Om Eddan (KL) Volundarkviða

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Volundarkviða
(R)



Hjältesånger

De i Eddan bevarade heroiska kvädena behandla endast fyra af de många forngermanska och fornnordiska hjältesagor, som i en eller annan form kommit till vår kännedom. Dessa fyra äro: sagorna om Volundr, om Helge Hiorvarðsson, om Helge Hundingsbane samt den stora sagocykeln om Volsungarna, Gjukungarna, Atle och Iormunrekr.


Det är ej utan skäl, som den okände samlaren af dessa dikter i främsta rummet satt


Volundarkviða

ty mångt och mycket tyder på, att detta kväde är den äldsta bland dessa hjältesånger.


Sagan om den skicklige smeden — konstnären — Volundr tyckes ha varit spridd öfver hela den forngermanska världen. Vi återfinna denne 'Vaulunder' i den forntyske Wielant, i den fornengelske Wéland, hvarförutom han i yngre engelska och franska riddardikter uppträder under namnen Velant, Guelant, Galand, städse smidande de yppersta vapen och de skönaste smycken. Det förefaller äfven, som vore han befryndad med den fornhelleniske, mytiske konstnären Daidalos, och man vill äfven tänka på den skicklige smeden Ilmarinen i Kalevala.


Volundssagan är i Eddan representerad blott af en enda dikt, Volundarkviða. Grundtanken i denna kan sägas vara att visa, huru intelligensen segrar öfver den råa styrkan, men denna seger vinnes på ett så gräsligt sätt, att blott detta, oafsedt denna hjältedikts ovanligt fria, stundom nästan knaggliga meter, tyder på en mycket hög ålder. Denna sång tycks nämligen vara diktad i en tid så vild och hård, att vi, förvekligade kulturmänniskor, värkligen ha svårt att kunna sätta oss in i en sådan hämndens njutning och en sådan ordlös sorg, hvarmed densamma slutar.


Dikten börjar med en vacker prolog, som synes vara af speciellt nordiskt ursprung. Trenne bröder, söner af en finsk konung, Slagfiðr, Egell och Volundr lyckas en dag fånga trenne valkyrjor, i det de fråntaga dem deras svanhamnar:


Ifrån söder
öfver skogen
flögo trenne
stridens tärnor;
satte sig vid
sjön att hvila,
ville ödets
trådar spinna.


Men de blifva där öfverraskade af Finnkonungens söner, hvilket ej heller tyckes vara dem okärt, ty de samtycka villigt att varda de tre brödernas brudar. Länge lefva de lyckligt tillsammans, men slutligen gripas valkyrjorna af längtan efter ett friare, mera händelserikt lif:


De sju vintrar
lyckligt lefde,
men därefter
bort de trådde.
Åter hän till
mörka skogen
ville stridens
tärnor flyga.


Och en dag på det nionde året, när bröderna voro ute på jakt, flögo de bort:


Kom från jakten
säkre skytten.
Alla salar
voro öde.
Egell öster,
Slagfiðr söder
for att älskad
brud uppsöka.


Men den tredje brodern Volundr stannade kvar i 'Ulfdalarna vid Ulfsjöns strand' och smidde där kostbara smycken:


Ädelsten i
guld han fäste,
ring vid ring på
bastrep band han,
medan städs på
ljusa brudens
återkomst han
ville vänta.


Man känner, att sådana strofer som dessa måste vara framsprungna i diktningens egen första, daggfriska vår. Sånggudinnan försmår, som nämnts, alla bilder, ty hvarför skulle hon i onödan pryda sin dikt med slika tyngande smycken, när ju redan förut hvarje stafvelse liksom dallrar af poesi?


Så sitter Volundr smed och smider den ena ringen efter den andra, alltjämnt bidande sin ljusa brud. Men Niðoðr — Niara-konungen i Svíþióð[1] — får höra, att konstnären sitter ensam i sin sal, och vill då gripa tillfället i flykten att bemäktiga sig hans skatter:


Spörjer Niðoðr,
Niaradrotten,
att nu Volundr
ensam vore.
Komma harnesk-
klädda kämpar,
— sköldar blänka
midt i natten. —


De ur sadeln
sakta stiga
och gå in i
tomma salen,
se på bast de
ringar trädda,
alla dem, som
Volundr smidit.


