Inledning (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Inledning


Med den äldre eller poetiska Eddan menar män en samling af mer eller mindre folkliga fornnordiska guda- och hjältesånger, hvilka under medeltiden upptecknats på Island. Denna diktsamling kallas i allmänhet så till skillnad från den yngre s. k. Snorre-Eddan, hvilket arbete är ett sammelverk af mytologiska, estetiska och grammatiska uppsatser på prosa med inströdda citat af dikter, till stor del författadt af Islands förnämste historieskrifvare, den mäktige höfdingen Snorre Sturloson (1178—1241). Stundom — oftare förr än nu — kallas denna diktsamling äfven för Sæmunds Edda (Sæmundar-Edda), emedan upptäckaren af den viktigaste handskriften af dessa kväden antog, att de förskrefvo sig från den för sin vitterhet och lärdom frejdade isländske prästen Sæmundr Sigfusson (1056—1133), ett antagande som visat sig vara fullkomligt grundlöst, ity att denne Sæmundr, så vidt man vet, intet haft att göra vare sig med dessa kvädens författande eller med deras upptecknande och samlande. På grund af traditionens och vanans makt brukas dock ibland ännu denna oriktiga benämning. Hvad vidare namnet edda vidkommer, är detta ords ursprungliga betydelse i denna bemärkelse ännu en outredd fråga. En tilltalande gissning att det skulle betyda 'poetik', 'verslära', torde vara för litet styrkt för att kunna anses vara mer än en möjlighet, och det är minst sagdt mycket ovisst, om detsamma står i något samband med ordet edda i betydelsen 'stam-moder'. Namnet finnes först brukadt om den omkring 1300 nedskrifna s. k. Uppsala-handskriften af Snorre-Eddan och har sedan öfverförts på den ifrågavarande diktsamlingen.


- – o O o – -


Då författarne till dessa s. k. eddasånger samtliga äro okända och vi sakna alla direkta underrättelser om hvar och när desamma en gång diktats, är det klart, att frågan om deras ålder och ursprungliga hemland varit ett mycket omtvistadt spörsmål. Ännu för en mansålder tillbaka ansågos dessa fornkväden af många tillhöra alla de skandinaviska folken — vara, som det heter, samnordiska — och troddes ha blifvit diktade redan i förhistorisk tid, före vikingatiden och Islands upptäckande. Denna åsikt är numera väl i det närmaste fullkomligt öfvergifven, och man är för närvarande tämligen allmänt ense om att dessa sånger — åtminstone i den form de nu föreligga — ej kunnat affåttas förr än under vikingatiden samt att de till största delen ej blott upptecknats utan äfven diktats på Island, i det att endast ett mindre antal torde härstamma från Norge och de norska vikingarikena i Skottland och Irland samt närliggande ögrupper. Antager man, att de äldsta af eddakvädena förskrifva sig från början af 800-talet och de yngsta från början af 1100-talet samt att eddadiktningens blomstringstid infallit just under den egentliga vikingatiden, torde man ha kommit sanningen ganska nära. Då det skulle blifva allt för vidlyftigt att här ingå på alla skälen för denna åsikt, må i förbigående blott följande nämnas. Genom de s. k. urnordiska runinskrifterna, hvilka man i senare tider lyckats tolka, känna vi numera konturerna af det urnordiska språket, hvilket talades af nordborna i förhistorisk tid (från omkring Kristi födelse till omkring 800 e. Kr.). Omskrifva vi nu eddasångerna på urnordiska, upphör i regeln versformen, ity att de urnordiska orden vanligen äro vida mer mångstafviga än de motsvarande isländska. Såsom verkliga dikter kunna alltså våra eddasånger ej, ha funnits före vikingatiden. I ett af dessa kväden omtalas ett slags järnbörd, och som vi veta, att denna först införts af norske konungen Olof den helige (d. 1030), kan denna eddasång ej vara skrifven förr än under eller efter denne konungs regering. I en annan dikt kallas guden Heimdall för Rig, hvilket nämn uppenbarligen är lånadt från de keltiska folken (fornirländska ri, gen. ríg = latin rex, gen. regis = konung), och detta kväde visar sig härigenom — andra skäl att förtiga — härstamma från de brittiska öarna, men dit kommo ej nordmännen förr än under vikingatiden.


