Solsönernas Saga – Sagan om Svialads och Ruobba

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Svialads och Ruobba

NU GÅ SAGORNAS berättelser till den delen af Solsönerna, som funnit Skane och därifrån vandrat in öfver det nya landet, som de kallade Sameland.

Solsönernas flockar växte och deras skaror spridde sig öfver allt större delar af det nya landet. Under det att det lilla folket, som varit i landet före Solsönerna, drog sig alltmera tillbaka i skogarna och snart ej mera syntes, utbredde sig Solsönernas folk alltmer.

Det var ett rikt och godt land de söderifrån kommande Solsönerna funnit, och de tackade den höge Jubmel därför med rika offer. En stor sjö, där offren skedde för hela folket, kallades därför Ibmeljaure, det är gudasjön.

Många andra stora sjöar funnos ock i detta stora och goda land.

Där var en sjö, mycket lång och ganska bred, med bråddjupa, höjdomgifna stränder. Därför kallades den Vättarjaure, det är »den af höjder omgifna sjön». En sjö var så stor, att ingen vågade befara den, af fruktan alt förvillas, ty den var stor som ett haf. Och den kallades därför Vinerjaure, det är »den förvillande sjön». Men en tredje stor sjö var Melejaure, som betyder »den med flotte farbara sjön». Så kallades den därför, att den var fylld af holmar, mellan hvilka man kunde ro på flottar.

Ganska länge voxo så Solsönerna i landet, men den onda Attjis-ene sände onda vandringsmän, som gjorde Solsönerna mycken skada. Onda Staloh gjorde skada, och blefvo de äfven på något ställe besegrade, kommo de snart igen i stora flockar och med vapen, som öfverträffade både fädernas stenvapen och de från Jähtanas eröfrade kopparvapnen.

Och de blefvo allt flere, ett helt folk, och de kallades Svialads, ty de störtade ofta fram som en stormvind öfver de intet ondt anande Solsönerna.

Nu fanns där en man, som hette Stallomåkke. Och denne hade tre söner. Den äldste hette Åbme, som betyder »den äldste», den andre hette Lakkamus, som betyder »den närmaste i ordningen», men den yngste hade skorf i hufvudet och kallades därför Ruobba och det betyder »skorfhättan».

De bodde på en stor ö i Vättarjaure, som de kallade Viesosuolo, det är bostadsön.

I sjön fångade de mycken fisk och ön var bördig och rik, hvarför Stallomåkke var en stor och mäktig man.

Men på andra sidan sjön bodde en Stalo, som mycket afundades Stallomåkke dennes välstånd och därföre började förfölja honom efter Stalos sed. Den onde Stalo gjorde stor skada på fisket och jakten och Stallomåkkes renar.

Då sade till slut Stallomåkke till sina söner: »Jag själf är gammal och duger föga till — därför kan jag ej gå ut att kämpa med den onde Stalo. Men I ären unga och kraftiga. Kunnen I ej förgöra Stalo, så förgör han oss. Därföre lofvar jag, att den af eder, som besegrar Stalo, redan nu får hälften af hjorden och jaktmarken.»

»Jag är äldst», sade Åbme, »jag har de största krafterna och skall nog besegra Stalo.»

»Jag är den näste i ordningen», sade Lakkamus, »och jag är lika vig som Åbme är stark. Segrar ej Åbme, så blir segern säkert min.»

»Jag är yngst», sade Ruobba, »och skorfvig är jag i hufvudet, men listig är jag, lika mycket som Åbme är stark och Lakkamus klok. Och bita ej edra vapen mot Stalo, kanhända min list kan duga.

Bröderna skrattade åt den lille Ruobba, som trodde sig kunna uträtta något där ej Åbmes styrka och Lakkamus vighet båtade. Men Ruobba lät dem skratta och gick bort i ensamheten och funderade.

Så rodde Åbme bort till berget där Stalo bodde. Men Stalo såg Åbme på långt håll och sände ut en kraftig trolldom, så att Åbme och hans båt förvandlades till sten.

Stallomåkke, som stått på stranden och sett sonens ofärd försökte nu att vända Stalos trolldom tillbaka, men det lyckades ej, ty Stalo hade kraftigare ganord än Stallomåkke.

Så måste då Lakkamus ge sig i väg för att försöka öfvervinna Stalo. Varnad af broderns öde rodde han i land från öns andra sida och vandrade genom skogen mot Stalos bostad.

Men Stalo hade lagt ut flakar i skogen och Lakkamus såg sig ej bättre för, än att han kom under flaken och blef dödad.

Nu var Stallomåkke mycket bedröfvad, ty hans båda söner voro honom beröfvade och nu hade han endast den lille Ruobba kvar. Och han klagade högljudt.

