Om samehfolkets gamla religion
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Erik Therman
Om samehfolkets gamla religion
1940
Av lapparnas gamla religion finns inte mycket kvar. Samehfolket har i behåll några uråldriga bruk, vars betydelse de knappast mera själva förstå, men de följa dem likväl emedan de äro gammal hävd. Endel vidskepliga föreställningar fortleva bland dem, såsom bland alla folk. De offra kanske t. o. m. under sina flyttningståg någon slant i källor eller i ihåliga träd åt markens undas, maanalaiset, de nyttja endel egendomliga kurer och tro på undergörande källor och bäckar, men i övrigt bekänna de sig i regel till den stränga laestadianska riktningen och äro goda kristna — åtminstone i kyrkbyarna, tillägga våra sagesmän försiktigt. Ty vem törs säga med visshet något om livet ute i fjäll och ödemarker.
Trolltrumman, som fordom utgjorde noidernas viktigaste redskap i kult och magi, är försvunnen. Den sista trolltrumman påträffades i slutet av 1700-talet, och våra tiders lappar veta väl knappast mera huru den såg ut. Ordet noid fortlever men noiderna äro icke mera mäktiga andebesvärjare och utövare av besynnerliga hedniska riter. De ha ej mer officiellt yrke och ha icke folkets ledning och traditioner om hand. De speciella lapska föreställningarna, sägnerna och kulturformerna förvaltades väl av noiderna, och därför är det förklarligt att även den lapska diktningen hastigt kunnat förblekna och de gamla traditionerna försvinna sedan noidskapet som institution upphört att finnas till.
Dock, vi vilja knappast tro att noiderna äro så helt försvunna och de gamla föreställningarna så helt utdöda, ty samehfolket är konservativt; och naturen gynnar dystra och skräckfyllda, vidskepliga föreställningar. De flesta folk bruka i sin folktro med otrolig seghet bevara föreställningar från hedenhös. Ju äldre och primitivare föreställningar desto livskraftigare. Medan den spekulativa och teologiska byggnaden störtar samman vid ett religionsskifte, fortlever den vidskepliga folktron som en dunkel underström från sekel till sekel. Och det är inte troligt att samehfolket härvid skall utgöra ett undantag, snarare tvärtom.
Vad samehfolket haft av en mera uppbyggd och spekulativ mytologi, det har troligen helt försvunnit. De personliga gudar lapparna kände, hade de mestadels gjort sig efter grannfolkens, fornskandinavernas och fornfinnarnas mönster, och dessa gudar ha åter detroniserats och blivit glömda. Men samehfolkets egna, ursprungligare och primitivare föreställningar ha varit djupare rotade i folkets föreställningsvärld. Det var en dunkel skräckkänsla, fruktan för dödens andevärld, en känsla av att hela ödemarksnaturen var fylld av hemlighetsfull makt och mörk vilja, en tro på drömmens skuggvärld och på en av kroppen oberoende själ, som i drömmen levde sitt eget liv och vandrade sina egna vägar. Det var de dödas skara, och det var representanterna för mörkrets illvilliga makter och för fjällens, sjöarnas och skogarnas trollmakt, en opersonlig, skrämmande värld som genomträngde dagens liv. Och det var sol och måne, stjärnor och vindar.
På denna typiskt primitiva tro berodde noidernas, medicinmännens, schamanernas makt. De voro förmedlarna mellan människan och det magiska dunkel som omgav henne på varje håll, de voro den skräckfyllda skuggvärldens besvärjare och betvingare, och de voro naturligtvis de religiösa ceremoniernas främsta utövare under den tid en svag ansats till mer kultisk religion utvecklade sig. För övrigt var varje familjefar huspräst i sin kåta, offrens föreståndare, och varje familj och varje lapp hade sina egna heliga offerställen och sina egna mystiska hjälpare. Endast kvinnorna voro fullständigt uteslutna från de religiösa ceremonierna. Ehuru kvinnan för övrigt bland samehfolket sedan gammalt haft en aktad ställning, bättre än hos de flesta naturfolk, var hon utesluten från det religiösa ceremonielet.
