Samefolkets religion - Barnsbördens gudinnor, Sarakka, Uksakka, Juksakka

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

"Bindaltrommen",
Norsk Folkemuseum, Oslo.

Temaside: Samisk religion og mytologi


Rafael Karsten

Samefolkets religion
De nordiska lapparnas hedniska tro och
kult i religionshistorisk belysning

Kap. II.
Dyrkan av personliga gudar

Barnsbördens gudinnor, Sarakka, Uksakka, Juksakka

Var jaktguden Leibolmais kult i varje fall lokalt begränsad, så hade de sär- eller funktionsgudar som voro förknippade med barnsbörd och därmed sammanhängande tilldragelser uppenbarligen en allmännare utbredning. Barnsbördens gudinnor, Sarakka, Juksakka och Uksakka, bildade en hel treenighet och till dessa kom ytterligare en fjärde gudinna, Maderakka, som omtalas såsom dessa »akkors» moder. Denna tydliga åtskillnad mellan tre eller fyra personligt uppfattade, med barnsbörd förknippade särgudar är emellertid ett resultat av den mera utvecklade mytologiska spekulation som möter oss hos de norska samerna. Men en gudinna eller ett gudaväsen presiderande över barnsbörden har tydligen engång varit en gemensam andlig egendom för alla samefolk, vilket vi kunna sluta därav att hon varit känd även bland de ryska och de finska stammarna. Det är också viktigt att konstatera att föreställningen om en »jordegumma», som har väsentliga drag gemensamma med samernas Sarakka, även anträffas bland de med dem kulturellt nära besläktade samojederna. I likhet med Sarakka bor samojedernas gamla jordegumma under jorden invid dörren, hon förhjälper människorna till världen och bistår barnaföderskan vid födelsetillfället o. s. v. Även en del andra naturfolk, som befunnit sig på ungefär samma utvecklingsståndpunkt som samerna men etniskt stått dem fjärran, ha haft en motsvarande gudomlighet.

Bland samerna har Sarakka icke blott varit barnsbördens gudinna, utan i allmänhet kvinnornas speciella skyddsgudinna och har som sådan åtnjutit en synnerlig popularitet. Hon hjälpte kvinnorna med allt som hade med deras speciella funktioner och åkommor att skaffa, bland annat vid den månatliga menstruationen som hon troddes underlätta. Men naturligt är, att man särskilt tydde sig till hennes hjälp i fråga om sådana viktiga funktioner som havandeskap och barnsbörd. I synnerhet med barnsbörden äro bland alla primitiva folk många vidskepliga föreställningar och bruk förknippade. Onda andar äro då mer än annars på lur, färdiga att skada såväl modern som det barn hon framföder, och det gäller att skydda dem båda mot dessa. Det säges visserligen om lappkvinnan att hon, i likhet med kvinnan bland naturfolk i allmänhet, föder barn med stor lätthet och bl. a. redan några dagar efter nedkomsten varit i stånd att företaga långa resor med den nyfödde, även under den sprängkalla vintern. Men undantag från regeln förekomma naturligtvis, och barnsbörden är alltid även för kvinnan på naturstadiet mer eller mindre smärtsam och farlig. För den nyfödde själv är den första tiden av dess existens särskilt kritisk och barnadödligheten bland nyfödda har även bland lapparna varit stor. Det är mot denna bakgrund vi ha att se de mångahanda försiktighetsmått som vidtagas vid födelsetillfället, liksom även det faktum, att lägre stående folk på ett visst stadium antaga tillvaron av ett särskilt kvinnligt gudaväsen, vars speciella uppgift är att bistå en kvinna vid nedkomsten.

