden kom. Bark höll under tiden på med att tälta den bod, han hade till sammans med sin svåger Torkel. Mellan dem var allt jemnt god vänskap. Torkel satt der med en rysk hatt på hufvudet och var klädd i en grå kappa; på axeln hade han ett gullspänne, och han höll ett svärd i hand. Hallbjörn och svennerne gingo hän till honom. Den äldste utbrast: »Hvem är han, den ansenlige, som sitter här? Aldrig har jag sett vänare eller ståtligare man.» »Du lägger dina ord väl», sade han. »Jag heter Torkel.» »En präktig klenod är visst det svärd, du har der i handen», fortsatte svennen; »vill du låta mig se på det?» »Din begäran är öfver hofvan underlig», sade Torkel; »dock kan jag väl göra dig till viljes.» Han räckte honom svärdet. Svennen tog emot det, vände sig något åt sidan, slet upp fridsbanden, som höllo klingan fast vid baljan, och drog svärdet. »Det der gaf jag dig icke lof till», sade Torkel. »Jag bad dig ej heller derom», svarade svennen, svängde svärdet och satte det i Torkels hals, så att hufvudet for af. Knappt hade detta skett, innan Hallbjörn bettlare störtade sin väg och med honom alla de andre tiggarne. Svennen kastade från sig det blodiga svärdet, tog upp sin staf och lopp med kamraten efter de andre. Desse rände af i förfäran, femton i flocken, och veko hän till Barks bod, som han var i färd med att tälta. Man skockade sig kring Torlkel och ingen visste, hvem det hugget gifvits af. Bark sporde tiggarne, hvad det var för stim och stoj der borta ikring Torkel. Då svarade den yngste svennen — det var den andre, som begått dråpet —: »Ej vet jag, hvarom de rådpläga, men jag tror, att de träta om, huru vida Vesten Vestensson blott lemnat efter sig döttrar, eller om han egt någon son.» Hallbjörn hufva sprang bort till sin bod, och svennerne hastade till skogen, som var tätt invid. Der sökte man dem förgäfves. Folk skyndade nu till Hallbjörns bod och sporde, hvad der var på färde. Och tiggarne sade, att två unge män kommit in i deras flock, och att allt hade skett dem oförvarandes; de kände alls icke piltarne. De beskrefvo deras utseende och förtalde allt, hvad de hade sagt. Bark trodde sig kunna sluta af de ord, den yngste svennen sagt, att det helt visst varit Vestens begge söner Helge och Berg. Han gick hän till Gest Oddlefsson för att med honom rådslå, hur han nu borde förfara. »Främst åligger det mig», sade han till Gest, »att åkära min svåger Torkels dråp; och synes det mig icke orimligt, att Vestens söner utfört detta dåd, ty inga andre vet jag ha haft något otaldt med Torkel. För denna gång hafva de säkerligen sluppit undan. Gif mig dock ett råd, hur jag skall sköta målet.» »Vore det jag, som dräpt», svarade Gest, »skulle jag nog hafva hittat på råd och kommit med sådana funder, att målet gjorts om intet, i fall man inledt det mot mig. Jag skulle», tillade han, »ha diktat mig ett namn, såsom den kanske gjort, som högg ned Torkel.» Gest afrådde Bark ifrigt från att taga fatt på målet. Man har hållit för sant, att Gest sjelf varit i samråd med svennerne, ty han räknade ätt med dem. Bark lät ock målet falla, och Torkel höglades efter gammal sed. Man drog hem från tinget, der intet mera märkligt timat. Bark var åter mycket missförnöjd med sin färd. Väl var han rätt van vid vedervärdigheter, men af det skedda hade han för stor nesa och skam.

