Jomsvikingarnas Saga
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ||||||
Textgrundlag: Cod. A.M. 510; Jvs. Efter Arnamagnæanska handskriften n:r 291; Jvs. Efter skinnboken 7, 4:to å Kungl. Biblioteket i Stockholm |
---|
översatt av Albert Ulrik Bååth
Ånyo utgiven av Emil Olson.
Albert Bonniers Förlag
En man hette Toke. Han bodde i Danmark, i det härad, som kallades Fyn. Han var en mäktig och dugande man. Hans husfru hette Torvar. De hade tre söner, som alla komma före i denna saga. Den äldste hette Åke; närmast honom i ålder var Palne. Den yngste bar namnet Fjolne. Han var frilloson. Toke var nu en gammal man. En höst sjuknade han och dog. Sedan led det ej lång tid, förrän även Torvar vart kränk och gick hädan. All kvarlåtenskapen tillföll Åke och Palne. De togo den ock under sig. Fjolne sporde sina bröder, vad de tillärnade honom av arvet efter fadern Toke. Det var en ansenlig rikedom, de ärvt, både jordar och lösören. Bröderna gåvo det svaret, att en tredjedel av lösörena skulle de avstå men alls ingen av jordarna. Fjolne krävde då tredjedelen av all förmögenheten, såsom om han varit sann arvtagare; men bröderna förklarade, att de ej ville giva honom mera än vad de bjudit. Han vart mycket missnöjd med att icke få samma arvslott som sina bröder, och han menade, att han nog någon gång skulle stå dem emot. Därmed for han med det gods, han fått. Han drog till konung Harald Gormsson och vart hans handgångne man och rådgivare. Fjolne var klok, rådig och ondskefull, och konungen var icke djupsinnig. Snart belackade Fjolne inför honom sin broder Åke. Ingen, som icke bar furstligt namn, var i Danmark vid denna tid ansenligare man än Åke Tokesson. Varje sommar låg han i härnad, och nästan alltid vann han seger. Han var vettig och vänsäll; och många gåvo sig till honom, när konungen syntes dem hård. Fjolne sade konung Harald, att han ingalunda ensam komme att hållas för konung i Danmark, så länge Åke vore i livet. Han ordade härom så länge för kungen, att dennes stämning emot Åke till sist ej vart så ofarlig. Åke fann alltid ett fredligt tillhåll och god vänskap hos jarl Ottar i Gotland. En gång drog han till honom på gästabud med två skepp och hundra man, alla väl försedda med vapen och kläder. Han stannade där någon tid. Vid avskedet fick han gåvor av jarlen och vände sedanhem. Så snart konung Harald sport, att Åke dragit ur landet, lät han rusta ut tio skepp och femhundra man. Han bjöd dem fara åstad och invänta Åke, när han vore på hemvägen, samt taga livet av honom och allt hans följe. Konungsmännen gävo sig av. De spejade snart ut Åkes färd. Det gick lätt, ty han visste ej om att han skulle vakta sig. På Selands kust föll hären en natt oförvarandes över honom och hans folk. Den drev mot dem en skur av pilar och andra vapen, rev ned tälten, som de lagt sig att sova i, och fällde dem alla. Därefter förde männen till konungen allt det byte, de tagit. Han förklarade sig mycket nöjd och menade, att nu kunde han för Åkes skull vara ensam konung. Fjolne fann allt väl beställt: nu hade han givit n å g o n gengäld, för det han icke kom åt arvet.
Dessa tidender spordes till Fyn. När de nått Palne, grepo de hononi så hårt, att han lade sig till sängs. Om hämnd hade han intet hopp, enär den skulle tagas på konungen själv. Hans fosterbror hette Sigurd, en förslagen och rik man. Hos honom sökte han råd, huru han nu skulle förfara. Sigurd sade sig vilja å hans vägnar gilja till en kvinna. Palne sporde, vem hon vore. Han svarade, att hon hette Ingeborg, dotter av jarl Ottar i Gotland. »Jag fruktar,» sade Palne, »att jag icke kan fä den mön; men visst tänker jag, att min sorg säkrast skulle lindras, om jag blott finge henne.» Sigurd gjorde sig resfärdig. Med ett skepp och sextio man drog han norr ut till Götland. Han kungjorde jarlen sitt ärende och bad å Palnes vägnar om hans dotter; han sade, att guld icke tröt denne på Fyn, men hans liv stod på spel för sorgens skull. Slutet vart, att jarlen lovade bort dottern, och skulle han själv bringa Palne bruden. Sigurd vände åter till Fyn med detta budskap; och strax vart det mycket bättre med Palne. Ett ståtligt gille tillrustades, och intet vart därvid sparat. På den utsatta dagen kom jarl Ottar med stort följe till Fyn. Där hölls sedan ett yppigt gästabud. Hedersamt vart Palnes bröllop drucket. Den första aftonen somnade Ingeborg fort in. Hon fick en dröm. Då hon vaknade, sade hon Palne den. »Jag drömde,» berättade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig hava uppe en lingrå väv; mycket var ej färdigt av den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu vävde, föll ifrån dess mitt baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa vikter voro manshuvud; det, som lossnat och jag upplyft, betraktade jag. Och jag kände igen det.» Palne sporde, vem det huvudet tillhört. Hon svarade: »Harald Gormsson!» »Det är bättre drömt än odrömt,» sade han. Gillet slöts, och gästerna drogo hem med ansenliga gåvor.
Palnes och Ingeborgs samliv var gott, och hädanefter höll sig hans anseende väl uppe. Och det dröjde ej länge, innan dem föddes en son. Namn gavs åt svennen, och han kallades Toke. Han växte upp där hemma på Fyn och vart tidigt både klok och fager och vänsäll, och ingen var han så lik i allt som sin farbror Åke. Sedermera vart han kallad Palnatoke.
Då han nått något över barnaåldern, sjuknade hans fader och dog. Mycken rikedom tog han i arv efter honom, både land och lösören. Över allt detta rådde han tillsammans med sin moder där på Fyn. Det är berättat, att Palnatoke var sommartid ute i härnad, så snart han hade ålder till det. Första sommaren hade han med sig tolv skepp, härjade vida omkring och vann mycket gods och stor ära. Så var han åter en sommar ute i viking ined många skepp och talrikt manskap. Vid denna tid var jarlen Stemne herre över Bretland. Han hade en dotter, som hette Ålof, en klok, vänsäll och mycket skön kvinna. Hon var det yppersta gifte. Palnatoke lade med sina skepp till vid Bretlands kust och ärnade nu härja i jarlens rike. När Stemne och hans dotter sport detta, vordo de, på hennes fosterfader Björn bretskes inrådan, överens om att Palnatoke skulle bjudas hem till ett gästabud, såvida han ville hava ett fredligt tillhåll i landet och icke skövla där. Inbjudningen täcktes Palnatoke, och han drog med allt sitt folk åstad till gillet. När han där satt, såg han jarlens vackra dotter, och han bad öppet om hennes hand. Jarlen gav lätt med sig, och kvinnan vart honom lovad. Sä blev hon Palnatokes fästmö, men länge satt hon ej som sådan, ty deras bröllop dracks vid samma gästabud. Med henne fick han ock jarls namn och hälften av Stemnes rike; han hade att taga emot det helt och hållet, när jarlens dagar ändats, ty Ålof var dennes enda barn. Palnatoke stannade i Bretland den sommaren ut och vintern med. När det vårades, gav han till känna, att han ärnade vända hem till Danmark. Innan han for, kallade han till sig Björn bretske och förtrodde honom styrelsen över sitt rike i Bretland, till dess han själv återkomme. Därefter drog han bort med husfrun Ålof. Färden vart god, och de kommo hem till Fyn i Danmark. Palnatoke förblev hemma någon tid och gällde numera, näst konung Harald, för den störste och mest frejdade mannen i hela Danmark.
Konung Harald drog genom landet på gästning, såsom danakonungars sedvänja var. Palnatoke redde till ett gille och bjöd konungen hem till sig. Han kom och satt i hans gård länge som gäst. Hos Palnatoke var en kvinna, som hette Åsa och kallades Söm-Åsa. Fattig var hon men mycket förfaren i det, hon hade att ombestyra. Hon sattes att betjäna konungen, medan han var vid gästabudet. Mycket täcktes hon honom. När konungen omsider bröt upp, valdes ut åt honom goda gåvor. Då det vårades, skönjde man, att Åsa gick med barn, och Palnatoke talade i enrum med henne och sporde, vem samman med henne ägde barnet. Hon genmälde, att det ingen annan vore än konung Harald Gormsson. »Hittills har jag icke för någon utom dig yppat detta», sade hon. »Först och främst,» förklarade Palnatoke, »giver jag dig lov att stanna här, till dess du varder förlöst.» Och tiden gick, tills Åsa nödgades hålla sig inne i kvinnokammaren. Hon födde en gosse, som fick namnet Sven; sedan vart han efter sin moder kallad Sven Söm-Åsason. Han växte upp hos Palnatoke på Fyn, och denne gav honom god omvårdnad.
När Sven var tre år gammal, bar det så till, att konung Harald åter hade att draga kring Fyn på gästning. Då han infann sig hos Palnatoke, sade denne till Åsa: »Nu skall du med svennen vid din hand träda inför konung Harald och tala så: ’här leder jag efter mig denne pilt; jag säger, herre, att ingen annan man än I äger honom tillsammans med mig!’ Huru konungen än tager detta, så var dock dristig. Jag skall giva svaren och stödja din sak.» Hon gick fram till konungen och sade de ord, Palnatoke lagt henne på tungan. Harald sporde, vad det där vore för en kvinna. Hon nämnde sitt namn. »En förunderligt djärv kvinna är du,» sade han. »Drag dina färde och fördrista dig icke att tala slikt, såvida du vill behålla liv och lemmar!» Palnatoke inföll: »Herre, hon nödgas att tala så. Vi känna henne. Hon är ej som andra löperskor eller skökor; snarare är hon en god kvinna, fastän hon är fattig; och torde det, hon sagt, vara sant. Fördenskull hava vi tagit svennen till oss, och därmed har i varje fall eder ära vuxit.» »Det väntade jag icke av dig, Palnatoke,» sade konungen, »att du på sådant vis ville vid m i g häfta denna sak.» »Som din son skall jag akta honom,» svarade Palnatoke, »och höja hans ställning; men nu skola vi sluta detta samtal.» Kort därefter drog konungen bort frän gästabudet — men utan gåvor. Det var kyligt mellan honom och Palnatoke.
Ej läng tid efter det konung Harald bröt upp från gillet, fick Palnatoke en son med husfrun Ålof. Han kallades Åke och uppföddes på Fyn hos sin fader. Vän var han att se. Han och Sven blevo fosterbröder. Palnatokes fränder och vänner menade det icke vara rådligt, att han fostrade upp den, som gällde för konungens son — allra minst, ifall denne dock var av en ringare ätt. Men han sade sig härutinnan vilja råda. »Mig anar,» tillade han, »att av detta kan komma något gott.» Så fostrades Sven på Fyn, tills han nått femton år. Då yttrade Palnatoke till honom: »Nu skall du draga hän till konung Harald och bedja honom vidkännas dig och eder släktskap. Du skall kalla dig hans son, vare sig det behagar honom eller icke.» Palnatoke gav honom tjugu raska män till färden. Sven for åstad. När han trätt in i konung Haralds hall, sade han fram det, som Palnatoke ingivit honom; och då han talat ut allt, vad honom lyste, tog konungen till orda: »Vi är du nog förmäten att kalla dig min son? Din moder torde ej med så mycken omtanke just valt en fader åt dig — snarare har hon det gjort efter sitt eget kynne. Av dina ord höres det mig, som om du vore en kollrig glop och icke olik moder din.» »Nog är den meningen sann,» svarade Sven, »att dig är det en heder att handla väl emot mig, ty jag är förvisso din son; men vill du icke unna mig makt i riket, så skänk mig skepp och skaffa mig något anseende. Trenne bemannade skepp må du giva — det är icke för riklig gåva åt din son! Min fosterfader Palnatoke kommer att lägga lika många farkoster till och ej färre kämpar än dem, du bringar mig.» »Jag väntar,» genmälde konungen, »att din avfärd lätt kan köpas med vad du här begär — men aldrig komme du sedan inför min åsyn!» Konung Harald gav Sven tre skepp och hundra man, och voro varken skepp eller folk av utsökt art. Därefter drog Sven sina färde. När han kom hem till sin fostrare på Fyn, sade han honom, huru orden i allo fallit mellan honom och fadern. »Sådant, men intet bättre, var att vänta», förklarade Palnatoke. Sedan gav han honom tre skepp och hundra man, väl rustade, samt råd, huru han nu skulle förfara. När han åter stod redo att draga hemifrån, yttrade Palnatoke: »Nu skall du pröva på en härnadsfärd med detta följe. Dock skall du i sommar icke draga längre bort än att du kan härja här i Danmark, i konung Haralds rike, så mycket du mäktar — det hålle du på med hela sommaren! Underligt är det,» tillade han, »att konungen lät d i g vederfaras vanära men höjer de män till makten, som ej i den äga någon del med rätta, och gör dem till hövdingar och till sina rådgivare.» Han menade vidare, att Fjolne vållade det, att landets folk vore så oblitt stämt emot honom, Sven. »Är det därför som sig vederbör,» slöt han, »att man av dig får tåla hård dom eller räfst. Kommen vid hösttiden åter till oss och haven här en fridsam vistelseort!»
Sven seglade bort med sitt folk. I allo följde han Palnatokes råd. Han härjade i konung Haralds rike: på Öland, Langeland, Seland och Mön; och gjorde han mången illbragd, drap män och brände land. Detta sporde danakonungen, och det tycktes honom hava varit ett dåligt köp, när han givit Sven manskapet. Då vintern var inne, gav sig denne på hemfärd. Han hade under sommaren vunnit gods i mängd. Medan han seglade hemåt med sina kämpar, föll det över dem en stor storm och mäktigt oväder; alla skeppen, som konung Harald skänkt, förliste, och i kvav gick allt vad de buro, både gods och folk. Med de skepp, som voro kvar, kom Sven hem till Fyn. Och Palnatoke tog väl emot honom. Han stannade där med sina män över vintern. När det åter var vår, sade Palnatoke: »Än en gäng skall du fara att träffa din fader konungen och äska av honom, att han nu visar dig större aktning än förra gången. Du skall bedja honom förära dig sex skepp och full besättning — allt i vederbörligt skick! Kom ihåg, att du därmed beder om varjehanda ont åt honom själv! Har din framfart likat honom mycket illa, så säg, att det skedda varit mindre än ryktet mält. Låt icke märkas på dig, att du kommer föga manstark!» Väl rustad, gav Sven sig i väg ined sitt följe. De nådde fram till konung Harald, just då han satt vid dryckesbordet. De trädde inför honom. »God dag, herre!» sade Sven. Konungen såg på honom men svarade intet. »Herre,» fortfor Sven, »vi vilja till eder ställa det tal, vi förr en gång ställt: vi begära av eder folk till följesmän!» »Detta är mera djärvt än vettigt talat,» svarade konungen, »eller menar du dig hava så präktigt lönat mig för vad jag sist halp dig med? Du har härjat i mitt rike, och rätt vore, att I nu hängdens upp allasamman, men för det ryktets skull, som säger, att du är min son, skall det icke ske.» »Herre,» återtog Sven, »lämnen mig sex bemannade skepp, och jag skall med det folket skövla hos edra ovänner men aldrig i edert rike — eder skall jag låta vederfaras ära! Men viljen I icke förläna mig detta manskap, så skall jag med härsköld fara fram emot edra egna män och ej underlåta att göra allt ont, jag förmår, inom edra landamären.» Konung Harald svarade: »Sex skepp och tvåhundra man vare dina! Men kom sedan aldrig mer inför mina ögon!» Sven lovade att värna landet.
Han drog åter till Palnatoke. Av honom erhöll han lika många följeslagare, och han hade nu fyrahundra man och tolv skepp. Vid avskedet med Palnatoke tog denne till orda: »I sommar skall du fara ut och härja Haralds länder, dock icke desamma som förra sommaren. Nu skall du plundra de större fastlanden; du skall hemsöka Seland och Halland, och far där fram med värre våldsamhet, eftersom du nu har med dig en större här. Bryt icke upp från de landen i sommar! Vid vintertid må du vända åter till mig och sedan bliva här.» De skildes, och Sven drog med sin härskara skövlande fram över riket. Han kom både till Seland och Halland. Så hetsig var han under sommaren, att han härjade natt och dag, och ingen stund lämnade han danakonungens välde i ro: han utförde, vad Palnatoke rått honom till. Många män dräptes, och många byar och härad brändes. Nu skedde vida värre och större dåd än förra sommaren, och inbyggarna flydde för härskaran. Till danakonungen nådde budskapet, att stor ofrid var i landet, och man hotade honom med sitt tadel, om han ej ville värja sitt rike; men Harald lät orden gä sig förbi, fastän mycket talades härom.
