Solsönernas Saga – Nischergurgje och Schlipme

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Nischergurgje och Schlipme

ANDRA, UNDRE VÄRLDARS vanskapta släkte,

de, som icke tåla att vistas i ljuset,

men i mörkret

modiga smyga omkring.

5         Manos bleka och fega släkte,

Rotas söner, djupt därnere,

Attjis-enes onda gastar,

vålnader från undre världen,

utan ljud igenom mörkret

10       hastigt glidande,

alla skåda häpnande Nischergurgje

där han framgår, trotsande alla hinder

med sin visdom och kraftigt verkande ganord.

Häpna se de hans väg till Sames söner,

15       skria häftigt af harm vid synen:

»Nåjden, gifven åt Sames söner,

trotsar med ord den undre världen,

skall oss tvinga till neslig tråltjänst

under Sames, de solglades, släkte.

20       Därför läggom råd att hindra

mäktige nåjden på hans vandring.

Sändom kraftiga vålnader, gastar

att den vandrande nåjdens sinnen

månde dåras ...»

*

25       Onda gastar från Rotaimo,

vålnader, som sinnet dåra

lägga råd mot Nischergurgje:

»Se, vi vilja sända Schlipme,

nåjden från den undre världen,

30       svarte nåjden från Rotaimo,

till att villa Nischergurgje,

dåra ljuse nåjdens sinnen.»

Steg så upp ur undre världen

Schlipme, undre världens trollkarl

35       han, som äger onda runor

ägde Attjis-enes trolldom,

hennes många, onda konster,

men ej Nischergurgjes visdom,

skänkt af Jubmel, himlafadern.

40       Schlipme, undre världens trollkarl,

vandrar ensam öfver fjället

för att Nischergurgje söka,

för att hindra nåjdens vandring,

att han icke månde finna

45       Sames söner.

Nischergurgje vandrat länge

ensam genom ödemarken

och hans visdom väldig växte

i hans hufvud, i hans hjärta.

50       Ödemarkens tysta andar

höllo vården om den gamle

Beijves milda, varma strålar

ledde honom på hans vägar.

Så han kom till fjällets sluttning,

55       längre ned mot mänskors visten, —

ganska trött han var af färden.

Sade gamle Nischergurgje,

trumslagsmannen, teckentydarn:

»Jag har vandrat ganska länge,

60       ensam gått i ödemarken

lärt af ödemarkens andar

många visa ord att minnas.

Snart jag når till Sames söners

täcka hemvist ibland fjällen.

65       Trött jag är af långa färden

därför vill en stund jag hvila.»

Så han talte, Nischergurgje,

och han bygger sig en kåta

hastigt och med llinka händer.

70       Tänder eld och sätter kokkärl

öfver elden, fyllt med vatten . . .

*

Schlipme, undre världens trollkarl

vandrande på ödefjället

för att söka Nischergurgje

75       för att stäcka nåjdens vandring

ser på afstånd röken stiga

upp från Nischergurgjes kåta.

Talar så den onde Schlipme

Attjis-enes onde trollkarl:

80       »Trygg mot faran Nischergurgje

slumrar nu i lugna kåtan

drömmarna hans sinnen dåra

Se, helt varligt vill jag smyga

fram till kåtan, upp på taket

85       titta in igenom reppen,

så att ej den starke väckes,

att jag måtte kraften taga

ur hans hufvud, ur hans senor

Varligt smög så onde Schlipme

90       fram till kåtan, upp på taket

tittar ner igenom reppen.

Nischergurgje, gamle mannen

sitter väntande vid grytan

hör ett bullrande på taket

95       lutar sig fram öfver grytan,

ser i vattnet Schlipmes afbild

ropar hastigt: »Du är Schlipme!»

Schlipme rullar ned från taket

träffad utaf nåjdeordet,

100     och han mumlar helt bedröfvad:

»Halfva kraften gick ifrån mig.»

Ut ur kåtan Nischergurgje

hastigt skyndar, skådar Schlipme,

leende åt Schlipmes ofärd.

