Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Företal

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


A. J. D. Cnattingius
1792-1864
Snorre Sturlesons
Edda samt Skalda

Öfversättning:
Anders Jacob D. Cnattingius



Företal


Vidlöftigt och besynnerligt tvistade man i förra seklet om det verk, hvaraf en Öfversättning, enligt Herr Professor Rasks redaktion af Isländska Texten, härmedelst lemnas i Allmänhetens händer. Med det förökade ljus denna upplaga skall sprida öfver våra Förfäders tro, vishet och idrotter, skall den äfven tydligare framställa beskaffenheten af sjelfva denna urkund, som hittills endast styckevis, efter enskildta Codices, aldrig fullständigt eller med kritisk noggrannhet varit utgifven. Man skall deraf allmännare inse sannolikheten af den mening, Textens utgifvare i sitt Företal yttrat, att nemligen denna samling bär tydeliga spår af flere författares särskildta arbeten; att den odödlige Häfdatecknaren SNORRE STURLESON (född 1178, död 1241) visserligen sjelf deruti haft någon del, men att denna varit inskränkt endast till ett utkast af Gylfaginning, hvars fullkomliga ordnande han ej sjelf hunnit upplefva, och att ändteligen detta utkast, lemnadt, efter hans död, i hans slägt, småningom erhållit de tillsatser, som nu tillsammans utgöra detta verk, utan att man med full säkerhet kan bestämma, huru långt hvarje bearbetares åtgärder sträckt sig. Författaren till Gylfaginning synes hafva ämnat, att framställa förfädrens Religionsbegrepp, endast så vidt grannlagenheten det tillät; deremot har den, som skref Brages Samtal, i afsigt att tillägga hvad som ännu syntes honom bristande, ej varit så noggrann i valet af ämnen. Detta, utgör nu hvad som egenteligen förstås med SNORRE STURLESONS EDDA, äfven kallad den Prosaiska eller yngre Eddan, i anseende till dess obundna föredrag och sednare uppkomst än den Samling af Skaldernas Sånger, som är känd under namn af Sämunds eller Poetiska och äldre Eddan. Och emedan här var handladt om Skaldekonstens ursprung och forntron i allmänhet, hvilken, sedan Kristendomen på Island, år 1000, lagligen och allmänneligen blifvit antagen, endast i anseende till det fordna skaldeskapet var tåld och ansedd värd att känna; föll det den tredje ägaren in, att denna samling vore en förträfflig grundval för Skaldskaps-vettenskapen , hvars framställande han, ehuru oredigt, företog sig, läggande dertill ännu flere berättelser om de Gudar och kämpar, Skalderne mest besjungit. Så uppkom den delen, som så träffande blifvit kallad Skalda, innehållande: först en afhandling om Skaldespråket, de af Skalderne brukade omskrifningar (Kenningar), äfvensom oomskrifna namn (ókend heiti), eller orden i deras enkla, naturliga bemärkelser: med få ord, Skaldernas särskildta, poetiska uttryck och benämningar, hvaraf Skandinaviska Fornspråket ägde en rikedom, som i intet annat kändt språk finnes, - samt sluteligen en öfversigt af Isländska Skaldekonstens alla versslag, Bragarheitir, efter Snorre Sturlesons Háttalyckil (Clavis rhythmica), en äredikt om Konung Hakon den gamle och Skule Jarl, i Norrige. Med denna sång har Sturleson velat vindicera sig den uppfinningen, att författa en dikt i alla verselag , så att den innehåller en vers (strof) af hvarje slag, och hvarmed han likasom velat bevisa, att hans hjeltars bragder voro så utmärkte, att de passade lika väl, och frambjödo lika rikt och skönt ämne för dem alla. Dock äro icke alla af dessa i 100 särskildta versformer den Isländska Poesien annorlunda än genom denna sång, tillhörande; emedan Sturleson, enligt Olafsen, sjelf synes hafva uppfunnit flera, som, i anseende till förändringarne, äro obetydliga och måhända annars aldrig brukade, aldraminst af de äldre Skalder, af hvilka någre lefde 200 år förut. Det är klart, att Sturleson sjelf lika litet kunnat författa den häröfver fårhandenvarande förklaringen, som det öfriga af Skalda, hvilket, utom annat, sjelfva det anstötliga och obildade i språket, de besynnerliga sönderdelningarne och spörsmålen, bevisa; —fel, frän hvilka Hvimskringlas vidtfräjdade Författare lätteligen bör kunna frikännas.