När hösten kom, drog Sven sig hemåt, och intet folk gick på den färden förlorat för honom. Hemma på Fyn vart han välkomnad av Palnatoke och stannade hos honom vintern över med sitt följe. Runt i landet gick talet om, att konungen ej månde behålla riket, om slikt fortfore, och hans vänner menade, att han borde rensa sitt land från denna flock av rånare och illgärningsmän; de sade, att det vore enligt Palnatokes råd som Sven och hans män ofredade riket. Då vintern gått, gav Palnatoke sig i tal ined sin fosterson och sade: »Nu har din styrka blivit sä stor, att du ej är stadd i någon som helst förlägenhet. Konung Haralds välde har du ock vållat mycken skada, och hända kunde, att du snart lade det allt under dig. Gör nu dina skepp segelklara och drag med alla dina män till honom. Du skall med dem besöka honom, när han sitter vid dryckesbordet. Alla skolen I komma inför honom med svärden dragna och i full vapenrustning såsom till strid. Träd fram till högsätesbordet och kräv följesmän av kungen — fyrahundra man och tolv skepp! Giv löfte att fara ur riket; lova därtill att stödja detta, blott han skänker dig, vad du äskar! Men vägrar han, skall du bjuda honom strid på stället — och må du aldrig hava varit mera harmsen än nu!»
Åter gjorde Sven, som Palnatoke sagt. Han for till konung Harald, och intet rykte om hans färd gick före honom. Han kom med alla sina män inför Harald. »Ett och detsamma, herre, har jag ofta här att säga,» började han. »Jag beder er om ett län här i landet, det där vore min börd värdigt. Länge har jag varit utan varje ärebevisning ifrån eder sida. Änskönt det må hava synts eder dristigt, torde det dock ej ha överraskat eder, att jag velat hämnas den skam, jag av fränder lidit. Given mig nu, herre, tolv skepp och fyrahundra man, och vi skola lämna edert rike.» I vredesmod svarade konungen: »Ej lönar det sig att äska slikt. Du är en undransvärt oförvägen man, som vågar visa dig inför mig — du, som är både tjuv och missdådare. Jag håller före, att all nedrighet blivit ditt sinne rikligt beskärd, och du behöver ej vänta på att jag skall vidgå frändskap med dig, ty du är icke av min ätt. Förr skola vi näpsa eder såsom tjuvar och rånare, ty vårt rike får ingen ro för eder, och I viljen öda det.» Fjolne inföll: »Det säger jag eder, herre, att länge har Palnatoke haft sin hand med i dessa resningar mot eder.» »Två ting,» avbröt Sven, »har du, konung, att välja emellan: giv mig, vad jag begär, eller ock mån I slåss med oss här på stället — då skall du icke komma ut ur denna hall! Vi skola ej skona eder mera än I oss.» Då sade konung Harald: »Du är vansklig att komma till rätta med. Måhända du ändock äger gäva fränder — sådan till kynnet som du är; ty mycket är det icke, du skrämmes av. Denna gången vilja vi ej våga oss i en strid med eder; därtill äro vi icke väl beredde.» Konungen gav honom tolv skepp och fyrahundra man samt bad honom draga ur riket. Han sade sig icke skola oftare sätta tro till honom, ifall han nu visade svek. Sven lovade att utan härjningar segla förbi danakonungens välde. »Hellre skola vi,» sade han, »stärka det efter vår förmåga. Vi ärna sommaren i ända plundra våra ovänner!»
Sven for sina färde med det folk, han fått; det var lika välrustat som talrikt. Med tjugufyra skepp kom han hem till Fyn och hälsades med fägnad av Palnatoke. »Din färd synes mig god,» sade han, »vad jag velat, har fullbordats: din styrka har blivit stor och trösterik, och än större varder den framdeles, liksom den hittills oavlåtligen vuxit. Nu är det sannolikast, att konung Harald hädanefter blott i kort tid kommer att styra riket, och därför är det mitt råd, att du icke hejdar dig, förrän du haver det allt i ditt våld. För dig skall nu hela Danmark ligga fritt till härjning — dock icke Fyn. Här skall du hava din fristad. Nu vilja vi låta denna ofred nå sitt slut! Du är behandlad såsom en viking, jagad från makten, och konung Harald giver dig sin hjälp, blott för det han vet, vad det är, du verkligen äger del uti! Överväg, huru mycket en slik handräckning gäller emot det, du har rätt att besitta; han vill blott med sina gåvor göra sig fri från dig. Härja därför hans rike i sommar och tillred dem, som det ej lyster att ställa sig vid din sida, allt vad ont du förmår. Jag skall giva dig lika många skepp som dem, du redan har; och skall mitt rike varda eder alla en trygg hemort. Själv drager jag,» fortsatte han, »denna sommar till Bretland att där träffa min frände Stemne jarl; femton skepp tager jag med mig. Men du, Sven, skall fara fram så, som jag rått dig till. Jag skall låta hålla utkik på din flotta i sommar, och vid hösten skall jag komma till dig med mycket folk. Hjälp skall jag bringa dig, enär mig anar, att en här skall resas upp mot dig: man skall icke vilja hava denna ofred längre. Tänk aldrig på att fly, om än en stor härsmakt föres emot dig; håll kampen uppe, fastän fienden kommit något mera manstark!»
Sven följde det råd, honom givits, och härjade ånyo dag och natt i sin faders rike. Han drog under sommaren vida kring i Danmark och for dess värre fram, som hans härskara nu var större. Alla, som det kunde, flydde undan för denna örlig. De funno sig svårt misshandlade och hastade till konung Harald, förtalde honom sina olyckor och bådo honom taga ett beslut, som döge. Då konungen såg av de förnyade härjningarna, att hans rike vart använt till härland, blev han mäkta vred, samlade kämpar i mängd och drog själv åstad med de kamplystna. Hans mening var att möta Sven och dräpa honom och allt hans följe, om så kunde ske. För länge tyckte han sig hava suttit lugn vid allt det oskick, som han icke skulle hava tålt av någon annan. Han hade med sig femtio storskepp. När det led med sommaren, träffades han och Sven. Det var vid Bornholm sent en afton. De förmådde visserligen att skönja varandra, men dagen var dock så långt framskriden, att det icke var ljust nog till kamp. I morgonbräckningen rustade de sig bägge; de lade var sina skepp tillsammans. Strax drabbade de ihop. Det var dagen före allhelgonamässan. De slogos ända till kvällen, och manfallet i bådas flockar var stort. Tio av Haralds skepp och tolv av Svens vordo rödda, och sår buro bäggederas kämpar. Sven förde sina skepp in i en havsbukt, och där utanför lade Harald sina, hopkedjade stam vid stam. Därmed stängde han Sven inne i bukten, så att denne ej kunde komma dädan, om han än gjorde ett försök. Konungen ärnade om morgonen falla över honom och slå ned varje man i hans följe och honom själv med, ty han hade en vida större styrka ikring sig.
Samma afton landade Palnatoke vid ön. Han kom med tjugufyra skepp. Dem lade han in under näset på andra sidan viken. Bredvid dem lät han slå upp tälten. Därefter gick han ensam upp i land. I handen hade han en båge och på axeln ett pilkoger; han var omgjordad med svärd och hade en gyllene hjälm på huvudet. Det hände sig, att konung Harald nu var uppe på ön med ett följe av elva man. I skogen hade de gjort upp en eld åt sig, och de värmde sig vid den. Alla tolv sutto på en fallen trädstam. Det var mörk natt. Palnatoke gick in i skogen. Där blev han stående en stund mitt emot männen, som sutto vid elden. Konungen höll på att värma sitt bröst. Under honom voro kläder bredda, och han stödde sig på knäna och armbågarna, djupt nedhukad och med ryggen vänd emot det håll, där Palnatoke stod. Denne hörde tydligt männens samtal. Han tog nogsamt sikte på konungen, lade en pil på bågsträngen och sköt den av. Bakifrån susade den rakt in i konungen och gav honom banesåret. Han föll strax död till marken. Så snart man sett, vad där timat, drog Fjolne ut pilen och gömde den, sådan den var. Den var lätt igenkännlig, ty den var guldomvirad. »Stort olycksskott var detta!» utropade Fjolne. Sedan sade han till de andra: »Rådligast synes det mig, att vi alla hava detsamma att förtälja om konung Haralds bane; ty med nöd kunna vi, tyckes det mig, säga annat än att han skjutits i strid och därav fått sin död. Säga vi detta, skola vi, som varit här tillstädes, befrias från det tyngsta tadlet. Jag håller före, att detta ej bör omtalas så, som det tillgått.» Alla instämde, och de gjorde härom ett fast avtal med varandra. Sedan förtalde de allt så, som de kommit överens om. De togo Haralds lik och buro det ned till skeppen.
Palnatoke hade hört deras rådplägning. Han vände om till sina skepp, kallade till sig tolv man och sade sig vilja draga hän att träffa sin fosterson Sven. De gingo tvärsöver näset. Sedan rådslogo Sven och Palnatoke i natten om vad utväg de nu skulle söka. Palnatoke berättade, att han sport, det konungshären ärnade göra ett överfall, så snart morgonen blivit så ljus, att man kunde se att slåss. »Jag skall fullborda d e t, vars framgång jag lovat dig», sade han. »Ett och detsamma skall gå över oss bägge, och Gud skall unna dig makten — snart skall du styra ett konungavälde!» Ingen av deras män hade ännu kunskap om att Harald Gormsson fallit. Endast Palnatoke visste det, och han sade det ej för någon. »Min fostrare,» bad Sven, »leta nu upp ett gott råd, som hjälper oss!» »Länge skall jag icke töva därmed,» svarade han, »alla skola vi gå med eder ut på skeppen, och vi skola styra dem fram emot kedjorna. Vi binda ankare fast vid deras bord, som föras främst, och vi skola hava lyktor tända i varje framstam, ty det är ännu kolmörk natt. Därpå ro vi som häftigast emot deras flotta. Det är mig förhatligt, att de hålla oss vanmäktiga härinne i bukten.» Detta råd följdes. De rodde strax om natten så skarpt emot konungsflottan, att de skepp, de stötte på, drevos undan och gingo i kvav. Det var tre snäckor, och varje man, som ej var simkunnig där ombord, gick till botten. Sven och Palnatoke ströko sedan med alla sina skepp in i öppningen och ut förbi näset, tills de nådde Palnatokes flotta. Så fort det dagats så mycket, att man med knapp nöd kunde se att strida, angrepo Palnatoke och Sven med hela sin styrka konungens här. Då först vart tidningen om hans fall förkunnad. Det var allhelgonadagen. Palnatoke tog från sitt skepp till orda och talade så: »I, som följt konung Harald, haven nu att välja mellan tveggehanda. Antingen skolen I hålla ut en strid emot mig och Sven, eller ock skolen I alla gå honom till handa och tillsvärja honom både rike och undersåtar: I skolen taga honom till konung över eder — ty till sådan är han boren!» Kämparna höllo rådplägning, och alla enades om att kora Sven till konung, enär de ej ville slåss med Palnatoke. De kungjorde, vad beslut de tagit, svuro Sven trohet och gåvo ed på att stärka hans välde.
Palnatoke och Sven drogo sedan bägge tillsammans runtom i Danmark. Varhelst de kommo, lät Palnatoke kalla folket tillhopa, och innan de lyktat sin färd, var Sven tagen till konung över allt danahärskarens välde.
Man fann det nu skäligt, att konung Sven lät arvöl drickas efter sin fader, ty den tiden ålåg det både den mäktige och den ringe att efter död fader göra ett sådant gille, innan den tredje julen gått in. Fjolne kom till konung Sven och erbjöd sig att inträda i hans tjänst, såsom han varit i hans faders. Konungen samtyckte. Fjolne hade icke åldrats i ondsinthet, fastän han eljest nått hög ålder. Han sade till konungen: »I skolen få vetskap om något, som I ären skyldig att känna: man har fördolt sanningen om konung Haralds död. Palnatoke har tett sig illistigt i mot eder. Han understödde eder, blott på det han själv måtte nå eder fader med sitt svek — han är nämligen dennes sanne baneman! Det kan jag med vittnen stlyrka. Ej kunnen I vara konung, om I icke hämnens eder fader. Betrakten den här pilen: den gav honom en neslig död. Män finnas, de där kunna vittna, att jag säger sant.» Konungen vart högeligen vred. Sedan enades de om att Palnatoke skulle bjudas till ett gästabud. Sven ämnade nu heller icke dröja längre med sin faders gravöl, ty på det skulle han dräpa Palnatoke. Han sände några män till honom med hälsning, att han skulle komma och dricka Haralds arvöl tillsammans med alla de fynbor, han ville taga med sig. När sändebuden fört fram sitt ärende, svarade han dem, att han ej kunde gästa det gillet, enär han sport den nyheten, att hans frände jarl Stemne dött i Bretland: han vore nödd att draga dit, ty han ägde allt riket efter honom. Männen vände åter till konungen och sade honom svaret. Gästabudet vart om intet, ty kungen ville, att Palnatoke skulle vid det vara tillstädes. Innan denne for hemifrån, bjöd han sin son Åke stanna kvar i landet och ägna det sin bästa omvårdnad, medan han själv var borta. Det gjorde också Åke. Palnatoke drog med några skepp till Bretland och tog emot hela det rike, hans svärfader Stemne rått över.
Vid sommartiden skickade konung Sven åter budskap till honom, att han skulle komma till gästabudet med så stort följe, det honom lyste. Palnatoke bjöd kungen tack för inbjudningen. »Dock är det så,» sade han, »att en krankhet tynger mig, vadan jag icke tror mig duglig till färden. Därtill kommer, att jag har så mycket att här i riket ombestyra, att jag ock fördenskull ej kan resa.» Sändemännen gåvo sig hem och sade konungen, vad han svarat. Men så snart de dragit bort, gick all sjukdomen från Palnatoke. Konung Sven lät åter inställa gravölet. När nästa sommar var ute, kunde han icke längre skjuta upp det. Fjolne gav sig då i samtal med honom. »Herre,» sade han, »nu kunnen I förnimma, att jag talat sant om det slut, eder faders liv fick — fördenskull vill Palnatoke icke komma inför eder! Ej hällen I uppe eder värdighet, om I intet gästabud gören efter en sådan hövding som konung Harald. Sanden därför åter bud till Palnatoke, och drabbe honom eder vrede, om han icke kommer!» För tredje gången infunno sig sändemän hos Palnatoke för att bjuda honom gästa kung Harald. De framförde inbjudningen och därtill den hälsning, att konungen skulle låta sin vrede falla över honom, om han stannade hemma. Då Palnatoke hört detta, svarade han: »Om så är, att konungen kastar sin vrede på mig, skall jag långt hellre resa till arvölet, när jag för gott finner.» Han bad dem fara tillbaka med det budskapet: »Till gillet kommer jag!» De vände åter och läto Sven veta, att Palnatoke kunde väntas.
Konungens män tillrustade nu gravölet så, att allt komme där att varda mäkta ansenligt, både kosten och gästernas mängd. Den dagen, gillesfolket samlades, syntes Palnatoke icke till. Dagen gick, och det vart afton. Då satte man sig till bords, och konung Sven lät högsätet å den oansenligare långbänken stå tomt och därinvid rum finnas för hundra man, åt dörren till. Han väntade nämligen, att Palnatoke och hans följesmän likväl skulle komma och där taga plats. Men då deras ankomst syntes varda något sen, togo gästerna för sig av maten och drycken. Detta gille hölls i en kungsgård nära havet.