De begge piltarne sträfvade kring, till dess de nådde Gertjufstjärden. Utan föda, hade de varit under bar himmel i tio dygn. De ville träffa Öd, sin faders syster. När de kommo till gården, bultade de på. Det var vid nattetid. Öd gick till dörren, helsade dem och sporde, hvad nytt de hade att säga henne. Gisle var hemma. Han låg nu i sin säng, hvarunder en jordkula var gräfd, och husfrun hade för sed att strax höja stämman, då någon kommit, som han hade att taga sig i akt för. Svennerne förtalde henne Torkels fall, hur allt nu stod för dem, och sade henne ock, hur länge de varit utan mat. »Jag skall sända eder», sade hon sakta, »öster ut till Mossdalen, till Bjartmars söner, mine morbröder. I skolen få kost med eder, och dertill skolen I bringa dem vårdtecken ifrån mig, på det de må gifva eder sitt hägn eller gömma eder undan. Detta gör jag, enär jag icke nännes att bedja Gisle hjelpa eder, som äro hans egen broders banemän.» Svennerne gingo sedan djupt in i skogarne, der man ej kunde stöta på dem. De njöto der af maten, som Öd gifvit dem, och när de voro mätte, lade de sig ned att sofva. Ty det hade de stor trängtan efter. Öd kom in till Gisle och sade: »För mig ligger mycken makt på, hur du nu vill ställa dig — om du vill visa mig större ära än den, jag är värd.» Gisle föll strax in: »Jag vet, att du skall förtälja mig min broder Torkels fall.» Så är det», svarade Öd; »min broder Vestens söner hafva dräpt honom, och det med fog, enär de blott hämnat sin fader, som Torkel och Torgrim samfaldt gåfvo döden; ty — fastän Torgrim förde spjutet, som drap, var det dock Torkel, som satte det i hans hand. Nu hafva svennerne kommit hit; och gerna ville de, att I tre gemensamt stoden hvarandra bi. Blott på så vis se de sig utsigt till frälsning.» »Jag står icke ut med att hafva för ögonen min egen broders banemän eller att lefva till samman med dem», svarade Gisle. Han sprang upp och ville draga sitt svärd, men Öd sade då, att de redan voro borta. »Jag hade vett nog att ej låta dem vedervåga lifvet med att stanna här», sade hon. Gisle genmälte, att hvad hon gjort ock var det bästa. Han lugnade sig snart. Allt var nu fredsamt någon tid.


7. Gisles sista lefnadsår. Hans fall

Nu stodo blott tvenne år åter af dem, som Gisle, efter drömhuldrans utsago, hade att lefva i. Han var numera allt jemnt hos Öd. Med senhösten kommo åter alla hans drömmar och svåra syner. Städse visade sig för honom den onda huldran, men stundom dock äfven den goda. En natt drömde han, att denna kom till honom. Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det ville han gerna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en hall. Hon ledde honom in om dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt fager bonad öfver allt. Hon bad honom stanna och göra sig glad. »Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i rikedom och lycka.»

