Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 14

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
I. Omskrifningar


48. Huru striden omskrifvas


156. Hornklofve: Höjde (började) konungen spjutens storm (strid) mot männerna, der som sårens gåsungar (sårfoglarne: örnar och korpar) gjorde gny (skreko) i Sköguls (Valkyrjans) dån (under drabbningen). De röda såren fnyste (utsprutade) blod.

156. hrísgrímnis läs hrísgrísnis.


157. Eyvind: Och den mannen bar i Hars (Odens) väder (striden) risbockens (vargens) gråa skjorta (skinn).


158. Berse: Tycktes (ansågs) jag, då när vi voro yngre, för (af) stridsgudinnans eldars (svärdens) lundar (krigarne) ganska häf (skicklig) i Hlöcks (Valkyrjans) urväder (drabbningen). Tidigt (längesedan) är det sagdt.


159. Einaг: Gönduls (Valkyrjans) häftigaste stormvind (den häftigaste strid) låter den tappre konungen Hilds segel (sköldarne) mottaga (uthärda). Svärdet gnisslar, der som det drifver (faller) bågsträngshagel (der pilarne hagla: i striden).


160. Einar Skålaglam: Icke skyddade segerbjörkarnes (segerqvinnornas: Valkyrjornas) särkar (pansarskjorna), ehuru fast hopsydda (starkt gjorda), Hars (Odens) bullers (stridens) förträffliga deltagare (de förträffliga krigarne) mot Högnes (härkonungens) skurar (pilarne).

160. sum miðjungum d. ä. sómmiðjungum.


161 . . . . att sätta uddnätets (sköldons) rand (skölden) mot uddarnes gnys (stridens) gud (krigaren).

161. oddnes läs oddnets.


162. Nego (föllo) konungens fiender i Gönduls (Valkyrjans) dån (striden) under örnens ramar (klor).



49. Huru vapen och härkläder omskrifvas


163. Viga-Glum: Undandrog sig hären (aktade sig kämparne) att gå med Hängegudens (Odens) hattar (hjelmarne) utför kullen. Ej syntes dem täckeligt (behagligt) att våga sig i fara . . .

163. Se 3.


164. Einar Skålaglam: Hjelmbetäckt erbjöd den stridsdjerfve Bue strid, och (likaledes) den stridsåstundande Sigvalde, han som for i Valkyrjans gny söderifrån.

164. Нäг afses Jomsvikingarnes anfall på Norge i Håkan Jarls och hans sons Erik Jarls tid. Se den utförliga berättelsen derom i Olof Tryggvasons saga, capp. 30 - 47. Detta anfall misslyckades fullkomligt. — Gunnarr läs Gunnar.


165. Tind: Då när brynjans Vidur (Oden: krigaren, Hàkan Jarl) blef att (nödgades, måste) bortkasta Hängegudens (Odens) ringsvaga skrammelsärk (den sönderhuggna, skramlande pansarskjortan), afröjdes Rodes (sjökonungens) vägs (hafvets) ridhästar (skeppen: nedhöggos skeppsbesättningarne).

165. Se Ol. Tryggv. s. cap. 43.


166. Hallfred: Egils (jägarens) vapens (bågarnas) icke ringa (stora, häftiga) hagelskur brister (smattrar) derute hårdt å Hamders skjortor (brynjorna) på några vågdjurets (skeppets) träd (krigare).

166. undýrs läs unndýrs. Оm Egil såsom bågskytt, se Völundarqviða, str. 4.


167. Den samme: I anledning deraf skola Sörles blänkande drägter (pansarskjortorna) rödfärgas i männernas blod för (under) sårmetallernas (pilames) skurar (striden). Jag spörjer (vet) det noga.


168. Gretter: Hlöcks (Valkyrjans) tälts (sköldarnes) upplyftare (bärare: stridsmännen) höllo näsorna tillsammans, och Hilds väggs (sköldens) oväders Njördar (krigarne) höggo till hvarandra (stötte i hop) med skäggen.


169. Einar: Rodes (sjökonungens) taks (sköldens) starka is (svärdet) lider ej brist för (på) Ods sängkamrats (Freyas) ögons regn (guld). Tillegne sig (erhålle) den konungen ålderdom (en hög ålder)!

