Om Eddan (KL) Vafþrúðnesmál

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Vafþrúðnesmál
(R)



Knappast någon af Eddans sånger har blifvit bevarad i ett så oskadadt skick som denna vackra dikt och den kan måhända därför bättre än någon annan gifva oss en föreställning om, huru helgjutna dessa kväden i sin ursprungliga gestalt väl en gång varit.


Som Vafþrúðnesmál nästan uteslutande behandlar rent mytologiska frågor, är det visserligen från denna synpunkt för forskaren af oskattbart värde, men kan också just till följd häraf ej vara af något vidare allmänt intresse, hvadan en utförligare redogörelse för dess innehåll torde i detta lilla arbete hvarken vara behöflig eller ens lämplig. Men detta hindrar på intet vis, att icke denna dikt, sedd i sina stora grunddrag, lika väl kan ega ett för oss alla stort värde.


Hufvudinnehållet i densamma är nämligen intet mer eller mindre än en kamp på lif och död mellan den ypperste bland gudar och den ypperste bland jättar, och det är här ej frågan, om hvem som är starkast, utan om hvem som är visast, den främste guden. Oden, eller den främste jätten, Vafþrúðner. På grund häraf utkämpas ock den betydelsefulla striden dem emellan ej med svärdet, utan med tankens blanka vapen, allt under det att de båda kämparna sitta vänskapligt sida vid sida tillsammans i den vise jättens sal. —


Vi minnas, att det var den omständigheten, att trenne 'mycket vetande' tursamöar — nornorna — kommo från jättevärlden till gudarnas värld, som först störde de senares bekymmerslösa, glada ungdomslif, lärde dem, att kunskap var makt och att de i detta hänseende måste söka täfla med, ja om möjligt öfverträffa sina dödsfiender, jättarna, hvarföre ock gudarnas fader, Oden, till och med satte sitt ena öga i pant hos jätten Mimer blott för att få dricka visdom ur dennes brunn. Och Oden söker äfven sedan oaflåtligen öka sin kunskap, öfvertygad om, att detta slutligen och sist vore det enda möjliga medlet att åtminstone uppskjuta den stundande undergången. Men det var från jättarna gudarna måste hämta sin visdom och Oden är ej heller okunnig om, att dessa städse söka förkofra sig i denna idrott. Ständigt orolig, som han är, lämnar honom den tanken ingen ro, att jättarna också häri kunna komma att besegra honom, och han brinner därför af ångestfull längtan att få mäta sina krafter med den visaste bland dem alla. Äfven den sorgligaste visshet är ju bättre än en ständigt ängslande ovisshet, och omsider besluter han sig därför, ehuru med en viss tvekan, att uppsöka Vafþrúðner. Törhända att det pris han betalat för sin kunskap varit allt för dyrt. Kan han ej med vetandets svärd öfvervinna sin farligaste fiende, då är kampen i sanning hopplös och, ehuruväl Tor lyckligt och väl återfått sin hammare — den råa styrkans vapen — gudarnas öde snart oåterkalleligen afgjordt.


Det är denna bakgrund, som i första hand skänker ett sådant spännande intresse åt denna dikt. Men detta blir än större genom det liffulla sätt, hvarpå denna strid är skildrad. Dikten är allt igenom hållen i dialogform och frågor och svar följa omedelbart på hvarandra. Det är något i dessa lugnt beräknade och säkra repliker, som kan komma en att tänka på den store norske skaldens ord: »Hist inde i åbne læresale står kampen. Dag og glæde er over striden og over de stridende. Ordets piler hviner; viddets hvasse sværd knittrer i slaget» — men »de salige guder sidder ikke smilende i skyen», ty det är ej Hellas' solljusa, utan Nordens snötunga himmel, som hvälfver sig öfver kampen, och därför afvaktar Frigg i Valhall med orolig ängslan Odens återkomst. Intresset stiger med hvarje replik, ty man vet hvad det gäller, om gudarna äfven i vetandets värld skola besegras af jättarna, och det är detta, som förlänar denna fornsång en sådan värkligen dramatisk spänning, hvilken ock är dess egentliga sammanhållande poetiska bärkraft.


___________________


Dikten börjar med ett samtal mellan Oden och Frigg:


Oden:
Råd mig, Frigg,
när nu mig lyster
fara till Vafþrúðner.
Ifrig jag är
att känna den åldrige
jättens prisade visdom.


Frigg:
Hellre jag ville,
att Valfader blefve
hemma i gudars gårdar,
ty ingen jätte
tror jag så vis
vara som Vafþrúðner.


Oden:
Mycket jag farit,
mycket jag frestat,
mycket jag makterna pröivat
Nu har jag gripits
af längtan att se
den fräjdade jättens salar.


Frigg:
Lyckligt du fare
lyckligt du åter
må komma tillbaka från färden!
Klokhet dig höfves,
om du nu skall
täfla i visdom med jätten.


Man hör, att båda äro ovissa om och oroliga för utgången. Skulle äfven Oden segra i denna strid, torde kanske dock segern blifva dyrköpt nog.


Oden begifver sig emellertid åstad och när han inträder i Vafþrúðners sal, hälsar han jätten sålunda:

Hell dig, Vafþrúðner!
Nu är jag kommen
för att dig själf få skåda.
Det vill jag veta,
om du är vis
eller allvis, jätte.


Öfver detta djärfva språk blir Vafþrúðner både förvånad och sårad och frågar med vredgad ton:


Hvem är väl du,
som här i min sal
vågar att så mig hälsa?
Med lifvet du kommer
ej ur mitt hus,
om ej du den visaste är.