Öjolf grå på Utterdals gård sände å nyo Spejar-Helge ut att spana kring Gertjufsfjärden, ty han höll för troligast, att Gisle nu var att finna der. Helge fick till följeslage en man, som hette Håvard, och som var Gest Oddlefssons frände. Förra sommaren hade han kommit ut till Island. De hade fatt till ärende att hugga virke i skogarne, men meningen var, att de skulle leta efter Gisle och se att finna hans gömställe. En afton efter solnedgången, då det redan var kolmörkt, sågode en eld brinna inne mellan backarne söder om ån. Håvard sporde Helge, hvad de nu hade att göra. »Du är mera van vid sådant här än jag», sade han. »Vi skola blott», svarade Spejar-Helge, »resa ett stenrose här på åsen, der vi stå. När det blifvit dager, söka vi upp det och kunna sedan härifrån se öfver till backarne der borta. Långt är icke dit.» Detta beslöto de sig för. Då de burit till samman en stor hop stenar, sade Håvard sig känna sömnlust: han kunde ej annat än sofva. Och han somnade. Men Helge var vaken och staplade upp stenarne till en väldig hög. Då han slutat sitt verk, vaknade Håvard och bad honom nu slumra; så skulle han vaka. Helge föll snart i sömn. Då tog Håvard sten för sten ur röset och bar dem bort i mörkret. När han var färdig med dem alla, grep han en af de allra största och dref den ned i berget, nära Helges hufvud, så att marken skälfde. Helge sprang upp darrande och förfärad. Han sporde, hvad det var. »Här är en man i skogen», sade Håvard; »och ha många sådana block flugit här i natt.» »Det är nog Gisle», sade Spejar-Helge. »Han har märkt oss, och du kan förstå, gode kamrat, att vi skola slås sönder och samman, om vi få öfver oss en sådan sten. Nu ha vi intet annat att göra än söka komma härifrån det fortaste, vi förmå.» Och han sprang i vild fart bort. Håvard gick makligt efter och bad honom ej löpa sin väg, men han hörde intet utan lopp det bästa, benen kunde bära honom. Till sist voro de begge nere vid sin båt. Fort fingo de årorna ut. De rodde med all kraft och hejdade sig ej, förr än de voro framme vid Utterdals gård. Här sade Helge åt Öjolf, att nu var han till fyllest viss på, hvar Gisle höll sig. Öjolf bröt strax upp med tolf man, och Håvard och Helge följde med. När de kommit till Gertjufsfjärden, ströfvade de kring i skogarne och sökte efter stenröset och Gisles gömsle, men de hittade intetdera. Öjolf sporde till sist Håvard, hvar han satt högen. »Det kan jag icke veta», svarade han, »ty jag var så sömnig, att mycket visste jag ej af mig, och dertill var det Helge, som staplade upp stenarne, medan jag sof. Otroligt tyckes det mig icke, att Gisle märkt oss och splittrat högen, så snart det dagades, och vi voro borta.» »Ödet är oss högeligen ogunstigt i denna sak», sade Öjolf; »nu vända vi om.» Han tillade, att han ville träffa Öd, innan de drogo hem. De gingo hän till gården och trädde in i stugan. Öjolf satte sig ned att samtala med Öd. »Jag vill göra en handel med dig, Öd», sade han. »Säg mig, hvar Gisle finnes, och jag skall gifva dig tre hundraden i silfver, det samma silfver, som jag tagit emot för hans hufvud. Du slipper att vara tillstädes, då vi taga lifvet af honom. Dertill skall jag skaffa dig ett gifte, som i allo varder bättre än det, du hittills haft. Du må ock eftersinna», tillade han, »hur obeqvämt allt är dig vid denna öde fjärd; och allt samman lider du blott för Gisles olyckor; aldrig får du se dina vänner och fränder.» Öd svarade: »Minst eniga, tror jag, vi blifva om din mening, att du skulle förmå gifva mig ett gifte, som jag funne jemngodt med det, jag har. Dock är ordstäfvet sant, att ypperst är gull efter dödsdömd man. Låt mig derför se, om ditt silfver är så mycket och vackert, som du säger!» Öjolf riste det allt samman ut i hennes knä. Hon tog i det, och han tålde det och visade det upp för henne. Då begynte Gudrid, hennes fosterdotter, att gråta. Hon gick ut och sökte upp Gisle. »Nu har min fostermoder gått från vettet», sade hon. »Hon vill svika dig.» »Var vid tröst, Gudrid», sade Gisle; »icke skall min död vållas af, att Öd sviker mig.» Derefter gick mön åter in i stugan, men hon sade ej, hvar hon hade varit. Öjolf hade då räknat samman alla penningarna. »I ingen mån är det silfret mindre eller sämre, än du sagt», förklarade hon. »Nu menar du väl, att jag eger rätt att göra med det, hvad jag vill?» Öjolf vardt leende glad och sade, att det egde hon visst rätt till. Hon tog silfret samman och lät det rassla ned i en stor pung. Derpå steg hon upp och slog den silfverfylda pungen rätt under näsan på Öjolf, så att blodet sprutade rundt om honom. »Haf det för din godtrogenhets skull!» sade hon, »och allsköns olycka drage det öfver dig. Icke var slikt att vänta, att jag skulle vilja sälja min husbonde åt dig — eländige! Haf nu detta och dermed all skammen och smäleken! Minnas skall du det, usling, så länge du lefver, att en qvinna slog dig, och att du dertill icke fick, hvad du åstundade.» »Gripen henne», ropade Öjolf, »och dräpen henne, fastän hon är en qvinna!» Då tog Håvard till orda: »Vår färd är dock till fyllest jemmerlig, om vi än icke söla oss med sådant nidingsdåd. Stån upp, alle män, och läten honom icke göra detta!» Håvard var en vänsäll man, och månge voro strax redo att gifva honom sin hjelp, på samma gång de ville hålla Öjolf undan en olycka. Han nödgades derför ätt lida allt, som det var. Han bröt upp med sin skara. Innan Håvard trädde ut, sade Öd till honom: »Otillbörligt vore, om du ej finge den skuld gäldad, hvari jag och Gisle stå till dig för de varor, vi köpte af dig i höstas. Här är en gullring, som jag ber dig taga emot.» »Aldrig skulle jag dock ha kräft eder», sade Håvard. »Nu vill jag likväl betala dig», svarade Öd. Synbarligen var det dock för hjelpen, han fick ringen. Han skaffade sig en häst och red sedan söder ut till höfdingen Gest Oddlefsson på Bardastrand. Han ville icke längre vara till samman med Öjolf. Denne drog hem till Utterdals gård, högeligen misslynt med sin färd; och alla tyckte ock, att den varit mycket ömklig.