- – o O o – -


Att dessa isländskt-fornnorska eddasånger varit kända i Danmark och Sverige, är föga troligt. Väl ha i dessa länder samtidigt uppstått en liknande diktning, men också endast en liknande. Af den i slutet af 1100-talet lefvande danske häfdatecknaren Saxo Grammaticus äga vi en på latin skrifven dansk historia, i hvilken han meddelar en mängd forndanska sägner och kväden. Dessa visa å ena sidan, att Danmark ägt en stor skatt af myter och fornsånger, men å ändra sidan ock att dessa ofta ganska mycket afvikit från de samtidigt på Island upptecknade. I Eddan – för att blott anföra ett exempel — är det den blinde guden Hod, som på den onde Lokes anstiftan dräper fromhetens och renhetens gud Balder, och denne sistnämndes trogna maka Nanna dör sedan af sorg. Hos Saxo strida den ridderlige konungasonen Hotherus och den ej just så vidare fromme guden Balderus om den sköna Nannas hand, och efter många öden och äfventyr lyckas slutligen den ädle Hotherus att hemföra Nanna som sin brud. Namnen känna vi lätt igen, men hela uppfattningen och framställningen är an annan i Danmark än pä Island.


Den fornsvenska eddadiktningen är med undantag af en anda strof — på den märkliga Rökstenen — förlorad, men enligt all sannolikhet ha våra eddakväden skilt sig än mera från de samtidiga isländskt-fornnorska. På grund af sitt mer aflägsna läge från den västerländska civilisationen var Sverige under forntiden tydligen i kulturellt hänseende det mest efterblifna af de nordiska landen, och det var egentligen endast söderifrån — genom Danmark — som det efter hand blef delaktigt af den samtida europeiska odlingen.


Vi äro således ingalunda berättigade att af den isländskt-fornnorska eddadiktningen draga några direkta slutsatser rörande den samtidiga forndanska och fornsvenska.


- – o O o – -


Äro alltså de bevarade eddasångerna diktade först under vikingatiden och till största delen på Island, är härmed naturligtvis ingalunda förnekadt, att de ej åtminstone delvis kunna utgå från äldre urnordiska kväden. Detta är tvärtom till och med troligt, ja i några fall säkert. De allra flesta af Eddans hjältesånger handla om den stora Volsunga-Giukungasagan. Denna saga har varit känd af alla germanska folk, och den ligger bland annat till grund för Tysklands största hjältedikt Niebelungenlied, författad i Österrike på 1100-talet. Den moderna sagoforskningen har nu bevisat, att särskildt sägnerna om Giukungarne och deras fiende Atle härstamma från den stora germanska folkvandringen i medeltidens första sekler och att just dessa sägner äro så att säga folkliga återljud från hunnerkonungen Attilas strider mot burgunderna. Från Sydtyskland ha dessa historiska minnen, ombildade af folkfantasien, småningom vandrat upp ända till Island, och detta kan ej gärna ha skett annat än genom kväden, hvilka gått från det ena folket till det andra. Att sådana sånger då äfven ljudit i Skandinavien före vikingatiden, kan sålunda näppeligen betviflas, men om dessa dikter känna vi intet närmare. Våra bevarade eddakväden äro isländska (och fornnorska) och måste som sådana betraktas och bedömas. De förhålla sig måhända till sina förlorade urnordiska förebilder som Tegnérs Fritjofs saga till den på 1300-talet nedskrifna isländska sagan om den norske vikingen Fritjof den tappre.


- – o O o – -


Den gudavärld, som skildras i Eddan, måste ock anses i alt väsentligt vara speciellt isländsk (och fornnorsk). Att döma af de obetydliga underrättelser, vi äga om de öfriga nordiska folkens hedniska gudatro, synes densamma i mångt och mycket ha afvikit från Eddans. Så skilja sig, som vi nyss sett, den isländska och den forndanska Baldersmyten ej litet från hvarandra. Årsväxtens gud Frey är i Eddan framställd nära nog som en drömmande, romantisk älskare, men enligt den tyske, fullt tillförlitlige häfdatecknaren Adam af Bremen var samme gud afbildad i Uppsala tempel på ett för vår uppfattning mycket anstötligt sätt, och till Freyskulten i Uppsala hörde grymma människooffer, hvarom den Isländska litteraturen ingenting har att förmäla.


