Solsönernas Saga – Den första, goda tiden. Attjis och Njavvis
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga
Den första, goda tiden
Attjis och Njavvis
NU STOD den nya världen färdig, skapad af Jubmel, skänkt åt Beijve, en ny och god värld, ett vackert land, där inga dårande vålnader reste sig, där gastars skrän och tramp och buller icke hördes, ej kunde tränga till Storfaderns viste[1] och störa himlaherrens hvila.
Beijves ljus strålade ständigt öfver den nya världen, ty Beijve själf vandrade med Jubmel, den höge himlafadern, omkring i den nya världen.
Detta var den första tiden hvarom fäderna berättat, den goda tiden, som var i början.
Allt var godt, ty allt var skapadt af Jubmels visdom, med Beijves goda råd. Ur alla källor flödade mjölk, i alla floder och strömmar flöto fiskrom, fiskmjölke och kokfisk. Trädens kärna var märg, ja läcker renmärg, och i trädens kronor växte läckert kok-kött. Voi! Voi!
Detta var den första goda tiden. Huru skall jag det väl berätta allt detta goda, som var den första tiden? Ty det var ganska godt i Beijve nya vackra värld. Så hafva fäderna berättat — hvad vet jag:
- Härlig är den nya världen
- Beijves nya, ljusa rike!
- I den nya, ljusa världen
- jorden är af guld och silfver,
- bergen utaf silfvertackor.
- Furans stam af märg är uppfylld,
- granens frukt är läckert kokkött
- björkens blommor äro ostar
- mjölk i alla källor flyter.
- I den första, goda tiden
- ljuset strålade från Beijve,
- värmen herskade i landet,
- kölden, mörkret jagats undan
- ända ned i Fudnos-aimo.
- Så ha fäderna berättat,
- så har sägnen gått till barnen
- att för deras barn förtäljas
- om den första goda tiden.
En dag, när Jubmel och hans ljuse son vandrade genom den nya världen, fröjdande sig åt allt det goda, som på alla ställen var att skåda, talade Jubmel till Beijve:»Se, skön är den nya världen — må äfven andra glädjas åt dess skönhet!» Och så skapade Jubmel Attjis och Njavvis. Ja, han skapade dem båda af något ganska ringa, som låg vid flodstranden, men dock voro de ganska fagra och ståteliga att se uppå.
Och Beijve, som såg Attjis och Njavvis, de två härliga ynglingarna, gladde sig i sitt hjärta, ty de voro ganska vackra att skåda. Och han talade till dem: »Se — mitt goda land vill jag gifva eder — alla den nya världens goda betesmarker. Guld och silfver vill jag gifva eder — silfverhornade renar skola komma till edra visten, löpande snabbt, ja ganska hastigt, på gyllene klöfvar. Läckert kokkött skall jag gifva eder, och märg och tunga ostar. Kvinnor skall jag gifva eder och vackra barn, ty I ären mig skänkta af Jubmel, af himlens herre, till att vara Beijves söner.»
Så kommo Attjis och Njavvis till den nya goda världen, och de voro lyckliga och älskade hvarandra såsom bröder, ty de voro båda utgångna af Jubmels hand och Beijve lyste ständigt öfver dem båda.
Men detta var i den första goda tiden. Så ha fäderna berättat, så har sägnen gått bland Solsönernas släkte . . .
Fodnoter
- ↑ Viste (lappskt) = betyder ursprungligen renmossa eller förråd men har sedan öfvergått i betydelsen boningsplats och har upptagits i svenska språket. I sammansättningen »visthus» har ordet viste sin ursprungliga betydelse.