169. Se 111. — rœfr . . . ram svellz läs ræfrs . . . ramsvell.


170. Den samme: Den helige Olofs ätt (afkomma) rödfärgar på hafvet skeppens sols (sköldens) låga (eld: svärdet). Den likbegärliga varginnan skyndar raskt i spåren efter örnarne (i örnarnes spår).

170. Köpenh. Uppl. tillägger ur Upsala-Codex:
ylgr brunar hvatt, ens helga,
hrœgjörn i spor örnum,


171. Räf: Den dagen var skön, då armlågans (guldets) slungare (utdelare) trängde (satte) framstammens fagra måne (den blanka skölden) i ringarnes hängbärare (galge: i handen) på mig.

171. álm leygjar läs alin-leygjar.


172. Så (lika lätt) sköt spjutens raske gnyförstorare (krigaren) genom bardans (skeppets) med rödsten öfverfarna (rödmålade) gård (skölden), som genom näfrar. Ifrig (häftig) i striden var han.


173. Thjodolf? Ulls skepps (sköldens) oväder (striden) går med fullo (rasar på det häftigaste) öfver (omkring) konungen, der som tapparnes träd (de ihoptappade träden: skeppen), med vimplar behängda, rida.


174. Brage: Viljen I (vill du), Hrafnketil! höra, huru jag skall lofva (prisa) Thruds (Thors dotters) tjufs (Hrungners) fotsålors med rödsten öfverdragna blad (den rödmålade skölden) och konungen (neml. Ragnar Lodbrok, som gaf mig den)?

174. skal ec þengil läs skal еc oc þengil. Dessutom bortfalla hakarne både här och i slutet af nästa rad. — Mythen om Hrungner, såsom Thruds bortröfvare, är ej närmare bekant. — Angående skölden och dess gifvare, se 118, 5.


175. Den samme: Om icke (det vore) så, att Sigurds lysande son (Ragnar Lodbrok) ville (önskade mottaga) god ersättning för Högnes mös (dotters: Hilds) gälla hjuls (den ljudande sköldens) ring-naf (runda krets).

175. hjól = hvel, ags. hveogul, hveovol . . . . eng. wheel, gr. κυκλος enl. Grimms saminanställning någorstädes.


176. Hallvard: Broddarnes (spjutens) färds (stridens) påskyndare (härföraren) ser den ljusröda ring-jorden (skölden) flyga i tu. Den hvita (glänsande), med böjd rand omgifna (runda) skölden brister sönder.


177. Ringen är å skölden prydligast (det prydligaste), men å bågen pilarne.


178. Kormak: Uppsvällde striden, då när Grids (trollqvinnans) hästs (vargens) underhållare, han som upphetsade drabbningen, gick med Gauts (Odens) gälla eld (det rasslande svärdet). Urd kom till brunnen.

178. uðr ur läs Urðr at. — Omqväde; jfr 12, 20, 235, 243.


179. Ulf Uggason: Fullstark lät fjällens Hild (trollqvinnan: Hyrrockin) hafvets SIeipner (häst: skeppet: Balders skepp Hringhorne) framlöpa, men Hropts (Odens) hjelmeldars (svärdens) vargar (berserkarne) fällde (kullkastade) hästen (Hyrrockins häst: vargen).

179. hjálm avldum läs hjálmelda.— Det utförligare innehållet af denna myth igenfinnes i Gylfaginning, 49.


180. Glum Geirason: Derefter lät landets vårdare (konungen), han som med utomordentlig tapperhet för svarade sig mot mannen, brynjans af brynstenen förtunnade, dånande eld (det hvassa svärdet) hvina.


181. Einar: Af den rådvande visen (rådige konungen) mottog jag de röda rändernas (sköldernes) is (svärdet), fuktadt af Freyas ögonlocks tö (prydt med guld). Hjelmens skada (svärdet) bära vi i handen.

181. íss läs ís. — drifin läs drifinn. — hvarmþeyr af hvarmr + þeyr, och det sednare beslägtadt med skr. tojam aqua.