Vi behöva ej ägna samehfolkets glömda gudar någon större uppmärksamhet. Man nämner som högsta gud veralden rade (världens råd) eller en treenighet av far, hustru och son, radien atje (radien-akka ja radien-bardne), vilken utan tvivel är bildad med den katolska kyrkans treenighet som mönster. De himmelska gudarna i samehfolkets religion äro bleka och overkliga. Men ju längre ned vi komma i skalan, desto reellare och mer betydelsefulla bli gudarna, och då vi komma till underjordens och dödsrikets makter, till demongudar eller djävlar, då först är det som om gestalterna finge verkligt liv och reell betydelse för samehfolkets tro, och då blir även deras fantasi vida självständigare. Ty livskampen i den karga och fientliga ödemarken, mörkret, skräcken har för dem utgjort livets dominerande krafter, och deras tro har blivit underjordisk och religionens utövare snarare svarta mager än präster.
Vid sidan av de ovannämnda övergudarna nämnas även tsorve-radien och hans hustru tsorve-edne, allt opersonliga benämningar, och i Norge veralden olmai (världens man) som uppbar himlen eller stöttade världspelaren. Samma roll torde även tsorveradien ha spelat. Väderleksgud och åskgud var hora-galles, bildad efter skandinavernas Tor. Han epitet voro två hammare och regnbågen. Vid hans sida bör även nämnas biegga-galles (vindguden), som med en klubba drev vindarna ut i världen och med en spade skyfflade dem tillbaka.
Närmare samehfolket stå redan de fyra akkoma (käringarna) madderakka och hennes döttrar, sarakka, juksakka och uksakka. Madderakka skapar embryots kropp i moderlivet, sarakka beskyddar även embryot och vakar över kvinnorna under menstulationen. Juksakka kunde förvandla flickebarn i moderlivet till gossebarn, Uksakka mottog den nyfödde och övervakade hennes första steg. Dessutom äro akkorna, särskilt uks- och juksakka, kåtornas gudomligheter. Uksakka bor under kåtans dörrträd, och vi minnas vilken roll uksträdet spelade i Vanha-Niilas berättelse om Korkko, noiden som då han var rådlös lade sig att sova med ögat mot uks-trädet och fick en drömupplysning om den dragare som skulle föra honom till Vanha-Markkinat. Armas Kelottijärvi sade mig även på tal om denna berättelse, att det nog hade sin särskilda betydelse att Korkko lade sig vid uksträdet. Uks-trädet, sade han, är en lapsk gudomlighet, — Det är heller icke överraskande att akkorna, som stå bi vid födseln och ha del i kvinnornas dagliga liv, varit mer seglivade än himlagudarna.
Till himlagudarna bringas väl knappast mera några offer. Dock må vi nämna uppgifterna om Pienan Jussas soldyrkan, vilken likväl icke bekräftats av honom själv. Att sol och måndyrkan ej helt förgätits funno vi som vi minnas i Vanha-Niilas läger, där vi utanför en kåta påträffade en rund frusen grötskiva, solgröt, som var avsedd att förtäras av solen. Men sol- och måndyrkan är ju även något ursprungligare än dyrkan av personifierade himlagudar. Vi erinra oss vad här i samband med besöket hos Nilpa blev sagt om lapparnas förhållande till sol och måne. Även andra himlakroppar, stjärnorna, som alla av ålder ha egna lapska namn, och himmelska ljusfenomen, särskilt norrskenet spelar väl ännu en viss roll. Norrskensflammorna sättas ibland i förbindelse med de avlidnas andar, och allmän är ännu tron att lapparna genom att joika kunna framkalla norrskenet.
Flerstädes såg jag dragrenar med röda ulltrådar i öronen. Detta väckte min nyfikenhet, emedan lapparna fordom, då de offrade renar åt veralden olmai, som även var en fruktbarhetsgud, och åt andra fruktbarhetsgudar, fäste en röd tråd vid offerrenens öra. Offrade de åt solen skulle tråden vara vit och offrade de till underjorden och dödsriket skulle den vara svart. Då jag frågade om orsaken till att dragrenarna buro röda trådar i öronen, sades det mig först att den röda tråden var ägarens märke; men då jag anmärkte att i så fall mången ägare hade samma märke, svarade man att det inte var avsett som igenkänningstecken utan blott som prydnad. Men till slut uppgav man att den röda tråden ansågs lyckobringande och skyddade renen mot besvärjelser.