Sista delen af Prosaiska Eddan innehåller flere grammatikaliska undersökningar om Isländska alfabetet, runorna, uttalet och språkets grunddelar, samt slutligen om de dialektiska figurerne i talet, med exempel af Isländska Skalder: således, med den korta Titel Prof. Rask gifvit: Afhandlingar rörande Isländska Språk-kunskapen (Ritgjörðir - hinni Islendsku Málfrœði viðvikjändi), och som synas vara af olika Författare. Snorre Sturlesons Brorsson, Olof Thordsson Hvitaskald, anses hafva lagt första och mesta handen härvid; men att han ensamt derpå arbetat, är så mycket otroligare, som man mot slutet hänvisas till denne Olofs afhandling, hvilket han naturligtvis icke sjelf med desse ord kan hafva gjort. Dessa afhandlingar äro föröfrigt alla yngre än sjelfva Eddan och Skalda, och således att betrakta, såsom ett sednare tillfogadt bihang. De äro upptagne i upplagan af texten, emedan de finnas utförligen i Codex Wormianus i Köpenhamn, äfvensom betydliga spår af dem i den De-la-Gardieska Codex, som förvaras på Universitets-Bibliotheket i Upsala, och hvarest de kallas Hljóðsgreinir (Afh. om ljuden), en benämning, som icke fullt öfverensstämmer med innehållet, — samt slutligen emedan de många fragmenter af versar, som anföras såsom exempel, äga, i flere afseeuden, ett kritiskt värde. Såsom ett vigtigt bihang har utgifvaren meddelat ett utdrag ur, Olof Trygvasons Saga (Skalholts uppl. 2 Del. tr. 1690) om Brisingasmycket, samt, ur Codex Flateyensis, den, genom Björners öfversättning, efter en dårlig redaktion af texten, i dess Nordiska Kämpadater, kända Fundinn Noregr; den förra, emedan den tjenar till att supplera forntidens mythcyclus, den sednare emedan den ingriper i fäderneslandets äldsta historie, som länge blifvit börjad med en, på detta mythiska fragment, grundad Konungalängd, den Fornjoterska kallad, hvars rigtighet eller origtighet nu, genom textens kritiska utgifvande, lättare torde kunna afgöras.

Svenska Litteraturen har väl redan tillegnat sig en del af detta vigtiga verk, dels genom framl. Prosten Göransons började öfversättning af Gylfaginning (Stockh. 1746), dels i synnerhet genom den öfversättning af Herr Prof. Nyerups i Köpenhamn 1808 utgifna tolkning af Gylfaginning, Brages Samtal samt 17:e, 18:e och 35:e st. af Skaldespråket, som utkom i Stockholm, först 1811 och i en ny upplaga 1816, genom H:r Expeditions-Sekreteraren Baron J. Adlerbeths försorg. Då Förläggaren af texten till Sn. Eddan och Skalda fordrade en derefter bearbetad öfversättning, trodde sig Öfversättaren, efter fleråriga sysselsättningar med hithörande ämnen, så mycket mindre böra neka den, som, vid företagets början, textens utgifvare ännu vistades i Stockholm och man således i honom hade en lika kunnig rådgifvare, som för sakens framgång interesserad Vän. Utom det biträde Öfversättaren, enär han det begärt, sålunda haft af denne grundelige Språk-kännare, har han äfven rådfrågat Prof. Nyerups ofvannämnde öfversättning, så vidt den sträcker sig, äfvensom Herr Justitiœ - Rådet Thorlacii kritiska bearbetning af Thorsdråpa, Höstlånga och Grottesången, ehuru Hans parafras af dessa mörka, nästan oöfversätteliga skaldeqväden icke sällan täflar med originalerne i dunkelhet.

