Om björnfänge
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
_78.png)
Temaside: Samisk religion og mytologi
Anta Pirak
»En nomad och hans liv«
1937
Om björnfänge
De som dödade björnar, kallades »skuorkah». Förr i tiden brukade en hel hop män samlas om hösten, då det blev ett tunt snötäcke. De packade sina säckar och lagade i ordning skor, som voro lappade med upphöjda sömmar[1], för att de skulle kunna gå i branta sluttningar och klippland utan att halka, när de sökte sig fram till björnens ide. De måste ju först söka björnens spår och gå efter det, så se efter, var björnen gått upp på branten, så göra en omväg och gå från klippa till klippa för att få veta, att björnen gått in i idet. Om björnen stannar på ett slätt skogsfjäll, går man också omkring, och detta kallas björnring. Och så skulle man ligga på lur för att få reda på, var han funnit idet, eller om han på nytt grävt ett sådant; han somnar ju inte genast de första dagarna. Ibland ser man, att han plockar ristågor och knippen av enbärsbuskar och bär dem i famnen dit till idet. Då måste man vara försiktig, så att man inte tänder eld i närheten, ty han kan känna lukten av röken. När man nu tror, att han insomnat, begiva sig alla björnjägarna dit för att döda honom. Var och en har sin spjutstav med. För det mesta har en sådan skara åtminstone en bössa med sig. Om idet var beläget uppe på en klippavsats, sprang och klättrade man dit upp. Vanligen går en honbjörn upp till kanten av en klippa. En hane ids nog inte gå så högt upp. Ibland gräver han ett nytt ide i sluttningen av en ås eller en ravin, och ibland kryper han in i föregående års ide. Då man kom framför idet, ställde sig vanligen spjutbärarna på ena sidan och bössbäraren i mitten; han skulle skjuta björnen i skallen. Men man berättade, att förr i tiden, då det fanns flintlåsbössor, så brann bössan inte av. Då knallhattsbössorna i senare tider tillkommo, brunno de av säkrare.
Björnen rullade eller drog man till en plats, där marken var litet slät, och slaktade honom där. När man var långt ifrån byn, måste man sova här ännu en natt. Det hade ju blivit överflöd, då man fått en björn. Omåttliga björnjägare åto i början alltför mycket av björnens fett; sådana fingo diarré. I början skulle man nämligen äta synnerligen litet av björnens fett; sedermera tålde man så mycket man ville ha. Och så tog var och en sin börda; huden blev tillräcklig börda för en man. Då man kom inom synhåll från kåtan med björnbördorna, jojkade man björnlåten. — Jag har själv aldrig varit med vid en sådan jakt, och under min pojktid tog jag inte så noga reda på ordningen vid björnjakten, hur man talade och jojkade, när man kom, men det minns jag nog, att man skulle lägga ned de där bördorna utanför kåtan vid påssjo, och att somliga av dem hade brutit alkvistar och kastade dem hastigt genom dörren till den sida, där hustrun satt. Så stängde man dörren. Hustrun skulle nämligen skrapa av albarken, tugga den, och då männen kommo in i kåtan spruta den tuggade albarken ur munnen mot dem. Och så skulle männen lyfta björnens kött in i påssjo genom en öppning i kåtaduken. Jag har nog hört, att man fordom kallade björnens blod för »leipe» (al), och kvinnans menstruationsblod kallar man ännu i nuvarande tid »leipe». Om jag mins rätt, har jag hört, att första gången männen lyfte björnens kött in i kåtan till påssjo, skulle kvinnorna titta genom en mässingsring. Karlarna skulle själva koka björnens kött, och själva åto de också det allra bästa. Kvinnorna fingo bara liksom en nådeskänk av det, som räknades för sämre. Björnen ansågs för ett underligt djur. Albarkssprutningen tjänade, vill jag minnas, säkerligen till att rena männen från den underlighet, de blivit genomträngda av, då de dödat björnen.
Om björnen skulle man inte säga något fult, inte heller skulle någon björnkarl skryta och säga, att han lätt kunde döda en björn. I synnerhet skulle man tala försiktigt, då tiden att döda björnen var nära, annars hörde »sjuodjes öra»[2] den skrytsamme. Kvinnorna gällde också följande förmaning: När en kvinna mötte en björn på en hjortronmyr — somliga björnar bruka anfalla människan på en hjortronmyr — så skulle kvinnan lyfta upp främre delen av sin kjol och säga: »Se, jag är kvinna. Skäms och gå bort från mig! Inte tänker väl jag döda dig!» Då blir björnen skamsen och går bort.
Skogslapparna måste också skydda sina renar för björnen. Jag minns en berättelse om en skogslapp, som man kallade Svärd. Han upptäckte en björn inne i sin hjord. Han tog då sin flintlåsbössa med. Märkte, att två björnungar klättrade uppe i en gran och lekte. Sköt på den ena av dem. Denna började skrika och föll ned. Då kom ungarnas mor som ett fjällras och anföll mannen. Han började springa omkring buskarna. Björnen grep tag i ändan av bössan, ryckte den ur hans hand, bet i den och tog den tvärs över i munnen. En tjärn låg där inom synhåll. Björnen bar bössan dit, simmade mitt ut på tjärnen och släppte bössan i vattnet. Då mannen såg detta, for han springande för livet till byn.
