Skáldskaparmál (AU) - Benämningar 6
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Snorra-Eddu
Öfversatta af
Anders Uppström
263. Alsvinnsmál:
Vind heter det bland män,
vindpust bland gudar,
bland store gudar gnäggarn,
roparn bland jättar,
bland alfer gnyfararn,
heter hos Hel hojtarn.
263. Eller Alvíssmál, 21. — hlavmmuðr läs hlummuðr.
264. Thjodolf: Blodorren (korpen) låter konungen (Harald Hårdråde?!) undfägna med örnens föda. Gauts (Odens) skära (svärdet) bär Hördernas (Norges) konung till blodets svans (örnens) skörd (striden). Med spjutsuddar låter örnens sjös (vätskas: blodets) likgams (korpens) hungerstillare (mättare: krigaren, konungen) den hird, som honom skall vårda, staka (påla: försvara) hvarje grund söderut.
264. gredder läs grœddir: som retar någons hunger, men äfven stillar den.
265. Einar Skålaglam: Åt de fjällvanda (vid fjällen vana) korparne gaf härföraren ymnig föda. Mätt blef korpen af vargens byte, men kastspjuten hveno.
266. Einar Skuleson: Stridsmåsens (korpens) förträffliga underhållare (krigaren) kan styra (styr: förer) den blänkande solens (sköldens) hund (svärdet). Hugins (korpens) bördas (asets) sorg (korpen) undanröjer sorgen (stillar sin hunger).
266. dólg skara . . . dýr läs dólgskára . . . dyrr.
267. Den samme: Men i striden, der som männer luta (falla), sväller konungens bugstinna (modiga) hjerta. Den blåsvarte Munin (den svartglänsande korpen) dricker blod ur såren.
268. Viga-Glum: . . . då när vi blodsköldade (bärande blodiga sköldar) å sanden stodo inför (träffade) blodets rings (sköldens) dåns (stridens) begärliga disor (stridsgudinnorna: Valkyrjorna). Den försigtiga fogeln (korpen) fick byte.
268. Sednare hälften af den stroph, hvars förra del är upptagen under N:o 3 och 163.
269. Skule Thorstensson: Månde ej bägarnes Hlöck (qvinnan) se mig sist i hundradsflocken (bland kämparne), der jag gaf den bråda utflygaren (korpen) värkande sår (sårade kroppar, neml. till üppehälle).
270. Einar: Med blod rödfärgade han (krigaren) noshåren å Jernsaxas (trollqvinnans) mörka (gråa) häst (vargen). Örnen slet sönder Geres (vargens) beta (föda); med jern (vapen) anskaffades örnens mat.
270. sámleitr, som ser mörk ut, af sámr och lita, göt. *vleitan. Angående sámr, se anm. under N:o 57.
271. Ottar: Örnen dricker blod; vargen får af lik sin kost; ofta rödfärgar ulfven sin käft; örnen får sin måltid der.
272. Thjodolf: Härars styresmän (gudarne) flög jungfruns (Iduns) varg (röfvare: Thjasse) till mötes i dånens örns gamla drägt (örnhamn) ej för kort tid sedan.
272. Se 68, 2. — vlgr läs ylgr. — ofyr läs a fyr.
273. För örnens (underhållares) skull vill jag tillreda (Odens) klara mjöd (ett lofqväde).
273. hreggskornis, sc. grœddis. — mjöð sc. Óðins.
274. Skule: Vakar jag, der som gallskrikarens (örnens) vätskas (blodets) ekars (träds: spjutens) man (krigaren) förr och sedan (beständigt) (och) väl (noga) då (under tiden) lyssnar till guldgifvarens goda tal.
274. есkа läs eika.