Vad namnet Sarakka beträffar, är själva etymologin till detta ord intressant. Den senare sammansättningsleden i detta ord utgöres naturligtvis av ordet akka, »käring», men i den förra ha vi tydligen ett verb saret eller sarrat, som betyder »klyva». Den norska missionären Skanke åter berättar att lapparna i Salten i Norge kallade Sarakka för Sadsta-akka, av sadsta eller sadsna som betyder ett »kluvet trä». Därefter kalla de även den gudinna som enligt deras tro skall hjälpa kvinnorna att föda. Härav framgår att Sarakka först och främst uppfattades såsom en »skiljokvinna». som just därigenom, att hon skiljer barnet från modern på samma sätt som man klyver ett trä, underlättade kvinnans nedkomst. Intressant är även i detta sammanhang, att vedhuggning »Sarakka till ära» förekom vid födelsetillfället såsom en sympatisk-magisk rit för att underlätta förlossningen. Detta framgår av en fråga i Forbus’ frågeformulär där det heter: »Har du icke huggit ved Sarakka till ära vid din barnsbörd? N. B. den veden skall vara helig och icke röras vid, än mindre uppbrännas.»

En annan magisk rit, som även sammanhängde med förlossningen, var förtärandet av den s.k. Sarakka-gröten efter nedkomsten. Denna rit beröres i en annan fråga hos Forbus: »Har du ätit Sarakkas gröt efter födandet? NB. det plägar gemenligen ske Sarakka till ära, som ej allenast hulpit barnavåndan, utan även formerat kroppen i moderlivet.»

Högström har ej mycket att förmäla om Sarakka-dyrkan hos de svenska lapparna på hans tid, men det som han nämner om denna kult ger dock vid handen att den var känd. Han känner namnet på denna gudinna under formen Saragads. »Det är visst att man i somliga lappmarker brukat ordet Saragads för ett nomen appellativum i stället för Creator (skapare). I Kaitom har man andra ord, men Sarakka är ej obekant, emedan, när man frågat vem som skapat världen, somliga svarat Sarak. Högström säger sig ej själv ha fått något klart begrepp om saken, men enligt vad han hört hålla de honom nästan för att vara en natura naturantem, som verkar vid människors och andra kreaturs födelse, deras trevnad och bibehållelse etc. Enligt Fellman förekom Sarakka-kulten även bland de finska lapparna, men de utförliga upplysningar han ger därom hänföra sig egentligen till den norska lappmarken. Sarakka bringar embryot till den kvinnas underliv, som skall framföda barnet, och hon fullgör uppdraget på ett sätt som de onda makterna under jorden, Rota, Huodno, Paha engel och Muklen Olmai inte kunna hindra. Redan innan barnet kom till världen var det utsatt för de onda andarnas ränker. Sarakka var, säger Fellman, kanske bland alla gudomligheter den som mest anropades av lapparna. Jämte barnets moder kände hon födslosmärtor. Sarakka vårdade sig om att fostret hos kvinnor och renar trivdes väl i moderlivet och hon sörjde även för en lycklig förlossning.

Den mytologiska spekulationen angående barnsbördens gudinnor når dock, såsom förut antyddes, sin kulmen hos de norska samerna. Här möta oss fyra specialgudomligheter, Maderakka samt hennes tre döttrar, av vilka Sarakka är den första och förnämsta. Det är hon som egentligen sköter om förlossningen. Maderakka åter utrustas med funktioner som bland de svenska och finska samerna tillskrivas Sarakka, t. ex. att hjälpa kvinnorna vid menstruationen. I sammanhang med den roll som tilldelas Maderakka uppträder i den norska mytologiska spekulationen även den högste guden, den förnämsta bland dem som bo högst vid stjärnhimmelen och som på olika orter är känd under olika namn, Radien, Veralden Rad, Veralden Olmai o. a. Radiens förnämsta verk skall vara att nedsända själen i människan i moderlivet. Gudinnan Maderakka mottager först själen av Radien och överlämnar den åt sin dotter Sarakka, som skall låta en kropp växa till själen så att det blir ett fullkomligt foster. Här framträder i samernas mytologi ett omisskännligt skandinaviskt-kristet inslag, vilket ytterligare bestyrkes av berättelsen om det »avgudiska sakrament Sarakka till ära» som enligt Forbus skall ansluta sig till dessa lappars födelsebruk. Vid tillfället ätes och drickes nämligen Sarakkas kött och blod, eftersom hon givit barnet kött och blod. Till grund för det hela ligga dock uppenbarligen genuint lapska föreställningar om förloppet vid en ny mänsklig varelses tillkomst, och det är måhända riktigast att säga att vi på denna punkt möta en egendomlig sammanblandning av hedniska och kristna idéer.