Men Ruobba tröstade honom, så godt han kunde. Och i sitt sinne funderade han på, hur han skulle kunna förgöra den onde Stalo, som blifvit hans bröders bane.

Så blef det vinter och nu hade Ruobba sin plan färdig. Af gamla rentjurars skinn sydde han sig en mycket tjock päls. Sedan gick han ned till sjön och blötte pälsen samt ställde så ut den att frysa.

Pelsen frös till is och blef hård, så att ej ens den tyngsta klubba kunde buckla den. Och Ruobba bar pälsen till skogen och lät en flake falla ner öfver den. Men pälsen var som den var — inte ens en buckla gjorde flaken på den. Och Ruobba kröp så in i den tjocka pälsen under flaken och låg som om han varit död, ihjälslagen under flaken.

Stalo kom nu till skogs för att vittja sina flakar. När han fick se fångsten, han gjort, skrattade han styggt, så att det ekade i bergen.

»Hå hå hå — den siste gossen

Stallomåkkes sista ättling

funnit döden under flaken,

fastnat under Stalos giller.

Rik du blifver starke Stalo,

tager Stallomåkkes renar,

slaktar rikligt feta rendjur —

flott skall flyta i min gryta,

bringor skall jag ha till hyllor,

sidor ha till rökfångtäcke.»

Nu tyckte Stalo att det var synd att lämna kvar den präktiga pälsen och därför slängde han Ruobbo öfver axeln och gick hem. Här lade han Ruobba vid elden för att han skulle tina upp, så att Stalo skulle kunna taga utaf honom den präktiga pälsen.

Men under tiden gick Stalo och hans käring ut för att arbeta och endast Stalos lille son var inne. Men när Ruobba såg, att Stalo var ute, började han se sig omkring. Detta varsnade Stalos son och han sprang genast ut och ropade: »Far — far! Solsonen rör sig.»

Men under tiden kröp Ruobba ut ur pälsen och tog Stalos stora, månformiga och månglänsande yxa och ställde sig på lur vid dörren.

När nu Stalo stack in hufvudet för att se efter, hvad som var å färde, högg honom Ruobba hårdt i hufvudet så att han föll död ned. Sedan slog Ruobba ihjäl Stalokäringen och Stalosonen. Och han var ganska glad, att han hämnats sina bröder och befriat sig och sin fader från den onde Stalo.

Innan Ruobba begaf sig bort från Stalos bostad undersökte han emellertid noga hela bostaden för att finna Stalos skatt af guld och silfver. Men han hittade föga, fastän han sökte öfverallt.

Plötsligt fick han höra ett underligt ljud nere i jorden. Det lät som om någon hade gråtit. Ruobba började genast gräfva, och länge hade han ej gräft förrän han blef varse att nere i jorden fanns ett stort rum, fullt af guld och silfver. Men midt i rummet låg Arnne, det är skattväktaren, och sof. Arnne var en hiskelig jätte med tre hufvuden. Grym var han att åse. Han snarkade hårdt. Men Ruobba blef ej rädd utan såg sig noga om.

Så fick han se, att bredvid Arnne satt en ung och fager kvinna. Och det var hon som grät, så att ljudet däraf hördes upp till Ruobba.

»Hvarför gråter du, vackra flicka?» frågade Ruobba.

Förvånad såg flickan upp. Och när hon fick se Ruobba började hon att sjunga på en söfvande melodi, så att Arnne ej skulle vakna:

Tu-lu-lu

Tu-lu-lu

Arnne vaktar Stalos skatt

tu-lu-lu

vaktar både dag och natt

tu-lu-lu.

Borta i borgen bor min far

tu-lu-lu.

Onde Stalo mig röfvat har

tu-lu-lu . . .

Kommer en tapper ungersven

för till min faders borg mig igen?

tu-lu-lu.

Detta undrade Ruobba mycket öfver, men flickan var mycket vacker och därför beslöt Ruobba att befria henne ur Arnnes våld. Han förstod att Stalo bundit Arnne med ett ursprungsord, och att Arnne måste vakta skatten och flickan intill dess den kom, som kunde nämna samma ord. Men nu var Stalo död och ingen annan visste ordet.

Men Ruobba var ej rådlös. Han kunde många nåjdekonster, fastän han ej var nåjd. Och nu letade han fram den onde Stalos hufvud och läste många kraftiga besvärjelser öfver detsamma så att det blef lefvande igen.

»Hvad önskar du, min besegrare», sade Stalohufvudet.

»Jag önskar veta det ordet, som binder Arnne», sade Ruobba.