När Palnatoke gjorde sig redo att draga från Bretland tillsammans med Björn den bretske, yttrade hans husfru Ålof till honom: »Mig anar, att vi ej mera skola se varandra.» Han genmälde, att detta dock ej skulle förhindra hans färd. »Tid är för konung Sven,» sade han, »att få veta vad sant är om hans faders fall, fast jag dock skulle hava önskat, att han ägt en annan rådgivare än Fjolne.» Palnatoke hade med sig ur landet trenne skepp och trehundra man, hälften daner och hälften britter. Vid kvällstid lade han med sin skara i land nära gärden, där konung Svens gästabud nyss börjats. Vädret var gott, och det var vindstilla. Sina skepp förtöjde de, där vattnet tycktes dem djupast. De vände framstammarna från land och gjorde skeppen roddfärdiga, liksom om de tänkte sig blott få ett kort uppehåll där; de läto alla årorna vila mellan årtullarna, så att de måtte som fortast kunna fatta dem, om så tarvades. Därpå tågade Palnatoke med allt sitt folk upp till kungsgården. Därinne satt man vid dryckesborden. Med hela följet kom han in i hallen, trädde fram till konungen och hälsade honom. Denne tog emot hans hälsning och visade honom och männen hän till deras platser. De slogo sig ned på den andra långbänken. Här sutto de nu och drucko och voro mycket glada. Fjolne steg fram till konungen och talade tyst till honom en stund. Kungen skiftade färg och vart röd som blod. Hans fackelsven hette Arnold. Han stod framför hans bord. Fjolne lade en bågpil i piltens hand och bjöd honom bära den från man till man i salen, till dess någon därinne kändes vid den som sin. Arnold lydde. Han gick ifrån högsätet inåt hallen och bragte varje man pilen, men ingen visste sig vara dess ägare. Då han kom till Palnatoke, sporde han, om denne kände pilen. »Varför skulle jag icke igenkänna mitt eget vapen,» svarade han, »ty jag äger det. Giv mig det fort!» Det vart tyst en stund i salen. »Du, Palnatoke!» utbrast konung Sven, »varest var det du sista gången skildes från den pilen?» »Ofta har jag fogat mig efter dig,» genmälde Palnatoke, »är du därför hågad att erhålla mitt svar hellre inför en ansenlig skara män än inför få, och tyckes dig detta vara en större heder, så skall jag även nu göra dig till viljes. Sista gången, jag skildes från denna pil, låg den på bågsträngen — det var, innan jag sköt den in i din faders bak, och den tog hans liv!» Då ropade konung Sven: »Stån upp med fart, alla män! Gripen Palnatoke och hans följe, dräpen dem alla, ty nu är det ute med vår vänskap!» Det vart just icke lugnt därinne i hallen. Palnatoke drog sitt svärd och sprang på Fjolne, högg honom i huvudet och klöv det helt ned i hals och skuldror. »Oftare skall du ej missfirma mig inför konungen», sade han. Han vände sig till Sven: »Icke är det dig förunnat att taga hämnd på mig. Med din fader hade jag i lång tid fördragsamhet, och dig har jag gjort vad gott jag kunnat!» Så vänligt voro alla gästerna stämda emot honom, att ingen ville lyfta sitt svärd. Han kom med hela sin flock ut ur hallen; blott en av Björn bretskes män blev kvar. Därute mönstrade de sitt folk. Björn sade, att en man saknades. »Mindre förlust var väl icke att vänta,» svarade Palnatoke, »skyndom ned till skeppen!» »Ej skulle du så där ränna din väg,» återtog Björn, »om du varit i mitt ställe, och mannen varit din. Jag ärnar icke löpa min kos.» Han vände om och gick in i hallen. Där voro konungens kämpar sysselsatta med att kasta britten över sina huvud, och de hade redan nästan slitit honom sönder. Björn nådde mannen, grep tag i honom, kastade honom upp på sin rygg och sprang ut med honom. Det bar av ned till skeppen. Detta gjorde han mest för egen äras skull; han hade nämligen tyckt sig förstå, att den mannen, såsom sant var, redan givit upp andan. Sedan gingo Palnatoke och alla hans följeslagare ombord. De fattade årorna och rodde bort i natten, och konungen kunde icke hindra deras avfärd. Han lät arvölet drickas efter fadern. När det lyktats, drog envar gäst hem till sitt efter undfången ärebevisning.
Då Palnatoke kom hem till Bretland, var hans husfru Ålof död. Han tyckte sig hava gjort en stor förlust. Sedan fann han ingen trevnad i Bretland. Han satte Björn bretske att vårda riket, och när våren kom, lämnade han det med tjugu skepp. Han ville ligga i härnad. Om sommaren härjade han i Skottland och Irland och vann sig rikedom och ros. Denna sysselsättning hade han i tre somrar, och han var den segersällaste, vart han kom. Gods och ära flödade till honom. Nu hade han i sin ägo tio storskepp och i allt sextio skepp. Han ärnade härja i Venden. Vid denna tid härskade över landet den konung, som hette Burislef. Palnatokes rykte nådde honom. Hans härnad gav homom dystra tankar, ty det förtaldes, att Palnatoke städse vann seger, där han stred, och var den ypperste av alla, som voro i viking; och ginge det tungt att slåss mot honom. Konung Burislef sände några män till honom med det budskap, att han bjöde honom till sig på ett tre dagars gästabud, och att han åstundade fred med honom. Den hälsningen bragtes ock, att konungen ville giva honom till skänks det fylke, som hette Jom, på det han där måtte taga sitt uppehåll, och förärade han honom detta rike mest av önskan att se honom tillsammans med sig själv värja landet, när ofred var å färde. Till allt detta samtyckte Palnatoke och hans män. Han drog med dem alla till gästabudet. Där slöto konung Burislef och Palnatoke vänskap med varandra.
Palnatoke lät med hast resa en stor borg, som sedan vart kallad Jomsborg. En del av den stod ute i sjön. I dess inre lät han bygga en så vid hamn, att trehundra långskepp kunde alla ligga innelyckta där. Med mycken konstmässighet var allt i hamnen förfärdigat; utåt havet voro liksom portar gjorda, och uppe över inloppet välvde sig ett väldigt stenvalv; för portarna voro starka järnstängsel satta, de där innantill voro låsta med järntaggar. Ovan stenvalvet var ett ansenligt kastell byggt. I det funnos många valslungor. När borgen blivit färdig, stiftade Palnatoke lagar i samråd med de klarsyntaste männen där i Jomsborg, på det att hans härskaras kraft skulle varda än större.
I borgen skulle som följesman ingen tagas upp, vars ålder ginge över femtio år, eller som ännu ej hunnit aderton. Emellan de åldrarna skulle alla där inne vara. Ingen finge i Jomsborg vistas, som sprunge undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den, som ensam ryggade för tvä mans angrepp. Varje man, som trätt in i förbundet, hade att hämnas envar av de andra såsom sin fader eller broder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller finge någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt sladder. Spordes tidender dit, skulle man först mäla Palnatoke dem; han hade sedan att kungöra dem för alla. Den, som funnes saker till brott mot dessa nu sagda bud, vore vräkbar. Han skulle drivas ur förbundet, vare sig han vore en mera eller mindre ansenlig man. Alla de, som vore eller ville vara i Jomsborg, skulle leva i god sämja inbördes, såsom om de vore samborna bröder. Ingen finge bryta annans fred — även om i borgen tagits mot en man, vilken dräpt dens fader eller broder, som redan vore där inne; komme sådant i dagen, efter det tillträde givits honom, skulle Palnatoke om allt döma. Inom Jomsborgs murar finge ingen enda man hava kvinna. Och ingen man vore det tillstått att vara borta ifrån borgen längre än en natt, såvida Palnatoke icke givit lov därtill. Allt vad i härnad vunnes skulle bäras till huvudbaneret för att kring det skiftas, både större och mindre ting. Icke skulle den man få stanna i Jomsborg, som förde klenmodigt tal eller räddes för något, om han än kommit i vådligt trångmål. Bland männen skulle intet tima, som ej till fullo kungjordes för Palnatoke. Frändskap eller andra band finge intet gällla om sådan man äskade inträde, som vore yngre än vad denna lag bjöde eller på något vis oskicklig att hålla det, som i den stode. Bleve det med visshet utrönt, att någon icke lydde dessa bud, skulle han jagas bort, vare sig han vore en mera eller mindre ansenlig man.
I god fred sutto kämparna i Jomsborg och höllo sina lagar väl. Varje sommar drogo de ut och härjade vida kring i landen samt vunno sig ärorikt rykte. De höllos för de väldigaste härmän, och man ansåg, att deras vederlikar icke funnes i den tiden. De voro frejdade över hövan och kallades j o m s v i k i n g a r n a.
Om konung Sven har man att förtälja, att han på allt vis skickade sig vänlig emot Palnatokes son Åke och icke lät denne umgälla det groll, som varit mellan honom och fadern. Konungen höll sitt fostbrödralag med Åke högt i ära. Åke var av sin fader satt till herre över Fyn, såsom förut omtalats. Han var en mycket vänsäll man, en mäktig och stor hövding.
Nu nämnes i sagan en man vid namn Vesete. Han rådde över Bornholms fylke. Tre barn ägde han. Den ene av hans söner var Bue och kallades den digre, den andre hette Sigurd med tillnamnet vite eller kåpa, och dottern hette Torgunna. Hon var änka sedan några år. Om den kvinnans hand bad konung Sven å sin fosterbroder Åkes vägnar, och enär denne var en vacker och vänsäll man, sågo Vesete och hans söner i detta gifte ett gott stöd. Hon vart Åkes fästekvinna. Sedan gjordes ett dråpligt bröllop, och gästernas skara var talrik; konung Sven var där även och med honom många andra gäva män. Samlivet mellan Åke och Torgunna var gott, och länge hade de ej varit tillsammans, innan de fingo en son. Han kallades Vagn. Tidigt vart han stor till växten och stark. Han fostrades upp hemma hos sin fader. Så snart hans skaplynne lät sig något förspörja, visade han sig olik alla andra, svår som han var att handskas med. Han slog och dängde till allt. Så hårdnackad var han, att man trodde sig näppeligen kunna komma till rätta med honom. Vänligast var han mot Bue ibland alla sina fränder. Han lydde helst vad denne talade för honom. Bue var ock väl stämd emot Vagn. De andra frändernas ord aktade denne alls icke på, så snart han själv hade en annan mening. Han vart till växten resligare än alla andra män och till utseendet fagrare. Han vart den ypperste i alla idrotter. Hans morbroder Bue var en ordkarg man, givmild och storslagen i lynnet. Han var så stark, att man knappast kände måttet av hans styrka, ty krafter tröto honom aldrig, vad han än tog tag i. Hans anletsdrag voro icke väna, men han var väl vuxen och väldigare byggd än andra. Därför kallades han den digre. Det är sagt, att Bue var vid denna tid den handfastaste mannen i hela Danmark. Hans broder Sigurd kåpa var fagerhyad och hövisk och hade en krigares gestalt. Han var tystlåten och storsint.
Över Seland härskade vid denna tid jarlen Harald, som kallades Strut-Harald. Sitt tillnamn fick han därav, att han ägde en hatt, varpå satt en topp av guld, så stor, att den vägde tio mark. Med sin husfru Ingegerd hade han tre barn, som alla komma före i denna saga. Sönerna voro Sigvalde och Torkel höge; dottern hette Tova. Sigvalde hade en ful näsa, var blek och krum i ansiktet; men hans ögon voro sköna, och hans växt var god. Han var klok, förslagen och stark. Brodern Torkel var en sällsamt högrest, senfull och vettig man. Båda bröderna voro stora härmän, städse segersälla. Tvenne skepp gjorde de segelfärdiga. De aktade att lämna landet och fara till Jomsborg för att pröva på, om de togos emot där. De sporde sin fader Strut-Harald, hur rådligt detta syntes honom. Han menade, det vore rådligt nog att fara åstad och träffa så frejdstora män. »Och skall det så varda utrönt,» tillade han, »vad män i själva bliven eller ären.» De bådo honom om penningunderstöd och livsmedel till färden. Han gav dem till svar, att antingen finge de fara på sådant sätt, att de själva skaffade sig vad de behövde, eller också alls icke fara. De drogo ändock sina färde, fastän fadern med intet ville hjälpa dem. De seglade, tills de hunno Bornholm. Nu menade de sig behöva något till egendom och till vägkost, och de beslöto sig för att där göra landgång. De plundrade en av Vesetes gårdar, den rikaste, han ägde. Allt gods, där fanns, rånade de och buro ned till sina skepp. Sedan styrde de till havs. Intet är förtalt om deras färd, förrän de kommo till Jomsborg.
De lade sina skepp utanför borgporten. Då jarl Palnatoke vart dem varse, gick han med stort följe upp i kastellet, som höjde sig ovan inloppet. Därifrån plägade han tala till dem, som närmat sig borgen. Han sporde, vem styresmannen vore för detta folk. Skeppen och all rustningen såg han vara i mycket vårdat skick, och därav tyckte han sig förstå, att han hade för sig utmärkta män. En man stod i röd kortrock uppe i lyftingen. Det var Sigvalde. Han hälsade jarl Palnatoke. Sedan sade han: »Hövdingarna här äro tvenne bröder, söner av Strut-Harald. Jag heter Sigvalde; min broder är Torkel. Mitt ärende hit är, att jag önskar giva mig i edert lag tillsammans med honom och dem av våra män, I finnen brukbara. »Gott rykte,» genmälde Palnatoke, »går om eder, bröder — det stämmer också väl samman med eder ätt.» Palnatoke överlade med sina män, om de borde taga emot de komna eller icke. Alla enades om, att han skulle avgöra det så, som honom lyste, och komme hans beslut att bliva deras. Därpå sade Palnatoke till Sigvalde: »Viljen I stanna här i Jomsborg, så haven I först att höra våra lagar.» Han sade fram lagarna. Bröderna förklarade, att de ville underkasta sig dem. Borgen vart upplyckt, och de rodde med sitt folk in i den. Sedan mönstrade man manskapet för att få utrönt, om alla voro dugliga till jomsvikingar. Det befanns, att den ena hälften syntes användbar; den andra sändes tillbaka. Därefter blevo Sigvalde och brodern Torkel jämte ett halvt hundrade man upptagna i jomsvikingarnas förbund.
Nu vänder sig sagan till Vesete, vars gård vart plundrad. Han drog till konung Sven och förtalde, vad honom timat, sedan han likväl först därhemma lagt band på sina söners lust till en våldsam hämndfärd. Konungen rådde honom att till en början hålla sig lugn. »Jag skall,» sade han, »sända bud till jarl Strut-Harald och se till, om han vill å sönernas vägnar giva sådana böter, att du hålles skadeslös. Jag önskar, ätt du härmed låter dig nöja.» Vesete vände hem. Konungen sände några män efter jarl Harald. När han hade honom inför sig, förtalde han, huru sönerna farit fram mot Vesete, samt äskade, att han för dem gåve gods i böter; och skulle då fred råda. Strut-Harald genmälde: »Ännu har jag icke i min ägo de penningar, jag skall gälda som böter, för det unga män skaffa sig får och nöt till föda.» »Far då hem,» utbrast konungen, »nu har jag sagt dig min önskan. Men vakta dig själv och ditt gods för Vesete och hans söner!» Jarl Harald svarade, att för dem räddes han icke. Därefter for han hem. Då Vesete och hans söner fått spörja detta samtal, utrustade de med stor omsorg trenne skepp och tvåhundra man. De styrde till Seland, plundrade tre gårdar, de rikaste jarl Harald där ägde, och vände åter hem. När jarlen sport rånet, sände han några män hän till konung Sven med bön, att han måtte åstadkomma en förlikning. Gärna ville han nu göra allt, vad konungen bjöd. »Blott sina egna goda råd skall jarlen numer följa,» förklarade konungen, »alldenstund han tillförne icke velat lyssna till mina. Med detta vill jag ej befatta mig.» Sändebuden kommo åter och sade jarlen konung Svens svar. »Så skola vi då begagna oss av våra egna råd,» utbrast jarl Harald, »om blott kungen under tiden vill hålla sig i ro.» Med tio skepp seglade han till Bornholm. Där skövlade han trenne av Vesetes gårdar, som ej voro ringare än de, vilka lagts öde för honom. Han vände åter hem, och färden tycktes hava lyckats över måttan väl. Så snart ryktet härom nått Vesete, for han till konungen, som mottog honom vänligt. »Mellan mig och jarl Harald,» sade han, »har förhållandet blivit sådant, att strid lätt kan bryta ut mellan landets egna män, om du icke ingriper. Hända kan, att ställningen framdeles kommer att synas dig mera vansklig än nu.» »Snart skall jag fara till Isöreting, svarade konungen, dit skall jag bjuda jarl Harald att komma, och där skolen I förlikas.»
