Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 6

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Anders Uppström
1806-1865
Skáldskaparmála-quædi
Snorra-Eddu


Öfversatta af
Anders Uppström


Skáldskaparmál
I. Omskrifningar


18. Thors och Geirröds kamp


65. Thor: Väx du nu icke, Vimur! då mig lyster vada öfver dig till jättars gårdar. Vet du, att om du växer, då växer hos mig asastyrkan lika högt som himmelen?


66. Thor: En gång begagnade jag min asastyrka i jättars gårdar, då när Gjalp och Greip, Geirröds döttrar, ville lyfta mig till himmelen.


67. Eilif Gudrunarson: 1. Hafvets bands (Midgårdsormens) fader (Loke) företog sig att hemifrån egga de branta bergens föreståndares, Fornjots (jättens) fällare (nedläggare: Thor); dryg (skicklig) var Lopt (Loke) att ljuga. Härdånets Odens (Thors) ingalunda pålitliga sinnespröfvare (vän: Loke) sade gröna (behagliga) vägar ligga till Geirröds väggars häst (boning).

1. På samma sätt, som boning här omskrifves med väggarnes häst, omskrifves annorstädes sofrum med golfvets häst (gólfhölkvir) och skepp med plankornas häst (bordhölkvir).


2. Thor lät Gamleid (Loke) kort (ej länge) bedja sig om den sinnesansträngande (svåra) färden: de åstundade att nedgöra jättens afkomlingar: då när den gördelvande (Thor), mäktigare än Gandviks Skottar (män: jättarne), fordom begaf sig från Thridje (Oden) till Idjes slägts (jättarnes) anförvandts (Geirröds) boning.

2. Att Gamleið här betyder Loke, grundar sig på en ordlek. Gamleið ss. appellativum betecknar egentl. gamens väg = luften; luften åter heter på fornnord. lopt, men detta lopt ljuder lika med Lopt, acc. af Loptr, d. ä. Loke. — þá or läs þá er. — ymsa, genit. sing. af ymsi anförvandt. egentl. en person, som ömsar plats med en annan. Anmärkningen angående betydelsen af ymsi grundar sig blot och bart på gisning; måhända betyder det endast boning.


3. Vardt (begifvit sig hade) på vägen menedens guds (Geirröds) armars trollsångskunniga börda (döttrar) förr, än angreppets Rögner (Thor) jemte skarornas (Muspells söners) ledare (Loke). Jag frambringar Grimners (Odens) grunda strömmar (ett kort qväde härom). Gallskrikarens (örnens) salars (bergens) männers (jättarnes) bedragare (Thor och hans följeslagare) trampade med fotbladens göpnar (fotsålorna) å Endils (jättens: Geirröds) mark.

3. ámo läs á má.


4. Och vane vid stridsgång gingo vargens fredare (underhållsanskaffare: fortsatte Thor och hans följeslagare sin väg). Till himlasköldens (månens) uppslukares (jättens) qvinnor (Geirröds döttrar) kom blodets sång (strid: Geirröds döttrar hemsöktes med strid): då när Lokes olyckas bragdstore afhjelpare (Thor), van vid vrede, ville bryta ett fång (kämpa) med Grimners (jättens) fränders brud (jättinnan).

4. gagns läs gángs.


5. Och hafvets klots (stenens: klippans) qvinnas (jättinnans) äreskändare (Thor) gjorde fjätöfvergångna (öfvervadade till fots) de från bergshöjden öfver lodjurets haf (landet: landskapet) sig kastande störtfloderna. Mycket (ofta) halkade från sin plats bergjättens häftige betvingare (Thor), der som de brusande floderna fnyste (kastade) sitt gift (skum) öfver stakledens (vadets) breda väg.


6. Der i vindmarken (vindens mark: floden) satte de framför (sig) skottormarnes (kastspjutens: stafvarnes) ljudframbringande håf (ljuster: jernbeslagna spets) och icke sofvo (tego) markens (flodens) hala hjulkotor (stenar). Kunde af forsen slagen den ljudande filen (stafven) mot gruset dåna, men fjällens störtfall (den från fjällen störtande floden) tjöt längs Fedjas (Fenjas) städ (klipporna).

