Solsönernas Saga – Sagan om Torajas och Karkias

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Sagan om Torajas och Karkias

»Roakad ledjim algost

vulggim utjem joitel

vulggim kukkas eriti

pottim olbmui lakka.»

(»Modigt reste jag från hemmet

gaf mig på en liten resa,

färdades till andra trakter

kom till andra orters mänskor.»)

ÅH — DETTA SKALL JAG NU BERÄTTA, som många förut förtalt. Voi, voi, du skall lyssna till berättandet om Torajas och Karkias, de två mäktiga männen, de två stora nåjderna. Lyssna du — andra ha lyssnat förut!

Hur skall jag kunna berätta det, hade ej fäderna förr sagt det? Hur skall jag rätt kunna tala om de stora nåjderna, om hvilka ryktet gått rundt all Sames land?

Det var en gång, när titan var grå och orren svart, två mäktiga nåjder, den ena hette Torajas och den den andre hette Karkias. De bodde på hvar sin sida om ett stort vatten och hade båda stora jakt- och betesmarker. Men de voro af samma stam, af Beijve-släkten, som är den främsta af alla Sames stammar.

Mäktiga voro de båda och hade starka nåjdegåfvor. Icke ägde de väl Nischergurgjes djupa visdom i fullt mått, men många och goda voro de ursprungsord och ganord, som de båda lärt, och Tonto, trummans trolske ande, hade gjutit stor visdom i deras hufvuden.

Och det var kändt ibland alla Sames söner att Torajas och Karkias voro Samefolkets största nåjder allt sedan den tiden långt tillbaka, när Nischergurgje, den förste nåjden, försvann på fjället, där han födts.

Voi, voi, hvilka konster de kunde!

Som stormen kunde de flyga genom luften — som stora fåglar flögo de fram — som ormar kröpo de genom markens hålor — som den vilda rentjuren löpte de fram öfver fjällets snöslätter. Ja, sådana konster kunde de — och med sina trummor besvuro de sjukdomens andar, utsända från vredgade jabmekar i Jabmien-aimo; och de utletade fördolda ting.

Torajas bodde på norra sidan sjön och Karkias på den södra. Och Torajas hade på sin trumma ej blott de tecken, som Nischergurgje gifvit och tydt, utan äfven onda gantecken, lärda af Schlipme, undre världens trollman, och den elaka Attjis-ene. Men Karkias hade endast goda tecken på sin trumma och idkade aldrig sådana konster, som voro att skada andra människor, annat än i nödvärn.

Folket, som bodde på norra sidan sjön, sökte ständigt sin hjälp hos Torajas och blefvo äfven hulpna med godo eller ondo; men de, som bodde på södra sidan sjön, sökte sin hjälp hos Karkias och blefvo äfvenså hulpna. Och så blefvo båda högt ansedda och aktade bland Sames barn och de främsta männen i Beijvesläkten.

Rikt och godt blef landet — hjordarna frodades — jakten var god och Sames barn voro glada och goda, lefvande i endräkt och frid. En god och lycklig tid var för Sames barn.

Detta såg nu, där hon satt i mörkret i det understa Rotaimo, den onda skamlösan Attjis-ene, och hennes hjärta, upptändt af urtidens dolska hat mot Beijves söner, flödade öfver af bitterhet. Hon tog skepnaden af en stor, ond fågel och flög upp genom de undre världarne, ända upp till den plats, där Torajas hade sitt kåtaställe.

Här satte hon sig med flaxande, hängande vingar som en stor, svart fågel i ett träd vid kåtan och sjöng:

»Det finns i vårt land två stora nåjder

det finns två beryktade nåjder:

den ene är Torajas

den store Torajas;

den andre är Karkias

den mäktige Karkias.

Hvem är den störste af dem båda?

Hvem är den störste bland landets nåjder,

hvem har den starkaste nåjdegåfvan?