Sommaren led, och Gisle höll sig gömd i sina jordkulor. Numera ville han ej vara på annan ort, ty alla utvägar syntes honom vara igensopade. Här ville han bida bättre tid eller ock sin bane; dertill hade nu de år gått till ända, om hvilka drömmen talat. En sommarnatt qved han tungt i sömnen. Då han vaknat, sporde Öd om drömmen. Han svarade, att den onda huldran åter uppenbarat sig och sagt: »jag skall krossa allt, som hon, den goda, dig förespeglat; och jag skall råda för, att intet af hennes löften kommer att fägna dig.» »Om en stund drömde jag», fortsatte han, »att hon åter kom till mig och band på mig en blodig hufva, tvådde i blod mitt anlete och öste så mycket blod öfver mig, att det rann i röda strömmar rundt om mig.» Snart togo drömmarne till med sådan styrka, att Gisle blef så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam utan nödgades hålla sig, der Öd och Gudrid voro. Så fort han lade sina ögon till samman, trädde alltid för honom den onda huldran. Då han så en natt ånyo qvidit i sömnen, sporde Öd honom, hvad han nu sett. »Jag såg en skara män komma emot oss», svarade han. »Öjolf var bland dem. Vi möttes, och det vardt kamp. Den, som kom främst, tjöt högst. Jag tyckte mig hugga honom sönder i midjan, och då såg jag ett varghufvud på honom. Derpå föllo månge öfver mig. Jag höll dock skölden för mig och värjde mig länge.» Hösten närmade sig, och drömmarne minskades ej — det kom växande lif i dem. En natt qvad han för Öd:

»Jag dig säg i sömnen
Stå med pannans gullband,
Våta ögon öfver
Osäll, magtlös make.
Handen ville hastigt
Hindra sårens flöden.
Ljusa vif, du visa!
Hvad mån synen bådar?»