105     Talar nåjden Nischergurgje:

»Har du mistat dina tänder

att din halfva konst gått från dig?»

Talar vredgad nåjden Schlipme:

»Föga skulle du nu hånat

110     hade icke grytan varit,

hade icke vattnet visat

Schlipmes bild för Nischergurgje.

Ännu äger Schlipme tänder,

äger ganord, äger konster

115     äger kraftigt nåjdefölje —

våra krafter må vi pröfva»!

Sade nåjden Nischergurgje:

»Våra krafter må vi pröfva.»

*

Så ha de gamle berättat

120     om Nischergurgje och Schlipme

om deras strid på fjället,

om deras väldiga ordkamp,

om deras dårande konster.

Väldig rasade striden.

125     Hemsk den varit att åse,

väldig den är att minnas.

*

Schlipme med häftiga ord sprang upp. I en jättelik skepnad

reste han sig inför nåjdens häpnande blickar.

Hög och bister och mörk och föga fager att åse

130     stod han redo till strid. Hans klubba var af en fura,

hvilken från dalens djup mot molnen grenarna gungat.

»Kom», han ropte med dånande röst, »min kraft skall du smaka,

krossas, blifva till snö, som för Beijves strålar bortsmälter.

Väldig och stor är min makt. Så bäfva då Nischergurgje!»

135     Nischergurgje, trumslagsmannen

log helt lugnt i gråa skägget:

»Dina konster mig ej dåra!

Se hvad Nischergurgje mäktar!»

Och han ändrar hastigt skepnad —

140     nämner blott ett litet ganord

och den häpne nåjden Schlipme,

onde nåjden från Rotaimo

skådar honom, fylld af fasa.

Så var Nischergurgjes skepnad:

145     tusenårig furas krona

nådde honom knappt till vaden,

Kebne-Kaisses högsta toppar

nådde honom knappt till nafveln,

ibland molnen bröstet doldes,

150     hakan syntes närmast månen

och hans ögon närmast solen.

Säger Schlipme, fylld af fasa:

»Åter tog du kraften af mig.»

*

Tvänne moln på himlen vandra

155     mörka, hotande att skåda

Ett är Schlipme — och det andra

är den store Nischergurgje

Häftigt stöta de tillsamman

med ett dön, som jorden skakar.

160     Häftigt så de båda strida, —

mörk är luften, jorden skälfver,

ingen vet, hvem som skall segra.

Se då nämner Nischergurgje

ursprungsordet till Den Höge

165     och från Jubmels båge pilen

drabbar genast ned på Schlipme.

Nischergurgje vinner seger.

Åter mumlar onde Schlipme:

»Än en gång min kraft du tagit.»

170     Öfver vintriga drifvor

tvenne rentjurar drabba samman

en är Nischergurgje, den andre

onde Schlipme.

Hård är striden. Kraftigt å båda håll det kämpas.

175     Hela nejden ljuder af stridens buller.

Slutligt, tröttad af striden

Schlipme segnar till marken,

men i ett listigt uppsåt

byter han åter skepnad,

180     hastigt till orm sig förvandlar . . .

Snabbt som tanken Nischergurgje

äfven tager ormens skepnad —

så de båda åter kämpa,

slingrade omkring hvarandra.

185     Åter tröttnar onde Schlipme,

byter skepnad, blir en fågel

kretsande i vida ringar

högt bland molnen.

Äfven gamle Nischergurgje

190     byter skepnad, blir en fågel.

Så de båda åter kämpa

flaxande med fläkta vingar

tills af striden Schlipme mattas,

sjunker vinglös ned mot jorden,

195     mumlar sorgset: »Du har tagit

all min sista kraft ifrån mig.»

Går så hastigt till Rotaimo

och den undre världens mörker.

Men till Sames söners hemvist

200     Nischergurgje, nåjden, vandrar.

*

Så ha de gamle berättat

om Nischergurgje och Schlipme

om deras möte på fjället,

om deras väldiga ordkamp,

205     om deras dårande konster.

Väldig rasade striden.

Hemsk den varit att åse,

väldig den är att minnas.

Fodnoter