Af den nu får första gången utgående, fullständiga öfversättningen af Skalda, lemnas i detta band endast dess förra del, eller om Skaldespråket. Af de många i dess text förekommande småvers, som der blifvit anförde, för att visa de angifne poetiska omskrifningarna, har man endast öfversatt de betydligare och sådane, som varit af ett mera sammanhängande intresse; hvaremot man trott det vara tillräckligt, att endast uttaga det omskrifvande uttrycket, vid sådane verser, som, ryckte ur sitt sammanhang i större, nu mera okända skaldeqväden, synas vara anförda för den enda orsaken, att visa den ifrågavarande omskrifningen: man har således, af hela den anförda strofen, blott lemnat det för tillfället nödiga poetiska uttrycket, utan att äfventyra en tolkning, söm alltid blifvit arbiträr, då nästan hvarenda af dessa strofer står der utan allt inre sammanhang och de flesta af de qväden, de tillhöra, för oss äro förlorade. Kanhända skall detta förfarande klandras af dem, hvilka, okunnige i Språket, icke äro i stånd att bedömma vanskligheterne – vid ett sådant försök; men så hoppas man, å andra sidan, ett billigare omdöme af verklige sakkännare.

Af Skaldas sednare del, eller om Vers-slagen, meddelar Öfversättaren, denna gång, icke sin redan färdiga tolkning deraf, äfven i hopp, att kunnige Läsare skola gilla detta uppskof. Oaktadt nemligen all den variation, som en, i så många särskildta versformer, författad sång, framställer, måste den dock alltid blifva otydlig, så länge vi icke känna de besjungne Prinsarnes lefverne och bragder så noga, att vi kunna urskilja de många olika händelser, som beskrifvas, eller förstå de fina hänsyftningar, som den tiden voro hvar och en, i Norrige, bekanta och tydliga. En ganska stor del af sångens skönheter måste således for oss vara förlorade, om icke femte delen af Konunga-Sagorna, som nyligen blifvit utgifven i Köpenhamn, men ännu icke kommit Öfversättaren tillhanda, skall kunna upplysa mycket häruti. Man önskar dessutom, att kunna lemna denna svåra sång, jemte den prosaiska förklaringen af sjelfva vers-mekanismen, så kritiskt bearbetad och fullständigt framställd, att hvarje läsare fullt må kunna sentera, både det poetiska -, som tillhör sjelfva ämnet, och det endast formella, som här, mer än annorstädes, är af så mycken vigt, för att rätt kunna värdera det hela. Med dessa upplysningar, beredda genom ett fortsatt begagnande af alla hithörande hjelpredor, hoppas man således gifva denna Skaldas vigtiga del mera intresse, än blotta öfversättningen förmår åstadkomma.

Då, i sednare tider, flere Nordiske Språk-forskare behandlat de ämnen, som innehållas i Prosaiska Eddans sista del, eller Språk-afdelningarne, på ett mera systematiskt och fullständigt sätt, än Författarne till dessa i texten införda stycken; tror man det vara tillräckligt, att deraf endast anföra det vigtigaste och intressantaste. Deremot ämnar Öfversättaren lemna en, så mycket möjligt, fullständig förteckning, på de båda Eddornas poetiska namn, omskrifningar och epitheter, som kommer att ersätta den högst ofullständiga, hvilket i texten förefinnes pag. 208, och som här, af detta skäl, blifvit utelemnad — jemte ett innehållsregister, som, till någon del, kan fylla den hos oss kännbara bristen af en nödvändig och brukbar Ordbok öfver Nordiska Mythologien. Detta allt, jemte öfversättning af det Texten bifogade bihanget, skall då utgöra Skaldas sednare del, hvilken man så fort möjligt ske kan, skall söka lemna i Allmänhetens händer.

