Om Eddan (KL) Hamðesmál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Sångerna om Atle.
Hamðesmál
(R)



Denna dikt, som mycket nära sammanhänger med den föregående; inledes med följande strof:


Ej var det i dag,
ej heller i går,
det var för länge,
länge sedan,
som Guðrún äggade
sönerna sina
att hämnas sin syster,
Svanhildr den unga.


Härefter berättas, huru Guðrún uppmanar sina söner att fälla Iormunrekr, men anande, hvad följden skall blifva, tillägger hon:


»Nu är jag så ensam
som trädet på heden,
så fattig på fränder,
som furan på grenar,
så fattig på glädje,
som videt på löf, när
för brännande solen
de alla bortvissna.»


Då erinrar henne Hamðer om, huru hennes bröder sveko Sigurd och yttrar därpå:


»Du hjärtat på Atle
visste att träffa,
när dina späda
söner du dräpte.
Svärdet må svingas att
fiender fälla.
Du mot ditt eget
bröst det har riktat»


Sedan säger Sorle:


»Begråt dina bröder
och dina söner,
fränderna dina,
fallna i striden.
Äfven oss, moder,
du snart skall begråta.
Till döden, som fjärran
oss väntar, vi rida».


Så draga de hän till goternas land och träffa på vägen sin styfbroder Erpr, hvilken de i hastigt mod döda och åsamka därmed sig själfva en blodskuld. När de omsider kommit till Iormunrekrs borg, förtäljes det för denne, att hugfulle kungasöner ha anländt for att hämnas Svanhildrs död:


Gingo då kämpar att
härskaren säga,
det hugstore hjältar
komna nu voro.
»Vet att dig värja!
Vilja nu hämnas
din dödade makas
mäktige fränder».


Skrattade Iormunrekr
väldige kungen,
tog sig om skägget,
modig af ruset,
såg på sin hvita
sköld och i handen
vände han bräddfulla
gyllene bägarn:


»Lycklig jag vore, om
här nu jag såge
Sorle och Hamðer
träda i salen;
skulle dem binda med
bågarnas strängar,
låta i galgen dem
sprattlande hänga.»


Denna hans önskan blir snart uppfylld, ty strax därpå infinna sig Hamðer och Sorle, och det ståndar en strid, i hvilken Guðrúns söner visa sig vara värdiga fränder till Gunnarr och Hogne. Men när Iormunrekr märker, att järn ej biter på dem, befaller han, att de skola stenas:


Skrek då den vilde,
väldige härskarn.
stolt i sin rustning,
som björnarna ryta:
»Stenen de djärfve
Giukunga-söner,
då icke spjut eller
svärd på dem bita.»


Då kvad Hamder:


»Af vore hans hufvud,
om Erpr ännu lefde,
vår broder, den tappre,
vi dråpo på färden.»


Snart är emellertid allt motstånd fåfängt, och båda bröderna falla:


Stupade Sorle på
golfvet i salen,
men Hamðer sjönk neder
utanför borgen.


Härmed är ändtligen sista akten af det stora sorgespelet slutad, och Andvares förbannelse har på ett i sanning gräsligt sätt gått i fullbordan.