Om Eddan (KL) Oddrúnargrátr

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Oddrúnargrátr
(R)



Atles syster Oddrún besöker en väninna Borgný, som ligger i barnsnöd, för att genom sina galder befria denna från hennes plågor. Hon träffar en af dennas tärnor och spörjer henne om Borgný's tillstånd, hvarefter hon begifver sig till den sjuka:


Intet mera
sen de sade.
Atles syster
gick till Borgný,
började att
galder kväda,
mäktig trollsång
öfver henne.


Oddrún försöker därpå att lindra Borgnýs kroppsliga kval genom att förtälja för henne sina egna psykiska marter — ett lika sannt kvinligt som allmänmänskligt drag. Ur denna 'Oddrúns klagan' må några strofer anföras.


Hon berättar för Borgný bland annat, att hennes fader, konung Buðle, strax innan han dog, bestämde, att hon skulle blifva Gunnarrs brud, men att hennes syster Brynhild skulle varda en valkyrja:


Det var trötte
kungens sista
vilja, när hans
lif var lidet:
Gaf mig sina
gyllne skatter,
skänkte mig som
brud åt Gunnarr.


Brynhild bjöd han
brynja bära:
hon en sköldmö
skulle varda;
sade, att hon
städse skulle
främst bland kvinnor
fräjdad blifva.


Efter Brynhilds död friar nu Gunnarr till Oddrún och bjuder en stor brudköpssumma:


Bjöd han för mig
femton gårdar,
Granes börda[1],
röda guldet.
Dock kvad Atle,
att sin syster
han åt Giukes
son ej sålde.


Men vår kärlek
snart betvang oss:
vid hans bröst mitt
hufvud hvilat.
Snart ock mina
fränder sporde,
att vi båda
varit samman.


Detta berättade också hennes fränder för Atle, men han ville ej tro det:


Atle sade,
att jag aldrig
kunnat så med
brott mig fläcka. —
Ack, det kan man
aldrig säkert
säga, när det
kärlek gäller.


För att emellertid förvissa sig om, huruvida fränderna sagt sannt eller icke, skickar Atle späjare, som påträffa Oddrún och Gunnarr tillsammans. Och då han på detta sätt blifvit öfvertygad om, att ryktet talat sanning, hämnas han genom att förrädiskt mörda Gunnarr och Hogne, sedan han bjudit dem till sig — sådan är Oddrúns, den tillbakasatta, undanträngda, lidande kvinnans subjektiva framställning af orsaken till Giukungarnas undergång. Därpå förtäljer hon, att hon i det längsta sökte rädda Gunnarr, men allt var förgäfves, och slutar därefter sin klagan med följande ord:


Undrar ofta,
att jag ännu
kan det hårda
lifvet bära,
sedan Gunnarr
mördats, som jag
högre än mig
själf har älskat.


Du har hört min
tunga saga,
mitt och andras
bittra öde.
Lätt kan den, som
älskar, vinnas.
Nu är lyktad
Oddrúns klagan.


Likasom afsides, bakom kulisserna, förtäljer den förbisedda, bortskymda Oddrún sitt hjärtas kval för en lidande medsyster. Det är all den tröst, som kan beskäras henne. Ty hon fick ej som den stolta, olyckliga Brynhild bestämmande ingripa i händelsernas gång; det blef i stället hennes lott att i tysthet älska och lida.



Fodnoter

  1. Granes börda = Andvares (= Fáfners) skatter.