Våra förfäders gudar voro väl — som i alla naturreligioner — ursprungligen blott personifierade naturkrafter och naturföreteelser, men i eddadikternas Valhall äro de omvandlade till bestämda personligheter med mer eller mindre utpräglade karaktärer, representerande snarare det andliga än det materiella lifvet. Och kring dessa gudar knyta sig en mångfald ej sällan detaljeradt utarbetade myter, hvilka ofta nog från sedlig synpunkt äro af en rätt betänklig halt. Så är t. ex. den hederlige, men ej så vidare klyftige och lätt lurade Tor oupphörligt sysselsatt med att slå ihjäl de onda jättarne, under det att den intelligente, finbildade Oden uppträder som en riktig Don Juan och har det ena skabrösa kärleksäfventyret efter det andra. Och i denna, man ville nästan säga konstnärligt systematiserade gudavärld spelar den lömske, alltid förslagne och fyndige, under vänskapens mask djupt infernaliske Loke en allt viktigare roll, ej så litet påminnande om den moderna litteraturens eleganta djäfvulstyper. Allt detta visar på en ej ringa kultur, och detta varder än tydligare, då vi stundom i Eddan mötas af ett bitande hån mot de höga gudarne och höra, huru smädelser slungas dem i ansiktet, hvilka endast kunna härröra från en religionsfientlig fritänkare. Äfven ett obildadt naturfolk kan visserligen ibland tillåta sig ett godmodigt, plumpt skämt med sina gudar — men det smädar dem icke; det tillhör ett förfinadt tidsskede, då den naiva barnatron börjat vika för det af bildningen alstrade tviflet och fritänkeriet. Härtill kommer slutligen, att ej sällan kristna element kunna spåras, såsom i t. ex. myten om Balders död, hvilken berättelse företer så många likheter med den under medeltiden gängse legenden om Kristi död på korset, att ett sammanhang dem emellan knappast kan betvifias, och dessa element voro för den ursprungliga asatron naturligtvis fullkomligt främmande. Den form, hvari vi känna denna religion — sådan som den framställes i Eddan och den öfriga isländska litteraturen —, är således att betrakta som en bild af densamma, tagen då den redan låg i dödsryckningarna och börjat, ej blott i det yttre utan än mer i hjärtat, sin hopplösa kamp mot den nya läran om den hvite Krist.


Men det är endast hos de relativt civiliserade västnordiska vikingarne — i västra Norge, på de brittiska öarna och på Island —, hvilka under flera mansåldrar stått i nära beröring med de för den tiden högt bildade, kristna keltiska folken i Storbritannien och Irland, som vi finna de kulturella förutsättningarna för en sådan, förandligad och förfinad uppfattning af den gamla asaläran; och vi hafva alltså ej heller någon rätt att utan vidare öfverföra denna religiösa åskådning till de öfriga nordiska folken.


I denna gudatro kvarlefde emellertid åtskilliga äldre myter från ett ursprungligare samnordiskt utvecklingsskede, och härigenom torde enklast förklaras en del motsägelser, som vi stundom finna i den isländska mytologien. Väl säges det t. ex., att de i strid stupade kämparne skola komma till Oden i Valhall och trälame till Tor, men därjämte ha vi äfven ett annat dödsrike, öfver hvilket den blekblå Hel härskar, och till henne kommer ej blott den svärdfallne hjälten Angantyr, utan till och med guden Balder själf. Så blanda sig gammalt och nytt om hvartannat, äldre uppfattningar stå vid sidan af yngre, och äfven detta visar på en inre upplösning, tydande pä att det ej är blott för gudarne, utan ock för själfva gudatron, som ett ragnarök stundar.


- – o O o – -


Eddadikterna äro bevarade i åtskilliga isländska handskrifter, af hvilka den s. k. Codex regius i Kungliga biblioteket i Köpenhamn är den viktigaste. Denna märkliga skinnbok — en af de största bokliga dyrbarheter i världen — hittades af isländaren Bryniólfr Sveinsson kort efter det han blifvit biskop i Skalholt på Island 1639. Så mycket veta vi, men vi veta intet närmare om kvar och när han gjorde detta värderika fynd. 1643 skickade han denna handskrift som gåfva till konungen i Danmark, där den, som sagdt, än i dag förvaras, hvaremot en afskrift, som han förut gjorde af densamma, har gått förlorad. I denna Codex regius finnas de allra flesta af våra eddasånger upptecknade, men tyvärr förekommer midt i handskriften en stor lucka'— man vet ej huru stor – hvarigenom till oersättlig skada en mängd kväden om Sigurd Fafnesbane, Brynhild och Giukungarne förlorats.