En sekundär roll tilldelas bland de norska samerna Sarakkas två övriga döttrar, Uksakka och Juksakka, men deras verkliga funktioner förbli enligt våra källor något oklara. Om dessa namns etymologi råder dock intet tvivel. Ordet uks eller uksa i det förstnämnda namnet betyder »dörr» eller »dörröppning», men man benämnde med detta namn även den »förstuga» som i en lapsk kåta befinner sig mellan själva dörröppningen och eldstaden. Uksakka är sålunda en »dörrgumma», som antages bo i jorden under den nämnda förstugan och bevaka dem som inträda uti eller utgå från kåtan. I namnet Juksakka åter ha vi ordet juks eller riktigare juoksa, som betyder »pilbåge». Juksakka var sålunda en »båggumma», som hade pilbågen till symbol och var barnens beskyddarinna. Den stora namnlikheten mellan gudinnorna Uksakka och Juksakka och den omständigheten, att de norska missionärerna, när de avskrevo sina föregångares rapporter om samernas hedendom, icke alltid förforo tillräckligt noggrant, synes emellertid ha vållat att de båda gudinnorna förväxlats med varandra. Enligt Forbus (och Lennart Sidenius) var Uksakkas, Dörrgummans, speciella uppgift att förvandla ett flickebarn till ett gossebarn i moderlivet. Det ansågs nämligen viktigt att redan på förhand utröna det väntade barnets kön, emedan samerna i allmänhet helst önskade sig gossar. Om förutsägelserna gåvo vid handen att barnet skulle bli en flicka, trodde man sig kunna redan i moderlivet åstadkomma en förändring med gudinnan Uksakkas hiälp. Juksakkas, Båggummans, uppgift är däremot enligt Forbus att taga vara på barnet när det blivit fött och när det börjar gå, akta det för stötar och fall. Enligt Närömanuskriptet och Jens Kildal är det tvärtom Juksakka som skall förändra ett flickebarn till en gosse i moderns liv, medan Uksakka skall skydda barnet, när det börjat gå, mot olyckor. Jessen åter, vars auktoritet är den norske missionären Skanke, identifierar de två och låter Uksakka eller Juksakka vara den gudinna som hjälper kvinnorna att bliva havande och särskilt till att föda gossebarn.

Det är icke lätt att med ledning av de tillgängliga källorna avgöra vem som i denna punkt har rätt, men på sakliga och logiska grunder synes Forbus’ relation mera sannolik. Att den gudinna, som vaktar dörren och kontrollerar dem som inträda i huset, även skulle ha i sin makt att bestämma om det barns kön som för första gången gjorde sitt inträde däri, förefaller mest naturligt. Å andra sidan frågar man sig varför den gudinna, som förvandlar en flicka till en gosse i moderlivet, nödvändigtvis skulle ha en pilbåge till sin speciella symbol, såsom var fallet med Juksakka. Forkläringen att det skedde för att gudinnan skulle göra det nyfödda barnet till en god bågskytt i framtiden, är knappast övertygande, ty alla nyfödda barn som för första gången infördes i kåtan voro dock icke gossebarn, och detta skulle väl ej heller ur familjefaderns synpunkt ha varit önskvärt. Att en kvinnlig gudinna har en pilbåge som sitt speciella igenkänningstecken är särskilt egendomligt med hänsyn därtill, att både pilbågen och andra vapen bland samerna voro strängt tabu för kvinnor, som icke ens fingo vidröra dem än mindre använda dem. Varken Reuterskiöld eller Harva, som båda ansluta sig till Närömanuskriptets version, att det är Båggumman, Juksakka, som skall förvandla ett flickebarn till ett gossebarn, har lämnat någon tillfredsställande förklaring på bågsymbolen hos gudinnan Juksakka.

