Solsönernas Saga – Den onda tidens början

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Den onda tidens början

ATTJIS-ENE, Manos dotter, Skamlösan, gick med ond hug och onda tankar sin väg framåt. Föga trifdes hon på solsidan, hon, som var af månens bleka släkte, och allt det goda, som fanns i Beijves ljusa värld, tyckte hon dåligt vara.

På den bortersta solsidan, dit Beijve sällan vandrade, bodde hon och Attjis, hade de sina visten. Sällan ströfvade Beijves silfverhornade, guldklöfvade renar dit bort till denna sidan, små växte träden här, saknande Beijves ljus, och dålig blef deras frukt.

Så talade Attjis-ene till sin make, gjutande bitterheten i hans sinne. Så talade hon, Skamlösan, att bringa ofrid mellan Beijves söner och deras släkte, dragande den andra onda tiden öfver världen.

»Se Attjis», sade hon, »se huru Njavvis har det! Se, hur Solgudens renar gå kring hans viste. Se hur rikligt alla hans källor flöda. Himmelshöga, med manstjocka, starka stammar växa hans furor, fyllda af märg till barken, bärande frukter, fyllda af läckert kokkött. Se — hvad äger du, arme, väl vid ditt viste? Magra buskar, sidor och bringa till kokkött, — mager märg, som knappt ger flottsmak i munnen. Hvem är du, att du sådan oförrätt lider? Är icke du ock en af Solgudens söner? Hvarför ger ej Beijve dig som den andre?»

Så talade Skamlösan och hennes ord, genomdränkta af det hat mot ljuse Beijve, som hon ärft af sin fader, den bleke Mano, föllo som brännande droppar af eld i Attjis hjärta.

Mörkt och dolskt växte hatet, afunden, Skamlösans sådd. Mano, den bleke Mano, vandrade in på Attjis marker. Alltmera sällan kom Beijve dit bort, där han aldrig mottogs med offer, utan fastmer af Skamlösans onda trolldomssånger.

Då reste sig dårande vålnader och gastar ur Fudnos-aimo, ur Mubben-aimo, då sjöngo åter Jamikiatser sina fasaväckande juojkem.

»Se», sjöngo de, »plats finnes för oss i den nya världen. Så låtom oss tåga in i den nya världen. Där är godt att vara, där äro ostarna stora och kokkött hänger i träden.»

Och ur de djupa hemmen kommo de in öfver den nya världen; och Skamlösan, som var Attjis-ene, sjöng trollsånger för dem, lärde dem onda trolldomsord, den onda spådomskonsten, som ej är Beijves visdom och nåijdens hemlighet.

Då slutade Beijve att lysa på denna sidan, och Attjis och hans onda hustru voro nu hos månsidans folk. Än vidare gick Skamlösan i onda råd. Än vidare talade hon till Attjis att väcka hans hat:

»Attjis, Attjis, hvem är du, arme, mot Njavvis. Se rika äro hans marker, rika och bördiga. Men fattiga äro dina visten, fattiga och magra. Du är en storkarl du — fattige Attjis!»

Då darrade Attjis som aspens löf för vinden och ondt råd syntes i hans ögon.

»Jag vill gå bort till Njavvis», sade han, »jag vill gå till min broder. Broder kan ej hata broder, men dina ord stinga mig i hjärtat. Hälften af sitt land måste han ge — äro vi icke bröder?»

Och med ondska i sinnet gick Attjis bort till Njavvis. Glad mottog Njavvis sin broder, bjudande honom kokkött och vänskänksgåfva. Men Attjis åt intet, tog ej heller emot gåfvan.

Då sörjde Njavvis i sitt sinne och sporde med sorgsen stämma:

»Är du icke min broder? Broder kan icke hata broder? Hvarför gör du då mitt hjärta tungt? Hvarför smakar du ej mitt kokkött — det är ganska godt, det bästa jag har att bjuda. Hvarför föraktar du min vänskänksgåfva? Äro vi ej båda Beijves barn. Se, mitt hjärta är tungt i mitt bröst. Min broder är borta . . . »

Men Attjis svarade med hård stämma, ja ganska hård stämma, ty bitterheten, sådd af Mano och ammad af Manos dotter, Skamlösan, satt som en sårande tagg i hans inälfvor och sände gallan till hans tunga:

»Broder kan icke hata broder. Men Njavvis har tagit de goda markerna från Attjis. Gif mig åter hvad som är mitt. Hälften af dina marker kräfver jag, — ej ditt kokkött, ej din vänskänksgåfva.»