Se — stor är Torajas

se — mäktig är Karkias!

Hvilken utaf dem har största kraften?

Folket här i landet säga:

vi hafva tvenne stora nåjder —

stor är Torajas

mäktig är Karkias.

Låtom oss se, hvem af dem segrar!

Låtom oss skåda, hvem som i nåjdkonst

är den starkaste!

Den, som vinner i striden,

den må vi ära som stammens hufvud,

den är den rätte nåjden,

den skola vi hedra.

Är det väl Torajas?

är det väl Karkias?»

Detta sjöng den stora, svarta fågeln, som satt med flaxande vingar i trädet vid Torajas kåta. Och Torajas, den store nåjden, hörde sången.

Först sade han: »Nåjdegåfvan är gifven af Jubmel — i grå förtid väckte han trummans ande. Hans konst är den goda — lika vishet rymmes ej i två hufvud. Hvad gör det väl, hvem af Beijvesläktens nåjder, som fått den största gåfvan?»

Men den svarta fågeln, som var Attjis-ene, fortsatte med sin sång, och sången gjorde Torajas hjärta oroligt i honom:

»Se — stor är Torajas,

mäktig är Karkias —

hvilken af dem har största kraften?»

Den svarta ofågeln var borta, men sången ljöd ändå. Den hade bitit sig fast i nåjdens öron. Hatfylld, flödande af bitterhet ljöd den ständigt i Torajas sinne. Det blef mörkt och dystert kring Torajas kåtaställe, och hans offerlafvar stodo tomma. Ensam satt Torajas i kåtan och grubblade, födande onda tankar. Attjis-enes onda sång ljöd i hans hjärta, — den hade vandrat från hans öron till hans hjerta, och mörkret från Rotaimo hade följt sången åt. Det var inte längre mörkt endast rundt Torajas kåtaställe — mörkret hade trängt in i hans hufvud — in i hans hjärta. Och bitterheten, en ond ört, slog rot därinne, närd af sångens ljud.

Under många dagar och många mörka nätter mognade den onda örten i Torajas hjärta och dess frukt blef ett ondt råd, hvaråt Attjis-ene gladdes därnere i det understa Rotaimo.

Och en dag, när han stod vid stranden af det stora vattnet fick han se sin granne, nåjden Karkias, ro på en flotte därute. Då var det onda rådet genast färdigt i Torajas hufvud. Han uttalade skofvelordet, som löser alla himmelens vindar, och sände stormens ande ut öfver vattnet.

Stormens ande kom med väldigt dön öfver vattnen, vräkande höga vågor framför sig. Och Karkias, som rodde fram på den lilla flotten utan att ana ond råd, hann ej nämna det ord, som skulle ha bundit stormen, innan vågorna redan krossat hans lilla flotte och slungat honom själf i sjön.

Så låg Karkias i vattnet, långt var det till land, men föga bekymrade detta den store nåjden. Med ett kraftigt ganord omskapade han sig till en liten fisk och började simma inåt land.

Men på stranden stod den af bitterhet fyllde Torajas och såg detta. Och med ett ursprungsord sände han en väldig gädda emot Karkias. Den stora gäddan slukade den lilla fisken och så låg Karkias i gäddans buk. Och fria sig från trolldomen kunde han inte, då han träffats af den utan att veta hvem, som sändt den. Minst af alla kunde han misstänka Torajas, ty denne var ju en nåjd af samma stam. Därför blef han länge i gäddans buk.

Men på stranden stod Torajas och fröjdades åt Karkias ofärd, och han sade för sig själf:

»Två nåjder mäktiga, sades det, funnos förr här i landet

en var Karkias, en var den store Torajas.

Hvem som var mäktigast visste ingen!

Nu är Karkias ganska liten —

slukades af den stora gäddan!

Nu är Torajas ensam den store

honom skola alla ära.»

Och sedan gick Torajas hem till sin kåta och var ganska glad. Så lefde han mer än ett år och aktades som den högste nåjden.