Den verkliga förklaringen synes vara den, att när en gudinna för födelse sådan som Juksakka utrustas med en pilbåge som sitt speciella igenkänningstecken, det icke alls är fråga om något vapen i vanlig mening, utan om en rent magisk symbol av ett i den lägre kulturen ingalunda ovanligt slag. Då vi studera de primitiva folkens trolldomsväsen, finna vi att trollkarlen, när han önskar sända en medmänniska sjukdom eller smärtsamma åkommor, allmänt tros begagna sig av något spetsigt föremål, en tagg, eller helt enkelt av en osynlig liten pil som han under vissa hokuspokus avskjuter mot sitt offer. Denna föreställning är allmän bl. a. i Sydamerika, men den möter oss även i helt andra kulturkretsar, även hos nordiska folk. Det slag av plötsligt påkomna, vanligen reumatiska smärtor, som även bland civiliserade folk på olika språk kallas »häxskott», »Hexenschuss», »fairy dart» o. s. v. visa, att den gamla primitiva föreställningen åtminstone till namnet fortlevat i en högre kultur. Finnarna tala ännu om noidannuoli (trollpilen), liksom samerna tala om noidendirri. Det rör sig uppenbarligen här om en »folktanke» som får sin psykologiska förklaring ur den hemlighetsfullhet, som för primitiv uppfattning vilar över många kroppsliga lidanden. Den onda trollkarl, som med hemliga konster söker förgöra en fiende, går tillväga på samma sätt som en bågskytt som ljudlöst och lömskt avskjuter sin dödande pil mot det intet ont anande villebrådet. Den primitiva spekulationen drar vidare härav vissa slutsatser. Enligt den imitativa magiens principer kunna verkningarna av en pilskjutande trollkarl eller demon neutraliseras genom användningen av ett likadant vapen som han själv använder. Det är av denna orsak som pilmönster så ofta förekomma i indianernas ornamentala konst, som till sin ursprungliga karaktär är rent magisk. I detta sammanhang må nämnas att Sydamerikas indianer, som icke sällan söka bota vissa åkommor genom åderlåtning, stundom verkställa denna genom att mot den sjuka lemmen avskjuta en liten pil med en miniatyrbåge. På detta sätt tror man sig bäst kunna oskadliggöra den onda ande som inmängt sig i patientens blod.

Tillämpa vi dessa principer på Juksakka, samernas med pil och båge beväpnade födelsegudinna, så kunna vi måhända göra en del viktiga slutsatser. Enligt Forbus och Sidenius är det, som nämnt, »Båggumman» Juksakkas speciella uppgift att när barnet blivit större, skydda det mot stötar och fall. Barn äro under de första levnadsåren särskilt utsatta för faror av olika slag, vilket enligt primitiv uppfattning innebär att de i högre grad än fullvuxna äro utsatta för onda trollkarlars eller andars försåt. Att den gudom som skall skydda henne tänkes utrustad med pil och båge, är därför begripligt, även om hon är ett kvinnligt väsen. Vilken roll pilen och bågen såsom magiska symboler spelat bland samerna, framgår av en del uttalanden hos de gamla norska och svenska missionärerna. Randulf ger först och främst den intressanta upplysningen, att när de lapska trollkarlarna vilja tillfoga en människa på vilken de äro vreda kroppslig skada, bruka de en liten båge gjord av renhorn med kolv och pil. De göra en bild av sin fiende, och vilja de t. ex. såra honom i armen eller benet eller i någon annan lem, så avskjuta de med bågen en pil mot denna lem i tron att fienden sålunda skall skadas på motsvarande del av kroppen. Motivet med den lilla bågen och pilen framträder även på ett märkligt sätt vid själva födelsebruken. Efter nedkomsten skall kvinnan bl. a. aväta den s. k Sarakka-gröten, en rit som ofta tolkats såsom ett verkligt »offer» till Sarakka, ehuru den i själva verket har en helt annan karaktär. Vad som för närvarande intresserar oss är, att i Sarakkas gröt enligt Forbus lägges en liten båge i särskilda stycken. såsom kolv, båge och pil. Man ger sedan noga akt på vilken av dessa delar som kommer i den ätande kvinnans sked och tillägger detta en särskild profetisk betydelse. Bågen hänges senare vid barnets vagga, komsio, »för att han med tiden skall bliva en god bågskytt». Men om det ej vill lyckligen falla i skeden, kastas det bort, tillägger Forbus.