Glad talade Njavvis: »Intet tog Njavvis från dig. Är icke allt Beijves land ditt, lika väl som mitt? Tag hvad dig lyster, kom åter, broder, från den mörka sidan, kom åter till solsidan och var välkomnad — se jag bjuder dig kokkött, ja ganska godt kokkött, och en vacker vänskänksgåfva. Mitt hjärta är icke mera tungt i mig, ty min broder är återkommen från de mörka landen . . . »

Då vek för en stund Manos onda sådd ur Attjis hjärta och han glömde Skamlösans eggande ord.

»Broder kan icke hata broder.» Och de föllo hvarandra om halsen och kysstes såsom i den första goda tiden, och de åto kött tillsammans och voro glade.

Så blef det då bestämdt, att Attjis skulle komma åter till denna solsidan, ägande hälften af Njavvis alla marker. I frid och sämja skildes de båda bröderna och Beijve, som mottagit deras offer, gladdes i sitt sinne.

Attjis och Attjis-ene flyttade nu sina visten längre upp mot solsidan, där allt ännu var sådant som Jubmel skapat det i den första goda tiden.

Men länge förblef det icke så. Onda vålnader och gastar, bleka väsen af Manos släkte, följde Attjis-ene i spåren. Onda trolldomssånger ljödo på de goda markerna, ond spådom öfvades. Gastar skränade, Fudnosaimos svenner trängde in på solgudens goda marker och aldrig mer steg offerröken upp till Beijve. Däröfver vredgades Beijve — allt mera sällan gick han in på Attjis marker — allt magrare blefvo trädens frukter — källorna sinade ut. Åter talade Attjis-ene hätska, eggande ord till sin man. Och Attjis vredgades i sitt hjärta. Han gick till sin broder Njavvis.

Glad mottog honom hans gode broder, bjudande honom kokkött och en vacker, ja en ganska vacker vänskänksgåfva.

Men Attjis svarade bittert, ty bitterheten satt som en sårande tagg i hans inälfvor och gaf honom galla på tungan:

»Kokkött och vänskänksgåfva bjuder du — men ett dåligt land gaf du mig. Broder kan icke hata broder, men nu kräfver jag nya marker af dig. Hälften af dina marker vill jag hafva.»

Glad svarade honom Njavvis: »Broder kan icke hata broder. Hvad är det, att du icke vet, att allt mitt är ditt? Se Beijve, vår fader, lyser öfver oss båda — ej skall fadern se, hur sönerna missämjas. Tag af Beijves land allt det du önskar! Äro vi icke bröder?»

Åter flyttade Attjis och Skamlösan sina visten. Åter delades jorden, men till föga nytta. Gudlöst, utan offer, lefde Attjis och Attjis-ene, och Beijve flydde deras visten. De dåliga världarnas folk följde Attjisene i spåren, källorna torkade, träden förtvinade, upphörde att bära frukt.

Mer och mer tog Attjis af Beijves land och Njavvis lät honom taga, om ock med sorg i hjärtat, ty broder kan icke hata broder.

Med sorg sågo Jubmel och den ljuse Beijve huru Skamlösan med gudlöst lif och ond spådomskonst dragit mörkret öfver jorden. Med sorg såg den gode Njavvis, hur de undre världarnas bleka folk trängde in öfver den nya goda världen, som dag för dag blef allt mindre. Dubbelt flitigt offrade han till Beijve, och i endräkt lefde han och hans maka den goda Njavvis-ene på de marker, där Beijve ännu vistades. Sorgsna voro de i sinnet för Attjis bitterhet, men bitterheten grumlade aldrig deras hjärta, ty det ordet hade de fått af gudarne, att broder kan ej hata broder.