Då samehfolket begynte röna inflytande av andra religioner, hade deras egen religion ännu ej nått det stadium vid vilket gudarna spela någon större roll, eller makterna i högre grad begynt individualisera sig. Deras tro var magisk, icke kultisk. De levde ännu helt i maktföreställningarnas våld, och denna hemlighetsfulla och skrämmande makt, som framträdde för dem överallt i naturen, syntes dem halvt fientlig, och besvärjaren kunde bruka den till både ont och gott. Det är också rester av denna gamla, primitiva tro, djupt rotad i folkets själ och i den karga naturens väsen, vi snarast kunna vänta att ännu finna bland våra dagars lappar, medan gudarna troligen förgätits.
Deras makter hade väl i någon mån begynt individualisera sig. Men makten fanns egentligen i alla träd och stenar, om ock de egendomligaste stenarna tilldrogo sig större uppmärksamhet. Dess säte var de stora, mäktiga och skrämmande fjällen och de djupa sjöarna som i sina speglar reflekterade stränder, skyar, fåglar och djur; den framträdde också i andar och spöken, i varelser som tyst smögo sig i vandrarens spår, i fjällens sällsamma hägringsbilder av avlägsna renhjordar och renväktare, i drömmarnas besynnerliga bildvärld, i norrskenets lågor, i ödemarksmörkret och ödemarksskräcken.
Framför allt dyrkade man de underjordiska och de hädangångna. I de underjordiska, undas, maanalaiset, vålnader och spöken, framträdde visserligen enskilda halvt individuella gestalter, men de hörde till kollektiva härskaror med otydliga konturer och suddiga drag, de voro utflöden av den magiska kraften, utan någon egentlig personlighet. Betecknande är nybyggarnas förhållande till dem. De ha hört om dessa underjordiska, som uppenbara sig än här, än där, än i drömmar, än mitt på ljusa dagen, och de mena sig ju också ha sin egen erfarenhet av dem. Nybyggaren, kristensonen är väl inte sämre än lappen, och vad lappen ser och upplever i ödemarken, det ser också nybyggaren. Men han är inte hemma i lappens tro, han känner blott s. a. s. dess fenomen och ger dem sin egen, mer kristliga förklaring. Sålunda vet han att maanalaiset, de underjordiska äro Adams och Evas i lönn födda barn. Ty våra förfäder, de hade nog flere barn än Abel och Kain, människor voro de ju också, men sedan de ätit av kunskapens träd begynte de skämmas över den stora barnskaran, och så dolde de den för vår Herre och förnekade dess tillvaro. Men det går nu inte att bedraga vår Herre. Han såg nog barnen i deras gömställen, och då bestämde han att det som Adam och Eva velat dölja för Hans blickar, det skulle i alla tider förbli dolt. Och de dolda barnen hänvisade Han till att leva under jorden, och där skapade Han dem en särskild värld.
Men åt dylika historier ler blott den kunnige lappen, t. ex. Pienan Jussa. Det är okunnigt prat, säger han. Maanalaiset härstamma från de döda. Det är avlidnas andar, säger han, och hänvisar oss därmed till en av de viktigaste om ej rent av den viktigaste gruppen i det forna samehfolkets andevärld.
De gamla lapparna tänkte sig att människan bestod av tre delar, livet, anden eller andedräkten och själen, och vi påminna oss att Sihvarin Aslakka hade bevarat denna urgamla föreställning ofördärvad. Och det var som vi minnas själen som spelade den viktigaste rollen, som lämnade människan under sömnen och som fortlevde efter hennes död. Sin själ kunde noiden, då han låg i sömn eller trans, sända vart han ville, ut i världen och t. o. m. ned i dödsriket. Den kunde taga gestalt av en ren, en varg eller en fågel och synes stundom ha förväxlats med ett slags fylgia, och den kunde osynlig med andevärldens folk röra sig omkring bland människorna. Det talades även om en själsfågel, i vilken själen tog bo efter döden.
Mest tänkte sig väl lapparna de dödas tillvaro som närbefryndad med deras egen. Och hur skulle de små fjällvildarna väl föreställa sig döden? Skulle mannen och kvinnan vara utplånade ur livet, intet mer ha att göra med det som fyllt hela deras existens? Såg man ej de döda i drömmen, anade man ej i vinternätterna deras skuggor över drivorna, tassade och viskade de inte runt kåtorna, tills duken började leva och slå mot stängerna, skymtade icke deras anleten bak vitstammiga dvärgbjörkar och vajande videsnår. Ja, de följde intresserat med de levande, ingrepo i deras liv; man måste vara på vakt mot dem; ty ofta sökte de draga sina anhöriga över till sin värld, men man kunde ofta ha nytta och hjälp av dem. I fjäll och tundror, heliga berg, passevaaror (passevaara = heligt berg) och heliga skogar (pyhä-outa) levde de dödas skara sitt liv och deras värld överskuggade de levandes.