Så led det till tingstid. Med ett synnerligt stort följe gav sig konung Sven till tinget, ty han ville ensam avgöra allt mellan parterna. Han hade med sig femtio skepp. Jarl Harald, som ej hade lång väg att fara, kom med tjugu. Vesete infann sig med blott fem skepp. Hans söner syntes icke till. Han slog upp sina tält nära stranden av det sund, som stryker förbi tingsstället. Jarl Harald hade tältat något längre upp i land. Emellan dem lägrade konungen sig. Hän emot aftonen såg man tio skepp styra ifrån jarl Haralds hem fram emot tingsplatsen. De lades för ankar, och anförarna gingo med sitt manskap i land. De skredo upp till tinget. Det var Vesetes söner. Bue digre var präktigt klädd, ty han bar Harald jarls högtidskläder, de där voro smyckade med tjugu marker guld. På huvudet hade han jarlens hatt med tio marker guld i toppen. Han hade ock tagit tvenne kistor ifrån jarlen; i varje av dem lågo tusen marker guld. I fylkad flock drogo Bue och brodern Sigurd fullrustade fram på tinget. Bue tog till orda: »Om du, jarl Harald, känner något till dessa klenoder, som du här ser skina på oss, så är det mitt råd, att du utan feghet söker få dem tillbaka — ifall du djärves, och någon käckhet finnes i dig! Länge har du blåst upp dig emot oss fränder; nu är jag redo att slåss med dig, om du äger något mansmod.» Konung Sven hörde Bues ord och fann, att han ej hölle uppe sin värdighet, ifall det tillätes att bliva strid. Han trädde fram emellan dem. Nu kunde de ej drabba tillsammans. Till sist fingo båda parterna nöja sig med att låta konungen skipa dom. Dock framställde Bue det förlikningsvillkoret, att han aldrig skulle lämna ifrån sig jarlens guldkistor. Och har man sagt, att han verkligen tyckes hava genomdrivit detta. Konungen sade fram fredsförslaget. »Du, Bue digre, förklarade han, skall återgiva jarlen hans högtidskläder, men båda guldkistorna skall du hava. I skolen ock gengälda honom de tre gårdar, som utplundrats, emot det, att han gifter sin dotter Tova med Sigurd kåpa. Gårdarna skola medfölja henne såsom hemgift!» Bägge parter samtyckte villigt till denna förlikning. Vesete överlämnade därefter åt sonen Sigurd tredjedelen av all sin egendom, och denne gladde sig mycket åt sitt gifte. Från tinget for man strax till bröllopet hos jarl Harald; dit bjöds konung Sven av båda parterna. Bröllopet vart drucket med mycken prakt.
Vesete drog hem till Bornholm, och fred rådde nu. Endast kort tid hade hans söner varit hemma, då Bue fick lust att fara till Jomsborg och där öka sin ära. Brodern Sigurd kåpa ville följa honom, fastän han nyss ingått giftet. Med två skepp och hundra man bröto de upp från hemmet. De ärnade skicka sig på alldeles samma vis, som Strut-Haralds söner gjort före dem. De kommo till Jomsborg och lade sina skepp under stenvalvet ovan hamninloppet. Borgens hövdingar gingo med stort följe upp i kastellet. Sigvalde kände igen de komna. Bue framförde sitt ärende: han ville sluta sig till Palnatokes här, ifall denne ville taga emot honom och hans broder. Sigvalde sporde: »Huru haven I och min fader Strut-Harald gjort upp edra mål, innan I drogen hemifrån?» »Lång är berättelsen om det, som mellan oss timat,» svarade Bue, »annat kan jag icke nu förtälja än att vi äro förlikte efter konungens dom. Palnatoke vände sig till sina män: »Viljen I göra ett rön, huruvida dessa män tala sant eller ej? Själv vore jag mycket hugad att taga emot dem, ty många deras likar finnes det icke ibland oss.» Männen svarade: »Vår vilja är, att du tager dem upp i vårt förbund, ifall det täckes dig. Men yppa sig sedan mål, som dem angå och vi nu icke känna, så skola dessa liksom allt annat ställas under din domvärjo. Borgen öppnades, och Bue och Sigurd lade sina skepp in i hamnen. Därefter mönstrades deras folk. Åttio man höllo provet, men fyrtio fingo vända om till Danmark. Jomsvikingarna sutto nu i sin borg vida berömda. Men varje sommar voro de i viking, och åter utförde de många lysande bedrifter.
Nu rör sig berättelsen om Åkes son Vagn. Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket. Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.
Han förde sina skepp till Jomsborg. Bittida en morgon, strax vid soluppgången, kom han dit. Han stannade med skeppen nedanför stenvalvet. Med många män kring sig trädde borgens hövdingar Palnatoke, Bue och Sigvalde fram och sporde, vilka de komna voro. Vagn frågade tillbaka, om Palnatoke funnes däruppe i kastellet. Denne svarade, att just den mannen kommit att tala med honom, som bure det namnet. »Men vem är du, som skickar dig så storståtligt?» tillade han. »Det skall jag icke dölja för dig,» var svaret, »jag heter Vagn, och jag är Åkes son från Fyn, hit kommen, för det jag önskar inträda i eder trupp. Jag befanns icke lätt att umgås med därhemma, och mina fränder menade, att jag näppeligen skulle saknas, om jag droge bort.» »Tror du dig bliva fogligare här, frände,» återtog Palnatoke, då man därhemma med knapp nöd mäktat tygla dig?» »Man har ej sagt mig sant om dig, frände,» sade Vagn, »ifall du ej är karl att så tämja mitt sinne, att jag kan intaga en god kamrats plats bland raska män. Nog skall du visa oss någon heder, eftersom vi kommit hit till er.» Palnatoke yttrade till sina män: »Synes det eder rådligt, att de tagas mot?» »Fastän han aktar mig högst bland sina fränder,» yttrade Bue, »tyckes mig dock rådligast, att han aldrig kommer hit in i borgen.» »Vagn frände,» sade Palnatoke, »mina män vilja mota dig — dina egna fränder lika ivrigt som de andra.» »Det väntade jag mig icke av dig, Bue frände», utropade Vagn. »Dock är jag saker till den meningen», svarade Bue. »Vad säga Strut-Haralds söner?» sporde Vagn. Sigvalde genmälde: »Vårt rena allvar skall du höra. Vi önska, att du aldrig måtte komma att stå i vår flock.» »Hur gammal är du, frände?» frågade Palnatoke. »Ej vill jag ljuga för dig,» svarade Vagn, »jag är tolv år gammal.» »Då har du icke våra lagar på din sida,» sade Palnatoke, »ty du har på långt när icke den ålder inne, vi fastställt. Detta omöjliggör din härvaro.» »Icke vill jag yrka på, att du bryter dina lagar,» återtog Vagn, »men minst må de kallas brutna, om jag är jämngod med dem, som hunnit sina aderton vintrar eller flera.» »Håll icke på denna begäran, frände,» sade Palnatoke, »jag skall hellre sända dig till Björn i Bretland; och för vår skyldskaps skull skall jag giva dig hälften av det rike, jag där äger.» »Det är gott bjudet, men jag vill icke taga emot det», svarade Vagn. »Vad har du då i sinnet?» frågade Palnatoke. »Det skall jag nu yppa, genmälde han, jag bjuder Sigvalde, Strut-Haralds son, att komma med två skepp och hundra man ut ur borgen. Lätom oss så se till, vem av oss först viker i strid eller går av med seger, och skall detta varda avtalet mellan oss, att I tagen emot mig och mina män, om Sigvaldes skara ryggar — i annat fall draga vi våra färde! Min utmaning ställer jag icke till honom med tamare ord än de här: jarlssonen Sigvalde må slåss med oss, om han är en oförsagd karl och har mera mannamod än en hona!» »Hör du, Sigvalde, vad Vagn säger,» utbrast Palnatoke, »icke väljer han sina utmaningsord, och jag tänker, att I kommen att sättas på fullgott prov. Enär han äskat ut dig så eftertryckligt, vill jag ej avråda dig från att lägga mot honom och vålla honom vad men du förmår. Dock vill jag icke att I dräpen Vagn, min frände, om än han icke må synas eder så god att nappas med.»
Sigvalde och hans män klädde sig i rustningar och rodde med två skepp emot Vagn. De drabbade strax hårt tillhopa. Vagn och hans kämpar läto ett så stritt stenregn falla, att de andra ej förmådde annat än skydda sig, och gav detta dem tillräckligt att göra; de lågo långskepps. Så snart motkämparnas stenar tröto, behövde de icke länge vänta på deras huggvapen. Det blev en huggstrid, och man slogs oförskräckt med svärden. Omsider vart det så, att Sigvalde lät sina skepp glida undan in emot land. Han ville där skaffa sig sten; men Vagn satte genast efter honom. De möttes uppe i land, och Sigvalde nödgades vika. Här stod ett vida skarpare slag än ute på sjön, och folket stupade i Sigvaldes fylking. Palnatoke och de andra jomsvikingarna stodo uppe i kastellet och följde striden. Han tyckte sig nu se, hur den skulle ändas. Han ropade till Sigvalde, att man skulle sluta slaget. »Denna kamp skall det icke lyckas eder att härda ut,» sade han, »mitt råd är, att vi taga emot Vagn och hans följe, änskönt han är yngre än vad våra lagar bjuda. Efter min mening är det gott hopp om, att den mannen varder en ypperlig kämpe.» Man gjorde, som Palnatoke bjöd; slaget slöts. Borgporten upplåts, och Vagn och hans stallbröder togos in i förbundet. Trettio av Sigvaldes män hade fallit men blott få av Vagns. Många voro sårade. Nu var Vagn i Jomsborg; och det är berättat, att han där var en saktmodig man, och att ingen fanns där så godsint som han. Liksom de andra jomsvikingarna var han varje sommar ute i härnad, och Palnatoke satte honom till hövding över en stor skara. Fast han var ung till åren, var ingen i all ledung käckare eller dristigare än han. Bättre stridsmän gåvos icke än han och hans stallbröder. Vagn var den oförvägnaste kämpe.
Alla jomsvikingar utförde fortfarande varje sommar många och ansenliga bragder, om än dessa icke här äro var för sig omtalade, och segrar vunno de över alla folk. Därför ville också ingen hava ofred med dem, om han kunde slippa; hellre gav man sig med alla sina ägodelar i deras våld. Vart de kommo, drogo de fram så överdådigt dem lyste, och deras rykte spred sig över världens hela norra hälft. De höllos för mer än alla andra härmän. Varje vinter voro de hemma i Jomsborg.
Nu hade Vagn i fyra somrar varit tillsammans med jomsvikingarna. Kort tid efter det de återkommit hem den fjärde hösten, kände Palnatoke sig sjuk. Vagn var då femton år gammal. När sjukdomen angripit Palnatoke, inbjödo jomsvikingarna konung Burislef till borgen. Palnatoke sade till honom: »Mig anar, herre, att jag icke skall få flera sjukdomar än denna; det synes sannolikt för min ålders skull. Min mening är, att en man må i mitt ställe koras till hövding här i Jomsborg och ombestyra de ärenden, jag hittills stått före.» »Vem tyckes dig bäst fallen till styresman?» sporde konungen. »Många äro här utmärkta i tapperhet,» svarade Palnatoke, »och stora kämpar, men jag tror dock, att dem brister något av det, som funnits hos mig — om än självros kan synas eder skymta fram av mina ord! Bue och Vagn äro i krafter och idrottsfärdighet för mer än alla de andra och på allt vis ypperligt utrustade, men de hava dock icke till fyllest det skaplynne, jag tror böra tillkomma den, som här skall vara förstyre. Bue är ordkarg och något strävsint, och Vagn är även fåordig; men ingen är klokare än Sigvalde. Han har ock det bästa hövdingsskicket. Honom finner jag både för vettets och rådklokhetens skull mest duglig att döma i de mål, som här kunna komma före.» Konung Burislef svarade: »Ofta hava dina råd varit oss goda, och skall även detta, du nu givit, följas. Det torde gagna oss alla mest. När vi därtill nödgas befara, att vi icke länge få lyssna till råd av dig, äro vi dess mer skyldiga att följa detta ditt sista. I dig hava vi haft vårt fastaste stöd, och främmande folk ha efter din hitkomst mindre oroat vårt rike.» Sigvalde var ej ovillig att varda Palnatokes efterträdare, och han åtog sig hövdingskapet efter dennes råd och konung Burislefs och alla jomsvikingars. Palnatoke gav sonsonen Vagn sitt rike i Bretland: tillsammans med Björn bretske skulle han äga och härska över det. Han bad jomsvikingarna på allt sätt vårda sig om Vagn, och han sade därvid många fagra ord. Sålunda yppade han, att han höll sin frände mycket kär, och att det var honom värderikt, om Vagn bemöttes väl. Ej länge därefter dog han, och alla kämparna funno förlusten stor, ty näppeligen gällde någon för hans jämlike i den tiden.
Efter Palnatokes död tog Sigvalde mot styrelsen i borgen. Dessa män voro de förnämsta hövdingarna där: Vagn Åkesson, Bue digre, Torkel höge och Sigurd kåpa. När Sigvalde en kort tid styrt Jomsborg, brötos i någon mån de forna bruken, sådana de varit under Palnatokes dagar. Kvinnor stannade kvar i borgen två eller tre nätter efter varandra. Männen blevo borta längre tid än lagen tillstadde. Stundom timade slagsmål där inne och även enstaka dråp.
Sigvalde for en dag ifrån borgen. Han drog till konung Burislef. Denne hade tre döttrar, som omnämnas i denna saga. Astrid hette den äldsta; hon var både klok och skön. Den andra var Gunnhild och den yngsta Gera; henne fick konung Olof Tryggvesson. Då Sigvalde kommit till konungen, bjöd han denne välja mellan tveggehanda: antingen skulle han, Sigvalde, övergiva borgen och ej längre hålla den besatt, eller ock skulle konungen skänka honom sin dotter Astrid. Burislef svarade: »Jag hade tänkt att låta henne äkta en förnämare man än du, Sigvalde. Dock är mig din vistelse i borgen nödvändig, och skola vi nu alla tre tillsammans överlägga om vad oss synes gagneligast. Han sökte upp sin dotter Astrid och sporde henne, huru ett gifte med Sigvalde täcktes henne. »Jag vill,» sade han, »att vi med klokskap klara detta mål — dock så, att icke Sigvalde drager sin kos ifrån Jomsborg, ty jag behöver honom väl som värn för mitt rike. »Det förhåller sig så, fader,» svarade Astrid, »att jag aldrig skulle kunna känna en lust att hava Sigvalde — och dock skolen I icke visa honom bort med ens. För detta giftes vinnande skall han fullgöra något, som ej är så ringa just: han skall göra Venden fritt från pålagor, så att man aldrig mera här gäldar danakonungen skatt. Ett annat villkor är, att han bringar hit konung Sven av Danmark — och det med ej större följe, än att I kunnen hava honom fullt i edert våld! Detta skall han först ha fullbordat, innan han kommer i samma bädd som jag.» Konung Burislef meddelade Sigvalde dotterns svar, och han vart mållös därvid. Han skönjde, att vad hon äskade ej läte sig så lätt ske. Om en stund sade han: »Det är ett svåra hårt prov, herre — huru skall jag få detta gjort?» »Ej känner jag rätt din klokskap och listighet, om du ej hittar på något råd!» svarade konungen. Enär Sigvalde var begärlig efter giftet med Astrid, sade han sig till sist skola utföra, vad hon fordrat, han slöt med konungen ett oryggligt avtal, att allt skulle vara verkställt, innan den tredje julen gått in. Bleve detta icke fallet, vore deras avtal hävt.
Samma vår drog Sigvalde ur landet med tre skepp och trehundra man. Han seglade raka vägen till Seland. Dä han landat, träffade han några män, av vilka han fick höra, att konung Sven befann sig med sexhundra man på ett gästabud uppe i land ej långt från stället, dit han kommit. När han alltså tyckte sig hava vunnit visshet om var konungen vore att råka, lade han sina skepp vid ett näs, i vars närhet inga andra farkoster funnos. Det låg heller icke långt från gården, som konungen med sina män gästade. Sigvalde lät skeppen vända framstammarna ut mot havet, och det ena bands vid bakstammen till det andra. Så höllos de alla tillsammans, och årorna lågo redo emellan årtullarna. Han bjöd tjugu tillförlitliga män draga hän till konungen och säga, att Sigvalde ville råka honom. »I skolen,» tillade han, »bringa konung Sven från mig den hälsningen,, att han äventyrar allt sitt rike och livet därtill, om han icke kommer. I haven att meddela, det jag är mycket kränk — nära min bane!» Sändemännen träffade konungen och framförde sitt ärende. Han bröt upp och drog strax ned till stranden med allt det folk, som med honom gästade gården. Sigvalde höll sig då på det skepp, som låg längst ifrån land. Han var i sin säng och befann sig mycket illa. När han såg folkskaran komma, sade han så lågt, att blott de män, som stodo honom närmast, kunde höra honom: »Då trettio man kommit ut på skeppet, som ligger närmast land, skolen I draga upp bryggan och ropa: ’icke skall man tynga ned skeppen under oss eller trampa under fötterna sjuka män!’ Jag väntar, att konungen skrider före de andra. När han så med tjugu man nått det mellersta skeppet, skolen I draga dess brygga in, och då han är med tio följeslagare här ombord på mitt eget, må sista bryggan ryckas undan. Sedan skall jag nog hitta mig ett råd.» Detta talade han med matt stämma, dock så, att varje ord kunde urskiljas. Konung Sven hade nu hunnit fram med sitt folk. Han sporde, om Sigvalde låge maktlös, och det svarades, att hans krafter sjunkit mycket. Konungen steg ut på det närmaste skeppet och gick sedan ut på det andra. Sigvaldes folk gjorde i allo, vad han bjudit dem. När kungen till sist stod med tio män på hans eget skepp, frågade han, om Sigvalde ännu hade sitt mål i behåll; det genmäldes, att han jämnt upp kunde tala; krafterna vore nästan uttömda. Sven gick bort i lyftingen, där Sigvalde låg. Han höjde sig ned och sporde, om hans ord kunde höras, och vad tidender Sigvalde hade att förkunna, eftersom deras möte vore av sådan vikt. »Luta eder ned till mig, herre,» viskade Sigvalde, »så kunnen I bättre förnimma, vad jag säger, ty jag är så lågmält.» Då konungen hukade sig ned emot Sigvalde, grep denne honom med bägge händerna om midjan och höll honom orubbligt fast. Ej var han då så alldeles utan krafter. Sedan ropade han så högt, att det hördes ut över alla skeppen: »Dragen upp vartenda ankare, gripen årorna och ron ifrån land så raskt i förmån!» Man gjorde så, och vinden var förlig. Men de sexhundra konungsmännen stodo kvar uppe på land och sågo sin furstes bortfärd, ovissa om, vad slikt underligt hade att betyda. Konungen tog till orda: »Vad är det, Sigvalde? Vill du svika mig, eller vad bär du i sinnet?» »Herre, icke aktar jag att svika eder,» svarade han, »I skolen blott följa mig till Jomsborg, och jag skall visa eder all den heder mig är möjlig. I värden välkommen hos oss; och när I sitten vid det gille, vi ärna reda till åt eder, fån I veta, varför detta allt timat. Alla skola vi i underdånighet tjäna eder och, såsom det höves, giva eder på allt sätt den största hyllest.» Konungen förklarade sig skola hålla till godo med allt detta — sådan hans ställning nu var.