Af samma diktsamling ha vi äfven en rest i en annan handskrift, hvarigenom några eddasånger föreligga i tvenne uppteckningar. Dessa båda skinnböcker äro våra hufvudsakligaste källor, och de utgå båda från en äldre förlorad samling, som synes ha kommit till stånd omkring 1240 och hvilken tyckes ha varit obekant för Snorre Sturloson, ty de brottstycken af eddadikter, hvilka han i den s. k. Snorre-Eddan citerar, synas härröra från en annan, visserligen liknande, men ej fullt lika samling.


I andra handskrifter förekomma äfven några dikter, hvilka på grund af hela sitt skaplynne af gammalt räknats till eddasångerna och sammanförts med dessa.


Den förstnämnda och viktigaste af dessa urkunder — Codex regius — torde vara skrifven i slutet af 1200-talet, de öfriga i början, medlet och slutet af 1300-talet, och då den skrifna isländska litteraturen anses börja först med 1100-talet, måste tydligen största delen af dessa dikter ha ett eller flera sekler muntligen fortplantats, innan de upptecknats.


- – o O o – -


På grund af denna långvariga, muntliga tradition ha eddasångerna naturligtvis ej kunnat undgå att under tidernas lopp mer eller mindre förändras: nya strofer ha tilldiktats, gamla fallit ur minnet o. s. v., och s. k. interpolationer, d. v. s. senare tillsatser, äro därför ganska vanliga i dessa kväden. Stundom märkes detta mycket lätt, stundom åter kan det vara synnerligen svårt att med säkerhet skilja mellan det gamla äkta och det nya tilldiktade.


Den på 1200-talet lefvande okände samlaren af dessa sånger har uppenbarligen varit en litterärt intresserad person, men hans begåfning och smak ha tydligen ej stått i jämbredd med hans intresse. Till stor del åtminstone har han väl upptecknat dessa kväden ur minnet, och detta har ej sällan svikit honom. Dessa så uppkomna luckor har han ofta sökt ersätta genom en liten berättelse på prosa af innehållet och på så sätt sammanbundit de skilda fragmenten. Härom är naturligtvis föga att säga. Ej heller kan man egentligen beklaga, att man i denna hans samling knappast kan spåra någon egentlig ordning, ty denna brist har gifvetvis varit ganska lätt att hjälpa. Men värre är, att han på grund af obetydliga tillfälliga likheter ej sällan sammanfört till ett bitar af helt olika dikter, hvilka ursprungligen ej tordo haft något annat gemensamt, än att de t. ex. varit lärodikter o. s. v., samt att han synes ha saknat all blick för skillnaden mellan gammalt och nytt och ibland låtit strofer inkomma på alldeles oriktiga ställen. Någon gång visa sig dessa kväden till och med vara en så intrasslad härfva af brottstycken från olika sånger, att det knappt är möjligt för den moderna kritiken att utreda densamma.


Oafsedt således att åtskilliga bland eddasångerna blott föreligga i större eller mindre fragment, ha många af dem kommit oss till hända i ett så oredigt skick, att ett restituerande af dem alla till deras ursprungliga gestalt ej torde vara görligt. Att vid ett dylikt restaurationsarbete den ytterligaste samvetsgrannhet och försiktighet måste iakttagas, är för öfrigt en själfklar sak.


- – o O o – -


Dessa kväden äro, liksom i allmänhet hela den forngermanska poesien, i modern mening orimmade, d. v. s. de sakna vårt nu brukliga ändrim. Däremot äga de hvad man kallar stafrim eller allitteration, hvarmed menas, att i en eller i två på hvarandra följande versrader två eller tre betonade stafvelser börja med samma konsonanter (eller konsonantförbindelser) eller (vanligen) olika vokaler. Detta stafrim förekom också i vår forntida diktning, hvilket framgår af åtskilliga runinskrifter och verslämningar i våra gamla landskapslagar, och än i dag kvarlefver det i en mängd stelnade ordstäf och talesätt, såsom t. ex. med hull och hår, huller och hång, ingen rast eller ro, väder och vind, klappadt och klart, ha tand för tunga, åker och äng, arf och eget.


