Solsönernas Saga – Attjis-ene och Njavvis-ene

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Attjis-ene och Njavvis-ene

SOM BRÖDER, lyckliga, utan bekymmer, utan besvär lefde Attjis och Njavvis under den första, goda tiden.

Vid de af mat fyllda strömmarna, vid de af mjölk flödande källorna, under de af färskt kokkött och läcker märg dignande träden lågo Attjis och Njavvis i lycksalig sysslolöshet och öfver dem strålade Beijve. Aldrig behöfde de arbeta — aldrig ens tänka på kläder och kåtaställe, ty allt hade Jubmel och Beijve väl besörjt.

Så gingo år — hur många vet ingen, ty ingen räknade tiden, då natt aldrig fanns, då vinter aldrig fanns, utan Beijve evigt strålade.

Då kom ett ondt råd i Attjis hufvud, och Mano, som är Beijves yngre broder och ständige afundsman, hällde af sin bleka afund frätande gift i Attjis sinne. Onda tankar kommo, dårande vålnader reste sig, gastar trampade, skreko. Attjis gick bort från Njavvis, gömde sig undan Beijves blick.

Njavvis vandrade sorgsen ensam. Ja ganska sorgsen vandrade han, sjungande vemodiga sånger, hvilkas ljud trängde upp till Beijve, hvilkas ljud gjorde Beijves hjärta mjukt i honom och gaf honom i hufvudet ett råd.

Beijve steg ned till Njavvis, där denne sorgsen vandrade, ja ganska sorgsen, ty hans hjärta var tungt i honom.

Så talade Beijve till Njavvis, som var hans son, som var Jubmels skapelse:

»Hvarför sörjer du Njavvis? Hvarför sjunger du sorgesånger? Hvarför är ditt hjärta tungt i dig? Äger icke du och din broder hela den nya, härliga världen? Växer icke läckert kokkött på träden och märg i deras stammar? Flyter icke god mjölk i alla källor, fisk i alla strömmar? Lyser jag ej öfver dig, värmer jag dig ej, hvarför är då ditt sinne sorgset?»

Då böjde Njavvis sitt hufvud inför den store himlasonen och talade med darrande stämma:

»Allt du skänkte, gode fader,

Härligt har du mig begåfvat.

Goda skänker visst jag äger,

gifna utaf gudars visdom.

Mat och dryck mig icke saknas

flyter uti alla strömmar

växer uppå träd och buskar —

men min broder gått ifrån mig,

därför är mitt hjärta sorgset.

Ensam, ensam får jag vandra,

därför är mitt sinne sorgset,

därför stiga mina sånger

klagande till Beijves öron.

Ensam, ensam jag begråter

ensamhetens tysta smärta

ensam hör jag hjärteslagen

utaf Jubmels renkos hjärta.

Ensam skådar jag mot bergen

och mitt hjärta fylls af trånad

när jag ser de unga vajor

och den unge rentjurs brånad.

Alla andra ha en like

äga glada lekkamrater

endast jag, din son, är ensam,

endast jag går helt allena.

Därför är mitt sinne sorgset.»

När Beijve hörde sin sons klagan, log han i sitt sinne åt den gode Njavvis, men vredgades i sitt hjärta mot Attjis, som gått bort från sin broder, som gått bort från Beijves ansikte.

»Onda råd ha gjutits i Attjis sinne. Onda tankar föddes i Attjis hjärta. Dårande vålnaders sång och skränet af gastar, sända från urtidsvattnen och Fudnos-aimo, ha honom dårat.» Så talade Beijve till Njavvis. »Fåfängt söke du mera Attjis, din broder. Ej du sörje mer att han gick ifrån dig. Frukta mer att han en gång kommer åter, följd af den, som bär idel svek i sinnet.»

Då talade Njavvis: »Si jag är ensam, ensam med sorgset sinne. Si jag är ensam, skulle jag då ej sörja? Si jag är ensam! Skänk mig min broder åter! Jag är så ensam.»

Då log Beijve, men hans hjärta var rördt, så att en tår, ren som fjälltjärnens vatten, föll ur hans öga.

Och se: Jubmel tog Beijves leende och Beijves medlidsamma tårdroppe och skapade däraf Njavvis-ene.

»Ej må du längre vara ensam. Ej må du längre sörja din bortfarne broder. Se jag ger dig Njavvis-ene till maka.» Så talade Beijve till sin son, till Njavvis och förde Njavvis-ene till honom.

Då jublade Njavvis, och hans sång ljöd ej sorgsen som förr, utan glad och klingande.

Och skäl hade Njavvis att glädjas, ty fager var hon, Solens dotter, skapad af Beijves skratt och Beijves gråt.

Ja vacker var hon, ganska vacker. Hög och ren och klar var hennes panna, långt och lockigt hennes hår, milda, ljufva hennes ögon. Hennes ögonbryn som bågar sträcka sig inunder pannan: näsan liten, vackert formad. Munnen röd som höstens lingon. Halsen mjuk och hvit som drifvan. Sådan är hon Njavvis-ene. Så den fagra Beijen-Neita. När hon rör sig, glädes mannen; när hon skrattar, sjunger mannen: när hon gråter, sörjer mannen.