6. halar läs hálar. — havggvinn läs havggvin. — Om Fedja eller Fenja, se cap. 43.


7. Ser Njardbältets (gudabältets) egare (Thor) klipplandets haf (den af klippor uppfyllda floden) falla sig (falla) öfver hårdväxta (starka) skuldror; fann han ej för sig ännu nyttigare råd. Utrotaren af jättens barn (jättarnes utrotare: Thor) säger, att om icke flodens snabbt forsande blod (vätska) aftoge, skulle hans nackes styrka växa till salens (jordens) tak (himmelen).

7. niptar läs niótr. — hinn läs enn. — firir-sè läs fyrir sér. — flóð läs blóð.


8. Vadade hurtigt Gautes (Odens) bonings (Asgårds) edsvurna fredare (försvarare), de förståndige vikingarne (kämparne), I stridsgudinnans lundar (krigare)! men svärdträsket (vattnet) flöt. Rusade vågen kraftigt, af jordens råges (bergets) häftiga vind uppblåst, du handens nöds (bågens) gud (du bågskytt)! å skuldran på Jordens son (Thor).

8. runn at feng unnar läs runnar fen Gunnar. — blásinn läs blásin.


9. Till dess jemte männernas sällskap — ett kraftrön var det — Thjalfe genom egen ansträngning kom i luften (upp) å himlakonungens (Thors) skyddsbälte. Åstadkommo Ränk-Mimers (den ränkfulle jättens: Geirröds) enkor (qvinnor: döttrar) en mot stålet (den jernskodda stafven) strid ström. Bergdelphinens (jättens) modige kufvare (Thor) gick med Grids staf.

9. himinsióli, m., egentl. takets uppehållare, af himinn, urspr. tak, sedan himmel (jfr str. 14), och sióli uppehållare, beslägt. m göt. sauls pelare. — skaunn, gen. ar, m., sköld; i allmänh. skyddsmedel; skaunar seil skyddståg, skyddsbälte.


10. Icke klappade vid högforsens fall vredens djupa (i bröstet liggande) ållon (hjertat) å männerna (Thor och hans följeslagare), som förklarade krig mot vargarnes vistelseorts (bergets) afskum (Geirröd). Ett stridsdjerft mod, bättre än ett arf, egde (hvar för sig) edens män (de edsförbundna männen). Skalf ej Thors eller Thjalfes mods sten (hjerta) af fruktan.

10. á korn läs akarn. — ógn diarfa läs ógndiarfan. — hlaut sing. i st. f. plur. hlutu: jfr 59. — skalfa jfr 43.


11. Och svärdets kamrater (stridsbröderna), hatande hjelp af skölden, gjorde sedan dån (trampade sedan med dån) mot den hårda ulfvens lands (bergets) mäns (jättarnes) flodbrädd, innan, о skål-ek (mjödskänkerska)! strandens folks (jättarnes) utrotare (Thor och hans följeslagare) började Hedins (sjökonungens) hårbenas betäcknings (hjelmens) stormar (striderna) mot skjutgudinnans (Skades) skyldemän (jättarne).

11. sifuna adj. indecl., varande tillfreds med en förening, kamrat.


12. Sammanströmmade med (till) härskarans anförare (Geirröd) Ivas uddars klippfolk (jättarne). Köldens (det kalla) Svithjods (Jötunhems) fiendeskara (jättarne) sökte sin räddning i flykten. Då när blixtslungarens flodbens Daner (bergsinvånare: Thors jättar, följeslagare) stodo fasta, kunde utlandets Jolners (Odens: Geirröds) ätter för (de förra) luta.

12. kólga läs kólgu.