Ett annat utmärkande drag för den isländska poesien är dess förkärlek för s. k. kenningar, d. v. s. bildliga omskrifningar för ofta nog de hvardagligaste saker och ting under solen, hvilka omskrifningar ej sällan äro ganska dunkla
och sökta. Så kalläs t. ex. Midgärdsormen för jördomspännarn, Tor för jättekvinnors gråtvållare (emedan han ständigt är i färd med att dräpa jättar), skägget för kindskogen,
tjurens hufvud för hornens högborg o. s. v. Dessa kenningar äro egentligen hemma i den lärda skaldediktningen, men
de förekomma, ehuru mera sparsamt, äfven i de mer folkliga eddakvädena.


- – o O o – -


Den fornisländska diktningen har att uppvisa ett stort
antal olika versslag med en mängd olika varianter, och, på
alla dessa hafva vi i Snorre-Eddan en fullständig profkarta.
I eddasångerna förekomma emellertid blott trenne versslag,
nämligen fornyrðeslag,[1] málahattr[2] och lióðahattr.


Fornyrðeslag består i regeln af 8-radiga strofer med vanligen fyra stafvelser i hvar versrad. Första och andra, tredje och fjärde versraden etc. allitterera med hvarandra, så att vi i den första hafva ett eller två, i den andra ett stafrim o. s. v., t. ex.:

Ddiarflega
dáðrakkr Þórr[3]
orm eitrfaan
upp at borðe;
hamre kníðe
háfiall skarar
ofliótt ofan
Ulfs hnitbroðor

=

Djärft dådsnare
Tor då uppdrog
etterormen
invid skeppsbord,
hammarn slog i
hufvudhårens
högfjäll uppå
ulfvens broder.


Málahattr består likaledes af i regeln 8-radiga strofer med samma allitterationssystem som i fornyrðeslag, men hvarje versrad utgöres af (vanligen) fem stafvelser, t. ex.


Kom þá Kostbera,
kværn vas hon Hogna,
kona kapps gáleg,
kvadde þá báða;
Gloð vas ok Glaumvor,
es Gunnar átte,
fellskat saðr sviðre,
syste um þorf gesta.

=

Fram gick då Hognes
hustru Kostbera,
gästfri som få, och
hälsade båda.
Glad var ock Glaumvor,
maka åt Gunnar,
sörjde, att intet
brast deras gäster.


Detta versslag, som är vida sällsyntare än det förra, förekommer ock stundom blandadt med detta.


Lióðahattr består däremot af vanligen 6-radiga strofer, nämligen af två s. k. kortrader och en s. k. långrad + två kortrader och en långrad. Kortraderna – hvilka stundom kunna vara längre än långraderna — allitterera med hvarandra, men hvarje långrad med sig själf. Takten är så varierande, att den närmar sig rytmisk prosa. Ex.:


Heyr nu, Hrimgerðr!
ef ek bøte harma þér,
seg þú gørr grame:
vas sú ein vættr,
es barg oðlings skipom,
eða foro þær fleire saman?

=

Hör mig nu, Hrimgerd,
dig böta jag skall,
om härskaren allt du nu säger:
var det blott en,
som bärgade skeppen,
eller foro de flera tillsammans?


Stundom kan det förekomma tre långrader, hvarigenom strofen blir 7-radig.


- – o O o – -


Eddadikterna äro ställvis mycket dunkla och svårtydda. Detta är en följd af flera omständigheter. Emedan de, som nyss nämnts, en längre tid muntligen fortplantats, ha åtskilliga ord och uttryck såsom föråldrade af senare generationer lätt kunnat missuppfattas eller rent af förvanskas. För samlaren och afskrifvåren på 1200- och 1300-talen afveko nämligen dessa på vikingatiden affattade sångers ordförråd och språkbruk i ej ringa grad från den då utbildade isländska prosan, likasöm t. ex. vår nuvarande s. k. bibelstil (hvilken till stor del reflekterar reformationstidens svenska) rätt mycket afviker från vårt nu brukliga nysvenska skriftspråk. Och genom så uppkomna missförstånd har eddatexten här och där blifvit, som det heter, mer eller mindre korrumperad. Man kan visserligen säga, att genom de vapen, den moderna språkvetenskapen gifvit oss i handen, vi äro bättre i stånd än medeltidens isländare att besegra dessa svårigheter, men flera af dessa korrumperade och, som det med skäl heter, »förtviflade» ställen äro till den grad fördärfvade, att de kunna göra äfven de mest lärda och skarpsinniga forskare förtviflade.


