Skáldskaparmál (AU) - Benämningar 9

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
II. Enkla benämningar


64. Männers namn


312. Ottar den Svarte?! Jag känner alla envåldherrskare öster- och söderut å skeppens säter (åt hafssidan till). Svens son (Knut den Store?!) är att pröfva (kan anses) bättre än hvarje konung.


313. Gizur: Konungen gläder (mättar) i drabbningen Hlöcks (Valkyrjans) häst och svan (vargen och höken). Olof (Skötkonung?) gör Yggs (Odens) foglar (korparne) glada i Sköguls (Valkyrjans) stormar (striderna).


314. Ottar den Svarte: Konungen håller häftiga strider. Visst blifver Odens maka (landet) österut ledigt. Folkets beherrskare lefver ett lyckligt lif.

314. vigfrek las vig frek.


315. Arnor: Hjaltlands herre (beherrskare), han som är tapprast bland män, fick gagn (seger) i hvarje svärdsdån (strid). Skalden (jag) vill upphöja konungens ära.

315. hæstr läs næstr.


316. Thjodolf: Och härförarnes betvingare (Harald Hårdråde) lät — hans lof förkunnar jag — stinga ögonen ur hufvudet på den tillfångatagne falkhetsaren (kejsaren: Constantinus Monomachus).

316. Jfr Harald Hårdr. saga, capp. 13, 14.


317. Sighvat: Norges herre (konung)! låt nu den olycklige så väl som den lycklige tillgodonjuta dina lagar. Håll ord och gif storligen (rikligen).

317. málhalt еc läs mál halt. — Sannolikt ett fragment af skaldens Bersöglisvísur, i hvilka han förer ett fritt och varnande språk till dåvarande konung Magnus, sedan kallad den Gode. Se denne konungs saga, cap. 17.


318. Markus: Den frikostige konungen (Magnus den Gode) for öfver det hedniska (Vendiska) landet med eld. Af ödet blef då bestämdt, att männerna skulle dö. Den högsta eldslåga tänden I (tände du), tjufvars undertryckare! söderut vid Jom.

318. I Magn. d. Godes s. cap. 25 tillskrifves denna halfstroph Arnor Jarlaskald, men i Knytlingasagan, capp. 70—81, der en mängd stropher ur Markus Skeggjasons Eiríksdrápa äro upptagna, förekommer denna halfstroph alls icke.


319. Hallvard: Det finnes ej under munkarnes lands (den christna verldens) konungs välde en tapprare konung än du (än Knut den Store?!). Jordens rings (ormens: jättens) ords (guldets) brytare (guldutdelaren) skyddar Danskarne.

319. Om anledningen, hvarföre guldet kallades jättars tal, se Bragaræður, 56 vid slutet.


320. Thjodolf: Den för laster sig aktande (förträfflige) konungen öser (utdelar) Krakes ljusa säd (guld).

320. Se 125.


321. Ottar den Svarte: Konungen var, genast såsom ung, färdig till svåra företag och tapper i striden. Jag beder, att hans lif måtte bevaras (att han måtte länge lefva). Honom kallar jag öfverman.


322. Markus: Konungen lät från blänkande hjessa Rhenflodens sol (guldet) skina å hafvets fjäll (vågorna).


323. Egil: Konungen har upprest guldlandets (pannans) stängselklippor (ögonbrynen: har skingrat min nedslagenhet).

323. Efter en strid mot Skotska konungen Olof, der segern tillföll konung Adalsten, sökte denne genom de frikostigaste belöningar trösta skalden öfver förlusten af hans broder Thorolf, som stupat i drabbningen. Se Egils s. cap. 55. — grundar sc. ársima; således: flodens rikedomars (guldets) lands (pannans) . . . ty på den tiden plägade man pryda pannan med guldbindlar och guldplåtar.


324. Eyvind: Den gladlynte konungen (Håkan den Gode) lekte (fröjdade sig) med folkets söner, stod under guldhjelmen, och skulle värja landet.

324. Håkan den Godes s. cap. 33, str. 4.


325. Glum: Konungen rödfärgade under hjelmen (hjelmbetäckt) brynstenarnes löt (land: svärdet) å Göterna.

325. Se 213.


326. Ottar den Svarte: Konungen höre början till sin sång (till sången öfver honom)! Upphöjas skall konungens lof. Förnimme han uppmärksamt takterna af min äredikt!

326. Olof den Helige? Knut den Store?


327. Stuf: Eggad af äran nedhögg konungen (Harald Hårdråde) med båda händerna männernas folk der borta söder om Nissan. Glad gick hären under sköldarne.

