Solsönernas Saga – Hur Jubmel skapade världen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Hur Jubmel skapade världen

NU SKOLOM VI något berätta om det folket, som bor långt däruppe i norr, — folket, som af skonslöse underkufvare nämnes med hånfullt binamn, men som dock är skapadt till fjällets fria folk och Solens söner.

Det är underliga historier, dessa; djupt från vildmarken, djupt från urtidens sagodunkel hämtade, förvarade hos folket från man till mans minne, sist omsider i dagen komne, kanske att ånyo till spillo gifvas, kanske ändå till en stunds förnöjelse för gamla och unga af underkufvarnes folk, som väl har råd att offra en smula medlidande på de underkufvade, då dessa nu hålla på att dö.

Sådant mäler nu Solsönernas saga om detta nordliga landet, som är till öfvermått fylldt af fjäll och skogar och stora sjöar — landet, som på Solsönernas språk kallas Solens land, — Solgudens fagra sommarviste, där hans glänsande hjordar beta på bergens toppar under sommarens nätter — landet, som för den ovärdige är köldens och mörkrets land, men där den värdige finner månens glans och norrskenets flammande lågor vandlande natt till dag — de hvita ödeviddernas land — tystnadens land, där Ödet stort och tigande, utan ljud ropar i människans bröst — Ensamhetens land — de ensammes och förbidandes land.

Sådan har sägnen berättats ur grå forntid, vid ljud af spåtrummors dofva dunder, gående från mun till mun, från släktled till släktled medan Solsönerna ännu var ett stort och rikt folk, — medan Solsönernas förnämsta stam vårdade Solgudens skatt i fjällen där nordvart hän. Sådan har den, i lösa brottstycken, bevarats af ett splittradt och kufvadt folk genom tiderna, — skiftande form och färg, men likväl ständigt densamma, beroende på olika berättare och olika tider när berättandet skedde — så som solen öfver fjälltopparna skiftar och låter fjällen under sig skifta i underliga former och färger, men ändå alltid är en och densamme: den högste gudens öga och alltets lifskälla.

*

Den store guden, som är Jubmel, vandrade en dag vid stranden af stora vatten.

Han såg vågorna så som på de stora sjöarna, stora och mäktiga, dundrande så som forsen dundrar för vårfloden. Och vågorna voro svarta och hvarje våg bar en Jamikiatser, som med dårande rop och skrän upprörde de mörka vattnen och väckte gastarnas skara i Fudnosaimo till instämmande, så som när hundens skall från hemkåtan genom vinternatten föres till grannkåtan, därifrån besvaradt af nya tjut.

Då vardt hans hjärta ängsligt i honom och han ropade ut öfver vattnet:

»Tigen stilla alla gastar

Tigen, Fudnos-aimos söner

alla underjordens andar!

Stören icke Jubmels hvila.»

Dock — föga aktade gastarna Jubmels bud. Skrattande stojade de vidare och deras röster blefvo till ett afgrundslikt tjut.

Då vredgades Jubmel i sitt sinne och sade till sig själf:

Onda andars skrän mig dåra,

skära mina öron sönder

rista, hugga mig i märgen,

Jag vill kalla ljuse Beijve

strålaren i Saivo-aimo

Jag vill rådslå med den vise!

Han är högst bland himlens söner.

Beijve, du den ljuse guden,

himlastrålaren från öster

högst bland himlens höga söner

kom att hålla råd med Jubmel

himlafadern, högst af alla!

Sko din skida med ett glidskinn

att det hastigt hit må löpa!

Hvila icke uppå vägen

att din färd ej blir försenad!

Lyssna ej till gastars sånger

att du ej af dem blir dårad,

blir på vägen uppehållen,

lockad ned till Fudnos-aimo.

Skynda till din faders möte

när han bjuder dig att skynda!

Du är kallad till ett rådslag,

Beijve, högst bland himlasöner.

På sin faders bud kom Beijve skyndande. Hans skidor glänste som silfver, och där han for fram öfver himlen blef ett lysande skidspår, strålande genom natten så som en bred stjärneväg öfver himlens hvalf — en stjärneväg, som af Solens söner kallas Beijves väg men af svenskarne kallas Vintergatan.

»Här är jag, o höge himlafader», talade Beijve, och hans röst var flämtande, ja, ganska flämtande, ty fort hade han färdats. »Här är jag», talade han, »och goda råd bär jag i mitt hufvud. Vis är himlafadern, men visast bland hans söner är Beijve.»

»Godt gjorde du, att du kom! Gastars onda sånger dåra mig, deras skrän skära mig genom märgen och ensamheten jummar öfver mörka vatten. Se, nytt land vill jag skapa! Godt rådslag höfves och själf må du härska öfver landet.»