182. Den samme: Revils (sjökonungens) marks (hafvets) hästs (skeppets) ryttare (sjömännen) kunna rigtigt se, huru vackert drakarne (skeppen) ligga sönderskurna (sönderhuggna) vid (af) hjelmens trollqvinnas (yxans) egg.


183. Räf: Kan markernas (skogarnes) mörka, mig tillhöriga, ifriga, qvicka drake (orm: mitt spjut) å männernas handlofvar (händer) bäst leka (i stridsleken fintligast tillintetgöra motståndarnes anfall), der som männer träffa hvarandra (drabba tillsammans).


184. Einar Skålaglam: Stridsbrakets gud (krigaren: Håkan Jarl) sköt raskt bågarnes hagel (pilarne) från Hlöcks (Valkyrjans) segel (sköldarne: lät pilarne hastigt flyga från den sköldbeväpnade skaran). Svärdets skoningslösa användare bergade vargarnes lif (skaffade föda åt vargarne).

184. Se Harald Gråfälls saga, cap. 6. — hagls läs hagl.


185. Hallfred: Och spjutgudinnans (Valkyrjans) drägter (brynjorna) skyddade icke, ehuru sydda (gjorda) af jern, de hängdas fogels (korpens) hungerförödare (hungerstillare: krigarne) mot bågsträngens hagel (pilarne).


186. Eyvind Skaldaspiller: Litet (ej) sade man att du, Hördernas landvårdare (Norges konung: Harald Gråfäll)! lät modet falla, då almarne böjdes (bågarne spändes) (och) brynjans hagel brast (pilarne brusto) i såren.

186. Se Harald Gråfälls sag. cap. 1.



50. Huru striden omskrifves


187. Brage Skald: 1. Och ådrornas torrhets önskgudinna (Hild) tänkte (befarade), att detta kungaväder (Hjadningaväder: denna strid) skulle lända hennes fader till farhåga (undergång), då när (hon), den af ondt (olycksaningar) uppfyllda ringarnes utdelerska, bar till vindens hästar (skeppen) ett halsband åt örlogskämpen (sin fader Högne).

187. 1. of läs en = hín. — veðr boþa kungaväder, icke bågväder; se början af den i originalet föregående, prosaiska berättelsen om denna strid.


2. Ej bjöd hon, de blodiga sårens läkedomsgudinna, smycket åt den berömda konungen af fruktan för vapnens möte (striden), (ty) ehuru hon erbjöd (det: smycket), talade hon (likväl) alltid så, som om strid skulle förskaffa konungarne lättnad (befrielse) från den stora olyckan att komma till Ulfvens syster (Hel).

2. dreiruga läs dreirugra.


3. Afråder ej det ringaste folkens styresman, van vid länder, (de sina) ifrån att å sanden stilla vargens åtrå (hunger); då svällde hatet i Högne, när svärdens starka gudar (de modiga kämparne) sökte Hedins buller (strid) heldre än de mottogo Hilds sveks (bedrägliga) ringar.


4. Den striden och en mängd sägner (tilldragelser) kan man lära sig känna å Svolners (Odens) salpenning (skölden). Ræs (sjökonungens) vagns (skeppets) måne (skölden: denna sköld) gaf mig Ragnar (neml. Lodbrok).

4. Se 118, 5.


5. Och å brynjans Hvedras (trollqvinnas: yxans) Vidrers (Odens: krigarens, Hedins) vägnar företog sig den trollkunniga (Hild), hon, qvinnors fångst-öderska (qvinnosmyckens frikostiga utdelerska), att råda på ön. Hela hären gick vred fram under Hjarrandes (Odens) orörliga bräder (sköldarne) från skeppsalfens (Hedins) snabba häst (skeppet) till Reifners (sjökonungens: Högnes) rännarbana (stridsplatsen).

5. ráðalfr of läs raðálfs of.


188. Viga-Glum: Röjde jag fordom, såsom jarlar, (land) mig till handa (gagns). Ordet lekte (ryktet utgick) derom bland Vidrers (Odens) spös (svärdets) väderstafvar (krigarne: männerna).

188. Yttrande af skalden, då han för ett dråps skull nödgades lemna sin gård. Se Viga Gl. s. cap. 26. — landa läs handa.