Ja Njavvis var glad åt sin hustru, ja ganska glad, ty ensamheten tyngde honom ej längre och hans hustru var ganska vacker. Så glad var Njavvis, att han med hög och klingande röst sjöng glada visor, som hördes långt öfver allt land, ja ganska långt, ända till de aflägsna marker, dit Attjis vandrat.

Undrande lyssnade Attjis till sångerna, och afunden, som Mano gjutit i hans sinne, lämnade honom ingen ro.

Så gick Attjis fram till sin broder Njavvis.

»Hälsning broder! Hvarför ljuda dina sånger så glada? Hvarför jublar du, då du borde gråta att din broder är borta?»

Glad såg Njavvis sin förlorade broder komma åter. Glad slöt han honom i sina armar, gladt besvarade han sin broders fråga.

»Hvarför skall jag icke jubla?

Hvarför skall jag icke sjunga?

Hvarför skall jag längre klaga

då mitt bröst är fylldt af glädje?

Sorgset ljödo mina visor,

utan glädje mina sånger,

när du vandrat bort ifrån mig,

när jag saknade min broder.

Ensam vandrade jag sorgsen,

ensam hof jag upp min klagan

till den höge, ljuse Beijve

och till höge himlars herre.

Se, den Höge ej försköt mig,

vände icke bort sitt öra

lämnade mig icke ensam

att förgås i dystert svårmod.

Beijve lyssnat till den arme,

skänkt mig nya, rika gåfvor,

dubbelt värdefulla skänker

att mitt hjärta månde fröjdas:

Han har skänkt mig Njavvis-ene,

skapt af Beijves skratt och tårar,

han har skänkt mig hejdarinnan,

som min vrede lätt kan tämja,

troget följe genom lifvet,

råderska i lifvets motgång,

stäfjerska i lifvets medgång,

boterska vid hjärtats sorger,

trösterska i nöd och ångest,

smakerska vid jakt och fiskfångst.

Sist den allra bästa gåfvan:

af oss, efter oss en ättling.»

Afunden tärde Attjis onda sinne och han ville ej lyssna till Njavvis önskan och följa med Njavvis till hans kåta att smaka hans kokkött. Nej Attjis bar onda råd i sitt sinne, och med vrångt hjärta gick han åter bort från sin broder, ja ganska långt bort, där dårande vålnader resa sig och ljud höras af gastars skrän från Mubben-aimo.

Där vandrade Attjis ensam omkring, men ensamheten väckte ej sorgen i hans hjärta så som det skett med den gode Njavvis och aldrig hörde Attjis i sin ensamhet slagen af det hjärta, som Jubmel gömt djupt i jorden då, när han skapade den nya, goda världen; — slagen af den lilla renkons hjärta, som alltid berättar den sorgsne och ensamme att Jubmel ej har glömt sitt verk.

Där var mörkt och kallt i Attjis hjärta, och onda råd dvaldes i hans hufvud.

Då mötte han Mano, den bleke guden, som hatar Beijve men måste fly för Beijves strålande makt.

Och Mano talade: »Onda råd ser jag i dina ögon. Hatet gnager på ditt hjärta. Råd gifver jag Beijves son, den hatade Beijves, om rådet går mot Beijves söner, om hatet går att släcka den ljuses släkt.»

Attjis talade: »Råd finner jag själf. Broder kan ej hata broder. Men ej må framtid skapas af hans släkt, när jag vandrat stamlös till Jabmien-aimo.»

Mano talade: »Broder kan ej hata broder. Så må din släkt förgöra broderns släkt.»

Attjis talade: »Beijve har skänkt min broder en kvinna. Beijve har skänkt åt honom Njavvis-ene. Njavvis-ene har skänkt honom en son.»

Mano talade: »Son skall ock du äga. Kvinna skall ock af dig famnas. Hvad Beijve skänkt åt Njavvis, kan Mano skänka åt Attjis.»

Och med dårande konster framkallade Mano Attjis-ene, som var hans dotter, Skamotes, skamlösan.

Så blef skamlösan, Attjis-ene, den ondhjärtade Attjis maka, och de bodde på den nya jorden men längre ned mot den undre världen, där Beijve sällan färdas.

Föga fager är hon att skåda, månens skamlösa dotter. De gamle berätta därom:

Manos dotter, Attjis-ene

föddes genom Manos konster,

fick sin kraft af Manos ande,

genom Manos onda ganord.

Onda råd i sinnet bär hon. —

Afundsjukans bittra örter

gro i Manos dotters hjärta,

sprida giftfrön hvart hon färdas,

ibland mänskor eller gudar.

Hvar du skådar ondt i världen

kan du spåra Attjis-ene,

spåra Manos onda dotter,

illdådskvinnan från Rotaimo.

Fager är hon ej att skåda,

bleke Manos onda dotter,

där hon smyger genom mörkret

följd af onda världars gastar:

Ljust och stripigt hänger håret

ned utöfver smala pannan,

mörka ligga ögonbrynen

öfver ondskefulla ögon.

Hvassa blänka hennes blickar —

som en krok är hennes näsa,

hänger öfver sneda munnen.

Breda, gula, hennes tänder

blänka mellan bleka läppar.

Dyster jämt är hennes uppsyn

där sin väg hon vrångsint framgår

haltande på båda fötter,

joijkande med hatfull stämma

idel onda trolldomssånger.

Då du sett en sådan vålnad

har du skådat Attjis-ene

Henne är ej godt att möta

när sin väg man vrångsint framgår.