De seglade öster ut mot Venden, tills de nådde Jomsborg. Sigvalde uppvaktade på allt vis konungen, såsom tillbörligt var, och jomsvikingarna tillrustade för honom ett gästabud. Där sade Sigvalde honom, vad orsak han haft att föra honom bort från hans land: å hans vägnar hade han friat till konung Burislefs dotter, en mäkta fager, klok och i varje hänseende förträfflig mö. »Detta har jag blott gjort av vänskap för eder, herre,» sade han, »jag ville ej, att I gingen miste om ett så ypperligt gifte.» Konung Sven sporde vad hon hette, mön, som han tillärnat honom. »Kvinnan, som jag för eder giljat till,» svarade han, »heter Gunnhild. Den andra av konungens döttrar heter Astrid; henne har jag fäst mig. Dock är Gunnhild i allt mycket för mer än systern. Nu skolen I, herre konung, sitta i ro här vid gästabudet i Jomsborg, medan jag drager till konung Burislef och för igenom både er och min sak. Raskt skolen I fä vetskap om utgången, och skall den i allo varda för eder god!»
Sedan for Sigvalde till konung Burislef. Han sade honom, att han nu kommit dit för att äkta dottern Astrid. »Jag har fullgjort, vad överenskommet var, förklarade han, konung Sven dväljes i Jomsborg — i vårt våld!» Då Burislef hörde, att danakonungen var fången, vart han mycket glad och ville strax fara åstad till Jomsborg. Men Sigvalde bad, att det måtte tillåtas honom själv att i allt döma emellan de båda konungarna. Burislef genmälde, att Sigvalde vid deras avtal lovat att bringa konung Sven i h a n s händer — blott om detta och intet annat ville han höra en dom. Dä Sigvalde fått detta svar, förklarade han sig missnöjd med konungens oginhet. »Allra helst som jag skall bliva eder svärson,» utlät han sig. Han sade vidare, att han ämnade låta kung Sven fara åter till sitt land, ifall Burislef avsloge hans nyss gjorda anhållan, samt att han ej mindre hade danakonungens väl för ögonen: han ville handla hedersamt mot ett så manstarkt folks mäktige furste, ty tillfogades honom någon nesa, skulle sådant draga mycket efter sig. Konung Sven hade därtill tillitsfullt lagt sin sak i hans händer. »Och åligger det oss att hägna den så, att han varder till freds,» utbrast han och tillade, att han verkställt, vad lovat och avtalat var, när danernas herre nu funnes i hans våld borta i Jomsborg. Han bad konung Burislef och hans dotter handla klokt. Dessa togo det beslut tillsammans, att Sigvalde skulle ensam få avgöra allt. »Min mening är,» sade han, »att stor vördnad må visas konung Sven av Danmark, ty intet annat varder oss till båtnad; i varje fall kommer han dock att känna sig missbelåten med den smälek, han måst lida — fast han icke är en så djupsinnig man! Nu har jag hittat utvägen: given honom, herre, med all ståt eder dotter Gunnhild till äkta och gören hans färd hit ärofull! Till gengäld skall han efterskänka eder alla utskylder och skatter, så att I aldrig mera kommen att lämna sådana ifrån edert rike. Jag skall medla emellan er båda och föra detta mål till ett lyckosamt slut. Konungen gav sitt samtycke till att Sigvalde avgjorde allt mellan honom och konung Sven.
Sedan vände Sigvalde med sitt följe åter till Jomsborg. Sven sporde honom, huru saken gestaltat sig. »Allt beror nu på eder allenast, herre,» svarade han. »Huruledes då?» frågade konungen. »På så vis,» återtog Sigvalde, »att om I befrien Vendens konung från skatterna, gifter han sin dotter med eder. En större heder är det för eder bägge, om han, er svärfader, ej är skattskyldig under annan furste, ty de kungar aktas alltid ringare, som gälda skatt.» Konungen stod tyst. »Viljen I icke detta,» fortsatte Sigvalde, »så haven I att göra ett annat val. Jag skall då lämna eder i konung Burislefs händer.» När Sven besinnade, att han var i Sigvaldes våld, fann han det bättre att foga sig än att tåla tvång av venderkonungen, ty denne var en heden man. Bud sändes efter konung Burislef. Han kom till Jomsborg, och konungarna blevo ense om, att den dom skulle stå fast, som Sigvalde avgåve i målet mellan dem. I bägge furstarnas närvaro föreskrev han förlikningen: konung Sven skulle få Gunnhild, Burislefs dotter, mot det att han eftergav Vendens skatter. Han skulle ock giva Burislef sin syster Tyra till brud. Konung Harald Gormsson hade skänkt denna sin dotter stora jordagods i Jutland — dem skulle Gunnhild hava såsom brudgåva; men den egendom, som h o n fått av sin fader Burislef i Venden, skulle varda Tyras! Så fort denna dom sagts fram, vart bröllopssammankomst beramad, och skulle båda bröllopen stå samtidigt.
När tiden var inne, foro jomsvikingarna till gästabudet, och konung Sven följde med. Det var ett i allo mäkta ståtligt gille, så att man sagt, att ett ypperligare aldrig hållits i Venden. Det berättas, att första kvällen man satt till bröllops, hade brudarna sin plats å högbänken. De sutto i så sida huvuddukar, att man knappast kunde skönja deras anleten. Men nästa morgon hade de huvudena obetäckta och voro då mycket muntra. Konung Sven betraktade nu nogsamt deras ansiktsdrag, ty han hade ej sett någon av dem förrän vid denna högtid. Han kände blott av Sigvaldes utsago deras fägring och höviskhet. Konungen fann icke systrarna så, som denne skildrat dem, ty kvinnan, som han, den räven, nu ägde, syntes honom vara på allt vis den bästa. Dock var han så storsinnad, att han lät intet märkas utan vände allt, som han kunde, på denna färd till glädje och heder för sig. När gästabudet lyktats, seglade han bort med sin husfru Gunnhild. Han hade trettio skepp, lastade med mycket gods, många kostbarheter och vackert manskap. Han kom åter till sitt rike Danmark, och allt hans folk välkomnade honom glatt.
Jomsvikingarna foro hem till Jomsborg. Där skedde numera mången avvikelse från lagarna, sådana de hållits under jarl Palnatokes tid. Vikingarna aktgåvo på detta, men de voro dock alla ännu någon tid i sämja tillsammans, utan att något märkligt timade. Då spordes från Danmark den tidningen, att Sigvaldes och Torkel höges fader Strut-Harald var död. Deras broder Hemming var ännu ung till åren, och konung Sven fann sig därför förpliktigad att rusta till arvölet efter jarlen, såvida dennes båda andra söner ej komme hem.
Tillsammans med sina visaste män övervägde nu Sven, på vad sätt han skulle skaffa sig upprättelse av Sigvalde. Han sände bud till bröderna i Jomsborg, att de måtte komma till gravölet; där skulle de alla träffas, göra gillet tillhopa och så sörja för anordningen, att det bleve allra som hedersammast. Jomsvikingarna rådplägade sinsemellan, och många menade, att konung Sven Söm-Åsason nu ämnade hämnas den sidvördnad, som visats honom, och de misstänkte, att hans vänskap till Sigvalde ej vore sä djup efter allt det, som timat mellan dem. Det syntes dem föga rådligt att fara till gilles, sä vida de icke toge med sig så stor härskara, att Sven ej kunde hava någon makt över dem. Bröderna Sigvalde och Torkel sände Sven den hälsningen tillbaka, att de vore att vänta vid faderns arvöl. De bådo honom i allo tillreda gästabudet samt taga av deras egendom, vad han funne för gott. Konung Sven lät gillet göras präktigt; han bjöd dit gäster i stor mängd och bland dem många, som förstodo sig på mångt och mycket: dessa bryggde en stark och rusande dryck. När tiden var inne att färdas till gravölet, bröto Jomsvikingarna upp med allt sitt yppersta manskap. Man är icke ense om, med huru stor flotta de denna gäng dragit ut ur Jomsborg. Många mena, att de haft med sig hälften av borgens hela besättning på halvtannat hundra skepp, men somliga säga, att de seglat med sextio långskepp, alla övermåttan stora; så säger Sämund den vise. Manskapet var väl utvalt, blott sådant, som syntes dem mest dugande i strid.
Jomsvikingarna styrde rakt på Seland. Konung Sven var redan kommen till gillet; allt var färdigt, och gäster voro samlade i ansenlig myckenhet. Det var vid vinterns början. Sven bjöd jomsvikingarnas hövdingar plats i den hall, vari han själv satt. Här stod gillet ståtligast både för de utsökt frejdade mäns skull, som här voro tillstädes, och för de lysande anordningarnas. Sigvalde satt på fotsteget framför högsätet, såsom bruket bjöd, när arvöl hölls. Där skulle han sitta, tills den första minnesbägaren vart drucken. Man har berättat, att jomsvikingarna drucko under gillets första afton våldsamt, och drycken verkade starkt på dem. Dem bragtes ock blott sådan, som var mest rusande. När konung Sven förnam, att de voro på väg att bliva dödsdruckna, ty de pratade mycket och voro muntra och drogo sig icke för att säga, vad de eljest skulle hava hållit inne med, då tog han till orda: »Mäkta stor är gästernas mängd här inne, och många äro vitt berömda män. Jag ville nu bedja eder företaga något, som kunde varda oss alla till skämtan och glädje.» »Detta är väl talat, konung,» sade Sigvalde, »slikt kunde också väntas av eder. Men oss synes bäst, att I begynnen, ty vi have alla att med huldskap följa eder, höge herre!» »Jag vet,» svarade Sven, »det hava skett, att män högtidligen avgivit löften, sig själva till gamman och ros. Mig lyster att fresta den leken, ty jag håller före, att I, jomsvikingar, som ären så stora män, i all frejd större än andra kämpar å världens hela norra hälft, skolen förvisso i slik skämtan komma fram med mycket, som är mäkta märkligt; och skall det visa sig, att I i detta som i allt annat stån vida över andra män. Troligt är, att man länge skall hava edra löften i minne och prisa dem. Dock vill jag icke vägra att själv begynna denna gamman.» Konung Sven fortsatte: »Det löftet gör jag, att innan trenne vintrar äro lidna, skall jag hava fört min här väster ut till Engtland och även bort därifrån; och skall då konung Adalråd antingen vara fallen eller jagad ur landet och hans välde vara i mina händer. Nu äger du att tala, Sigvalde!»
»Det skall jag ock, herre,» sade han. Man bar till honom ett väldigt dryckeshorn. Han stod upp, tog emot det och talade: »Jag gör det löftet, att jag, förrän den tredje vintern gått, skall draga till Norge och där fara jarl Håkan härjande till mötes. Ej skall jag vända om, innan jag dräpt jarlen eller drivit honom dädan; eller ock skall jag själv till sist bliva liggande kvar där.» Han drack ut hornet. »Nu går det bra,» sade konung Sven, »det löftet var vackert givet.» Han ledde Sigvalde upp i högsätet. Sedan sade han sig vänta, att denne som manligast skulle utföra vad han nu lovat; därtill borde han ju ock löna norrmännen för mycken fiendskap. Konung Sven tog åter till orda: »Nu är ordningen din, Torkel höge! Vad löfte giver du? Nödigt är, att du låter det bliva dråpligt. »Jag lovar,» svarade Torkel, »att följa min broder Sigvalde. Slåss han på sjön mod jarl Håkan, så skall jag ej fly, innan jag sett bakstammen på hans skepp, eller årorna äro i färd med att flytta det undan; men håller han slag på land, skall jag icke flykta, så länge han själv är i fylkingen och jag ännu kan skönja hans baner framför mig.» »Det där var stolta ord,» utbrast konungen, »och nog skall du göra, som du sagt, så ädel och käck som du är! Nu tale du, Bue digre! Alla veta vi, att du månde låta något karlavulet höras, ty du är i sanning befunnen vara den förträffligaste kämpe. Bue sade: »Mitt löfte lyder: till Norge skall jag segla med Sigvalde och följa honom på denna färd, så långt som min mandom räcker, och icke skall jag rygga för jarl Håkan, förrän de, som stå upprätta av våra män, äro färre än de fallna — nej, stanna skall jag i alla fall, så länge Sigvalde håller stånd.» »Det gick, som jag förmodade,» sade konungen, »ditt löfte vart manhaftigt. Det stämmer samman med allt ditt skick i övrigt. Sigurd kåpa! Nu vilja vi lyssna till, vad du har att säga.» »Fort är mitt löfte givet,» sade Sigurd, »jag skall vara min broder Bue digre följaktig, så länge han drager andan, och ej fly, förrän livet lämnat honom, om ödet så vill.» »Av dig väntade jag mig,» inföll konungen, »att du skulle vilja detsamma som din broder Bue. Vagn Åkesson! Mycket lyster det oss att höra dina löftesord, ty I fränder haven genom flera ättled varit utmärkta kämpar, och även du är en baddare i uförskräckthet och annan mandom.» Vagn svarade: »Jag lovar att segla till Norge med min frände Bue den digre och vara på denna härfärd vid hans sida utan att vika, så länge han går fram och är i livet. Till detta mitt löfte lägger jag ett nytt: jag skall, innan den tredje julen brutit in, hava vilat i bädden hos Ingeborg, Torkel leras dotter öster ut i Viken, och hava dräpt honom själv.» Björn bretske var även med bland jomsvikingarna. Han var Vagn Åkessons synnerlige stallbroder, ty de styrde bägge Bretland tillsammans efter Palnatokes död. Konung Sven sporde: »Vad löfte gör du, Björn bretske?» »Jag följer,» svarade han, »min fosterson Vagn Åkesson sä, som jag har förstånd och mod till.»
Dessa löften avgåvo jomsvikingarna mest av rusighet och hänförelse. De drucko häftigt, och all den kraftigaste drycken bragtes dem. Sedan gingo männen att sova. Sigvalde lade sig hos sin husfru Astrid och somnade, så snart han kommit i sängen. Då han sovit en stund, väckte Astrid honom och frågade, om han droge sig till minnes det löfte, han gjort om aftonen. Han sade sig icke minnas något som helst löfte. »På det sättet kan du icke slippa ifrån det, efter vad jag förmår att se,» fortsatte hon, »nu tarvas dig både vett och råd.» Hon sade honom, vad han lovat. »Vad hjälpmedel givas nu?» sporde han, »du är alltid så rådig.» »Ej vet jag det nu,» svarade hon, »men något råd vill jag dock ge. När I i morgon satt eder vid dryckesborden, kommer konung Sven att spörja eder, om I haven edra löften i minne. Du skall då genmäla: ’drucken man är a n n a n man; drycken var mig för stark; hade jag ej varit rusig, så hade jag icke gått ifrån mitt vett!’ Sedan skall du fråga konungen, vad han vill bistå dig med, på det du måtte kunna göra denna färd, och du skall låtsa, som om du trodde, att all din räddning nu funnes hos honom allenast, ty han inbillar sig, att han med detta har hämnats på dig och fått seger över dig. Fråga honom vidare, huru många skepp han vill hugna dig med till tåget. Upptager han ditt spörsmål vänligt men likväl icke ger något besked om, huru många skepp han vill avstå, då skall du ställa dig enträgen och bedja, att han strax måtte säga dig, vad han kan giva. Säg, att du behöver mycket folk, ty Håkan jarl skall möta dig med stora härmassor. Du måste, Sigvalde, s t r a x låta honom giva dig visshet om, vad hjälp han vill lämna dig, ty jag tror, att han minst drager sig för att lova dig en sådan, så länge han ännu icke vet, o m färden kommer att företagas. Är denna väl en gång fullt besluten, så varder enligt min mening konung Svens bistånd ringa, ty han månde icke vilja hålla någon av eder, dig eller jarl Hakan, undan från dödshugget. Helst såge han, att I bägge gåven varandra döden.» Allt gick så, som Astrid gissat.