»Ett godt land må du skapa, höge himlaherre», talade Beijve. »Öfver ett godt land vill jag lysa, att inga dårande vålnader må resa sig, att ej gastars skrän och tramp och buller må tränga till storfaderns viste och störa himlaherrens hvila.»

»Ett godt land skall jag skapa», talade Jubmel, himlaherren. »Ett godt land, att Fudnos-aimos svenner må flykta vid dess åsyn. Kom, kom min lilla renko, du som går på Passevaare!» Så lockade himlaherren sin vackra renko. Och hon kom strax löpande.

Skön var himlafaderns lilla renko att betrakta, ja ganska skön och af vacker växt. Och himlafadern lade sin hand på henne och sade, »Lilla renko, du som löpt på Passevaare, du som har de snabba klöfvar du som är din herres glädje men bär sorg i dina ögon, af dig vill jag skapa det nya landet, den andra, vackra världen.»

Och himlafadern nedlade med egen hand den lilla renkon, ja en ganska vacker liten renko. Och han kastade ett ben, ett ganska litet ben ut i de stora vattnen och ropade till alla dessa Jamikiatser, som ännu fortforo med sina dårande skrik:

»Tagen detta lilla benet

tagen det som hämdeoffer,

för det ut på urtidsvattnen

på de stora, mörka vattnen;

byggen mig däraf en brygga,

som går ned till undre världen,

till de mörka, tysta landen!

Men dess spets må gå mot höjden,

ända upp mot undre himlen,

ända upp dit ljuset börjar.

Byggen mig en stadig brygga

öfver mörka urtidsvatten,

att jag där må skapa jorden

och den nya, andra världen.»

Jamikiatser kastade sig öfver benet, ropande till himlafadern öfver de stora vattnen:

»Hvad blir lönen för vår möda

arbetslönen för vår äflan?

Om vi bygga dig en brygga

öfver urtidsvärldens vatten

utaf detta lilla benet,

hvad blir då din vänskänksgåfva?

Mörka äro urtidsvattnen,

djupa äro urtidsvattnen,

mellan himlen och Rotaimo

hundra dagars väg att resa.

Säg, hvad ger du, om vi bygga

åt dig denna lilla brygga?»

Jubmel, den store himlaherren, svarade, vred i sitt sinne:

»Ej för skänker må I äflas

ej för gåfvor utaf gudar

när de en befallning gifva.

Himlafadern själf är själf blott

är ej såsom någon annan.

Själf jag styrer höga himlen

Själf jag styr den undre världen.

Själf den nya världen skapar.

Dock vill jag en gåfva gifva

bjuda er en liten vänskänk

såsom lön för eder möda:

När till gudarna det offras

kött och blod af feta herkar

en gång i den nya världen

skall, till lön för eder möda

Jamikiatser få benen.»

Nu skyndade Jamikiatser att utföra himlaherrens befallning, byggande en stadig bro mellan Rotaimo, den nedersta undre världen, och den undre himlen, där ljuset börjar.

Och där, vid brons fäste ofvantill, hvilande på bron, så som rökfångstäcket på kåtastängerna, byggde Jubmel den nya goda världen.

Han byggde den af sin lilla renko.

Benen blefvo jordens stomme och kokköttet blef dess mark. Ådrorna blefvo strida strömmar och af håren på den lilla renkons kropp blefvo väldiga skogar. Men den lilla renkons hjärta gömde Jubmel djupt nere i jorden och den ensamme fjällmannen kan stundom under sommarnattens tystnad höra dess slag, där han sitter på fjällsluttningen, ensam vaktande sina renar.

Men af den lilla renkons hufvud gjorde Jubmel himlahvalfvet till ett täckelse mellan himlen och jorden, att ej den nya världen skulle förgås af ljuset från de himmelskes värld. Och till ledning för den ensamme vandringsmannen tog Jubmel den lilla renkons två ögon, som buro sorgen i sitt innersta djup, och fäste dem på himlahvalfvet. Och där blefvo de morgon- och aftonstjärnan, som blidt se ned på vandraren med ett stilla vemod, sådant det endast finns i renkons öga eller hos en älskande, längtande kvinna.

Så byggde Jubmel den nya världen, under himlen, öfver de undre världarne, mörkare än de himmelskas världar, men med himmelskt ljus likväl. Ty genom den lilla renkons hufvudskål, som är himlahvalfvet, tränga alltid strålar af de himmelskas ljus, och herskaren öfver den nya världen blef Beijve själf, ljusets herre och den störste af himlafaderns söner.

Så tystnade Jubmel gastars skrän och fördref dårande vålnader. Så veko urtidsvattnen tillbaka och Jamikiatser och alla undre världens andar skildes från den himmelska världen af denna Jubmels nya värld, där Beijve herskar.