En lapplandsresenär på 1800-talet har i sitt försök att tyda samehfolkets religion gjort sig skyldig till ett misstag som i all sin märkvärdighet dock är synnerligen talande. Han förtäljer att lapparna äro ett utvalt folk, i besittning av den rena ofördärvado religionen. Deras gud t. ex. kalla de Jabme, vilket naturligtvis blott är deras uttal av Jahve, Jehova. Emellertid har han missförstått lapparna på ett praktfullt sätt. Jabme är alls ej namn på någon gud, jabme-aimo är dödsriket, jabme-akka dödsrikets härskarinna och jabme-väki dödsrikets härskara. Och dock har den lärde resenären på ett visst sätt rätt. Ty det är det bleka jabmefolket som mer än gudar och ljusmakter behärska lapparnas religion.
De underjordiska rikena äro långt betydelsefullare än de överjordiska. Dödsriket, jabme-aimo. där alla de avlidna församlades innan de fördelades på sina olika orter, och det än längre och dystrare rota-aimo, som var sjukdomarnas, de onda andarnas och de djupast sjunknas och samtidigt mäktigaste hädangångnas hem tilldrog sig så mycken uppmärksamhet och krävde så många offer, att de övre världarna stundom voro i fara att bli glömda. Ty det var fasan och ångesten som behärskade livet; norrskenets magiska flammor, det långa mörkret, vindens tjut i fjällklyftorna, de ondas boskap, vargarna, som hotade renhjordarna; och lappens religionsutövning blev en magisk kamp.
Jämsides med dödsfolket spelar saviofolket en dominerande roll i lapparnas forntro. Det är de underliga makterna som bo främst i fjällen, men även i sjöarna och älvarna. Deras riken äro inne i fjällens innandöme och nere på sjöbottnen, men de ha makt över världen där utanför; de framträda i en mängd även bland nybyggarna gängse sägner och visa sig ibland i så skräckinjagande gestalter, att icke ens nybyggarna kunna taga dem för vanliga underjordiska, oskyldiga avkomlingar av Adam och Eva. Hur gick det inte för ett sällskap som fiskade på Sieppijärvi i Muonio, nära Pallastunturi. De väsnades och stojade i båten och voro rent gudlöst glada. Då höjer det sig plötsligt en jätteskepnad över vattnet vid sidan av sjön. Och han börjar gå rakt fram över vattnet i riktning mot båten, och det går väldiga svallvågor omkring honom. Sällskapet i båten ror av alla krafter mot land och undkommer saviomannen, eller rätt och slätt den sällsamma, gestalten, ty nybyggarna veta icke hur han bör benämnas, som bara går rakt fram över vattnet, utan att se sig omkring. Men efteråt ha alla som voro i den båten blivit förföljda av ödet, några, av dem ha redan, fastän goda kristna, nödgats göra självmord, och de som ännu leva vänta samma lott. Detta är blott en av de många sägnerna som även nybyggarna förtälja om saviofolket och vådan av att störa dem i deras ro.
Samehfolket höllo saviofjällen strängt heliga. Saviofolket kunde skänka makt och lycka, och efter sin död kunde samehmannen och hans hustru finna en tillflykt i det saviofjäll de dyrkat. Där inne fick han nya betesmarker och större hjordar än han haft i livet och blev själv en medlem av det mäktiga saviofolket.
Varje lappfamilj hade sina egna passevaror och saviofjäll, ju flere dess bättre. De kunde gå i arv men de kunde även köpas, och saviofolket självt sades gärna bjuda ut sina tjänster mot dyrkan och offer. Seitorna, stenbelätena, de sällsamma stenarna, som tilldrogo sig lapparnas uppmärksamhet och inför vilka de förrättade sina offer, sammanhänga även intimt med saviotron. Man har menat att seitadyrkan varit ren fetishdyrkan, men modäran vetenskapsmän anse att fetishdyrkan, i den mening man ursprungligen antagit, över huvud ej förekommit någonstädes i världen. Seitan synes snarare ha varit ett slags naturlig gudabild; man valde gärna stenar, i vilka fantasien kunde se in mänskliga drag, eller seitan representerade hela fjällets eller sjöns helighet. Man gjorde även seitabilder av trä invid älvstränder, då man ville hedra älvarnas saviofolk och naturliga seitor icke erbjödo sig; men de konstgjorda seitorna voro de naturliga långt underlägsna. Saviosjöarna spela ej heller samma roll som saviofjällen.