Fodnoter
- ↑ Dessa skor äro lappade på följande sätt: Man jämnar till hålets kanter, och viker dem utat runt omkring. Lappen skares i samma form som hålet, men något vidare, varefter kanterna vikas, så att de passa mot hålets uppvikta kanter. Ett mellanlägg av skinn stickes in mellan dessa, varpå man med sentråd syr ihop kanterna och mellanlägget. De uppvikta och hopsydda kanterna hindra skons halkning. En på så sätt lappad sko kallas »tjårok-kama», av verbet »tjårotit». Det vanligaste lappningssättet, »njallot», är att sy fast lappen utanpå skon. Har man inte tid att lappa skon, lägges en skinnbit inuti skon över hålet. En sådan provisorisk lapp kallas »nuhlo» eller »spierro».
- ↑ Föreställningen om »sjuodje», gen. »sjuoje», förekommer bland lapparna i södra delen av Jokkmokk. Ordet användes mest i sammanställningen »sjuoje pielje» = sjuodjes öra. Sjuodje uppgives vara »hellre något ont, om det annars är något». När någon ger det ena kreaturet mer än det andra eller »missbyter», eller om någon önskar ont över en annan, säger man: »Sjuodje skrattar». Om man skryter, svär eller talar illa, så hör sjuodjes öra eller öron det.
Även i andra lapska trakter förekomma ord och uttryck, som helt säkert höra samman med detta sjuodje. Sålunda nämner Knud Leem i sin lapska ordbok 1768 ett ord »shjuoigja», som han översätter med »stakkels, liden Stakkel» och »den Onde Diævelen». Från Norska Finnmarken härstamma likaledes de i J. A. Friis’ ordbok 1887 nämnda uttrycken »mu njalme sjuogja boagosti», som översättes »jeg fik en lang Næse»; »suögje boagosta, den Onde ler (saa pleier man at sige, naar f. Eks. nogen forbigaaes ved Traktemcent; addest dam ravkkai, amas suögje boagostet, giv Stakkelen lidt, at ikke den Onde skal le»; även sjuöje-lodde, Feidfugl, en Fugl, som om Natten skal lade sig höre med en jamrende Røst, der ligner et Menneskes». Enligt benäget meddelande av rektor J. Qvigstad förklarade en lapp i Karasjok Friis' uttryck »mu njalme sjuogja boagosti» som »fattigstackaren, som själv inte fick något, skrattade åt mig, eftersom inte jag heller fick någonting»; uttrycket »addest dam ravkkai, amas suögje boagostet» ville han rätta till »addest dasage, amas sjuoddja boagostet dam njalme», ge åt den där också, för att inte en annan fattigstackare skall skratta åt hans mun; enligt samme lapp betydde »sjuoddja-rieppo» stackare. I Nesseby har Qvigstad upptecknat: »addam mon dunnjige, amas du njalme sjuojja boagostet», jag ger dig också, för att inte sjuojja skall skratta åt din mun; när alla andra få utom en, »de su njalme sjuojja boagosta», så skrattar hans muns sjuojja; »sjuojja» eller »sjuojja-rokkc» är här också cn finare beteckning på djävulen. I Storfjord i Lyngen har Qvigstad upptecknat: »sjuoddje», en som är blyg; »i dat sjuoddje boagostam, dat li nu huddjo», den sjuoddje skrattade inte; han var så blyg och fick ingenting, eftersom han inte höll sig framme. I glossaret till Lærebok i lappisk upptar professor Konrad Nielsen ett »sjuoggja», Kautokeino »sjuoggje», ett övernaturligt väsen, som skrattar eller gläder sig åt folks olycka.
I Beiern har Qvigstad efter en lapp från Arjeplog upptecknat »baha sjuojje vuidnui», det syntes ett ont sjuojje (?); »de li sjuoddje» var ett talesätt, när man berättade om något underligt; »dat li sjuojes manna, bena», det var ett olydigt barn, en olydig hund. I Hatfjelldalen är enligt Qvigstads uppteckningar »sjuojje-lattie» en fågel, som ger varsel för dödsfall; den hörs sällan och då om natten med jämrande människoröst; det är ett bestämt slags fågel, förmodligen någon slags uggla. Lindahls och Öhrlings lapsk-latinsk-svenska ordbok 1780, vars ordförråd härstammar från de mellersta och sydligare svenska lappmarkerna, upptar ett ord »sjuoje», plur. »sjuojeh», som översättes med »lares, penates, tomtgubbar, älfvar». Det tilllägges (på latin): »Tomtar, spöken och dylika väsen känna lapparna visserligen till, men de ha aldrig varit vidskepliga i detta avseende, varför de icke heller finna det värre eller mindre angenämt att färdas ensamma genom skog om natten än på dagen.»
De i Jokkmokk upptecknade uttrycken visa närmast hän pä den primitiva människans fruktan för okända naturkrafter, jfr även de i samma trakt förekommande uttrycken »ätnam kulla» = jorden hör, eller »ilme kulla» = luften hör. Mera osäkert är, om även de övriga här nämnda uttrycken kunna tydas på samma sätt.
Kilde
Anta Pirak: En nomad och hans liv; översatt av H . Grundström, 1937; ss. 77–79.