När man följande dagen börjat dricka i hallen, frågade konung Sven, om jomsvikingarna hölle i minnet sina löften, dem de låtit höras om natten, och Sigvalde svarade honom med alla de ord, Astrid lagt honom på läppen; han sporde, vad hjälp konungen ville giva honom. Till sist vart det så, att konungen lovade honom tjugu skepp till resan. »Den handräckningen är god att få av en och annan mäktig bonde, men icke är den kunglig,» sade Sigvalde. Konungen inföll något vresigt: »Vad begär du då?» »Det kan jag fort säga,» svarade han, »sextio skepp, alla präktigt utrustade med män och vapen.» »Alla dessa skepp,» återtog konungen, »skola vara utstyrda enligt din åstundan, så snart I viljen giva eder i väg.» »Detta är vackert och manligt bjudet, såsom man också av eder kunde vänta,» sade Sigvalde, »sätten nu även edert löfte i verket lika ädelt, som I haven givit det! Så snart detta gille ändats, skall jag låta hämta alla skeppen, på det färden icke måtte försinkas.» Konung Sven teg. Han satt en stund tvekande. Sedan sade han: »Det skall ske, som du önskar, Sigvalde. Dock går allt detta något hurtigare än jag tänkt mig.» »Större utsikt är, att denna vår föresats varder spord till Norge, ifall man sölar med färden», menade Sigvalde. Han sade sig hava bättre förväntan om seger, därest intet rykte om hären ginge före densamma.
Det berättas, att Tova, Strut-Haralds dotter, yttrade till sin husbonde Sigurd kåpa: »Nu månde du draga med på detta tåg, såsom du beslutat. Jag beder dig väl fullgöra, vad du lovat, och varda din broder Bue en god följesman — må du lämna ett fagert beröm efter dig! Mitt löfte giver jag dig, att ingen man skall vila i min säng, så länge jag hör dig vara i livet.» Sedan vände hon sig till Bue: »Här äro två män, som jag vill giva dig med på resan. Den ene heter Håvard och kallas den huggande; den andre heter Aslak holmskalle. Dessa kämpar skänker jag dig, enär jag håller av dig, och ärligt vill jag tillstå, att jag gärna hade velat vara gift med dig — hellre än med honom, jag nu äger!» Bue tog emot männen och bad henne hava tack för dem. Dessa bägge män hade av Tovas bröder tagits till fånga under ett härnadståg i österled. Hon fick dem till tjänare och skosvenner. De voro präktiga karlar, kampduktiga och okuvliga. Bue gav Holmskalle strax åt sin frände Vagn, men Håvard tog han till sig.
Jomsvikingarna sutto vid gästabudet den tid ut, de från början bestämt. Sedan bröto de upp. De drogo bort för att med danakonungens bistånd rusta sig till härnadståget emot Norges rike.
När jomsvikingarna gjort allt det redo, som de ämnade taga med sig, foro de från Danmark med, såsom man sagt, etthundra storskepp, men somliga mena, att de haft sjuttio till. Skeppen voro lastade med utsökta dyrbarheter, förträffliga kämpar och allsköns vapen, sköldar och goda härkläder. De förnämsta hövdingarna voro: Sigvalde, Bue den digre och Vagn Åkesson. Sä gåvo de sig till havs. De fingo god vind och kommo till Viken i Norge. Det var sent på dagen. Oförvarandes kommo de för alla, ty intet hade sports om deras färd, förrän de nu voro framme. De styrde upp till staden Tunsberg. Där landade de vid midnatt. När de kommit in i köpstaden, plundrade de den helt och hållet. Med eld och vapen föllo de våldsamt över invånarna, togo all egendom, de kunde lägga hand på, och dråpo folket. Många, som endast sårades, fingo snart sitt banehugg. Enär staden mest var byggd av trä, brann den raskt. Vikingarna hejdade sig icke, förrän den låg i aska. Så noggrant dråpo de, att icke ett människobarn kom ur den staden levande. Därefter vände de om till sina skepp och seglade norr ut längs kusten.
Om deras härnad är intet förtalt, förrän de alla på en gång nådde Jädern. Skeppen fingo de alla gott i hamn. Detta var om julnatten. Landstigningen skedde hastigt. Hären fördelades i stora flockar, de där var för sig skulle härja i bygden. Den var stor och folkrik. Den mest ansedde mannen där hette Germund. Han var Håkan jarls länderman, ung till åren och mycket aktad av jarlen; han var högste styresman på Jädern och skötte sin syssla å jarlens vägnar. Jomsvikingarna skövlade strax i den närmaste bygden varenda gård, som var i deras väg; och invånarna vaknade ej vid en god dröm, när härbärgena lågade och en väpnad här kom rusande över dem. Germund vaknade vid denna ofred liksom de andra, vilka sovo med honom i huset. Tillsammans med några män flydde han upp på ett loft, där han trodde sig kunna göra det långvarigaste motståndet. Så snart vikingarna vordo varse hans flykt, trängde många fram till löftet och höggo med kraft och fart upp det. Germund såg, att de icke här kunde värja sig. Han hoppade ifrån löftet och kom stående ned på gatan. Vagn Åkesson stod där i närheten. Han högg till honom, och hugget tog av handen ovan handleden. Den föll i gatan, men Germund kom undan och lopp till skogs. En stor guldring hade följt med handen. Vagn tog den upp och gömde den. Då Germund nått in i skogen, stannade han på en plats, varifrån han kunde urskilja männens röster, ty det syntes honom fåvitskt att icke kunna berätta, vilka denna härs hövdingar voro — helst som han själv fått sig ett sådant märke. Av de ord och rop, han hörde, vart han viss om, att det var jomsvikingarna, som kommit dit. Han fick även veta, vem som givit honom hugget. Jomsvikingarna höllo vakt, på det ingen måtte slippa ut ur bygden. En och annan, som sökte smyga sig bort, vart strax nedhuggen eller motad tillbaka in i elden. Den gavs av det ena huset åt det andra. Omsider hade vikingarna bränt ned hela bygden med allt det folk, där bott. Ingen slapp undan utom denne ende, nyss nämnde Germund.
Han strök in i skogar och snår, och det säges, att han i tre dygn strövat ute i ödemarker, innan han nådde en bygd. Här gav han sig strax i samtal med folket och togs mycket gästvänligt emot, så snart man fått veta, vem han var. Han drog vidare, tills han fick spörja, var jarl Håkan och sonen Erik voro på gästning. De uppehöllo sig på gården Skugge. Mannen, som höll gästabudet, hette Erling. Han var jarlens länderman. Det var sent på dagen, då Germund hann fram till Skugge. Han gick strax in i dryckeshallen, trädde hän till jarlen, som satt vid bordet, och hälsade honom. Han tog väl emot hälsningen och sporde efter tidender. »Stora tidender har jag att förkunna», svarade Germund. »Goda skola de vara, och gott skola de bringa», sade jarlen. »Nog kommer jag med tidender, men de äro onda och därtill sanna,» återtog Germund. »Jag skall mäla eder ett stridsbud: en stor här har fallit in i landet; den drager fram med gruvlig ofred och våldsverkan och gör edert rike den argaste skada — det är daner, som kommit! Jag tror dem hava i sinnet att så färdas fram, till dess de träffat eder.» Jarlen utropade i vrede: »Detta budskap är en nedrig lögn! För länge sedan skulle allt Norges rike hava legat öde, om danerna här härjat varje gång, I förtalt det. Ej skall man höra upp med att ljuga krigsrykten här i landet, förrän någon blivit hängd för dem! Det skall också ske.» Erik vände sig till sin fader. »Tala icke så, herre,» sade han, »ty denne sagesman far icke med osanning — han är ingen lögnare.» »Känner du honom,» sporde jarlen, »eftersom du så här tager dig av hans sak och värnar honom?» »Jag håller före,» svarade sonen, »att det är Germund, som kommit hit, eder länderman söder ut frän Jädern. Ofta har han tagit vänligare emot oss, än vi nu taga emot honom.» »Icke kände jag igen honom,» sade jarlen. »Må han åter komma hit fram och tala!» Germund trädde ånyo hän till jarlen. »Vem är du ?» sporde denne. Germund sade sitt namn. »Jag vet,» fortsatte jarlen, »att du säger sant. Men vem för an denna stora här?» »Sigvalde heter den ene hövdingen,» svarade han, »de andra äro Bue den digre och Vagn Åkesson. Jag bär även ett märke såsom bevis på att jag like ljuger.» Han visade upp sin stympade arm. »Det anar mig,» fortsatte han, »att innan få veckor förlidit, skolen I och många andra medgiva, att vad jag sagt är sanning.» Han sade sig kunna besanna sina ord med ännu flera sår, som han hade. »Hårt och ömkansvärt har man handskats med dig,» utbrast jarlen, »känner du något till, vem som givit dig detta sår och huggit din hand av?» »Jag slöt mig till, vem mannen var,» svarade han, »av de ord, man sade, när han tog upp ringen, som följde med handen. ’Rikare vart du nu, Vagn Åkesson’, ropade man. Därav tyckte jag mig kunna veta, att det varit han, som huggit till mig. Jag fick ock utrönt, att dessa härmän kallades jomsvikingar.» »Nog bliva vi snart riktigt kloka på dessa tidender,» utbrast jarlen. »Sant att säga, skulle jag sist hava korat dessa män och denna här till mina motståndare, om jag fått göra ett val bland alla dem, jag i världen känner. Nu torde här tarvas både visa råd och käckhet.» Han lät dryckesborden skyndsamt tagas bort och gick till det härbärge, han skulle sova i. Så led natten.
Nästa morgon sände jarlen några män norr ut till Lade att där bringa sonen Sven detta budskap om örlig samt bjuda honom se till, att folket som snabbast samlade sig ifrån hela Trondhjem; han skulle ock med män och vapen utrusta varje skepp, han kunde erhålla. Jarl Håkan grubblade tillsammans med sina klokaste rådgivare mycket över, vad beslut man nu hade att fatta. Hans första råd var, att vårdkasar skulle tändas, budkavlar sändas ut och folkhopar giva sig i väg åt alla håll. Han bjöd envar att draga åstad, som vågade värja sig och sitt gods. Själv bröt han genast upp från gästabudet med det manskap, han vunnit. Han tågade in i Romsdalen. Sedan samlade han folk både i Nord- och Södermöre. Ländermannen Erling sände han söder ut till Rogaland att där draga ihop härflockar. Han avfärdade bud till alla de vänner, han hade i landet, att de skulle sluta sig till honom. Jämväl lät han bud gå till de män, han låg i osämja med; han bad dem komma till sig och hälsade dem, att han nu ville förlikas med var och en, som blott gjorde honom följe, hade han ock förbrutit sig aldrig så svårt; han förläte den man allt, som blott räckte honom en hjälp. Hans son Erik for norr ut igenom Nömdalen och överallt omkring på öarna längs kusten. Då han var i Hamarsundet, hände sig, att sex skepp kommo honom till mötes. Den man, som förde an folket, hette Torkel och benämndes midlång. Han var en väldig viking, svår att handskas med. Med jarlen låg han i skarp delo, ty han hade förövat många illgärningar och gjort riket mycken skada både med dråp och rån. Ofta hade Håkan sänt manskap mot honom för att få honom ur livet, men alltid hade han kommit undan. Då Erik stött på honom i sundet, tog han så till orda: »Vill du, Torkel, draga med ditt folk till min fader och i strid giva honom din hjälp, så skall han nog förlika sig med dig. G ä r n a torde han det göra!» »Villig är jag att på så vis köpa mig fred, svarade Torkel midlång, ifall du, Erik, går i god för att detta också bliver verklighet, när jag råkar fader din.» »Det gör jag», sade Erik. Torkel slog strax följe med Erik och skaffade sig därmed fred hos jarlen. Med Erik seglade han fram till det ställe, Håkan bestämt till mötesplats för sig och sönerna. Här träffade de alla tillsammans, jarl Håkan, Erik och Sven. Det var vid den ö i Södermöre, som heter Had. Hit samlades hela hären, och många ländermän voro i jarlens följe. Håkan och hans söner hade tillsammans trehundra skepp, men många av dem voro icke synnerligen stora. De lade dem alla in i den vik, som kallas Hjörungavåg. Sedan höllo de rådplägning. Här låg nu hela flottan.
Om jomsvikingarna har man att förtälja, att de fortsatte sin färd norr ut längs kusten. De foro icke fridsamt fram. De rånade och dräpte. Hela härad och byar brände de ned till kallt kol, och ideligen gjorde de strandhugg. Långt upp i norr ströko de på sådant vis längs landet; och intet motstånd funno de, ty när de, som bodde fjärran från bygderna, fingo spörja deras framfart, samlade de sig i stora flockar, och alla, som voro unga och stridbara, drogo bort till Håkan jarl; medan de inbyggare, som härnaden nådde, flydde hän till ödemarker och skogar, somliga upp på fjällen, andra ut till skären. Sålunda räddade sig alla, som det kunde, undan vikingarna och bidade landshären. Omsider vordo alla bygderna utmed havet lagda öde — ifrån Jädern i söder och norr ut helt till Stad. Jomsvikingarna hade nämligen nu hunnit till Ulvasundet och voro framme vid Stad. Ännu hade de ej fått någon säker nys om jarl Hakan, lika litet som han om dem. De seglade förbi Stad sex sjömil norr ut. Där var vanskligt att komma fram; varken funnos hamnar uppe vid kusten eller öar att landa vid. De nådde till sist hamnen vid Häröarna. Dit lupo de in med hela flottan. Nu ville de skaffa sig några livsmedel, och Vagn Åkesson for på ett långskepp bort till ön Had. Han visste ej, att jarlen låg med sitt folk i viken ej långt därifrån. Han lade till vid ön och steg i land med sina män i akt att där göra ett strandhugg, ifall det vore möjligt. De träffade en man, som drev sex kor och tolv getter framför sig. Vagn sade till sina följeslagare: »Tagen getterna och korna, slakten dem och forslen dem ut på vårt skepp!» »Vem är han, som befaller över det här folket?» frågade bonden. »Han heter Vagn Åkesson», svarade männen. »I så fall tyckes mig,» återtog bonden, »som om tillfälle till en större slakt skulle finnas för eder — och det ej så långt härifrån. Icke sköten I eder på rätt härmansvis i ett främmande land, vilket I fjärranfrån sökt, hur oöverträffliga; I än ären och lystna efter att på denna härfärd öka eder ära — I tagen kid och kalvar, getter och nöt, svin och får; men ros vunnen I, om I läten boskapen vara och i stället togen tag i björnen, som nu nästan sitter fast i snaran, blott I gripen till!» Vagn sporde mannen efter hans namn. Han sade sig heta Ulf. »Om vilken björn ordar du,» frågade sedan Vagn, »som det vore oss en sådan lycka att fånga?» »Om densamme, genmälde han, som inom kort skall sluka eder alla, ifall I icke nu fån honom fatt.» »Säg oss de goda och sanna tidender, vi behöva veta,» bad Vagn, »vi skola löna dig väl. Om du känner något till jarl Håkans förehavanden, och du säger oss sanningen, så skall du få behålla både dina getter och kor.» Ulf svarade: »Vare sig I viljen löna mig väl eller icke alls, skall jag likväl säga eder, var Håkan jarl i går låg med ett enda skepp — han låg här innanför ön Had i Hjörungavågen. I kunnen nog strax få honom dräpt, ifall I viljen; han bidar där ännu på sina män. Underligt finner jag det, att han utan en större styrka giver sig så där oförsiktigt åstad. Troligast är, att han nu är sin död nära. Han har förvisso icke sport till eder; eljest låge han icke så.» »Du skall ha friköpt all din boskap och dig själv med,» sade Vagn, »om det är sant, vad du säger. Följ oss nu ombord på skeppet och lotsa oss fram till jarlen!» »Sådant höves mig icke,» genmälde bonden, »då vill jag hellre slåss med jarlen, ty det anstår mig bättre. Dock skall jag säga eder vägen, så att I själva kunnen hitta till Hjörungavåg.» »Visst skall du fara med oss,» förklarade Vagn, »vare sig det behagar dig eller icke.» Ulf steg ombord med Vagn och de andra. Det var tidigt på dagen. De styrde strax hän till Häröarna och sade Sigvalde och alla jomsvikingarna dessa tidender. Genast gjorde man sig fullt stridsfärdig, som om man skulle draga till den hårdaste kamp; man ville finna sig beredd pä, att allt ej avlupe så lätt, som Ulf låtit förstå.
