Om Eddan (KL) Grottasongr

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Grottasongr
(r)


»På sin tron kung Frode sitter
i demantprydd purpurrock,
ser med välbehag, hur glitter-
strödda dansarinnan spritter. —
– – – –
Kanslärn-Mammonsprästen kommer,
gör en sirlig bock,
säger: större arbetskraft
kräfver Grotte än han haft.
– – – –
Stackars lilla trälabarn,
som med far och mor och andra
har från härjadt hem att vandra
vägen till kung Frodes kvarn.»


I den så märkvärdigt rika isländska litteraturen ha visserligen en mängd heroiska sagor blifvit åt eftervärlden bevarade, men många ha ock gått förlorade. En af dessa senare är Skioldungasagan, som handlat om de danska sagokonungarna i Leire (isländska Hleiðr) på Själland, bland hvilka Rolf Krake är den mest fräjdade. Genom några i andra arbeten anförda utdrag och genom de Skioldungasägner Saxo i sin Historia danica upptecknat kunna vi dock göra oss en relativt riktig föreställning om innehållet i denna förlorade saga. Och vi kunna äfven påstå, att också denna hjälteätts öden varit besjungna i en mängd kväden, bland hvilka endast ett, nämligen Grottasongr, blifvit räddadt.


_____________________


Skioldungaättens stamfader hette Skioldr och uppgifves ha varit en son af Oden. Både denne och hans son Friðleifr voro mäktiga konungar, såsom ock den senares son Fróðe. Under dennes dagar rådde det en stor frid i Nordanlanden, hvilken gyllene ålder på grund häraf kallades för Frodefriden.


Fróðe egde en underbar kvarn vid namn Grotte, hvilken hade förmågan att mala allt, hvad de sjöngo, som drogo densamma, men stenarna voro så tunga, att ingen mäktade draga kvarnen. En gång gästade Fróðe konung Fiolner i Svíþjóð och köpte därstädes tvänne trälkvinnor Fenia och Menia, hvilka voro mycket starka. Kung Fróðe var emellertid så oklok, att han blott sporde efter deras styrka och icke efter deras börd.


Han förde nu dessa trälkvinnor med sig hem till Danmark och befallde dem att draga kvarnen samt mala åt honom guld och frid och lycka, men unnade dem ej att hvila oftare, än göken gol.


Då sjöngo trälkvinnorna denna sång:


Kommit nu till
kungaborgen
visa tärnor,
Fenia och Menia.
De af Friðleifrs
son, kung Fróðe,
äro hållna
strängt i träldom,


De till kvarnen
ledda blifvit
för att tunga
stenar draga.
Kungen aldrig
lät dem hvila:
ville jämt på
sången höra.


Städs de drogo
stora kvarnen:
»Tag i stocken,
rör på stenen!»
Kungen bjöd dem
mera mala.


Grotte knarrar
under sången,
så att Fróðes
tärnor söfvas.
Då kvad Menia,
trött att draga:


»Nu åt Fróðe
ha vi lycka
malt på trollska
kvarnen Grotte.
Nu på guld kan
kungen sitta
och till fröjder
städse vakna.


Ingen här skall
skada vålla,
ingen något
ondt här stifta,
ej med hvassa
svärdet dräpa
ens sin broders
bundne bane.»


När så trälkvinnorna ett ögonblick upphöra, befaller dem Fróðe att genast fortsätta, unnande dem hvarken rast eller ro. Då svara de, att han ej var så klok, när han köpte dem, alldenstund han endast frågade efter deras styrka och ej efter deras börd. Därpå berätta de för honom, att de vore af jättesläkt och låta honom vidare veta, att


ej kom Grotte
från grå fjället,
ej ur jorden
tunga stenar.
Jättetärnor
så ej malde,
om de icke
kvarnen kände.


Sedan förtälja de sina föregående öden — huru de klufvit brynjor och rödfärgat svärd samt att de redan en gång förut störtat en konung och upphöjt en annan, men:


»Komna sen
till kungaborgen
utan misskund
vi måst slafva.
Uti smuts och
köld vi tvingats
kvarnen draga.
Ve dig, Fróðe!


Vilja hvila.
Stenen stilla
stånde! Mer än
nog vi trälat.
Stads vi måste
Grotte draga.
Mer än nog vi
malt nu, Fróðe!»


Så bedja de kungen vakna och lyssna till deras sång, när de nu sia hans undergång:


»Ej du Leires
tron skall ega,
inga röda,
gyllne ringar.
Dragom kvarnen
än mer häftigt!
Vi ej värmts af
stridens strömmar.»


Och därpå uttala de förbannelsen öfver Skioldungaätten :


»Dragom kvarnen
än mer häftigt!
Yrsas son skall
hämnden bringa.
Han skall både
hennes son och
broder kallas:
allt vi veta.»[1]


Nu de unga
tursamöar
mala uti
jättevrede,
så att stocken
brister sönder
och de tunga
stenar rämna.


___________________


Likasom i Rígsþula är äfven i denna sång ämnet af öfvervägande social natur. Men här framställes ingalunda den vackra uppfattningen, att alla människor äro bröder, 'söner af Heimdall', utan grundtanken i detta, måhända mycket gamla kväde är tvärtom den, att 'skilda falla ödets lotter', ty det är den skarpa kontrasten mellan herren och slafven, som här skildras. Kung Fróðe — man vore nästan frestad att säga arbetsgifvaren Fróðe — sitter i maklig hvila på sin tron och låter trälkvinnorna — arbetstagarna — Fenia och Menia oupphörligen draga den tunga kvarnen utan att förunna dem ett ögonblicks hvila, för att de skola hinna mala åt honom så mycket guld och så mycken 'lycka' som möjligt, ty han kan aldrig få nog.


Under hans dagar rådde — sades det — den stora Frodefreden och denna tid var i sanning en gyllene ålder, ty genom trälarnas arbete dag och natt var det ingen brist på det röda guld för kung Fróðe och hans likar.


Men trälkvinnorna sjunga, att det ej var så välbetänkt af honom att ej spörja efter deras börd, när han köpte dem, och de låta honom omsider höra, att de äro af jättesläkt och att det endast är genom deras jättestyrka, som den trollska kvarnen kan mala guld åt honom. Och när till sist trälarnas — arbetarnas — tålamod är uttömdt, då draga de i jättevrede kvarnstocken med sådan kraft, att den bräckes. Och dödströtta sia de då i vild förtviflan, att den dag en gång skall randas, när blodsugaren Fróðe skall mista alla sina skatter samt att skam och vanära skall fläcka hans ätt. —


Det är nära nog, som om man i detta fornkväde hörde liksom en förklang till vår tids kanske mest brännande fråga — striden mellan kapitalet och arbetet.




Fodnoter

  1. Fróðes brorson Helge äktade ovetande sin egen dotter Yrsa och deras son var Rolf Krake, Det är denna del af Skioldungasagan, som utgör ämnet för Öhlenschlägers bekanta dikt 'Helge'.
    Enligt Grottesången är det Helges son, Rolf Krake, som hämnas på Fróðe. Eljest berättas det, att det var Fróðes brorsöner Helge och Hróarr, som dräpte Fróðe, emedan han dödat deras fader, sin broder Hafdan.