När Forbus säger att bågen hänges vid barnets vagga för att den nyfödde »med tiden skall bliva en god bågskytt», så är detta sannolikt hans egen privata tolkning av bruket i fråga. Denna tolkning beror emellertid på ett missförstånd såväl hos Forbus själv som hos de moderna forskare, vilka tolkat bruket i fråga på samma sätt. Reuterskiöld gör den under nämnda förutsättning alldeles riktiga anmärkningen, att Forbus’ ovan anförda skildring naturligtvis endast hade sin tillämpning när det gällde gossebarn. Detta är dock tydligen ett misstag. Bruket gällde med säkerhet alla nyfödda barn, och Forbus säger också endast att bågen hängdes invid »barnets» vagga. Uti alla de ovan skildrade, vid ett barns födelse iakttagna bruken ha vi en hel serie rent magiska riter. Vad först och främst Sarakkas gröt beträffar, vilken barnsängskvinnan under ceremoniella former skulle aväta efter nedkomsten tillsammans med andra fruktsamma kvinnor, så heter det visserligen att det skedde »Sarakka till ära», men det är i alla fall inte fråga om något verkligt »offer» till födelsens gudinna. Det ursprungligen av jordbrukande grannfolk erhållna mjölet tillskrevs av samerna magiska, renande verkningar. Enligt Leem användes bland de norska lapparna mjöl såsom ett reningsmedel även när en ko bar, tydligen för att skydda henne mot onda andar. När en ko skulle kalva lade man genast stål på dess huvud. När hon hade fött satte man ett kors på hennes panna och beströdde både henne och kalven med mjöl. Mjöl skulle även blandas i kons första mjölk innan en mansperson fick tillåtelse att smaka den. Detta var naturligtvis brukligt endast bland de sydliga samerna som hade lärt känna nötboskap. Men med gudinnan Sarakka hade dessa riter ingenting direkt att skaffa. Angående mjölet som magiskt reningsmedel anför Leem ett annat belysande exempel. När en kvinnas månadstid var förbi, tvättade hon sitt huvud i vatten i en kittel, skurade denna sedan med mjöl och bakade en kaka därav som endast kvinnorna fingo lov att äta av.