Så snart flottan var segelklar, blåstes det till anfall för hela hären, och skeppen ströko in längs ön Had. Det var svag östanvind. En rök av brinnande mossa drev emot dem; snart kom en ny och så en tredje, som icke var den mattaste. Sigvalde utbrast: »Denna rök månde visa, att en härsmakt kan väntas ligga i närheten. Måhända Håkan jarl ej har ett så fåtaligt följe, som man sagt oss.» Främst seglade Bue digre, därnäst Vagn och sist Sigvalde, envar med sitt folk. Så nådde de Hjörungavåg vid öns norra ända. Nu misstänkte bonden Ulf, att skeppen, som lågo där, skulle synas vikingarna något flera än vad han omförmält. Så fort skeppen började visa sig för dem, som styrde främst, sprang han över bord och dök i djupet. Han ärnade simma till land, ty han ville ej bida lönen för sina upplysningar; men Vagn, som såg hans hopp, fick lust att giva honom den; och han slungade sitt spjut efter honom. Det for i Ulfs midja, sä att han strax lät livet. Så skildes han och Vagn. Jomsvikingarna rodde in i Hjörungavåg. Med ens sågo de hela viken besatt av skepp. Här träffade de omsider jarl Håkan, som de letat efter; han låg här ej med e t t skepp, ej med två — snarare voro de över trehundra: snäckor, långskepp och handelsskepp, ja, varje flytande högbordad skuta, som han mäktat anskaffa. Och alla skeppen voro lastade med folk, vapen och sten. Jämte jarlen voro sönerna Erik, Sven, Sigurd och Erling härens främste män; envar av dem styrde sitt skepp. Inför deras åsyn lade nu jomsvikingarna plötsligt hela sin flotta i slagordning.
Bukten vid Hjörungavåg vetter åt öster och dess mynning åt väster. Ute i viken höja sig trenne stenar, den ena något större än de båda andra. De kallas Hjörungarna, och har viken fått av dem sitt namn. Mitt inne i den ligger ett skär, från vilket det åt alla håll är lika långt till land, både inefter bukten uch utmed de bägge stränderna. Norr om Hjörungavåg ligger ön Primsignd, söder om den ön Hörund; innanför denna breder sig Hörundsfjärden.
Jomsvikingarna ordnade sig sålunda till striden: Sigvalde lade sitt skepp i mitten av fylkingen; närmast honom höll sig på styrbords sida hans broder Torkel höge; Bue digre och brodern Sigurd befunno sig i fylkingens norra arm, Vagn Åkesson och hans fosterfader Björn bretske i dess södra. Emot dem alla gjorde nu jarlen och hans söner sin flotta slagfärdig. Det fastställdes, att tre skeppshövdingar skulle strida emot envar av dessa kämpar; ty så mycket manstarkare voro norrmännen enligt denna sagas mening. Dock säger biskop Bjarne i den dråpa, han diktat om jomsvikingarna, att fem av jarlens män stodo emot en dansk man, och flera äro de som instämma med honom. Man bestämde, emot vilkendera av jomsvikingarnas hövdingar envar skeppsförare skulle upptaga striden. Själv skulle jarl Håkan segla fritt omkring. Han hade att stärka och stödja alla fylkingarna. Det är förtalt, att fyra isländska män varit med jarlen. Den ene bland dem var Sköldmö-Ejnar, hans skald. Numera stod han ej så högt i heder hos Håkan som tillförne. En gång talade han om, att han ämnade löpa ifrån jarl Håkans flock och till Sigvaldes och kvad så detta:
Ljöd min sång om jarlen:
Hjälten landet hägnar
än, när andra slumra —
ångrar nu jag dråpan.
Goda guldet spara
gode kungar icke:
Skald, där jag har sjungit,
skattats mer än pengar!
»Jag skall till sist ändock draga till Sigvalde», utbrast han och sprang från Håkans skepp upp på bryggan. Han låtsade, som om han ville vandra vidare. Så rask var han dock ej i gången, ty han ville se, huru jarlen tedde sig. Uppe på bryggan kvad han denna visa:
Finnom jarl, som gärna
giver ulvar föda:
sköldens sken från Sigvalds
skepp låt mäktigt flamma!
Skall den skatteödarn
skald ej från sig kasta,
när jag fursten finner —
fort till skeppen hastom!
Nu fick jarlen se, att Sköldmö-Ejnar stod i beredskap att rymma undan. Han kallade på honom och bad honom komma hän till sig. Ejnar vände om. Sedan hämtade Häkan två skålar, dem han ägde. De voro gjorda av luttrat silver och helt och hållet förgyllda. Med dem följde tvenne vikter, den ena av guld, den andra av silver; på båda var en mansbild inskuren. De kallades lotter. Sådana ägde man ofta i forntiden, och i dem dolde sig en hemlig kraft. Jarlen brukade dem vid varje tillfälle, då något viktigt var å färde. Han plägade då lägga dem i skålarna, sedan han bestämt, vad var och en skulle betyda. Kom den lotten upp, han önskade, välte sig den andre om och låg aldrig lugn i skålen; därav vart en stark klang. Dessa klenoder gav jarlen Ejnar samt bad honom vara glad. Han stannade kvar och sprang icke bort mera. Av detta fick Ejnar ett tillnamn. Han kallades skålglam.
De övriga islänningarna voro Vigfus Viga-Glumsson, Tord vänsterhand och Torlef skurna, son av Torkel rike från Myrarna väster ut i Dyrafjorden. — Det berättas, att Torlef skurna drog till skogs och högg sig en väldig klubba av en knotig trädstam. Sedan gick han hän, där kockarna redde till maten, svedde klubban lätt och härdade så knottrorna. Han vandrade ned till skeppen och mötte jarl Erik, i vars följe var Ejnar skålglam. När jarlen såg denna ansenliga klubba, som Torlef hade i handen, sporde han: »Vad vill du med den där digre knölpåken, du bär på?» Torlef svarade således:
I handen jag har,
för huvun gjord,
store benbrytarn,
Sigvaldes ofärd,
vikingars ve,
värnet för Håkan.
Skall ekeklubban,
om jag lever,
icke varda
vänlig mot daner!
Därpå gick jarl Erik med sina islänningar ombord på sitt skepp och rodde ut till flottan.
Fylkingarna stötte samman, och en hetsig strid började. Ingen behövde någon maning att gå fram. Det var före soluppgången. Först slogs man med stenar. Många sköto med låsbågar och handbågar. Somliga slungade spjut och kluvna stockar, och snart stupade folk på norrmännens skepp. Då jarlarna Håkan och Sven drabbat ihop med Sigvalde, hölls det å båda sidor gott stånd. Ingen lät sitt skepp vika. Kampen mellan jarl Erik och Vagn var även jämn. Men Bue och brodern Sigurd trängde fram med kraft, och Bue högg dryga hugg, så att det tycktes dem som stredo emot honom, bäst att hålla sig på avstånd. De läto skeppen sacka, och Bue gjorde ett stort veck i jarlafylkingen. Nu vart där ett starkt ropande, och lurarna ljödo våldsamt. Detta uppmärksammade jarl Erik. Han seglade ditåt på eget skepp, och brodern Sven följde honom på sitt; de styrde emot Bue. Det vart en rasande träffning, och för modlös man var det lett att vara inombords på skeppen. Jarlarna fingo fylkingen rät igen, men det var också allt. Under tiden kämpade Håkan allena med Sigvalde. Då hördes ett högljutt skri från Vagns kämpar. Erik rodde tillbaka. Vagn hade våldsamt sprängt dennes flotta. Han hade brutit sig igenom den och rivit upp hela fylkingsarmen. Då Erik vart varse detta, lade han sitt skepp Järnbarden långskepps emot Vagn, och de slogos ånyo. Det är en allmän mening, att hetsigare slag ej hållits. Med ens sprungo Vagn och Åslak holmskalle upp på Järnbarden och fram på dess däck. De följde var sin sida, och huggande trängde de fram, så att allt vek för dem. Åslak var stark och skallig. Ingen hjälm hade han på huvudet; med naken hjässa bröt han sig väg i vimlet. Fastän huggen föllo på hans skalle, vart där icke mera bett än om man klappat den med ett valfiskben. Vädret var gott, och solen sken varm. Många togo sina kläder av och buro endast rustningarna. Åslak och Vagn fällde män i mängd, och jarl Erik eggade ivrigt sitt folk. Då tog Vigfus Viga-Glumsson från Järnbardens däck upp ett stort städ, mot vilket han nyss nitat fast sitt lossnade svärdshjalte, och drev det i Åslaks huvud, så att dess spets sjönk ned däri. Han föll strax och var död. Vagn gick längs andra skeppsbordet och drap i ursinne norrmän. Torlef skuma sprang fram och slog till honom med ekklubban. Slaget kom i hjälmen, och var så väldigt, att den rämnade. Vagn vacklade tillbaka, men i detsamma stack han svärdet i Torlef, tog ett språng överbord och stod på sitt eget skepp samt kämpade med käckhet. Jarlen lät Järnbarden glida undan, ty Vagn och Holmskalle hade nästan rött det skeppet ända fram till masten. Håkan jarl hade under tiden lagt i land med hela sin här.
Nu vart vila i kampen, och jarlen och hans söner träffades åter alla. »Jag tror mig se,» sade Håkan, »att striden börjat taga en för oss vansklig vändning. Alltid har jag tänkt mig en kamp med dessa män mäkta mödosam — nu har jag fått visshet därom. Icke skall det gå oss väl, om vi ej fatta ett gott beslut. Själv stiger jag i land, men I skolen här vid skeppen akta under tiden på, om de lägga fram till anfall.» Jarlen trädde med några män upp på ön Primsignd. Han gick in i en skog. Här lade han sig ned på knä och gjorde bön, vänd emot norr. Han anropade sin skyddsgudinna Torgerd Hölgabrud, men hon ville ej lyssna till bönorden. Hon var vred. Mångahanda ting bjöd han henne såsom offer, men hon ville icke taga emot dem. Allt hopp syntes honom ute. Så långt gick det, att han lovade henne människooffer, men ännu vart hon ogunstig. Omsider bjöd han henne sin egen son Erling, sju år gammal och en mycket förhoppningsfull sven. Honom ville hon hava. Jarlen sände efter pilten och lämnade honom i trälen Skafte karks händer. Denne tog honom bort med sig och gjorde honom skada.
Sedan drog Håkan åter till skeppen. På nytt eggade han sina män. »Nu vet jag för visst,» utropade han, »att seger varder oss förunnad. Gån nu än bättre fram, ty jag har bönfallit de båda systrarna Torgerd och Irpa om segern!» Han steg ombord på sitt skepp. Ånyo gjorde de sig stridsfärdiga. De rodde fram till anfall, och åter tog den mest förbittrade kamp vid. Då började vädret tjockna i norr. En dunkel och dyster sky drog upp ur havet. Hastigt höjde den sig hel över viken. Det var vid tretiden om eftermiddagen. Snart täckte skyn himmeln, och en stark hagelby följde. Det syntes folket, som om både blixtar och åskskrällar blandade sig däri. Alla jomsvikingarna måste kämpa emot vinden. Detta oväder drog fram med så stora under, att somliga män ej förmådde mera än hålla sig upprätta. Och de, som förut tagit kläderna av sig för hettans skull, började nu att frysa; dock skötte de kampen tadelfritt. Då jomsvikingarna slungade stenar och vapen eller kastade sina spjut, drev vädret det alltsamman tillbaka emot dem, och därmed följde ock ovännernas vapenskurar. Bues följesven Håvard huggande var den förste, som såg Hölgabrud på jarl Håkans flotta. Sedan skönjdes hon av många andra, även av dem, som ej mäktade se spökelser. Då vädret saktat sig litet, sågo de, huru en pil flög ut från varje finger på trollet och tog, varenda en, fäste i någon man. Detta förtaldes Sigvalde. »Ej tyckes mig, att vi slåss med människor allenast i dag», utbrast han. »Dock är det nödigt, att envar visar den mandom, han förmår!» Då hagelbyn något mildrade sig, anropade jarlen för andra gången Torgerd och påminde henne om, huru stort offer han givit. För andra gången bröt ovädret löst men nu vida större och stridigare. Så snart skurarna begynte, såg Håvard huggande två kvinnor stå på Håkan jarls skepp. De hade samma åtbörder bägge. Sigvalde ropade: »Bort vill jag fly — följe mig alla mina män! Icke gjorde vi löfte att slåss emot trollen. Nu är det värre än nyss, ty vi hava tvenne trollkvinnor emot oss.» Han löste sina skepp från flottan och ropade till Bue och Vagn, att även de skulle flykta undan. Vagn bad honom draga ensam sina färde som den fegaste niding. Under denna oro sprang vikingen Torkel midlång ifrån sitt skepp upp på Bues och högg till honom — detta gjorde han i en enda handvändning. Han högg av honom läppen och hela hakan, så att tänderna röko ur huvudet. Och Bue sade: »Värre skall det nu tyckas den danska mön på Bornholm att kyssa oss.» Han högg emot Torkel, och som däcket var halt av blod, föll denne upp emot sköldbommen, när han ville avvärja hugget. Det råkade honom i midjan och skar honom mot skeppsbordet sönder i två delar. Strax därefter tog Bue den digre sina båda guldkistor, en i var hand, och ropade högt: »Över bord, alla Bues män!» Han sprang i havet med kistorna. Nu drog Sigvalde sig ur flottfylkingen, och Vagn kvad denna visa:
Sigvalde har under huggen
hållit i dag oss alla,
nu med fart den fege
flyktar hem till Danmark.
Fort till fagra husfruns
famn han hinna längtar.
Ned i sjön från skeppsbord
sjönk den tappre Bue.
Sigvalde hade blivit kall under ovädret. Han sprang hän till årorna för att ro sig varm, och en annan man satte sig vid styret. Vagn slungade sitt spjut. Det tog i den, som styrde, och nitade honom fast vid skeppsbordet, ty Vagn trodde, att den mannen var Sigvalde. Torkel höge drog sig ur striden, så snart brodern Sigvalde rott undan. Det gjorde ock Sigurd kåpa, när hans broder Bue sprungit över bord. Båda menade sig nu hava uppfyllt löftena, de gjort. Med tjugufyra skepp vände de hem till Danmark. Om Vagn och hans kämpar har man att förtälja, att de ånyo värjde sig käckt. De män, som ännu voro vapenföra, gingo alla upp på hans eget långskepp. Jarl Erik och många andra hövdingar anföllo det, och striden vart åter mäkta het. Men det gick så, som ordstävet säger: intet förmår man mot övermakt. Så grundlig manspillan blev det på Vagns långskepp, att icke flera än åttio man där stodo levande kvar. De värnade ännu lyftingen. Då föll natten så mörk på, att man icke såg att kämpa mer.
Jarl Håkan lät rycka bort alla årorna frän de rödda skeppen. Sedan rodde han med sina män till land, ty för nattmörkrets skull kunde de ej syna skeppen och se, hos huru många av männen hopp om liv funnes kvar. I land spände de tälten över sig — dem tycktes, att de nu kunde rosa sig av vunnen seger! Jarlen lät taga haglet och väga det. Varje hagelkorn vägde ett öre, och jarlen fann de båda trollsystrarnas makt ansenlig. Därefter förbundos männens sår, och nästan ingen fanns, som ej hade sådana. Jarlen själv och hans frände Gudbrand den vite från Dalarna höllo vakt om natten. Gudbrand var en klok och mäktig man. Näst sina söner älskade jarlen honom mest. Vagn Åkesson och Björn bretske överlade med varandra, vad utväg de nu skulle söka. Vagn menade, att de antingen skulle stanna där på skeppet, tills det dagades, och värja sig, så länge de det förmådde — »eller ock,» sade han, »fara in till land och göra Håkans här allt vad ont vi kunna.» De funno på det rådet att taga masten och årorna och med dem fortskaffa sig vidare. Tillsammans voro de åttio man, som sökte att på dessa trästycken leta sig i mörkret in till land. De kommo hän till ett skär och trodde, att de nått fastlandet. Mycket utmattade voro de, och tio män dogo där av köld och sår. Av de sjuttio, som ännu levde, voro många maktlösa av sårnaderna och ännu mera av nattkylan. De förmådde icke den gången färdas längre.
Så fort Bue hoppat i havet och Sigvalde och de andra flyktat, hade hagelskurar, ljungeldar och tordön stannat av, och luften hade blivit lugn och skyfri men mycket kall. Vagn och hans följeslagare blevo kvar på skäret, tills dagen kom och det vart ljust.