327. Segern vid Nissaån vanns af Harald Hårdråde öfver Danska konungen Sven Ulfsson. Se Harald Hårdrådes s. cap. 65.


328. Hallfred: Skild är jag vid konungen (Olof Tryggvason), spjutåldern har vållat det; jag väntar på männernas drott. Önskan är stor och okunnigheten (likaledes) hos de flesta (mången önskar, att konungen måtte återkomma, men ingen vet, om och när det sker).

328. Forum, s. 3, 9. Skalden klagar öfver, att han ejvarnärvarande i det slag, som skilde. Olof Tryggvason från hans vänner, och uttrycker i likhet med många andra ett osäkert hopp om ett kärt återseende.


329. Markus: Jag bjuder Danmarks krigiskt sinnade konung (Erik Eyegod?!) på en herrlig äredikt.


330. Einar: Jag sporde konungarne hafva framgått vid Holmen Grå att hålla spjut-ting (strid). Den gröna skölden blef att springa (sprang: brast) i tu.

330. Striden vid Holmen Grå, belägen vester om Strömstad, stod år 1139 mellan bröderne Sigurd och Inge Haraldsson å ena sidan samt Magnus den Blinde och Sigurd Slemmedjeken å den andra. De sednare förlorade drabbningen, Magnus dödades, och Sigurd Slemmedjeken tillfångatogs och aflifvades under de rysligaste marter. Sigurds, Inges och Eysteins s. cap. 10 ff.


331. Grane: Konungen (Harald Hårdråde) gaf örnens afföda Danskt blod att dricka.

331. Fornm. s. 6, 254; jfr Har. Hårdr. s. cap. 32.


332. Gamle Gnœvadarskald: Den unge och i ordens styrka utmärkte (vältalige) konungen kastade sig i sin ungdom inom skeppsbord å svärdfästets tunga (på sitt svärd).

332. Aflgjóðr = aflgóðr: så Sveinbjörn Egilsson.


333. Jorun: Konungen rådde rödfärga (rödfärgade) vapnen i de elaka männens blod. Hären erfor konungens vrede. Husen lutade (föllo) ofta för elden.

333. Konungen: månne Harald Hårfager? I Sturlesons Konungasögur citeras skaldinnan Jorun endast i Harald Hårfagers saga (cap, 39). — slog läs slög.


334. Einar: Konungens svärd bet, blod föll å spjuten; Hilds (Valkyrjans) sky (skölden) brast vid Hvitaby.

334. Afser konung Eystein Haraldsson, som på en härfärd vesterut vann en seger vid den nämnda byn, nu Whitby i Yorkshire, England. Sigurds, Inges och Eysteins s. cap. 20.


335. Arnor: Konungarnes ättling vänjer (öfvar) de sjölutande (i hafvet nedförda) snäckorna (fartygen) derute; han färgar härskeppen invändigt med blod. Korpens fördel är det.


336. Thjodolf: Så lyktade det (så lyktade) den tappre konungens (Harald Hårdrådes) lif, att vi äro alla i svår belägenhet. Den prisade konungen erfor lifvets förlust.

336. Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamfordbridge i Yorkshire den 25 Sept. 1066 mot konung Harald Gudenason. Harald Hårdr. s. cap. 96.


337. Arnor: О konung! under solen lär aldrig födas någon annan konung, förträffligare än du.


338. Thorkel Hammarskald: Till mig rådde sända (sände) öfver kalla hafvet Völsungasonen (konungasonen) guldprydt vapen.


339. Ottar den Svarte: Krigiske konung! innan man erhöll dig (neml. Olof den Helige), fanns i landet österut (Norge) ingen, som trängde (lade) öarne i vester (Orknöarne) under sig.

339. Olof Hel. s. cap. 108.


340. Markus: Eriks (neml. Eyegods) lof skall verlden höra: ingen menniska känner till en förträffligare konung. Konungen innehade med mycket beröm konungathronen i denna verld.

340. Erik Eyegod regerade i Danmark från 1095 till 1103.


341. Valgard: Konung! du höll (förde) en stor flotta söderut förbi de breda landen. Der som långskeppen skälfde (skakades), blef omsider Sicilien ödelagdt.

341. Om Harald Hårdrådes krigsföretag på Sicilien, se hans saga, capp. 6—10.


342. Sighvat: Norges . . . . låt nu den olycklige njuta . . . . och gif storligen.

342. Se 317.