De taga dem alla, men träda dem dock alla utom en åter på repet. När så Volundr kommer hem från jakten och räknar sina ringar, märker han, att en fattas. Då tror han — 'man vill så gärna tro, hvad man gärna önskar' — att hans flyktade brud kommit åter och tagit den saknade ringen. Han sitter nu försjunken i vemodiga minnen och tänker så länge på sin unga maka, att han omsider slumrar in. I sömnen blifver han emellertid fängslad af Niðoðrs svenner. Denne gifver därpå sin dotter Boðvildr den stulna ringen och behåller själf Volundrs svärd.


På sin drottnings råd — kvinnan är ofta mannens onda genius, en i dessa hjältesånger ofta återkommande uppfattning — låter Niðoðr afskära på Volundr hans knäsenor och sätter honom på en holme, där han måste smida smycken åt konungen.


Men den lame konstnären rufvar nu på hämnd. Medan han så sitter vid sin smedja, förfärdigar han i tysthet en fjäderhamn och lockar till sig konungens tvänne unga söner. När han väl fått dem i sitt våld, halshugger han dem. Därpå försilfrar han deras hufvudskålar och skickar dessa som gåfva åt Niðoðr; deras ögonstenar förvandlar han till ädelstenar, hvilka han därpå sänder till drottningen, och af deras tänder tillvärkar han ett kostbart bröstsmycke samt skickar detta som skänk åt deras enda dotter Boðvildr. Men hon råkar bryta sönder det och smyger sig i hemlighet till holmen och beder Volundr laga detsamma:


»blott for dig jag
törs det säga.»


Volundr svarar då:


»Jag skall laga
brustna smycket,
så det tycks din
höge fader
och din moder
än mer fagert
och dig själf
än mera dyrbart.»


Boðvildr nu en
dryck han bjuder
och i sätet
snart hon somnar. —
»Nu jag alla
oförrätter
hämnat har, blott
en står åter»,


hvarefter


leende Volundr
sig lyfter i höjden,
men gråtande Boðvildr
skyndar från holmen.


Volundr begifver sig nu till Niðoðr. Dennes 'kunniga' drottning beder honom då ej somna utan gå ut. Han svarar:


Glädjelös jag
ständigt vakar,
allt sen mina
söner dräptes.
Hjärtat fryser.
Kalla råd du
gaf mig. Vill med
Volundr tala.


Han spörjer därpå Volundr, huru det gått med hans söner. Denne beder honom då gå till smedjan på holmen — där skall han snart finna sina söners lik under bälgen. Och sedan förtäljer Volundr med djäfvulsk njutning, att han skickat deras försilfrade hufvudskålar till konungen själf, ögonstenarna till drottningen samt tänderna som bröstsmycke till deras enda dotter. Men det är en sak till han har att berätta:


»Eder bådas
enda dotter
Boðvildr bär ett
barn vid hjärtat.»


Niðoðr svarar då:


»Det af allt du
sagt var bittrast.
Vill ej dig ens
sådant önska.»


Mera ha de ej att säga hvarandra, hvadan ock


leende Volundr
sig lyfter i höjden;
förkrossad Niðoðr
sitter i salen.


Dock — det vore ju tänkbart att Volundr ljugit. Niðoðr beder därför, att Boðvildr skall komma till honom:


»Säg mig, Boðvildr!
Är det sanning?
Voren I på
holmen samman?»


Boðvildrs svar är endast detta:


»Det är sanning,
hvad man sagt dig.
Samman vi på
holmen voro,
blott en stund,
som ej bort finnas.
Ej jag kunde
där mig värna.»


Både tankar och ord äro som huggna i sten. Det är ingen pjunkig klagan, inga braskande fraser, blott en ordknapp, inåtvänd förtviflan, men hvilken just därigenom blir så mycket mera gripande; — det är en stenstil, som påminnerom Dantes världsberömda lapidarinskrift på ingångsporten till hans Inferno.



Fodnoter

  1. Volundssagan är i Eddan lokaliserad till Sverige. Åtskilligt annat tyder äfven på, att densamma varit känd i vårt land.