Om Eddan (KL) Vegtamskviða

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Vegtamskviða
(A)



Denna lilla dikt, som endast är ett obetydligt fragment, skildrar, huru Oden rider ned till underjorden för att med trollsånger — 'galder' — uppväcka en död 'vala' i syfte att af henne få veta, hvad de olycksbådande drömmar, som länge hemsökt Balder, månde betyda. Det är egentligen gudarnes ängslan öfver Balders stundande öde, det att Oden af sierskan får full visshet om, att Balders undergång är oåterkalleligen bestämd, samt hennes kval öfver att på detta sätt hennes frid i grafven skall störas, som utgör det poetiska i detta brottstycke.


Det börjar fullkomligt abrupt — 'in medias res' — med en från den förmodligen långt äldre Þrymskviða till största delen lånad strof:


Då voro alla
asar på tinget
och asynjorna
alla i samtal.
Mycket undrade
mäktige gudar,
hvarföre Balder
plågats af drömmar.


Som det emellertid ej är stor utsikt för, att denna asars och asynjors rådplägning skall kunna leda till något resultat, beslutar Oden att själf rida ned till de dödas värld för att få visshet:


Upp steg Oden,
åldrige härskarn,
och på Sleipner[1]
sadeln lade.
Ned han red till
dödens rike,
där honom mötte
rasande hunden.[2]


Blodig var denne
på bröstet och länge
vildt han skällde mot
trollsångens fader.[3]
Fram red Oden
— dånade jorden — ,
kom till de dödas
höga boning.


Anländ till ort och ställe uppsöker Oden en plats, där han vet en vis vala ligga jordad och börjar på hennes graf kväda sådana galder, att hon slutligen mot sin vilja måste vakna till lif. Vredgad frågar hon, hvad det är för en okänd man, som på detta sätt väcker henne ur dödens sömn. Länge har hon varit höljd af snö, länge har hon piskats af regn och bestänkts med dagg — död har hon länge varit.


Som valan är af jättesläkt och således en af gudarnas fiender, anser Oden det rådligast att ej för henne yppa, hvem han är, utan kallar sig för Vegtamr:


Vegtamr jag heter,
son är jag Valtamrs,
tidender vill jag
från dödsriket veta.
För hvem äro ringar
på bänkarna lagda
och golfvet beströdt
med guldet, det röda?


Det är just ingen så vidare glädjande underrättelse, som den motvilliga valan nu lämnar honom. Oden finner tvärtom sina mörkaste aningar besannade, ty valan svarar:


Mjöd ren är brygdt åt den
väntade Balder.
Sköldar ha lagts öfver
skummande drycken,
under det gudarna
ängsliga rådslå.
Tvungen jag talat.
Nu vill jag tiga.


Men som Oden inser, att han här torde fð veta, hvad han måste veta, tvingar han valan att åter tala:

Tig icke, Vala!
Dig vill jag fråga,
tills jag fått veta
allt hvad jag önskar.
Hvem skall då Balders
baneman blifva
och Odens son
lifvet beröfva?


Valans svar lyder:


Höder skall späda
telningen taga.
Han skall Balders
baneman blifva
och Odens son
lifvet beröfva.
Tvungen jag talat.
Nu vill jag tiga.


Men den vetgirige Oden är ännu ej nöjd utan fortfar att spörja:


Tig icke, Vala!
Dig vill jag fråga,
tills jag fått veta
allt hvad jag önskar.
Hvem skall på Höder
dråpet då hämna
och Balders bane
bära på bålet?


Ånyo är valan tvungen att svara:


Rindr föder Vale
i Västersalar,
denne Odens son skall
nattgammal kämpa.
Ej händerna tvår han,
ej hufvudet kammar,
förrn buren på bålet
är Balders bane.


Oden framställer därpå ännu ett spörsmål, hvilket tycks vara lika dunkelt och svårt att besvara för valan som för oss, men hvilket dock är af den art, att hon förstår, med hvem hon talat, och längtande att åter få stiga ner i sin graf beder hon nu Oden att rida tillbaka till Valhall:


Hem rid nu Oden,
nöjd med din vishet!
Ingen mig åter
tvingar att tala,
förr än när Loke
fjättrarna sliter
och allt störtar samman
i gudarnas skymning.


Det är ej utan, att man tycker sig höra liksom en viss ironi i denna valans uppmaning till Oden att »nöjd med sin vishet» rida hem. Mycket har han visserligen fått veta, men det är ej något gladt budskap han har att förkunna för de ängsligt bidande gudarna, när han omsider återkommer till Valhall.




Fodnoter

  1. Sleipner = Odens åttafotade häst.
  2. Hunden = 'den nordiske Kerberos', under namnet Garmr äfven omtalad i Volospá.
  3. Trollsångens fader är en kenning för Oden, som kunde kväda sådana trollsånger — galder — att till och med de döda reste sig upp ur sina grafvar.