Öfversättarens behandling af Prosaiska Eddans Nomina Propria torde förefalla mången Läsare nog vågad och besynnerlig. Oaktadt någras inkonseqvenser, som undfallit Öfversättaren,och hvilka Läsaren täcktes rätta efter Namn-Registret, har man städse sökt att följa Prof. Rasks reglor för deras stafning, framstälda i Svensk Litteratur-Tidning N:o 18 för år 1817, samt i den nya Svenska upplagan af dess Anvisning till Isländska eller Nordiska Fornspråket pag. 54-57. Härifrån undantagas dock några få namn, som skulle erhållit ett mot Svenska språkbruket alltför besynnerligt utseende, om de, efter detta system, blifvit behandlade, t. ex. Hler, (Äger) Hlin m. fl. hvilka, enligt Rask, bort stafvas Ler, Lin o. s. v. Äfven om de flesta Mythiska namnens uppkomst, sammansättning och betydelse symboliskt och historiskt kan förklaras, hvartill, för att ej på ett sådant försök stranda, erfordras lika mycken bekantskap med Historiens och Norräna-Litteraturens mysterier, som filosofisk bildning och takt, har likväl icke här varit stället, att, efter mer eller mindre riktiga hypotheser, hårdraga dem och påbörda dem en mening, som de kanske icke äga. Likväl har Öfversättaren icke kunnat underlåta , att, på några få ställen, i parenthes, antyda åtskilliga namns säkra betydelse, der antingen sådant ansetts nödigt till rätt förstånd af sjelfva meningen, eller en gammal förvridning gjort rättelse nödig. Sådan är t. ex. händelsen med Odens Korpars namn: Hugen (Förnuft) och Munen (Fri vilja), hvilka man hittills tolkat med: Håg och Minne, ehuru lika motstridigt språkets fordran, som den djupare meningen med dessa Odens (den intellektuella förmågans) tjensteandar. Med anledning häraf, samt flere ställen af Skalda, har öfversättaren, pag. 152, föreslagit ofvan anförda tolkning.

Sluteligen torde böra nämnas, att Prof. Rask, vid Redaktionen af Isländska Texten, begagnat 9 särskildta Codices, nemligen: den såkallade Kongs-Eddan eller Codex Regius och Orms-Eddan eller Codex Vormianus, begge i Köpenhamn: Upsala-Eddan eller De la Gardieska Codex, skänkt d. 8. Jan. 1669 af Riks Kansleren Grefve Magn. Gabr. De la Gardie till Universitets-Bibliotheket. i Upsala, samt Sex Codices på Kongl. Allmänna Bibliotheket i Stockholm, af hvilka den märkeligaste är den så kallade Sparſvenfeldts Edda, hvarom se Iduna 2 häftetpag. 97. Tvänne andra kända, i Köpenhamn varande Codices, en tillhörig Arna-Magneanska Kommissionen samt den andra en afskrift af Orms-Eddan, gjord af Olafsen, hafva ej blifvit begagnade. Föröfrigt kan den, som söker vidsträcktare underrättelse om Studium af Nordiska Mythologien, dess källor, samt äldre och nyare hjelpredor, finna en noggrann teckning deraf i Prof. Nyerups sakrika inledning till dess Wörterbuch d. Scandin. Mythologie, Köpenhamn 1816. Ett billigt afseende på Förläggarens fordringar har här måst inskränka alla anmärkningar innom det nödvändigaste för mängden af Läsare. Af de i noterna under texten befintlige varianter och konjekturer har öfversättaren begagnat dem han ansett lämpligast. De historiska upplysningar, som der finnas, och ej i detta företal blifvit upptagna, samt kunna anses tillhörande en öfversättning, skola, jemte flera andra, dem Öfversättaren anser behöfliga, bifogas Skaldas sednare del.

Hvad foröfrigt öfversättningen i det hela angår, öfverlemnas den åt Litteraturens vänner i den säkra förhoppning att blifva bedömd med billighet. Att, med afseende på närvarande tids fordringar, bibehålla den anda, som dikterade Originalet, återgifva den halfsatiriska, naiva ton, som råder i Gylfaginning; jemna den enfoldiga, förvirrade stil, som utmärker Förespråkets och Efterspråkens Författare; ordna det osammanhängande, ofta vårdslösa, som uppenbarar sig i Skaldespråket, —se der de svårigheter, Öfversättaren haft att bekämpa; med hvad framgång tillhör ej honom att bedömma. Anspråkslöst frambärande detta offer på Fäderneslandets altare, önskar Öfversättaren, att, genom upplysande rättelser, som han utbeder sig, och genom en mera odelad sysselsättning med denna del af Litteraturen, kunna i framtiden gifva detta försök mera fullkomning, än hans tid, upptagen af helt olikartade, men för honom angelägna göromål, för närvarande tillåtit.

Stockholm d. 20 Mars 1819.

Öfversättaren.