Förekommer vidare ett till sin betydelse, bildning eller ursprung obekant ord blott en eller annan gång och det så, att ej heller sammanhanget kan kasta något ljus öfver detsamma, måste det naturligtvis te sig för oss som ett obekant x, hvars värde ännu åtminstone ej är funnet. Sådana fall äro i eddasångerna ej sällsynta.


En annan svårighet erbjuda de talrika mytologiska hänsyftningarna i dessa dikter. Endast en del af de forna nordbornas många myter är oss bekant, och en anspelning på en för oss fullt okänd myt måste därför gifvetvis varda för oss ett dunkelt tal. Vi kunna t. ex. väl förstå, hvarför guldet bland annat kallas för ormens bädd, emedan sagan om huru ormen Fafner låg och rufvade på sitt guld, såsom 'draken på sina skatter', är bevarad, men vore så ej fallet, skulle denna kenning förefalla oss rätt besynnerlig. Och när jättedottern Gerd kallar guden Frey för sin broders mördare, kunna vi endast gissa, att med hennes broder menas jätten Bele, hvilken Frey säges ha dräpt, men något närmare härom veta vi ej, hvadan denna allusion – äfven om vår gissning är riktig — går för oss förlorad. För eddatidens publik var åter denna saga naturligtvis väl bekant, och denna blotta antydan framkallade därför hos åhörarne hela denna myt. Dessa kenningar och hänsyftningar ha till föjd häraf ock i allmänhet mistat sitt estetiska värde, ty äfven om vi förstå dem, så beror detta hos oss på en inpluggad minnesläxa, ej som hos de forna nordborna på en lofvande, omedelbar kunskap.


Många af eddasångernas dunkla ställen torde af dessa skäl aldrig kunna varda af forskningen fullt belysta.


- – o O o – -


Till sitt estetiska värde äro dessa kväden af mycket växlande halt, hvilket är helt naturligt, då de äro författade af en mängd olika namnlösa skalder. Somliga eddasånger kunna med skäl räknas till det yppersta den nordiska skönlitteraturen har att uppvisa, vare sig på grund af sitt tankedjup eller sin poetiska doft, andra åter äro ganska obetydliga och äga egentligen endast ett kulturellt och historiskt värde. Till följd af det förvirrade skick, hvari åtskilliga af dessa dikter kommit till oss, kan ock deras väl en gång ursprungliga skönhet vara så förstörd, att den knappt kan skönjas bakom alla yngre vanställande tillsatser och hoplappningar, hvadan ett rätt värdesättande af dessa fornkvaden äfvenledes ofta erbjuder ej ringa svårigheter.


- – o O o – -


Det har ofvan nämnts, att Snorre Sturloson synes ha ägt till sitt förfogande en annan diktsamling än den vi nu äga. Och den rika fornisländska litteraturen gifver för öfrigt vid handen, att det funnits åtskilliga eddasånger, hvilka gått förlorade. Flera omständigheter tyda äfven på, att ej sällan samma ämne behandlats på något olika sätt i olika dikter eller att det funnits flera s. k. parallelldikter, af hvilka åtminstone tvenne relativt fullständigt bevarats, nämligen de båda sångerna om Atle.


På grund häraf böra de fragmentariska eddahandskrifter, vi lyckligtvis äga, själfva rätteligen betraktas såsom blott — kanske helt obetydliga — fragment af den rika eddadiktning, som under vikingatiden blommat i norden.




Noter:

  1. Tecknet ð betyder det tonande eng. th-ljudet i t. ex. father.
  2. Akut accent betecknar blott, att ifrågavarande vokal är lång.
  3. Tecknet þ betyder det tonlösa eng. th-ljudet i t. ex. think.