Sä kom den sista sommarnatten. Gisle kunde alls icke sofva. Öd och Gudrid förmådde det icke heller. Vädret var stilla, och dagg hade fallit ymnigt. Gisle sade, att han ville gå hän till sitt gömsle under backarne och der se till, om han kunde få sömn. Öd och Gudrid följde honom. De voro klädda i sida kjortlar, som drogo spår efter sig i daggen. Gisle hade i handen en kafle, som han riste runor i, så att spånorna föllo till jorden. Då de voro inne i gömslet, lade Gisle sig ned för att söka sofva, medan qvinnorna vakade. Till sist föll sömn öfver honom, och han drömde, att en svärm fåglar flög in i huset. De liknade lommar och voro större än hanripor; de skriade styggt och hade sudlat sig i blod. Öd väckte honom. »Åter äro mina syner leda», sade han och förtalde henne drömmen. I det samma hörde de mansröster utanför. Det var Öjolf, som kommit med fjorton man. De hade från huset följt spåren i daggen. Så snart Gisle och qvinnorna varsnat dem, gingo de upp i backarne, till den plats, der de bäst kunde försvara sig. Qvinnorna hade hvar sin knölpåk i handen. Öjolf gick med sitt följe upp emot dem. »Nu råder jag dig», sade han till Gisle, »att ej längre löpa undan och låta dig jagas som en modlös man, då du dock säges vara en hjelte. Det är länge sedan, vi så här sågo hvarandra i ögonen, och nu är alles vår vilje, att denna gången varder den sista.» »Gå du blott karlvulet på», genmälte Gisle; »jag skall icke rygga ett fjät. Dig tillkommer det ock att vara den förste, som går mig på lifvet, ty du har mera otaldt med mig än de andra der i flocken.» »Icke är det du, som bestämmer, hur mitt folk skall ordnas», sade Öjolf. »Det gör jag sjelf.» »Det är ock troligast», återtog Gisle, »att du ej dristar dig till att skifta hugg med mig — så feg hund som du är!» Då sade Öjolf till Spejar-Helge: »Det skulle allt gifva dig rykte, om du först ginge upp på backen emot Gisle. Länge skulle det mandomsprofvet minnas.» »Ofta har jag funnit», svarade Helge, »att du helst vill hafva andra som värn framför dig, när något vanskligt skall pröfvas. Dock skall jag gå fram, enär du eggar så ifrigt, men följ mig oförsagdt i hälarne, om du icke är en allt för stor stackare!» Helge drog sig uppåt backen, der det syntes honom lättast att komma åt Gisle. Han hade i handen en stor yxa. Gisle höll ock en yxa. Han var gjordad med sitt svärd och hade skölden vid sidan. Han var klädd i en grårandig blus, som var bunden till lifvet med ett rep. Nu tog Helge fart och störtade fram. Gisle kastade sig emot honom, svängde svärdet och högg honom öfver länderna, så att han gick af i midjan, och kroppens begge hälfter rullade åtskils nedför backen. Öjolf kom upp på ett annat ställe. Der möttes han af Öd, som slog honom med sin påk öfver armen, så att all kraften gick ur den, och Öjolf tumlade baklänges ned. Då sade Gisle: »Länge har jag vetat, att jag var väl gift, men ej förr än nu, att jag varit det väl. Dock gjorde du mig, husfru, en mindre tjenst än du ärnade och ville, ty de skulle begge ha farit samma väg.» Då sprungo två män upp och höllo fast Gudrid och Öd. Det var ett tillräckligt arbete för dem. De andra tolf kommo nu äfven upp på backen och stormade in på Gisle. Men han värjde sig så med både sten och vapen, att högt rosande rykte sedan gick derom. En af Öjolfs följeslagar lopp fram och sade: »Lemna du, Gisle, till mig de goda vapen, du bär, din husfru Öd och allt samman!» »Tag först tappert i», sade Gisle, »eljes passa dig hvarken de vapen, jag egt, ej heller qvinnan!» Mannen rände sitt spjut emot honom, men han högg i det, så att det rök af skaftet; och så starkt var hugget, att yxan for i stenhällen, och dess spets sprang af. Gisle kastade den och tog till svärdet, högg med det och täckte sig med skölden. De gingo djerft emot honom, han värjde sig käckt och väl, och de drabbade ofta hårdt till samman. Gisle fälde åter tvä män. Nu voro fyra döde. Då bad Öjolf sitt folk att ej spara krafter och mod. »Väl få vi dryga slag af honom», sade han, »men det betyder intet, om blott arbetslönen varder god!» När de minst väntade det, vek Gisle åt sidan, sprang ned från backen och upp på den klippa, som heter Enhammaren. Der vände han sig om till motvärn. Detta kom dem mycket oförvarandes, och ställningen syntes dem nu varda vansklig: de hade fyra män döde, och sjelfve voro de sårade och trötte. Man hvilade sig en stund.

