Om Eddan (KL) Alvíssmál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Alvíssmál
(R)



Denna lilla dikt är sannolikt en af de allra yngsta bland eddasångerna. Den visar sig nämligen från flera synpunkter vara hvad man kallar gjord och saknar fullkomligt den äkta folkpoesiens naiva och osökta enkelhet. Innehållet är ock ganska obetydligt. Dvärgen Alvíss uppträder som friare till Tors dotter Þrúðr. Tor samtycker på det villkor, att Alvíss skall kunna besvara alla de frågor han framställer och uppehåller dvärgen så länge med en mängd spörsmål, att solen hinner gå upp och »skiner i salen», och då blir Alvíss, som alla dvärgar, ögonblickligen förvandlad till sten.


Detta är allt, men på samma gång mer än nog. Tor spelar i detta kväde en för honom fullkomligt främmande roll. Man väntar snarare, att det vore Oden, som på detta sätt examinerade dvärgen. Än besynnerligare är, att denne kan djärfvas att fria till Tors dotter. Men ett än mera säkert kriterium på en relativt ung ålder för denna dikt är själfva stilen, det sökta i frågorna och svaren. Alvíss skall nämligen berätta, hvad det och det — de alldagligaste ting under solen — kallas i gudars, människors, jättars, alfvars och dvärgars värld. Och hela dikten är därför späckad med en mångfald artificiella uttryck, stundom mycket lika kenningarna i den lärda konstpoesien.


Emellertid vore det orätt att ej erkänna, att det mången gång ligger en vacker, poetisk åskådning gömd under dessa omskrifningar. Och i betraktande häraf kunde man vilja tro, att denna lilla dikt vore författad på en tid, då


'den unga konsten ännu dröjde,
fullväxt dotter, i naturens famn.'


Som prof på stilen och äfven på denna poetiska uppfattning anföra vi följande strofer:


Tor:
Säg du mig det, Alvíss!
ty jag väntar, dvärg, att
du på allt kan svara.
Huru namnes lugnet,
hvilket vill sig sänka
öfver hvarje värld?


Alvíss:
Lugn det nämns af mänskor,
men stiltje utaf gudar,
af vaner vindens död.
Jättar kvalm det kalla,
alfvar kvällens stillhet
och dvärgar dagens ro.


Det ligger ju onekligen rätt mycken poesi i en sådan kenning som 'vindslot' (ordagrannt = 'vindslut'), hvilket jag här öfversatt med vindens död, och det är obestridligen ganska karaktäristiskt för jättarna, att de kalla lugnet för 'ofhlý (= 'kvalm') o. s. v. Men det är ock endast från dessa synpunkter dikten kan sägas ha något estetiskt värde. Sedd i sin helhet gör den intryck af att vara författad som en slags minnessång för idkarna af den lärda skaldediktningen, i syfte att underlätta deras mödosamma arbete att hitta på den ena förkonstlade kenningen efter den andra för de enklaste och mest hvardagliga föremål.