Om Eddan (KL) Sólarljóð

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Tilläg
Sólarljóð
(pp)



På samma sätt som skaldevisorna småningom öfvergingo till religiösa uppbyggelsedikter, tenderade ock den folkliga eddadiktningen till att öfvergå till en kristen poesi. Och härpå ega vi ett märkligt bevis i den vackra sången Sólarljóð.


Det är nog sannt, att man i flera af de egentliga eddakvädena kan spåra eller åtminstone misstänka ett större eller mindre inflytande af kristna åskådningar, hvartillkommer, att några bland dessa sånger torde vara diktade först sedan kristendomen blifvit införd i Norden, men de äro dock alla till sin grundton hedniska.


Sólarljóð är däremot en till andan värkligen kristen dikt, är så att säga en döpt eddasång, ty åskådningen och innehållet äro kristna, men framställningssättet och stilen äro ännu hedniska.


Detta kväde är i det hela en lärodikt, i mångt och mycket en kristen motbild till Hávamál. Å ena sidan saknar det denna fornsångs djupa människoförakt och dess stolta, humana resignation, men å andra sidan höjer sig denna 'solsång' på den religiösa inspirationens vingar till det eviga lifvets värld, och skalden skildrar för oss både helvetets fasor och paradisets härlighet. På grund häraf kan man med viss rätt säga, att detta kväde är på samma gång en efterklang af Hávamál och en förklang till Dantes Divina Comedia, ehuru det visserligen må villigt erkännas, att klyftan mellan denna isländska fornsång och Dantes underbara vision är omätligt djup.


Legenden förmäler, att Sólarljóð skulle ha författats af den förut nämnde Sǽmundr Sigfússon, samt att han på tredje dagen efter sin död skulle ha rest sig upp ur dödsbädden och kvädit denna dikt. Detta kan vara poetiskt sannt. Ty det är uppenbart, att denna sång är skrifven af en skald, som redan var fullt genomträngd af den kristna världsåskådningen, men det oaktadt ännu ej kunnat fullt frigöra sig från den gamla asaläran, eftersom han ej kunnat underlåta att då och då häntyda på en och annan hednisk myt.


______________________


Dikten börjar med en skildring af en mängd dygder och laster, hvilka ställas i motsats till hvarandra för att framhålla, hvilka skilda följder de hafva. Detta gifver skalden en osökt anledning att uppmana en hvar till besinning och bön.


Därpå framställer han, huru tungt det är att dö och skiljas från allt hvad man har kärt i denna kvalens värld. Det är här det vackra afskedet till solen förekommer, hvilket har gifvit dikten dess namn Solarljóð (= Solsången).


Vi anföra några strofer:


Solen såg jag,
dagens stjärna,
sjunka i brusande böljor.
Och jag hörde
dödens port
gnissla tungt därnere.


Solen såg jag,
med blodrunor ristad,
när min dag var liden.
Hon mig tycktes
då mer skön,
än förut hon varit.


Solen såg jag.
Tycktes mig
som Herren gud jag såge.
För sista gången
jag i lifvet
böjde då mitt hufvud.


Solen såg jag
med sorgsen håg,
när min dag var liden.
Ren min tunga
stelnad var,
allt för mig var kallnadt.


Solen såg jag
aldrig mer
efter denna dag,
fjällens floder
flöto öfver mig:
jag kallad blef från kvalen.


Sedan färdas den döde genom både helvetet och himmelen och efter att hafva skildrat såväl de fördömdas marter som de saligas lycka utbrister han:


Höge Fader,
Höge Son,
Himlars Helge Ande!
Beder dig,
vår skapare:
fräls oss ifrån ondo!


Till sist vänder han sig till sin åhörare och beder honom förtälja for människorna 'denna Sólarljóðs saga':


Denna sång
jag nu dig lärt
du for de lefvande skall kväda,
denna solens
sång, som är
lifvets sanna saga.


Vi skiljas nu.
Vi träffas åter
på glädjens stora dag.
Herre! Gif
de döda ro,
och tröst åt dem, som lefval


Jag i drömmen
diktat har,
men dock sanning sagt.
Hittills ingen
födts, som hört
denna sång till solen.


Det kan ej nekas att detta egendomliga kväde, ehuru det faller öfver detsamma en helt och hållet ny dager, på ett värdigt sätt afslutar den fornnordiska (norsk-)isländska eddadiktningen. Det framställer så att säga denna folkpoesis egen vackra solnedgång.