Åter eggade Öjolf männen hetsigt och lofvade dem stora belöningar, i fall de kunde rå med Gisle. Han hade med sig utsökt folk, dugligt i styrka och mod. En man vid namn Sven var den förste, som nu närmade sig Gisle. Han fick sig strax ett hugg, så att han slant död nedför klippan. Det syntes dem, som om den mannen aldrig ärnade höra upp med dråpslagen. »Godt vore», sade Gisle till Öjolf, »om de tre hundraden i silfver, som du fått för mitt hufvud, blefve dig högeligen dyrbara; och vill jag hoppas, att du gerna skulle hafva gifvit tre andra hundraden, på det att vi aldrig hade träffats. Du skall få vanheder för de män, du mist.» Sedan rådplägade Öjolf och hans män, och de enades om, att de icke skulle vända till baks, om det ock kostade dem alla lifvet. De anföllo honom nu från tvenne håll. Främst med Öjolf gingo två han fränder, store kämpar. Angreppet var hårdt och hetsigt. De gåfvo honom några sår med spjuten men möttes af så täta stenkast och stora hugg, att ingen, som gick mot honom, sjelf vardt osårad. Hans hugg tog der, han måttade. Allt fastare trängde de sig dock på honom, ty de sågo, att nu gälde det all deras ära och heder. Till sist vardt han stungen af spjuten, så att inelfvorna föllo ut. Han svepte skjortan om dem och band dem till sig med repet. Sedan bad han angifvaren hålla upp en stund. »Nu skall ändock slutet varda det, I viljen», sade han och qvad en visa:

»Hedersamma husfrun,
Hon, mitt hjertas åtrå,
Skall af ryktet röras:
Raskt han slogs för lifvet.
Ej är modet ute,
Om ock spjuten bitit.
Härlig fader härdig
Hug åt sonen skänkte.»

Det var Gisles sista visa. Så snart han qvädit den, sprang han nedför klippan och körde svärdet i hufvudet på den ena af Öjolfs fränder, sä att han klöfs ned till bältestaden. Gisle föll ofvanpå honom och var död. Öjolfs följesmän voro alle svårt sårade, och Gisle sjelf lät sitt lif med så många och stora sår, att de alle häpnade, då de sågo dem. De hafva förtalt, att han icke ryggade ett fjät, och de sista huggen, han gaf, tycktes dem icke mattare än det första.

Så lyktades Gisle Surssons lif, och det säga alla, att han varit en härlig kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen. Och alle kunnige män äro ense om, att han varit den isländing, som näst Grette Asmundsson lefvat längst i fredlöshet. Det är de flestes mening, att han varit biltog i tjugoåtta år. Öjolfs män togo svärdet ifrån honom och buro honom ned för backarne. Der begrofvo de honom emellan stenarne och drogo sedan ned till sjön. Då de nått dit, dog den sjette mannen. Öjolf bjöd Öd och hennes fosterdotter att göra honom och hans män följe, men hon ville icke. Derefter seglade han hem med sine män till Utterdals gärd. Samma natt dog der den sjunde. Den åttonde låg för sina sårs skull i tolf månader. Så gick äfven han hädan. De andre blefvo raske igen, men sin vanheder hade de qvar. Och det är allas mening, att aldrig har här i landet, så vidt man det med visshet vet, en ensam man värjt sig ärorikare än Gisle Sursson.