Men om Karkias visste ingen hvart han tagit vägen. Och då många sökte honom, men ingen fann honom, ej heller gissade hvar han fanns — utom Torajas, som ensam visste det — begynte man tala om, att den store Karkias hade försvunnit alldeles på samma sätt som en gång i förtiden den store Nischergurgje. Så blef däraf en sägen, och alla sade efter:

»Karkias var den störste nåjden — såsom Nischergurgje blef han tagen till gudarna.» »Karkias var den störste nåjden — Karkias var den störste nåjden.» Så sjöngo och berättade snart alla. Och Torajas, som förr varit högt ansedd, blef nu långt mindre aktad, än den tid, då han delade berömmelsen med Karkias.

»Torajas är en liten nåjd — han är ej stort bättre än vi. Men mäktig var Karkias — mäktig och vis som Nischergurgje själf — ja kanske var han Nischergurgje, ty liksom denne gick han bort.»

Förbittrad hörde Torajas slikt sjungas och sägas. Och den svarta ofågeln från Rotaimo, Attjis-ene i fågelskepnad, flög dag och natt på tunga vingar rundt Torajas kåta och sjöng sin bittra olåt:

Den ene är Torajas

den store Torajas —

den andre är Karkias

den store Karkias. —

Hvem är störst af dem båda?

Och ofågelslåten och ljudet af människornas sånger, då de prisade den store nåjden Karkias, som blifvit Nischergurgjes like, trängde in i Torajas sinne och förbittrade det än mer än förut. Så växte bitterheten allt mer, och Attjis-ene hällde i hans hufvud ännu ett ondt råd.

Torajas gick ut och langnade ett stort nät tvärtöfver sjön. Och i det han langnade sjöng han en trollsång. Sedan gick han hem.

Dagen därpå var han ute och vittjade. Han fick en mängd små fisk och några något större, men inte den fisken han ville ha.

Så langnade han på nytt. Och han sjöng ännu kraftigare sånger öfver nätet. Men när han kom och vittjade, var där många medelstora och några stora fiskar, men inte den fisken, Torajas ville ha.

Än en gång langnade han. Men nu sjöng han sina allra kraftigaste besvärjelser öfver nätet. Och när han kom dit dagen därpå och vittjade, var nätet fullt af stora fiskar, och midt i nätet satt den största, och det var gammal-gäddan, som bar Karkias i magen.

Ja — Karkias, han låg och sof i gäddans mage, han, och visste intet af hvad som skedde. Ty han hade funderat sig trött på att försöka gissa ut, hvem som sändt olyckan och trolldomen öfver honom. Aldrig hade han tänkt på Torajas, ty Karkias var en god man och visste intet af det, som ondast är hos människan.

Så tog Torajas den stora gäddan med sig och for öfver till Karkias by på södra sidan. Och han hade äfven sin trumma med sig.

När han så kom till Karkias by, samlade han allt byns folk tillsammans. Och då de alla voro där, sade han:

»Två stora nåjder voro här i landet —

en var Torajas, en var Karkias.

Ingen visste, hvem af de båda

hade den största nåjdegåfvan.

Då försvann helt plötsligt Karkias,

lämnade Torajas ensam kvar.

Folket här i trakten sade:

Karkias var den störste nåjden.

Han gick bort såsom Nischergurgje.

Folket talade icke sanning.

Torajas var den store nåjden

Karkias var blott en liten munsbit

slukad af Torajas gädda.»

Och som han slutat sjunga, skar han upp gäddans mage, och strax kom Karkias fram.

Vred var Karkias, ty nu visste han, hvem som låtit trolldomen komma öfver honom. Och han sade till Torajas: »Du gjorde ond gärning, Torajas, med dåliga ord.»