Den lilla bågen och pilen som lades i Sarakkas gröt hade, liksom själva gröten, en rent magisk betydelse: det var en amulett, som skulle skydda såväl barnsängskvinnan som i synnerhet den nyfödde mot onda inflytelser. Att barnet härvid var huvudsaken framgår därav, att bågen efteråt hängdes vid barnets vagga — uppenbarligen för att även i fortsättningen skydda den lille mot trollkarlars eller onda andars försåt. Men icke nog med detta. Det ser ut som om den lilla bågen även under senare år skulle ha burits av det vuxna barnet såsom ett slags skyddande amulett. Detta framgår av ett par frågor i Forbus’ frågeformulär. »Har du den lilla bågen kvar som du skall bära på din kropp? heter det i en av dessa. Att det var fråga om en amulett som skulle skydda den person som bar föremålet, kunna vi sluta även därav, att amuletten stundom utgjordes, icke av en båge, utan av en mässingsring, som vid doptillfället hängdes på den lilles kropp. »Har du din döpelses ring eller har du haft honom?» lyder nämligen en annan av Forbus’ frågor. Jessen ger oss en utförlig beskrivning av hithörande bruk hos de norska lapparna. Lapparna, som strängt fasthöllo vid sina hedniska bruk, funno sig i allmänhet mycket motvilligt i tvånget att giva sina barn ett kristligt dop genom en präst; deras egna gudar blevo därigenom förtörnade. I fall barnet sedan insjuknade eller grät mycket, ansåg man ofta en »avkristning» genom ett hedniskt omdop vara av nöden för att rädda det, varvid det erhöll ett genuint samiskt namn, kallat same-nabme. Omdöpningen — vilken naturligtvis skedde i största hemlighet — förrättades enligt vissa ceremonier. Vattnet, som skulle användas vid dopet, uppvärmdes, varpå det slogs i ett tråg i vilket man dessutom satte två björkkvistar, den ena av naturlig form såsom den var vuxen, den andra böjd så att den bildade en ring. Före dopet kastade man ytterligare i vattnet en mässingsring, en mässingsplatta eller annat stycke mässing eller tenn, eller, om man var förmögen, ett silverbälte eller bröstspänne av silver. Detta föremål kallades nabme-skiello. Så snart förrättningen var avslutad, tog man upp denna skiello från vattnet och band den under barnets arm om det var en gosse, men vid dess bröst om det var en flicka. Denna s.k. nabme-skiello ansågs av samerna för ett heligt föremål, ett medel mot förhäxning, och såsom ett försonings tecken som ingen tordes lämna ifrån sig. Så länge barnet var mindre bar det denna amulett under armen eller på bröstet, när det vuxit upp, hängde gossebarn det på sin trumma »såsom ett kraftigt ting».

För lapparna voro de ursprungligen för dem främmande metallerna laddade med hemlighetsfulla magiska krafter, och i synnerhet mässingen spelade en viktig roll vid många ceremonier.

Även medels andra slags magiska anordningar sökte de skandinaviska samerna skydda det nyfödda barnet mot onda inflytelser. Johan Turis skildring ger vid handen att dylika varit brukliga ända till senaste tid. Förutom de anordningar som avsågo att skydda barnet mot vinterkölden, anbragte man enligt Turi på barnets huvud »ett 3-strängat band» vid vilket mångfärgade pärlor och silverknappar voro fästa för att barnet skulle se på dem och bliva distraherat, samt »för att »uldrerna» — ett slags demoniska under jorden levande människor — icke skulle kunna byta bort det». Det är nämligen, tillägger Turi, en gammal lapsk tro att uldrerna snabbt byta bort barnet när det lämnas ensamt i kåtan. Får man emellertid straxt klart för sig vad som har skett och börjar risa barnet med brännande enbärsris, så tar uldrerna sitt barn igen och lämnar det andra tillbaka. Men gör man icke detta, mister man sitt friska barn och får i stället ett barn som icke växer och som är vanfört.

Turi berör här föreställningar och bruk som äro tämligen allmänna bland primitiva folk och de giva oss även en antydan om den rätta karaktären av den lilla pilbåge eller den magiska ring med vilken samerna plägade pryda den nyföddes vagga eller kropp.

De flesta av de ovannämnda bruken synas emellertid, — åtminstone för såvitt de voro förknippade med dyrkan av Sarakka, — ha varit begränsade till de norska samerna, vilkas mytologi var mera utvecklad, och där de olika gudarnas funktioner i överensstämmelse därmed voro mera specialiserade. Den egentliga, och bland de flesta samer enda födelsegudinnan var uppenbarligen Sarakka, kvinnornas speciella skyddsgudinna. Uksakka och Juksakka voro senare skapelser av den religiösa fantasin.

Fodnoter