Under natten hörde jarlens män, hur en bågsträng klang. En pil kom susande från det skepp, Bue ägt. Den for in under armen på jarl Håkans frände, Gudbrand den vite från Dalarna, och han föll strax livlös ned. Jarlen och många andra funno förlusten mycket stor, då de sågo en så dugande man som Gudbrand död. De bonade om hans lik, såsom tidens sed var. Erik gick om natten ut ur sitt tält. Då vart han varse en man, som stod vid dörren. Han sporde, vein det vore. »Vi är du så blek som en död man?» frågade han. Det var islänningen Torlef skuma. »Se kan jag, att du är din bane nära», fortfor Erik. »Vad fattas dig?» »Jag är ej så säker på, om icke Vagn Åkessons svärdsklinga rörde litet vid mig i går, svarade han, när jag gav honom klubbslaget.» »Ute på Island har fader din haft klen lycka såsom din skyddsande, om du nu skall dö — en så karsk kämpe!» Därefter segnade Torlef ned och dog strax. Många andra av jarl Håkans män gåvo den natten upp andan för sina sårs skull.
Så snart dagen bräckt, drogo jarlen och hans folk ut att undersöka skeppen. De kommo till det, som varit Bues; mannen, som skjutit av pilen, tycktes dem väl värd allt ont. De funno där blott en enda man levande. Det var Håvard huggande, han, som varit Bues följesven. Han var svårt stympad: båda benen voro avhuggna ovan knäna. Sven Håkansson och Torkel lera gingo hän till honom. Han sporde: »Kom någon sändning här frän skeppet bort till er å land i natt?» »Visst kom det en,» svarades, »kom den kanske från dig?» »Ej vill jag dölja,» sade han, »att det var jag, som sände eder pilen. Stod någon i vägen för den, eller fick någon skada av den?» Man sade, att den, som pilen tog i, fick bane. »Vem tog den i?» frågade han. »Gudbrand den vite från Dalarna», svarade man. »Ja, ja,» sade Håvard, »så fick icke d e t ske, som jag helst önskat, ty skottet hade jag tillärnat jarlen. Dock är jag till freds med, att n å g o n föll för det, som I ogärna velat mista!» »Intet är här att betänka sig på,» sade Torkel lera, »dräpen fort denne man!» Torkel högg till honom, och många andra sprungo fram och sargade honom, tills livet flydde. Därefter foro de åter i land och förtalde Håkan, vem de fällt. De sade sig hava förstått av hans ord, att manhaftighet icke fattats honom.
Nu fingo de se, huru ute på skäret en mängd män sutto tillsammans. Håkan bjöd sitt folk fara ut till dem och bringa honom varenda en; han sade sig vilja själv råda över deras liv. Jarlens män gingo ombord på ett skepp och rodde ut till skäret. De flesta av dem, som sutto här, voro sa medtagna av sår och köld, att de ej mäktade värja sig. Ingen gjorde heller motvärn. De togo Vagn och alla hans följeslagare till fånga och förde dem hän till jarlen. Han lät leda dem alla upp i land. Deras händer snoddes på ryggen, och de blevo alla skoningslöst hopbundna vid ett rep. Skafte kark och andra trälar höllo tag i repet och vaktade dem. Därefter gingo jarlen och hans följe bort för att njuta sin måltid. De ärnade senare på dagen i gott mak hugga ned dessa fjättrade jomsvikingar. Innan de satte sig ned att dricka och äta, vordo vikingarnas skepp med all laddningen förda till land. Godset blev buret samman för att delas, och jarlen och hans kämpar skiftade sinsemellan både det och vapnen. De tyckte sig hava vunnit ett vackert byte och därtill en stor seger; några jomsvikingar hade de fångat, många hade de dräpt, och alla de andra hade givit sig på flykten. Då de blivit mätta, gingo de ut ur tälten.
De vandrade bort till vikingarna, där de sutto fängslade vid repet. Torkel lera vart utsedd att giva dem alla banehugget. Först gav man sig i samtal med dem. Man ville veta, om de verkligen voro så karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt man känner. Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trålarna snodde upp deras hår på käppar. Sedan leddes trenne fram för att halshuggas. Torkel lera högg huvudet av dem alla. Därpå vände han sig mot sina stallbröder. »Har jag under detta skiftat utseende något?» frågade han, »ty det säges, att sådant plägar hända de flesta, medan de äro sysselsatta med att slå livet av tre män efter varandra.» Håkan jarl svarade: »Medan du högg, skönjde vi ingen skiftning i dina drag; dock syntes oss ditt utseende redan ändrat dessförinnan.» Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i hans hår. Torkel sporde, huru det syntes honom att dö. »Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall dö», svarade han. Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv. Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det kändes att dö. »Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne,» genmälde han, »ifall jag talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa skall en gång lämna livet.» Torkel högg av hans huvud. Nu bjöd jarlen att han skulle tillspörja envar, innan han dräptes, vad intryck döden gjorde på honom. Man menade, att det icke sagts för mycket om deras manhaftighet, ifall de nu icke gruvade sig, och det syntes alla en stor gamman att få höra deras utsagor, vare sig dessa uppenbarade någon dödsfruktan eller ej. Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår. »Hur finner du döden?» sporde Torkel. »Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall leva med skam.» Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på banehugget, tv själv ville han ej invänta flera ord av honom. Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som nyss de andra. »Jag tycker mycket om döden,» genmälde han, »och den kommer mig nu mäkta lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår, ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som jag sagt!» Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde. Sedan fick den ättonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom sin vanliga fråga. »Härlig finner jag min död», sade han. När hans hår sveptes om käppen, utbrast han: »Gumse, gumse!» »Vi kommer dig detta på tungan?» sporde Torkel. »Därför att här icke finnas av det slaget för många åt alla de får, I jarlsmän i går ropaden på, när I känden såren svida (1).» Då trädde Erik fram och sade: »Vill du hava nåd, gode kämpe?» »Råder d u för sådan, eller vem bjuder den?» frågade mannen. »Den bjuder, som har makt till det — Erik, son av jarl Håkan», svarade denne. »Då vill jag taga emot nåd», sade han. Erik tog till sig denne jomsviking och förklarade, att han förvisso vore en präktig man. Den nionde mannen vart löst. Torkel sporde: »Vad förnimmer du nu sannfärdigtvis, när du skall lämna livet?» »Gott kännes det att dö,» sade han, »men jag vill att du medgiver, att jag icke slaktas som ett får. Jag skall sitta lugn, om du blott hugger mig rakt i ansiktet. Lägg då nogsamt märke till, om jag blinkar något, ty vi jomsvikingar hava ofta sagt, att vi ej skulle rycka till för slikt.» Torkel samtyckte. Han ställde sig framför honom. Lugn satt han för hugget, som tog honom i ansiktet. Man såg honom icke blinka; alls ingen skiftning i dragen lät han ses, utom då döden for honom i ögonen; såsom det ofta sker, när en man giver upp andan. Den tionde vikingen lösgjordes. På Torkels fråga gav han det svaret, att döden tycktes honom ljuv. Han tillade:
En pil jag mig gjorde
åt jarlen i våras —
d e t var mig glatt,
som detta är nu.
Och han log till. »Hugg nu, hugg strax», sade han. Jarl Erik frågade honom: »Äskar du nåd, dråplige kämpe?» »Ja, herre», svarade han. Även den mannen tog Erik upp i sitt följe. Den elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död, tillade han: »Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv.» Denne viking var vän i anletet och reslig till växten. Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade: »Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig. Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.» Jarlen utropade: »Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet.» Torkel högg huvudet av honom. Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar. Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod. »Min mest frejdade tid,» fortfor han, »har jag levat, och jag håller ej livet kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man, som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må han hälla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, sa att håret icke varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så raskt, du kan!» En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår. Hirdmannen fattade tag idet, vecklade det om sina händer och höll honom så under hugget. Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid armbågsvecken. Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje: »Vem hade händerna i mitt hår? I hållen länge på, när I huggen!» Då tog Håkan jarl till orda: »Detta var ett stort missöde; gripen genast denne man och dräpen honom! Han har vållat oss skada nog. Nu vill jag, att alla, som ännu äro i livet, må som hastigast dödas, ty dessa kämpar äro så hårdsinta och så svåra att handskas med, att vi ingalunda förmå taga oss till vara för dem. För mycket har icke ryktet haft att säga om deras mandom och oförsagdhet.» Erik jarl inföll: »Jag skulle, fader, först vilja veta, vilka männen äro, innan de dräpas. Vad heter du, unge man?» »Jag heter Sven», svarade han. »Vems son är du, eller av vad ätt är du?» »Bue digre hette min fader,» sade han, »han var son av Vesete på Bornholm. Jag är dansk till ätten.» »Troligast är,» genmälde Erik, »att man icke ljugit för dig om ditt fäderne. Vill du hava nåd?» »Vem annan skulle hellre vilja ha den!» utbrast han. »Hur gammal man är du?» sporde jarlen. »Detta blir mitt adertonde år,» sade han, »ifall jag överlever det helt och hållet.» »Du skall visst leva längre, om jag får råda», förklarade Erik. Han gav honom nåd och lät honom taga plats i sina egna mäns trupp. Då sade Torkel lera: »Skola alla dessa män hava fred, som dräpt våra vänner och fränder inför ögonen på oss? Därmed göra vi nu ingen nytta.» »Har du icke,» svarade Erik, »förrän nu vetat, att jag äger mera makt än du?» »Ej vet jag, vad du tänker på, Erik,» inföll jarl Håkan, »när du låter denne man slippa undan, som vållat oss sådan skam och vi fått så stor skada av. Men ej vill jag slåss med dig om honom. Den här gängen kommer du att råda.» Han bjöd Torkel lera att hastigt hugga ned de andra. »Det skall icke ske,» förklarade Erik, »förrän jag först talat med dem, ty jag vill veta, vilka de äro, som ännu leva.» I samma stund togs den trettonde mannen från icpet. Detta hade vecklat sig om hans fot, så att han dock var något fjättrad. Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se. »Hur synes det dig att dö?» sporde Torkel honom. »Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte fullgjort.» »Vad är ditt namn?» frågade Erik. »Mitt namn är Vagn,» återtog han, »och jag är son av Åke Palnatokesson på Fyn.» »Vad löfte har du givit, Vagn?» sporde Erik. »Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.» »Jag skall ombestyra, att du aldrig det får», utbrast Torkel och sprang i våldsam fart inpå honom. Han högg till med bägge händer. Vagn for undan i repet och snavade framstupa vid Torkels fötter, ty det var blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i linan, bet den sönder, och Vagn vart lös. Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand. Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken. Så lät Torkel lera sitt liv. »Nu har jag uppfyllt det ena av mina löften,» sade Vagn, »och har därmed hämnats några av mina män. N u tyckes det mig strax bättre att dö än nyss.» »Låt ej denne man länge leka lös,» sade Håkan jarl, »tagen och dräpen honom, ty stor manspillan har han vållat oss.» »Icke skall han här på stället dräpas före mig», inföll Erik. »Jag vill taga honom i mitt värn. Så härlig hövding skall man icke döda.» »Med den saken behöver alltså icke jag befatta mig, när du ändock ensam vill råda, frände», sade jarl Håkan. »Vagn är en ståtlig man, och näppeligen gives det hans like», fortfor Erik. »Torkel hade att vänta just det, som nu vederfarits honom. Spådom är den vises gissning — du såg ju själv i dag, hur dödsstämning vilade över hans drag.» Han tog även Vagn upp i sitt följe, och denne var därmed utom all fara. »Erik,» sade Vagn, »jag vill ej få livet till skänks av dig, om du ej giver alla dem av mina män nåd, som ännu leva. I annat fall skola jag och de fara en och samma färd.» »Jag vill först tala något med dem,» sade Erik, »dock avslår jag icke det, du begär.» Han gick hän till Björn bretske och sporde honom om hans namn. »Jag heter Björn», sade han. »Är du den Björn, som med sådan hurtighet hämtade din man ut ur kung Svens hall?» »Icke vet jag, om jag gjorde det med hurtighet,» genmälde han, »men bort kom jag med honom.» »Vad förmådde dig till denna färd, du gamle man — skallig och vit som en fiskmåsunge?» fortsatte Erik. »Som sannast kan man säga, att allt strå vill sticka oss norrmän. Vill du nu hava nåd av mig, fastän det icke är dig så ärofullt att leva? Du synes mig icke vara något byte att fälla, en så gammal gubbe.» »Jag vill taga emot livet,» svarade han, »ifall min fosterson Vagn får behålla sitt.» »Det får han,» sade Erik, »om jag kan råda. Det s k a l l jag också!» Erik gick bort till sin fader och förklarade, att han ville, det alla ännu levande jomsvikingar skulle få nåd. Håkan jarl svarade, att så skulle ske, som sonen ville.
Livet skänktes Vagn och alla hans män, och fred gjordes mellan jarl Håkan och jomsvikingarna; försäkran om trygghet till liv och lem gavs dem. Jarlen bestämde, att Björn bretske skulle taga sig bostad på den gård, som Hallsten käringbane ägt. Det är sagt, att sex av jarl Håkans ländermän fallit i denna strid; två vordo dräpta, när den lyktats: Gudbrand den vite och Torkel lera. Vagn drog med Erik jarlsson öster ut till Viken och stannade där tillsammans med honom en tid. Samma afton, han landat, gick han i bädd hos Ingeborg, Torkel leras dotter. Han blev i Viken vintern över. När det vårades, gjorde han sina skepp segelklara. Det berättas, att Erik skänkt honom tre välrustade långskepp, och de skildes omsider såsom goda vänner. Vagn gick till havs och seglade ned till Danmark, hem till sina gårdar på Fyn. Dem förestod han länge sedan. Han förde Ingeborg med sig från Viken, och hon vart sedermera hans husfru. I de flesta hänseenden var han en ypperlig hövding. Han var en förträfflig, för högsinthet frejdad man. Mera än andra var han i allo storslagen, och många stormän stamma ifrån honom. Han härskade över Fyn, så länge han levde, och hans jämlike i dåd och idrotter har aldrig i allt Danmarks rike blivit född.
Björn bretske for om våren hem till Bretland. Dess hövding var han till sin död. Han ansågs som en frejdstor och mäkta kampduglig man. Intet är förtalt om Sven Buessons öden, sedan han kommit åter till Danmark.
Om Sigvalde berättas det, att han efter sin flykt ur striden icke lade till någonstädes, förrän han nådde Danmark. Han drog till sitt fädernegods på Seland, där Astrid, hans husfru, var förstyre. Så snart hon sport sin husbondes ankomst, rustade hon till ett gästabud för honom. Där hade man till skämtan att förtälja om striderna i Hjörungavåg; envar sade, vad han hört och sett. Husfrun Astrid var glad över mannens hemkomst. Hon redde till ett bad och bad honom löga sig. »Och vet jag,» sade hon, »att det efter en så lång färd som från Norge och hit nu är tid för dig att feja de sår, du fått i kampen.» Sigvalde gick i bad, och Astrid betjänade honom själv. Hon gned honom. Medan han satt i badet, sade hon: »Några av jomsvikingarna hava allt haft flera rispor på buken än du, och tyckes mig den här bälgen mest lämplig att gömma vetemjöl i.» »Hända kan det ännu under mitt liv,» svarade han, »att du icke får skäl att rosa norrmännens seger. Tänk efter, om du då skall bli bättre till freds!» Mera är icke förtalt om deras samtal. Sigvalde satt någon tid som herre över Seland. Han var en stor hövding och en klok man, som aldrig rätt ansågs vara sådan han syntes. Om honom finnas berättelser runtom i sagorna. Hans son hette Gyrd och var en väldig viking.
Sigurd kåpa for även hem till Danmark och tog emot sitt arv efter fadern Vesete på Bornholm. Han härskade där i lång tid och gällde för en tapper man. Många män stamma från honom och husfrun Tova. Deras samliv var gott.
Sigvaldes broder Torkel höge var både en klok och en manhaftig kämpe. Det kom ofta i dagen.
Håkan jarl var icke aktsam om sig. Han började både av övermod och snikenhet att varda hård emot folket. Han lät starkt förtryck tynga både mäktiga och svaga; och många kallade honom Håkan den onde. Han rådde över Norge blott en vinter, efter det han kämpat mot jomsvikingarna i Hjörungavåg. Hans liv fick det slut, att trälen Kark skar halsen av honom.
Ejnar skålglam drog till Island. Hans liv lyktades i Borgarfjorden, där han drunknade. De öar, till vilka hans viktskålar drevo, kallades sedan Skålöarna.
Tord vänsterhand var den, som först bragte dem på land. Han hade mist sin högra hand i striden. Efter sin faders död bodde han i Alvidra på Island, och en stor ätt leder anorna från honom.
Vigfus Viga-Glumsson gav sig ock till Island. Han var den förste, som där förtalde alla dessa tidender.
Här lyktas jomsvikingarnas saga. Bevare Gud i evighet honom, som skrev och berättade den, och alla dem, som lyssnat till den.
Anmärkning:
1. Texten har här en ordlek, som är grundad på ljudlikheten mellan stammen á i ordet ær, får, och utropsordet á, aj!