»Intet ord kan Arnne binda

intet ord den starke löser,

ingen tager mina skatter

som ej äger Stalos yxa.»

Så talade Stalohufvudet. Och Ruobba frågade hvar yxan fanns. Men Stalohufvudet ville icke svara.

Då tog Ruobba eld och brände hufvudet, så att det började ropa högljudt och omtalade, att yxan, hvarmed Arnne kunde besegras, låg nedgräfd i jorden under ingången till Stalos bostad.

Så lopp Ruobba dit och gräfde upp yxan, som blänkte med månens kalla glans. Och när han hade yxan, sprang han bort till det ställe, där skatten var gömd.

Men nu var Arnne vaken och kom Ruobba till mötes med eldrödt ögongnister och tandadt gap.

Ruobba lät sig dock ej förskräcka utan svängde djärft Stalos stora yxa med sådan skicklighet att Arnnes alla tre hufvuden på en gång trillade på marken.

Glad lopp nu den vackra flickan i hans armar. Och hon berättade, att hennes fader var höfding bland Svialads, en stor och mäktig höfding, som hade sin borg längre in i landet.

»Därför, att du räddat mig ur Stalos våld, skall min fader högt ära dig och ditt folk. Och frid må blifva bland edert folk och vårt», sade flickan.

Nu följde Ruobba med den befriade flickan genom de stora skogarna hem till hennes faders borg.

Bistra krigare mötte här den lille Ruobba, och mycket skrattades det åt honom. Men när den fagra ungmön omtalade, att Ruobba öfvervunnit Arnne och befriat henne ur den onde Stalos våld, blefvo de vänligare och mera aktningsfulla mot Ruobba. Dock fick han ej ligga i borgen där de andra männen lågo, utan blef körd ut i stallet, där Svialads hade sina riddjur.

Ruobba, som trott på höfdingadotterns löften, att han skulle bli rikt belönad, därför att han friat henne ur Arnnes våld, såg sig nu skamligt besviken. Men han älskade ändock mycket den fagra höfdingadottern och stannade därför i borgen.

Nu hände det sig att denne höfding kom i strid med en annan höfding. Och de båda höfdingarnas folk stod emot hvarandra.

Den höfding hos hvilken Ruobba vistades, sände då bud till stallet till Ruobba: »Kom äfven du och kämpa på vår sida, ty fienden är oss öfvermäktig.»

Men Ruobba svarade: »Utan att jag får din dotter och höfdingamakt gör jag det ej.»

Så kämpades det åter, men höfdingen sände än ett bud till Ruobba: »Kom och kämpa på vår sida.»

Men Ruobba gaf samma svar som förut.

Och höfdingarna kämpade än häftigare än förut och segern syntes säker för fienderna. Då sände höfdingen ett sista bud till Ruobba: »Förgör du fienden, skall du bli höfding och äga min dotter.»

Då tog Ruobba på sig sin tjocka skinnpels, som han haft då han besegrade Stalo. Och i handen bar han Stalos stora yxa.

När han så rustad kom till de stridande, afstannade striden af sig själf, ty alla männen måste skratta åt den lille och fule tjockpelsen.

Men Ruobba skyndade fram och högg omkring sig med sin stora yxa så flinkt att han, innan någon hunnit tänka på försvar, nedgjort fiendens förnämste kämpar. Och när nu de andra försökte att sticka och slå, skyddades han af den tjocka pälsen.

Nu grepos fienderna af en vild förskräckelse, ty de trodde förvisso, att här var en stor och kraftig trolldom å färde. Kastande sina vapen, skyndade de att flykta, så fort deras ben kunde bära dem.

Och höfdingens män, som nyss skrattat och gjort sig lustiga åt den lille Ruobba, som ej ens ansågs värd att vistas i männens sofrum utan måste sofva bland de andras riddjur, de ärade och fruktade honom nu storligen, ty de förstodo, att han hade kraftiga gudar och var en mäktig trollkarl.

Och så fick Ruobba höfdings makt och fick höfdingens dotter till maka.

Med ett ståtligt följe och stora riddjur tågade så Ruobba och hans hustru tillbaka till Viesosuolo, där den gamle Stallomåkke med glädje mottog sin son.

Och nu berättar sagan, att Ruobba för sina bragders skull blef höfding äfven bland Solsönerna där i landet, så att han var höfding öfver både Svialads och Solsöner. Frid rådde då bland de båda folken och en god tid var det. Och Svialads höfdingar togo till hustrur Solsönernas kvinnor och Solsönerna togo kvinnor af Svialads. Och på Viesosuolo byggdes en borg till värn för Svialads och Solsöner, och där lefde Ruobba länge lycklig.

Så berättar sagan. Intet vet jag mera.

Fodnoter