Med elfva man drog Öjolf sedan söder ut till Bark den digre och förtalde honom allt så, som det timat. Bark vardt glad och bad sin husfru Tordis taga väl emot Öjolf. »Min broder Gisle skall jag begråta», svarade hon. »Blir hans baneman ej nog välplägad, om han får gröt till bästa?» Då hon om aftonen bar fram mat på bordet, släppte hon i golfvet karet med skedarne. Öjolf hade lagt svärdet, som Gisle egt, ned mellan bänken och sina fötter. Tordis hade redan känt igen det, och när hon lutade sig ned efter skedarne, grep hon det om fästet för att ränna det i Öjolfs midja, men hon märkte ej, att hjaltet vände uppåt. När hon så stötte till, tog detta emot bordkanten, så att klingan träffade honom längre ned i låret men gaf dock ett stort sår. Bark tog i henne och vred svärdet ur handen. Alle männen sprungo upp och stötte undan bord och mat. Bark bjöd Öjolf sjelf gifva dom för det skedda. Han faststälde full mansbot och tillade, att strängare hade han dömt, om ej Bark tett sig så väl. Då nämnde Tordis sig vittnen och förklarade sig skild från Bark: aldrig skulle hon dela hans bädd mera. Det löftet höll hon. Hon flyttade sedan ut till Tordisstad på Ör. Men Bark stannade qvar på sin gård. Öjolf grå red mycket obelåten hem.

Det är förtaldt, huru Vestens söner Berg och Helge drogo efter Torstens dråp till sin frände Gest Oddlefsson på Bardastrand. De bådo honom stå sig bi med råd och dåd, så att de kunde komma ifrån ön till samman med sin moder Gunnhild, Gisles enka Öd och fosterbarnen Gudrid och Germund. Gest halp dem med sina penningar, och så lemnade de alle på samma skepp Island. De voro ej lång tid på sjön, innan de nådde Norge. En dag gingo Berg, han som dräpt Torkel, och två andre män i en af Nidaros gator för att hyra sig herberge. Der mötte dem tvenne män. Den ene bar skarlakansdrägt och var ung och reslig. Han sporde Berg, hvad han hette. Denne sade sant sitt namn och dertill sin slägt, ty han trodde, att han der i Norge skulle hafva mera gagn än skada af sin fader Vesten, enär denne alltid varit en vänsäll man på sina köpfärder. Men mannen i skarlakanskläderna drog strax sitt svärd och gaf honom banehugget. Det var Are Sursson, Torkels och Gisles broder. Bergs fölgeslagar hastade ned till skeppet och förtalde det, som händt. Föraren bragte strax alla de andra i säkerhet, och Helge Vestensson for sedan till Grönland. Der växte han upp och aktades som en tapper och ädel man. Folk sändes dit ut för att bringa honom om lifvet, men det lyckades icke. Han lät sitt lif under en jagtfärd, och hans död hölls för stor skada. Öd och Vestenssönernes moder Gunnhild foro till Hedaby i Danmark. Här togo de emot tron, gingo sedan söder ut till Rom och vände aldrig till baka. Germund stannade i Norge, tog sig der gifte och vardt en dugande man. Hans syster Gudrid vardt ock gift och syntes alla en vis qvinna. Från henne äro stora slägter komna. Are Sursson seglade till Island. Han sålde sitt skepp, köpte sig land vid Hamar och bodde der i några år. Ansenlige män stamma från honom.

Här sluta vi Gisle Surssons saga. Gud göre utan ände alla dagar gode. Amen.


HEIMSKRINGLA er et privat initiativ. Prosjektet mottar ikke noen form for offentlig støtte. Vi har kun utgifter og ingen faste inntekter. Kostnader til teknisk drift og utstyr bæres av privatpersoner. Alle økonomiske bidrag mottas derfor med stor takk. Ønsker du eller ditt foretak å støtte prosjektet økonomisk? Ta gjerne kontakt med oss, eller bruk vårt norske kontonummer 97105024499. Du kan også støtte oss via vårt Vipps-nummer 78431. For utenlandske bidrag bruk vårt IBAN-nummer NO6897105024499, med SWIFT-kode: DNBANOKK eller SEPA-kode: SKIANOBB. En kan også overføre penger til HEIMSKRINGLA via PayPal eller vippse via mobilen til 78431. Vi selger også fast annonseplass på venstre sidemeny til rimelig pris. Alle bidragsytere krediteres med navn for sine bidrag.