Saviosjöarna tänktes ha dubbla botten; med ett hål var den övre sjön förbunden med den undre, och längst nere bodde saviovarelsen, vad han nu var. Saviosjöarna fordrade ett särskilt förfaringssätt vid fisket; vid en sjö skulle man t. ex. fiska under absolut tystnad, och dylik vidskepelse hör självfallet till det slag av folktro som ännu fortlever. Seitan vid saviosjön skulle gnidas med fiskfett och av denna begärde man fisklycka, men fjällen där de avlidna kunde få bostad och deras seitor, som beskyddade renhjordarna, spela en långt betydelsefullare roll än sjöseitorna. Vi skola längre fram återkomma till seitorna och deras svårförklarliga makt. — Gamla saviosjöar, invid vilka fordom seitastenar dyrkats, äro Näkkäläjärvi och Pöyrisjärvi. Hukka Salko, d. 1933, dyrkade ivrigt Näkkäläjärvi seita, såsom vi minnas. Och tron på Pöyrisjärvi som saviosjö är ej heller helt utdöd. Jag resonerade en gång om saken med Tuoman Iiska som har sitt sommarläger vid den sägenrika sjön. Han sade bl. a. att hålet mellan Saviosjöns övre och nedre del måste finnas i nordvästra delen av sjön, ty där får han alltid de mesta och största fiskarna i sitt nät. En gång sov han en natt på en udde vid denna del av sjön, men han gör aldrig om det, ty han fick så underliga drömmar, och när han vaknade var han så styv i kroppen att han knappast förmådde resa sig. Han förblev även sjuk en lång tid efteråt.
Vi skola icke här trötta ut läsaren med en skildring av lapparnas forna religion. För den intresserade rekommendera vi professor Holmberg-Harvas bok Muinaislappalaisten uskonto, Dübens arbete om lapparna och Reuterschölds Lapparnas religion. Här intressera vi oss främst blott för lapparnas religion i den mån den ännu framträder och präglar saga och sägen i Lappland av i dag.
Det kan synas som om det vore ett föga givande företag att i kvarlevande vidskepelse söka framleta en religiös föreställningsvärld. Docent K. B. Wiklund säger i sin i Verdandiserion år 1899 publicerade skrift om lapparna i Sverige: »Nu äro så gott som alla spår av lapparnas gamla religion försvunna. Seitor och trolltrummor ser man endast på museerna, och deras underverk äro ett minne blott som endast kvarlever i sagor och sägner.»
Men doktor Wiklunds uttalande är nog alltför skeptiskt och pessimistiskt, även om vi icke få vänta oss att mer möta en verkligt hednisk religion. Restlöst kan ej den gamla tron ha försvunnit, och förhållandena i Enontekiö och Koutokeino äro även långt primitivare än i Sveriges väst-lappmark. Den samvetsgranne forskaren doktor Wiklund vill hellre säga för litet än för mycket, och kanske är även hans inställning till Dübens framställning av lapparnas sägendiktning väl skeptisk.
Samehfolket är som sagt ett ytterst konservativt och traditionsbundet folk, och deras gammaldags nomadliv och isolerade levnadssätt bör även konservera deras föreställningar. Men framför allt har Lapplands natur icke förlorat i suggestiv kraft. Alltjämt glida skuggorna över skaren. Alltjämt reflekterar fjällen i sina hägringsbilder avlägsna renhjordar. Det händer att bilden av en vandrande renhjord reflekteras av fjällens snövidder och återkastas från fjäll till fjäll; så uppkommer tron på maanalaisets hjordar. En av de få nybyggare som motstått vidskepelsen skildrade följande iakttagelse. I sin ungdom var han anställd som dräng hos lapparna. En gång, då han vandrade i fjällen med deras renar, även han i lappdräkt, såg han i en kursu (klyfta) en renhjord och en lapp. Men när han kom fram till kursun var den tom, där fanns icke ens spår efter renar. Han måste medge att det föreföll som om han verkligen sett en hjord av de underjordiskas renar, som ibland komma upp till jorden och gå fram utan att lämna spår efter sig. Följande dag kom han åter med sina renar till samma kursu, och åter såg han en renhjord och en lapp som vallade den. Men nu gav han mer uppmärksamt akt på fenomenet och kom till slut underfund med att det var en spegelbild av sig själv och sina egna renar han såg i kursun. Men när samma nybyggare senare blev hårdare ansatt, började han vackla i sin säkerhet, icke ville han bestämt säga att det ej kunde ligga en kärna av sanning i de andra nybyggarnas och lapparnas otaliga sägner.