Oden, som älskar att resa så att säga inkognito och först, när rätta stunden är inne, vill yppa hvem han är, ger sig ut för att vara en fattig vandrare vid namn Gagnráðr och besvarar därför jättens barska fråga med följande ord:


Gagnráðr jag heter.
Kommer från färden
törstig till salarna dina.
På länge ett vänligt
ord jag ej hört
och längtat efter ditt möte.


Detta är tillräckligt, för att Vafþrúðner skall förstå, att det ej är någon vanlig landstrykare han har framför sig, och det är med en helt annan ton han nu spörjer:


Hvarför då, Gagnráðr,
stanna på golfvet?
Sätt dig här på min bänk,
så skola vi pröfva,
hvem som är visast,
gäst eller åldrig jätte.


Men Oden, som anser det vara klokast att spela sin antagna roll till slut, svarar:

Fattig man,
som kommer till rik,
säge blott hvad som tarfvas.
Talträngd tunga
har ofta en vållat
ofärd hos kallsinnad värd


— en strof, som i så hög grad erinrar om Hávamál, att man kan tro den vara lånad ur detta kväde.


Vafþrúðner börjar nu att känna sin gäst på pulsen och frågar honom:


Säg mig det, Gagnráðr,
när du pä golfvet
fresta vill din lycka,
hvad heter den hästen,
som drager den ljusa
dagen hvar morgon till världen?


Ögonblickligen svarar då Gagnráðr:


Skinfaxe är det,
som drager den ljusa
dagen hvar morgon till världen.
Prisad han är,
som ypperst bland hästar.
Städse lyser hans man.


Och så fortfar Vafþrúðner att fråga och Gagnráðr att svara, tills den förre slutligen förvånad utbrister:


Vis är du gäst!
Stå ej på golfvet!
Sätt dig i sätet hos mig!
Om våra hufvuden
slå vi nu vad
och täfla om hvem, som är visast.


Härmed varda rollerna ombytta. Det är hädanefter den fattige vandraren Gagnráðr, som frågar, och den vise Vafþrúðner, som svarar. Och frågor och svar följa blixtsnabbt på hvarandra som korsade klingor. Guden och jätten kämpa sin förtvidade strid på lif och död om första platsen i vetandets värld, under det att de alltjämt till det yttre sitta vänligt och fredligt bänkade samman i salen. En närmare redogörelse för detta deras intellektuella envig kan af nyss anförda skäl ej vara af något mera allmänt intresse, men följande strofer må anföras såsom ett litet exempel på de forna nordbornas i sanning 'natursköna' uppfattning af myterna och på den för eddadiktningen så karaktäristiska, med själfva de döda språkljuden oupplösligen förbundna poesien:


Gagnráðr:
Säg mig för det nionde,
om du vis vill kallas
och du det vet, Vafþrúðner,
hvadan kommer vinden,
som far öfver vågen?
Aldrig man ser honom själf.


Vafþrúðner:
Hrǽsvelgr han heter
— sitter vid himlens ände —
en jätte i örns gestalt.
Från hans vingar
säges vinden komma
öfver all vår värld,


Gagnráðr:
Säg mig för det tionde,
då du alla gudars
öden vet, Vafþrúðner,
hvarifrån kom Njord
till åsars söner,
när ej han var fostrad bland gudar?


Vafþrúðner:
I vaners värld
skapade honom visa makter
och sände som gisslan till gudar.
I tidernas slut
skall han åter vända
hem till visa vaner.


Så skifta frågor och svar, alla, som sagdt, lika lugnt beräknade och lika noga öfvertänkta i oafbruten följd mellan de båda kämparna, tills Gagnráðr slutligen i ångestfull häpnad utbrister:

du är allvis, jätte!


Och åter igen äro goda råd dyra. Oden måste segra. Och därför framställer han omsider, väl icke utan en viss motvilja, följande för honom själf föga angenäma fråga:


Mycket jag farit,
mycket jag frestat,
mycket jag makterna pröfvat.
Hvad skall väl blifva
Odens öde,
när världen störtar samman?


Men Vafþrúðner blir ingalunda svaret skyldig. Äfven detta vet han:


Ulfven[1] skall
sluka gudars fader.
men detta skall Viðarr[2] hämna.
Odjurets kalla
käftar han klyfver
på världens sista dag.


Men Oden måste segra. Och därför måste han också till sist framställa till jätten ett spörsmål, som han på förhand vet, att denne lika litet som någon annan kan besvara:


Mycket jag farit,
mycket jag frestat,
mycket jag makterna pröfvat.
Hvad hviskade Oden
sin son i örat,
förrn denne blef buren på bålet?


Nu inser Vafþrúðner — hvad han väl länge anat — med hvem han skiftat visdomsord, och med stolt resignation svarar han:


Ingen det vet,
hvad du i urtiden
hviskat din son i örat.
Med dödsdömd mun
jag länge har talat.
Du städse är visast af alla.


__________________


Kanske, när allt kommer omkring, det ändå varit klokast, om Oden stannat hemma i Valhall. Till det yttre har han visserligen segrat, det är sannt, men det är också allt. Det är den nästan allvise, 'onde' jätten, som fallit med obefläckad ära, hvaremot det kan vara tu tal om, huruvida den 'gode' gudens slutliga seger värkligen är så ärofull. Ty var det väl med tankens blanka vapen han vann densamma? Det var ju allenast genom ett knep, värdigt ej honom, utan den lömske Loke, som han till sist kunde göra sin motståndare svarslös? Moraliskt sedt är det snarare jätten, som har segrat, och guden, som dukat under. Och det är väl därför ej med så lätt hjärta, som Oden äfven denna gång rider hem till Valhall. Segern var sannerligen mer än dyrköpt.




Fodnoter

  1. Ulfven = Fenresulfven.
  2. Viðarr = 'den tyste guden', en af Odens söner.