13. Der som jätteboningens med hersars idrottsmod födda (krigiskt sinnade) skrålbjelkar (skrålare) framgingo, blef ett гор bland klipphålans Kumrer (män, invånare). Slog, förd i kraft (omgifven af kraft) — fredssenhet (strid) var der — jättens qvinnas (jättinnans) nedläggare (Thor) å vilda skägghatten (hufvudet) på klippans rendjur (jätten: Geirröd).

13. þat läs þar.


14. Och under lågans höga himmel (eldrummets höga tak) uttrampades der med tung trampning (utsprängdes der våldsamt) ögonbrynens tungelsolar (de ofantliga ögonen) på klippvallens gömställssökare (invånare: jättarne). Åskans storms fartygsstyrare (Thor) bröt (krossade) skrattskeppets (bröstets) urgamla köl (ryggen) på berghålans båda qvinnor (Geirröds döttrar).

14. und läs við. — vafrevþa = vafreyþa. — sprunadi läs sprundi.


15. En sällsynt kunskap hade fjärdäpplets (stenens) jords (bergets) son (jätten: Geirröd) lärt sig; men ej förmådde jordens bens (bergets) män (jätrarne) känna (njuta) ölglädje. Kastade, о du bågsenans Æger (bågskytt)! Sudres (dvergens) ättlund (anförvandt: Geirröd) tångens i härden sjudna sega (ett uppglödgadt jernstycke) emot Odens bekymmertjuf (skingraren af Odens bekymmer: Thor).

15. kon = konr; jfr Rask, Anvisn. t. Isl. § 150. — ángr þiófsegu läs ángrþióf sega.


16. Så att, du stridens påskyndare! Thrungvas (Freyas) gamla vän (Thor) med händernas rappa munnar (snabba grepp) i luften sväljde (fattade) den slungade eldkakan (det glödande jernstycket): då när den ursinniges aske-ås (jernstycke) med häftighet flög från qvinnan Greips Hrimners (jättes: Geirröds) bröst till (emot) honom, som af hjertat älskar Thrud (emot Thruds kära fader: Thor).

16. Þraungvar läs Þrúngvar. — þióst, egentl. асе. af þióstr, står här ss. adverbium till fló. Jfr ofvan, str. 12, der acc. fasta likaledes står ss. adv. till stóþu (stóðu).


17. Skakades jättens sal, då när — det breda (stora) hufvudet bragte (gömde) bergshöfdingen (Geirröd) bakom väggens bänkbjörns (boningens) gamla fotlägg (pelare) — den förträfflige Ulls lysande gynnare (Thor) kastade skadornas spänntorn (jernstycket) ned midt i käkens gördel (hufvudet) på svängtågans (slungans) hårdnackade handterare (jätten: Geirröd).

17. Heiðreks läs Heiðrekr. — iotrs läs iótrs.


18. Konungen med den blodiga hammaren (Thor) ombragte hurtigt bullrets fränder (jättarne). Den salsvana Syns (qvinnans: Greips) spisnedbrytare (Thor) vann seger. Väghjelpens tull (stafven: Grids staf), som tillskyndade den fallne jättens sals männers bänk (Geirröds huskarlars bänk) saknad (tomhet), kom ej åt (behöfde ej användas emot) bågens gud (bågskytten: Geirröd sjelf).

18. Savlva nið Syniar läs salvanið-synjar. — laut = hlaut. — tollur läs tollr.


19. Prisad af Hel slog med den afbrutna, tjenliga grenen från skogen (med Grids staf) den nedom bergen farande eldens (blixtens) slungare (Thor) krattigt Alfhems kalfvar (jättarne); men icke förmådde valrågens (den nederlag förorsakande sädens: pilarnes) lägers (sköldens) eldar (svärden) besegra stenens Listes (stenlandets: bergets) Ellas (jättens: Geirröds) hjelpfaste (tappre) ålderförminskare (Thor).

19. Hel blótin läs Helbótinn. — Listi, genit. a, m. egentl. en udde och ett härad i Agder (södra Norge). Heter nu Listershärad. — látr. . . matu = láttr . . . máttu.