Detta hörde människorna, och strax sade de till hvarandra i tysthet: »Torajas är en ond nåjd — han har förgjort den gode Karkias med dåliga ord. Men den store Karkias har skyddats af gudarna och hållits vid lif i gäddans mage. Därför är Karkias den störste nåjden.»

Förtörnad och missbelåten vände Torajas om till sin by, och människorna fruktade den onde nåjden, men Karkias rykte gick vida omkring, och ständigt måste Torajas höra detta: »Karkias är skyddad af gudarna och därför är han den störste nåjden.»

Och alla de, som bodde på norra sidan det stora vattnet, och som förut vändt sig till Torajas och brukat hans nåjdkonst, de reste nu till Karkias, som var en god nåjd och skyddad af gudarna. Så blef Torajas ensam i sin kåta. Den onda ofågeln från Rotaimo var hans enda sällskap och dess af hat fyllda sånger kommo hans hjärta att öfverflöda af bitterhet. Onda råd kommo i hans hufvud.

Och ofågeln, som var Attjis-ene, skakade sina svarta, flaxande vingar, och från fjädrarna föllo onda ganflugor, elaka djur med makt att skada djur och människor.

»Samla ganflugorna», sjöng ofågeln, »och sänd dem med ofärd öfver till Karkias. De skola bita och stinga, de skola föra hans själ till Jabme-aimo.

Och fylld af bitterheten, som jäste i hans sinne, samlade han de giftiga ganflugorna och gömde dem i en lädersäck, sedan han satt deras märke på sin trumma. Sedan tog han en af flugorna och sände den till Karkias.

Men Karkias hörde ett litet surr i luften af ganflugan, som kom, och han ropade genast: »Jag hör ett ondt bådskap från Torajas! — Gånge det åter till Torajas.» Och då måste flugan vända om till Torajas och göra honom samma skada, som var ämnad åt Karkias. Flugan skadade Torajas i benet, så att han blef halt för hela sitt lif.

Men då blef Torajas mycket vred och vandrade rundt det stora vattnet bort till Karkias kåtaställe. Och när det blef natt och Karkias och hans husfolk sof, smög han sig in i kåtan, osynlig för alla, och slog ihjäl Karkias.

Och sedan skyndade han sig hem och skröt för alla, som kommo i hans närhet: »Karkias är ej längre, den store nåjden Karkias är död — han har dött för Torajas trolldom.»

Men Beijen-Neita, som med sorg sett, huru oenighet kommit åter bland hennes barn genom den onda Attjis-ene, gick till sin fader den höge Beijve, och sade: »Höge fader, ej låter du väl den elake Torajas konster längre dåra dina barn. Ej kan du väl låta den gode Karkias fördärfvas af den onde nåjden?»

Och Beijve sände en lifgifvande stråle ned på den slagne Karkias, och genast steg denne upp, frisk och vederkvickt, såsom efter en god sömn.

Och människorna, som hade trott, att Karkias var död, och att han dött genom Torajas trolldom, sågo nu, att Torajas trolldom ej hade makt öfver den gode Karkias. Därför vände sig nu alla människor från Torajas, föraktande honom för hans ondskas skull, men den gode Karkias, som väckts till lif af Beijve, blef ännu mera ärad än någonsin förr.

Då kom det svartaste mörkret från Rotaimo öfver Torajas sinne, och med runor lärda af den onda Attjis-ene, begynte han sjunga ofärd öfver sitt eget släkte, öfver sin egen stam. Så djupt var hans mörker, att själfva Attjis-ene bäfvade därvid.

Vid solgången vandrade han upp på berget och sjöng ofärd öfver sin egen stams marker, öfver sitt eget folks land. Och hans ondska var så stor, att det lilla hjärtat, som Jubmel gömt djupast i jorden, darrade af smärta därvid.

Och nåjden sjöng:

»Ifrån öster och väster

ifrån norr och från söder

kallar jag andar och gastar,

födda i undre världar,

ropande fula ljud.