Dock: forntron har mist sin främsta hållpunkt, noiden som behärskade eller kämpade med underjordens makter. Som kunde framkalla oväder och norrskenslågor, som utan att röra stake eller årar kunde färdas i båt uppför forsar och över torra landet, som flög i fågelhamn över fjällen och simmade i fiskgestalt i vattnen. De stora noiderna, de flygande noiderna, vars svarta magi behärskade underjorden och ovanjorden. De spådde mod tillhjälp av trolltrumman. Trolltrummans yta var full av bilder och ritningar, gudabilder, demoner, vargar och renar. Noiden eller t. o. m. den vanliga husfadern lade ut ringar på trumman, och så begynte han traktera den med en liten hammare och tydde därvid framtiden på grund av ringarnas vandringar från tecken till tecken.
Och han kunde sända ut själen på sällsamma strövtåg. Det tillgick vanligen sålunda. För den tillkallade noiden utbreddes i kåtans mitt en vit renfäll. Sedan trakterade noiden trumman mod växande raseri, medan hans medhjälpare och kåtans medlemmar beledsagade ceremonin med joikande; härvid fingo även kvinnor vara närvarande. Möjligen använde noiden även något berusande medel. Till slut föll han i trance och själen begynte sin vandring. Då sutto alla andäktigt omkring honom, utan att våga störa noiden, ty återkallades själen med våld, dog han i uppvaknandets stund. Men man kunde likväl följa med hans vandringar, man sökte gissa sig till var han befann sig och gissade man rätt rördo han en hand eller en fot.
Vanligen gingo vandringarna till underjorden. Ofta gällde det att bota en sjuk, och då måste noiden i underjorden besöka den ande, som vållat sjukdomen, och antingen besegra honom eller också komma överens om de offer sjukdomssändaren krävde som lösensumma.
Men han kunde även använda sin förmåga till andra företag. En gång träffades en resande handelsman och en noid i Vanha-Markkinat. Noiden ville visa för handelsmannen vad han var för en karl. Han erbjöd sig därför att före nästa morgon stjllla strumporna från handelsmannens fru, som befann sig i sitt hem i Torneå. På natten sände noiden sin själ till Torneå. Men han hade otur. Det var åskväder och i handelsmannens hus voro fönster, dörrar och spjäll stängda. Noiden väntade utanför huset, och klockan 5 på morgonen märkte han att tjänarinnan steg upp och begynte göra eld i spiseln. Då gled noiden in genom det öppnade spjället, och när handelsmannen vaknade i Vanha-Markkinat kunde noiden till honom överräcka hans frus strumpor. — Sägnen har onekligen en betänklig nybyggarprägel; nybyggarna såsom varande mer praktiska ville gärna tilldikta noiderna även mer reella och handgripliga företag; lapparnas fantasi är i regel trots all deras realism av ett luftigare slag.
Men numera ha trolltrummorna tystnat. Ättlingar av gamla noidsläkter leva väl kvar, dessa släkter utmärka sig ofta för hysteri och fallenhet för sinnessjukdom, och en och annan gör anspråk på en icke så ringa trolldomsförmåga, men som religiös institution har noidskapet försvunnit, och våra dagars noider ära blott bleka avbilder av forna tiders trollmän.
Och för att riktigt övertyga oss därom besluta vi oss för att sätta oss i renslädarna och köra på besök till en av armens noider, till den kanske störste noiden i armen, en fasornas man, en flygande noid, och höra oss för om fjällens vildkraft ännu är verksam.
Kilde
Uddrag af Erik Therman: Bland noider och nomader, Stockholm, 1940.