Kommen från mörka trakter,

bringande hunger och ofärd,

bringande vargen och pesten

öfver all Beijvestammen!

Stormens och köldens andar,

dårande, onda gastar,

råde fritt öfver folket!

Nåjden vill det,

stammen önskar det!

Bringen ofärd öfver mitt folk,

bringen hämd åt nåjden!

Jordens maskar månde

på deras ställen gräfva,

kräla i deras kroppar!

Skogens vilddjur må gnaga

ben af mitt släktes söner!

Hålor må tjäna till bostad,

åt Beijves vandrande släkte!

Rastlöst månde de vandra

sökande usel föda,

stryka kring ojämna marker,

vandra på steniga stigar,

aldrig finnande bostad,

aldrig finnande föda;

främmande folkslags fångstmän

må dem förgöra!

Ifrån öster och väster

ifrån norr och från söder

kallar jag andar och gastar

födda i undre världar

till att mitt släkte förgöra.

Nåjden vill det,

stammen önskar det.»

Aldrig har så stor ondska funnits bland någon af Solsönerna. Gudarna ryste, när de hörde Torajas sång. Jubmels hjärta, doldt djupt i jorden, skalf af smärta vid sången. Och till och med gastarna i det understa Rotaimo bäfvade för Torajas ondska.

Men mäktig var hans besvärjelse, mäktiga hans onda ord. Och hvarken Karkias, ej ens gudarne, kunde afvända den olycka, som Torajas frambesvurit, ty den var frammanad öfver hans eget släkte, och emot en sådan onska finnes ingen makt. Ty nesligast af alla brott, nesligast af alla onda råd äro de, som mana ofärd öfver eget land, öfver egen stam och eget folk.

Ofärden kom nu öfver Solsönerna — ofärd manad af en af deras eget släkte, den största ofärd af alla.

Hjordarna skingrades — vildrenarna flydde. Fisken dog i sjöar och älfvar. Skogens smådjur gömde sig undan jägarens båge. Fåfängt jagade fångstmän, fåfängt lade fiskaren krokar och nät. Bedröfvad ströfvade renvaktaren omkring öfver steniga marker, sökande sina bortsprungna renar.

Detta blef en hård tid för Sames söner. Drabbade af eget blods förbannelse måste de vandra vida vägar för att finna en knapp föda, och fädernas gamla sånger om Beijveskatten, gömd i jorden, nära till Jubmels hjärta för att en gång bringa den goda tiden åter till Sames söner, kunde endast föga tröst gifva. Sorgsna sjöngo de, att förkorta långa vallaretider, att glömma nöd och hunger. Men föga tröst gaf sången. Då tänkte de med bitterhet på Torajas, nåjden, som svikit sitt folks sak och dragit ofärden öfver landet. Och de sjöngo om honom en klagande visa:

»Torajas, den store nåjden,

Torajas, den beryktade nåjden

bortförde ymnigheten från vårt land.

Han bragte oss till svält

att vi icke hafva föda;

han förde våra håfvor bort.

Hvarken få vi fisk ifrån träsken

eller vilda renar från skogen,

ej heller annan fångst.

Tomma äro fjällen,

tomma äro skogarna,

tomma äro vattnen.

Den elake mannen bragte

svälten i vår mun.

Det är, på Solsönernas eget språk:

»Torajas, stuorra noaide,

Torajas, tat kullum noaide

toalvoi vallje mija ädnamist.

Sodn sati mijn nälge-njalbmai

atte mijist ij læk piebmo.

Sodn toalvoi puok mijen vallje.

Äpke oadzo kulit tjatsin,

äpke koddit vuvdijn,

äpke maiden valljiit.

Kurrus le tuoddarah,

kurrus le vuovdeh,

kurrus le tjatseh.

Nævres olmai sati

mija njalbmai sati.»

Och så har sången om den onde Torajas sjungits genom många led bland Sames vandrande söner . . .

Fodnoter